|
Historisk Tidsskrift, Bind 14. række, 4 (1983) 1Saxos berattelser om de danska vendertågen 1158-1185AV Curt Weibull I. Källorna till vendertågenÅren omkring mitten av 1100-talet år i Danmark och Skåne en tronstridernas tid. Sven Estridsens sonsonsoner - Sven Eriksen, Erik Emunnes son, Knut Magnusen, Magnus Nielsens son, och Valdemar, Knut Lavards son - kåmpade om kungamakten. Ar 1157 foll avgorandet. Knut Magnusen mordades vid blodgillet i Roskilde; Sven Eriksen blev ihjålslagen vid flykten från slaget på Gratheheden. Valdemar blev ensam Danmarks konung. Under hans och borjan av hans son och eftertrådare Knut Vl:s regering, åren 1157-1185, var vendertågen dominerande håndeiser i Danmark och Skåne. Kunskapen om de danska vendertågen vilar, forutom på några korta annalnotiser, på nio kållor. De år av olika slag och av olika varde. En av de åldsta år ett privilegium från paven Alexander 111 av den 4 november år 1168 eller 1169. Det år ståilt till biskop Absalon i Roskilde. Från samme pave hårror ytterligare ett brev av betydelse i de danska vendertågens historia, ett skydds- och stadfåstelsebrev for kyrkan i Roskilde av den 29 juni år 1180. Det år ståilt till kyrkans dekan och kaniker.1 Hårtill kommer en något långre, samtida uppteckning i Annales Magdeburgenses och inskriften på den blyplatta, som funnits i kung Valdemars grav i S:t Bents kyrka i Ringsted. De ovriga fern kallorna till de danska vendertagens historia harror fran historieskrivare. Fyra av dessa ar till namn kanda. Tva ar tyskar, Helmold och Arnold av Liibeck. Tva ar danskar, Sven Agesen och Saxo. Den okande ar en islandare, Knytlingasagans forfattare. Av de fern verk, som dessa historieskrivare efterlamnat, ar Helmolds Chronica slavorum aldst. Dess forsta bok, som slutar i februari ar 1164, ar skriven mellan aren 1164 och 1167/68. Dess andra bok, som slutar i juni ar 1171, ar skriven omkring slutet av ar 1172.2 De fyra andra historieverken, Sven Agesens Historia regum Dacie, Knytlingasagan, Saxos Gesta 1 I aldre och åven någon gang i nutida historieskrivning bygger forfattarna sin framstållning åven på två andra urkunder: den ena utstålld av kejsar Fredrik Barbarossa den 3 januari 1170, den andra utstålld av paven Alexander 111 den 20-24 mårs 1178. Båda dessa urkunder år emellertid forfalskningar. Se hårom Salis, K., Die Schweriner Fålschungen. Archiv fur Urkundenfbrschung, I, s. 273. 2 Helmold, Chronica slavorum, ed. Schmeidler, 8., s. X. Side 36
danorum och Arnolds Chronica slavorum, hårror från åren eller årtiondena omkring år 1200. Knytlingasagan år visserligen nedskriven forst under något av årtiondena efter år 1250, men återgår, i varje fall i sin huvuddel, på en nu forlorad kålla, som varit anvånd av Saxo.3 Av forfattarna till de litteråra kållorna om de danska vendertågen år sålunda Helmold samtida med de tidigare danska vendertågen. Som en av sina kållor åberopar han också i sitt foretal »vad han sjålv lårt kånna som ogonvittne«. Sven Agesen har enligt sina egna uppgifter deltagit i vendertågen åren 1184 och 1185. De tre andra litteråra kållornas forfattare år om inte samtida, dock så nåra samtida med de senare vendertågen, att de haft mqjlighet inhåmta kunskap om dessa av deltagare i dem. Alla dessa fem historieskrivare har varit hogt bildade man. Deras verk bar ofortydbart vittne hårom. De fem litteråra kållornas beråttelser om de danska vendertågen år av mycket olika omfang. Sven Ågesens beråttelse år liksom hela den senare delen av hans Historia regum Dacie kortfattad. Det samma galler i viss mån de båda tyska kållorna, Helmolds och Arnolds kronikor. Endast på vissa punkter ger de en något utfbrligare framstållning. Avgjort utforligast år Knytlingasagan och Saxos Gesta danorum. Orsaken hårtill år betråffande de fyra sistnåmnda kållorna att soka i vad som år dessa historieskrivares huvudåmne. Helmold och Arnold skriver slavernas, vendernas, historia. Den tyska erovringen och kolonisationen av dessas land år ett av dessa båda historieskrivares huvudåmne. De danska vendertågen år for dem av underordnad betydelse. Knytlingasagan och Saxo skriver dåremot de danska kungarnas och hjåltarnas historia och vendertågen var framfor andra de stora håndelserna under kung Valdemars och Knut Vl:s regeringar. Denna skillnad mellan de tyska och de danska kållorna framgår klart redan av antalet danska vendertåg, om vilka de beråttar. Helmold omtalar endast fyra i kung Valdemars tid och Arnold ett obeståmt antal under åren 1182-1184. Knytlingasagan beråttar dåremot om aderton danska vendertåg under året 1158—1185. Saxo kånner an fler, inte mindre ån tjugotvå under samma tid. Dårutover omtalar han, att ledung utbjods två ganger utan att något vendertåg kom till stand. Knytlingasagans och Saxos vendertåg år påfallande många. Det torde inte vara uteslutet, men kan inte med någon såkerhet bevisas, att de båda historieverkens forfattare på fri hånd tillskapat ett och annat vendertåg. Den muntliga traditionen om vendertågen var, som framgår av Saxos beråttelser, mycket rik i Danmark. Vid fSrdelningen av denna på olika vendertåg kan ett nytt, i verkligheten inte existerande, låtteligen kommit att tilldiktas. Av de fem litteråra kållorna till de danska vendertågens historia år fyra skrivna oberoende av varandra. Arnold av Liibeck har val kant Helmolds kronika, men skriver om en annan tid och hans verk år en direkt fortsåttning av Helmolds. Saxo ensam, vårs Gesta danorum år foremål for denna undersokning, har kant och for sin vendertågens historia uttnyttjat tre av sina foregångare, Helmolds og Sven 3 Curt Weibull, Knytlingasagan och Saxo. Scandia, 42, 1976, s. 5. Jag anvånder i denna uppsats och den hår fSreliggande ordet Knytlingasagan for att beteckna sagans fbrlorade, av Saxo utnyttjade kålla, Ur-Knytlinga. Orsaken hårtill år, att man inte med någon såkerhet kan i allo faststålla vad som tillhor Ur-Knytlinga eller vad som tillkommit, når sagan skrevs. Side 37
Ågesens verk samt Knytlingasagans nu forlorade kålla, Ur-Knytlinga. Det sker med inståmmande, men åven med håvdande av en annan, stundom direkt motsatt uppfattning. Saxo har åven kant och utnyttjat ett stort, for de andra kållorna okånt kållmaterial.4 II. Helmolds skildring av venderna och deras krigföringI ett kapitel av
sin kronikager Helmold en skildring av venderna.
Venderna år enligt den uppfattning, som Helmold hår gor sig till målsman for, ett lågtstående, nåra nog vilt folk, som år hemfallet åt avgudadyrkan. »Annu i allra sista tid«, skriver Helmold, »har stråtroveri varit en så starkt inrotad vana, att venderna i grund och botten avstått från det goda, som foljer med åkerbruk. All deras diktan och traktan går ut på fribyteri till sjoss. Sitt enda hopp såtter de till sina skepp; de råknar dem som sin storsta rikedom. De bryr sig inte heller om att bygga hus, hellre bygger de hyddor av kvistar till nodtorftigt skydd mot ovåder och regn. Var gang krig hotar, gommer de i jorden sin troskade såd, sitt guld, sitt silver och andra dyrbarheter; sina hustrur och småbarn gommer de i forskansningar eller i skogar. Fienden kan sålunda inte fa annat byte an deres hyddor och forlusten av dessa tar de lått. Att danskarna anfaller dem med krig bekymrar dem inte det minsta, ja, fastmer tycker de, att det år en frojd att slåss med dem«.1 Tvivel kan nåppeligen råda om att Helmold i detta kapitel overdriver vendernas låga kulturståndpunkt. Hans framstållning har i varje fall inte generell giltighet. Helmold sjålv forråder detta redan når han talar om att venderna gomde sin troskade såd i jorden. Han talar på andra stållen om deres boskap, om oxar och far. Venderna torde sålunda åven ha bedrivit åkerbruk och boskapsskotsel. Helmold sjålv beråttar åven om att venderna haft borgar och befåsta stader och inte bara hyddor. Han nåmner Arkona, Dimin (Demmin), Dubin, Jumneta (Jomsborg), Woligost (Wolgast) och andra. Av vendernas befåsta stader skildrar Saxo tre: Arkona, Karenz (Garz) och Stettin (Stitinum). 4 De senaste utforliga framstallningarna av de danska vendertagen ar Hans Olrik, Absalon I—11.I—II. Kabenhavn 1908, 1909; Eggert, 0., Die Wenderziige Waldemars I. und Knuts VI. von Danemark nach Pommern und Mecklenburg och Den samme, Danisch-Wendische Kampfe in Pommern und Mecklenburg (1157-1200). Baltische Studien. N. F. XXIX, 1927 och XXX, 1928. Hans Olrik refererar och fbljer i det vasentliga Saxos framstallning. Har och var reagerar han mot Saxos overdrifter och har inskott fran Helmold och Knytlingasagan. Eggerts fSrsta uppsats ar inriktad pa kallor, aldre framstallningar, kronologi och ortnamn. For detta senare jfr Assman, E., Die Schauplatze der danischwendischen Kampfe in den Gewassern von Riigen. Baltische Studien, 43, s. 21. I den senare uppsatsen tillampar Eggert i huvudsak samma metod som Hans Olrik. Under 1900-talet har de danska vendertagen, savitt jeg kunnat finna, nara nog uteslutande behandlats i en mangfald allmanna historiska oversikter. Nagon genomfbrd historisk kritik av Saxos berattelser fbreligger inte. Denna min uppsats har i regel inte, som numera ar vanligt, belamrats med referat, instammanden eller bemotanden av den mangd olika uppfattningar, som gjorts gallande i olika fragor. Endast kallmaterialet har i regel beaktats. Kritik av Saxos berattelser om de danska vendertagen har tidigare getts av Pelzer, H., Friedrichs von Hohenstaufen Politik gegeniiber Danemark, Polen und Ungarn, Leipzig 1906, och av Jordan, K., Heinrich der Lowe und Danemark. Gohring u. Schraff, Geschichtliche Krafte und Entscheidungen. Wiesbaden 1954. 1 Helmold, kap. 109. Side 38
»Arkona«, skriver Saxo, »ligger på toppen av en hog brant och mot oster, soder och norr år stadens skydd byggt av naturen och inte av månniskohand. Branterna bildar murar, som ar så hoga att ett kast av en katapult inte kan nå over dem. På våstsidan år staden omsluten av en femtio alnar hog vall. Dennas nedersta hålft år av jord, den overstå av tråstockar och mellan dem jordtorvor. »Karenz«, heter det i Saxos skildring, »år på alla sidor omgiven av myrmarker och mossar och endast på ett stalle for en våg over till staden. Innevånarna bor i trevåningshus. De ligger så nåra varandra, att en sten från en katapult inte i hela staden kan finna en bar plått jord att slå ned på. Alla husen år på grund av den orenlighet, som hårskar, fulla av stank. »Stettin«, sager Saxo, »år en nåstan ointaglig stad på grund av sina overmåttan hoga vallar och dårjåmte lika befast av naturen som med konstskicklighet«.2 Atskilliga av vendernas stader och borgar lyckades danskar och tyskar erovra, i något fall nedbryta; andra belågrade de forgåves. Helmold ger åven
viss kunskap om vendernas krigforing mot Danmark och i
»Danmark«, skriver han, »år till storsta delen utstyckat i oar och kringflutet av hav. Det år inte lått at skydda mot sjorovares forsåtliga anfall. Dår finns uddar och nås, som år låmpade till gomstållen for venderna. Från dem kan de i hemlighet lista sig ut och slå till mot dem, som inte ta sig i akt for bakhåll. Venderna har stor skicklighet i lomska anfall«.3 Når Valdemar blev ensam kung i Danmark hade landet lange varit utsatt for hårjningar av venderna. Får man tro Saxos ord i Gesta danorum var dessa vendernas hårjningar fruktansvårda. På kung Sven Eriksens tid »var alla samhållen i ostra Jylland från Vendsyssel till Eider folktomma; åkrarna låg ouppodlade«, skriver Saxo och fortsåtter: »Det ostliga och sodra Sjålland var en 6de hed, dår fanns inga bonder, sjorovarna holl till dår, som om det var deras hem. På Fyn fanns endast fa innevånare kvar. Falsters innevånare, vilkas mod var storre an deras lilla land, ville inte gå under oket och betala fienden skatt. De holl honom stangen med avtal eller makt. Låland, som dock år storre ån Falster, kopte sig fri med pengar. De andra danska oarna låg 6de«. Sammanfattande skriver Saxo: »Når Valdemar ensam blev Danmarks kung var landet nåra nog till en tredjedel 6de och fbrhårjat«.4 Det år mojligt, ja troligt, att Saxos ord innebår en overdrift. Men både Helmold och Sven Agesen bekråftar, att vendernas hårjningar varit betydande. Den forre sager, att »i kung Svens tid hårjade venderna i Danmark och att kungen inte kunde hålla deras raseri stangen; dock beråttas det, att han en gang tillfogat dem ett svårt nederlag på Sjålland«. Den senare skriver, att »så lange de inbordes striderna rasade i Danmark, hade de vilda venderna forhårjat alla Danmarks kusttrakter och oar med sina plundringståg«.5 En forklaring till
vendernas sjoroveri och hårjningar i Danmark låter
Helmold 2 Saxo, Gcsta danorum, ed. Muller-Velschow, s. 822, 840, 866; ed. Olrik-Ræder, s. 464, 474, 488. I det foljande betecknade Saxo, I och Saxo, II; Helmold, kap. 100. 3 Helmold, kap. 109. 4 Saxo, I, s. 706, 736; Saxo, 11, s. 395, 412. 5 Helmold, kap. 84, 70; Gertz, M.CI., Sven Aggesens Værker, s. 107. Side 39
den vendiske fursten Pribislav ge i ett samtal med biskop Gerold i Liibeck. »Edra furstar«, låter han Pribislav saga, »går fram mot oss med sådan obarmhårtighet, att skatter och jårnhård tråldom gor det båttre for oss att do ån att leva. Vad återstår for oss annat ån att vånda landbacken ryggen, gå till sjoss och bygga och bo på havet. Ar det vart fel att vi, fordrivna från vart fådernesland, bryter freden på havet och tar våra respengar av danskarna eller av de kråmare, som ror på havet«. Biskopen svarade: »Det år inte underligt, att våra furstar hittilis handlat illa mot ert folk. De anser, att de inte gor sig skyldiga till någon forbrytelse, når de handlar på detta sått mot avgudadyrkare och mot dem, som inte har någon Gud«.6 Svaret år helt i enlighet med den dåtida kyrkans uppfattning. III. 1158-1167. Vendertågen hos Helmold och i KnytlingasaganKung Valdemar upptog striden mot venderna. For en vårdesåttning av Saxos beråttelser om de danska vendertågen under kung Valdemars tid har man att utgå från de tre bevarade kållor, som Saxo kant och utnyttjat: Helmolds Chronica slavorum, Sven Agesens verk och Knytlingasagan. 1. Vi vånder oss
forst till Helmolds framstållning av danskar och vender
under I sin planlåggning av striden mot venderna grep kung Valdemar tillbaka på aldre dansk politik. Hans foretrådare, kung Sven Eriksen, hade enligt Saxo betalt hertig Henrik Lejonet av Sachsen 1500 mark silver for att få hans bistand i striden mot venderna.1 Kung Valdemar fortsatte denna politik. Såkerligen år orsaken att soka i Danmarks svaghetstillstånd efter de mångåriga tronstriderna, men åven och inte minst i den starka maktstållning, som Henrik Lejonet i kung Valdemars tid hade nått. Henrik Lejonet hade mer ån någon annan tysk furste fråmjat den tyska invandringen till och koloniseringen av Venden. Han hade lagt grunden for Liibecks dominerande handelsvålde i Ostersjoområdet. »På upprorsmånnens hals satte han sin fot«, skriver Helmold, »nedbrot deras befåstningar och straffade forrådare, stiftade fred i landet och uppbyggde starka fåstningar. Han var den ende som venderna hyste fruktan for. Han lade betsel i deras mun och kunde få dem till vad han ville. Påbjod han fred, lydde de, påbjod han krig, svarade de: vi år beredda«.2 Den politik, som kung Valdemar slog in på, vilade på fortroende till denna Henrik Lejonets maktstållning. Han slog in på den redan under borjan av sin regering. Når Henrik Lejonet av kejsar Fredrik Barbarossa kallats att delta i belågringen av Milano år 1159, »sokte han bilågga alla strider i sitt hertigdome; han ville forebygga oroligheter under furstarnas och stormånnens frånvaro«, sager Helmold. Henrik Lejonet kailade åven kung Valdemar till en sammankomst och 6 Helmold, kap. 84. 1 Saxo, I, s. 707; 11, s. 395. 2 Helmold, kap. 102, 109. Side 40
knot vånskap med honom. Kung Valdemar begårde, att Henrik Lejonet skulle skaffa honom fred med venderna. De hårjade ståndigt i hans rike. Han lovade i gengåld over tusen mark silver. Kopet kom till stand och Henrik Lejonet ålade obotriterfursten Nuklet och ovriga venderfurstar att hålla fred med danskarna tilis han återkommit från Italien. Nuklet holl freden, men venderna från Aldenburg (Oldenburg) och Mecklenburg brot den. Fredsbrotten ledde till att kung Valdemar vid Henrik Lejonets återkomst från Italien klagade over all den skada, som venderna gjort Danmark. Henrik Lejonet tog fredsbrottet till forevåndning for ett krigståg. Med en stark hår foll han in i Venden och forhårjade landet med eld och svård. Under detta Henrik Lejonets krigståg foll obotriterfursten Nuklet offer for en krigslist och stupade. Hans huvud fordes till tyska lågret.3 Helmold omtalar inget danskt vendertåg under åren 1158-1163. Han nåmner endast, att Henrik Lejonet och kung Valdemar fornyade sitt forbund år 1162 och att den forre vid staden Wurles kapitulation år 1163 befriat en stor mångd danskar, som hållits fångna i staden.4 Forst från år 1164 har kung Valdemar enligt Helmold aktivt deltagit i kriget mot venderna. Detta år fbrmådde Henrik Lejonet kung Valdemar att komma med en krigsflotta for att bekriga venderna både till lands och sjoss. Med forenad styrka drog de båda furstarna på hårjningståg till Pommern.5 Ett foljande år, 1166 (?), fortsatte kung Valdemar den politik, som han tidigare inlett. Han och Henrik Lejonet hade sammankomster och samtal vid Eider eller i Liibeck till bågge deras lånders gagn. »Kung Valdemar«, skriver Helmold, »gav hertigen en stor summa pengar for att han skulle freda Danmark från vendernas hårjningar«. Foljderna av detta nya kop av Henrik Lejonets bistand blev enligt Helmold av avgorande betydelse. »Sjorovarna besegrades, deras fartyg forstordes. Alla 6ar i Danmark borjade bebyggas«, skriver Helmold. Helmold har åven en uppgift om att de båda furstarna slutit ett fordrag.6 Den av kung Valdemar forda politiken — hans kop av Henrik Lejonets bistand mot venderna - hade lett till ett lyckosamt resultat. Danmark var befriat från vendernas hårjningar. Dess oar borjade bebyggas. Fortjånsten hårav tillkommer enligt Helmold Henrik Lejonet. Kung Valdemars enda krigiska insats under åren 1158—1167 var enligt Helmold, att han tillsammans med Henrik Lejonet gjort ett hårjningståg till Pommern. 2. I Knytlingasagan år de tio åren 1158—1167 en tid av ståndiga danska vendertåg. Mot ett enda danskt vendertåg i Helmolds Chronica slavorum svarar i Knytlingasagan åtta vendertåg under denna tid. De danska vendertågen gick under dessa år huvudsakligen till Rugen och till landen vid Oders mynning. Knytlingasagans
skildring av de många danska vendertågen under åren
1158-1167 3 Helmold, kap. 87, 88. 4 Helmold, kap. 92, 93. 5 Helmold, kap. 100. 6 Helmold, kap. 102: Et dedit rex duci pecuniam magnam, eo quod pacarentur termini eius per ipsum a vestacione Slavorum. Et ceperunt inhabitari omnes insulae maris, quae ad regnum pertinent Danorum, co quod pirata defecisset, et confractae sint naves predonum. Side 41
under dessa tio år. Danskarnas overlågsenhet år klar och otvetydlig. En stor vendisk flotta flydde redan når venderna såg danskarnas segel; kort dårefter flydde venderna också och så snabbt som niojligt, når kung Valdemar kom med en del av den danska haren, heter det i sagan. I de faltslag, om vilka sagan beråttar, vinner danskarna stora, overvåldigande segrar. Låt vara, att siffrorna i medeltida skrifter inte far tolkas som exakta. Om ett faltslag sager sagan, att 300000 vender stupade och de overlevande flydde; om ett annat att 1100 vender stupade, men av Absalons man stupade endast en man; två omkom når de skulle simma i kapp. Alla de åtta danska vendertåg, om vilka sagan beråttar, utom två, under vilka sagan inte omnåmner någon krigshåndelse, år av samma karaktår. Det ena år nåra nog i allo likt det andra och det torde inte vara påkallat, att hår diskutera varje enskilt danskt vendertåg. De år hårjningståg. Danskarna far fram med eld och svård, odelågger och brånner. På det forstå vendertåg, som sagan omtalar, avbrånner kungen och Absalon bygden vida om på båda sidor av en flod. På det andra vendertåget avbrånner kungens son Christoffer håradet Valung. På det femte hårjar kung Valdemar och Henrik Lejonet i Venden. På det sjatte hårjar kungen åter med brand i Valung. På det sjunde landade han vid Strela vid en offerlund och grep sig an med att brånna och såtta eld på allt, fortsatte att brandhårja på andra sidan Valung, tog dårpå till Vik och brande hela landet ånda till en marknadsplats och senare hårjade kungen och haren åven vid Asund. Hårjningarna var inte slut hårmed. På det åttonde vendertåget, en vinter i fastan, sager sagan, seglade hertig Christoffer och biskop Absalon till Svold och brande ånda till Tribusis, så att landet sedan låg 6de i många år. Knytlingasagan kånner inte vendernas hårjningar i aldre tider i Danmark. De danska vendertågen år sålunda enligt sagan inga offensivt fbrda forsvarskrig. Inte heller medfor de enligt sagan under tiden 1158—1167 något kristnande av Venden. De år emellertid inte endast hårjningståg. De år åven byteståg. Det byte, som danskarna tog, kunde enligt sagan vara stort. Efter forstå tåget lastade danskarna 60 skepp med gods, som de tagit som byte. Detta bestod av »folk ok fé«, månniskor och egendom. Månniskorna blev trålar i Danmark eller såldes på slavmarknaderna. Dock med undantag. Var bytet en rik man, kråvde man pengar for hans frigivande. En vender kopte sålunda sin far fri. Han fick betala 100 mark silver, beråttar sagan vid ett senare tillfalle. Man skulle våntat, att de danska vendertågen med de stora framgångar, som sagan under tiden 1158—1167 tillskriver danskarna, skulle lett till någon bestående erovring i Venden. Men så år inte fallet. Det såges vål i sagan, att riigerna vid olika tillfållen ståilt gisslan for overenskommelser, gått med på allt, som danskarna eller kung Valdemar begårt, tillstått honom lydnad, gett sig i hans våld och åven gett honom de skatter, som han begårde. Sagan beråttar sålunda, att innevånarna i Wolgast vid två tillfållen skall ha ståilt kung Valdemar gisslan, gått med på att vara honom lydiga eller gett sig i hans våld. Ytterligare sager sagan om den vendiske fursten Kazimar, att han ståilt gisslan och blivit kung Valdemars man. Han såges ha fått två delar av landet Wolgast att vara herre over; den tredje skall kungen ha gett till riigerna. Men venderna brot alla dessa overenskommelser. Knytlingasagan sammanfattar resultatet av de danska vendertågen åren Side 42
1158—1167 i orden:
kung Valdemar gjorde åtta vendertåg till Rugen, innan
han 3. Helmolds
Chronica slavorum och Knytlingasagan skildrar samma
håndeiser. For Helmold år vendernas ståndiga hårjningar i Danmark orsaken till kung Valdemars venderpolitik. Knytlingasagan har inte ett ord om dessa vendernas hårjningar. Endast en gang nåmner Knytlingasagan orsaken till de danska vendertågen. Det sker i sammanhang med det fbrsta tåget. »Kung Valdemar utbjod ledung«, heter det, »han åmnade ta till Venden for att kristna landet, om Gud ville forunna honom det«. Uttalandet ger de danska vendertågen ett skimmer av korstag. Men sagan omtalar inte något kristnande av Venden under denna tid. Knytlingasagan kånner inte heller kung Valdemars två kop av Henrik Lejonets bistand i kampen mot venderna. Foljaktligen inte heller den avgorande betydelse, som Helmold tillskriver dessa for att freda Danmark från vendernas hårjningar. Endast vid två tillfallen omnåmner sagan Henrik Lejonet. Det ena galler en Absalons beskickning till denne, vårs innebord dock inte omtalas; det andra galler en konflikt mellan kungen och hertigen. Kung Valdemar hade tagit gisslan av Wolgast och hårjat på Rugen och riigerna, som Henrik Lejonet håvdade var hans land och folk. Han hotade med krig, men konflikten lostes och de båda furstarna drog på Henrik Lejonets initiativ tillsammans på hårjningståg i Venden. Allt forlopte i vånskap och på kung Valdemars initiativ trolovade de både furstarna sina barn, som ånnu låg i vaggan. En av de håndeiser, som Knytlingasagan omtalar, står i rak strid mot Helmolds beråttelse. Enligt Helmold faller tyskarna under ett heltyskt krigståg obotriterfursten Nuklet. I sagan faller dåremot danskarna honom. Det sker efter en dansk seger i en drabbning vid staden Urk.8 Vendernas bekåmpande under åren 1158—1167 år enligt Helmold Henrik Lejonets och tyskarnas verk; enligt Knytlingasagan år det kung Valdemars och danskarnas verk. Tyska synpunkter och tysk nationalism dominerar i Helmolds framstållning; danska synpunkter och dansk nationalism i Knytlingasagans. De år oforenliga. Helmolds framstållning år emellertid skriven av en samtida historiker. Knytlingasagans åtskilliga årtionden efter håndelserna. Helmolds framstållning kan inte, som skett, låmnas obeaktad. IV. 1158-1167 Vendertågen hos SaxoI Saxos beråttelse om de danska vendertågen moter man en historieskrivning av annan karaktår ån i Knytlingasagan. Sagans framstållning år enkel och råttfram, skriven i islandsk sagastil. I Gesta danorum moter dåremot, som Johannes Steenstrup skriver: »En Forfatter, som har sin Styrke i den malende Skildring, en Historiker, som er behersket af en livlig skabende Fantasi, en Stilist, som bevæger sig i et fremmed Sprogs Oldtidsdragt.« 7 Sogur Danakonunga ed. av Petersen og Emil Olson, kap. 119-122. 8 Helmold, kap. 108; Sogur Danakonunga, kap. 119. Side 43
1. Saxo inleder sin beråttelse om de danska vendertågen med i skarpa ord tecknade karaktåristiker av kung Valdemar och hans biskop, av Absalon. Han tecknar kung Valdemar i en beråttelse om en instålld ledung och om hans fbrsta vendertåg; Absalon i en beråttelse om en hans strid med vender och i en karaktåristik. Kung Valdemar, skriver Saxo, tånkte invarsla sin kungatid med tappra krigsbedrifter. Han utbjod ledung och den danska ledungsflottan samlades vid Masnedo. Men vendertåget kom inte till stand. Aldermånnen ville uppskjuta det till en lågligare tidpunkt. Ledungsfolket inståmde och kungen såg sig nodsakad att hemfbrlova ledungen. Kraftloshet och slapphet, »inertia«, »desidia«, år Absalons och Saxos ord om kung Valdemar.1 Denna beråttelse om den kraftlose och slappe kung Valdemar saknas i Knytlingasagan. Den återgår på en annan kålla, såkerligen Absalon- och Hvidetradition. Knytlingasagan år dåremot en av kållorna for Saxos skildring av kung Valdemars fbrsta vendertåg. Saxo beråttar: Efter det misslyckade forsoket att invarsla sin kungatid med tappra krigsbedrifter, råttade kung Valdemar sig efter Absalons och de tre Hvidernas, Peders, Sunes och Esberns kloka råd. De hade uppgjort en krigsplan for det forestående vendertåget. Planen gick ut på att soka brånna ner staden Arkona, beromd for den gudabild, som sedan gamla tider dyrkades dår. Kung Valdemar omintetgjorde emellertid denna, som Saxo sager, fbrdelaktiga och beromvårda krigsplan. Absalon hade som spejare med sju skepp kommit nåra nog fram till Rugen, då kung Valdemar med huvudflottan vånde hem till M6n. Ett skamligt avfall, sager Saxo, från Absalons och Hvidernas krigsplan. Hela denna beråttelse om Absalons och Hvidernas krigsplan och Absalons spejarfård saknas i Knytlingasagan. Saxo har håmtat den från en annan kålla, såkerligen åven den från Absalon- och Hvidetradition. Enligt Knytlingasagan lick den danska ledungsflottan en kraftig motvind vid M6n och lag dar tills endast sju dagars kost aterstod. I sagan haller Absalon ett strafftal till kungen. Det slutar med orden: »Men om du skall ligga stilla, nar det ar mqjligt att segla och endast segla nar vadret tyckes dig mildast, sa passar du inte for krigforing och det ar bast att lata ledungen vanda hem«. Saxo omskriver och skarper Knytlingasagan. Absalon och Hviderna haller i Saxos berattelse ett strangt rafts- och rattarting med kung Valdemar. Saxo framstaller kung Valdemar som an mindre skickad an i sagan att vara ledungsflottans ledare. Han karaktariserarhonom med Absalons ord: »Hvor du har Ret til at byde, der lyder du, og lystrer dem du burde mestre; du kaster Vrag paa gode Raad og retter dig hellere efter Folk der er lige glade, hvad heller du hester eller Skam paa din Bane. — - Den ypperste Lejlighed vrager vi. Er det ved den slags Daad du vil vaerne Landet? Er det med slige Tanker du gaar til din Kongegerning«? (Jorgen Olriks overs.). Vendertaget blev emellertid enligt Knytlingasagan framgangsrikt. Den danska ledungsflottan atervande hem, som har tidigare sagts, med 60 skepp lastade med gods, som tagits som byte. Hos Saxo moter en rakt motsatt 1 Saxo, I, s. 736; 11, s. 412. Side 44
uppfattning. Den fullståndigar hans bild av kung Valdemar som den svage kungen. Venderna gick till anfall, beråttar Saxo. Storsta delen av den danska ledungsflottan flydde och låmnade skamligen kungen i sticket med några få skepp. Den danska ledungsflotta, med vilken kung Valdemar gick till anfall mot Rugen, hade ursprungligen enligt Saxo råknat 260 skepp. Den hade katastrofalt minskat genom stormen vid Mon och genom att många ledungsmån i feghet seglat hem. Endast 60 skepp nådde fram till Venden och endast sju skepp var enligt Saxo allt som återstod av hela den danska ledungsflottan, når kung Valdemar seglade hem.2 Det år inte något åreminne, som Saxo i dessa beråttelser skrivit om kung Valdemar. Kraftloshet och slapphet utmårker honom, når han soker invarsla sin kungatid med tappra krigsbedrifter. Genom sitt skamliga avfall från Absalons och Hvidernas fordelaktiga och beromvårda krigsplan låter han ett ypperligt tillfålle till krigsdåd gå sig forbi. Han visar sig oformogen att behårska och hålla samman den danska ledungsflottan. Hans forstå vendertåg har inte varit en framgång. Det har varit starkt forlustbringande, nårmast ett nederlag. På samma pergamentsidor som Saxo ger denna bild av den kraftlose och slappe kung Valdemar, som skamligen omintetgor Hvidernas krigsplan, ger han en motbild av Absalon. Bilderna hor samman. Klart framgår detta av att Saxo i båda anvånder samma latinska ord. Om kung Valdemar sager han: ut regni initia strenuis militiæ operibus auspicaretur, om Absalon: pontificatum et militiam pulcherima victoria auspicatur. Han hånleder dårmed låsarens uppmårksamhet på det olika sått, på vilket kungen och Absalon invarslade sina regeringar. Kung Valdemar invarslar sin regering med en hemforlovad ledung och ett vendertåg, som nårmast år ett nederlag. I motsats hårtill beråttar Saxo, att Absalon invarslade sin tid som biskop och krigare med en hårlig seger over vender vid Boslunde. Saxos beråttelse om denna Absalons seger tillhor mera sagan an verkligheten. Med sina huskarlar, inalles aderton, drog han till strid mot tjugofyra vendiska skepps manskap. I striden flydde många av vendernas ryttare, av deras fotfolk slogs nåstan alla ihjål. Men Absalon forlorade endast en av sina huskarlar, sager Saxo. Lika utpråglad
år den motbild till kung Valdemar, som Saxo i sin
beromda 2 Saxo, I, s. 741; 11, s. 415; Sogur Danakonunga, kap. 119. Hår och i det fbljande har jag i viss utstråckning anvånt Jørgen Olriks oversåttning av Gesta danorum. Det år en vansklig uppgift att oversåtta dessa, men Jørgen Olrik synes mig, åtminstone i regel, bast och opartiskt ha lost uppgiften. Side 45
som Biskop, lige
straalende som Hærmand og som Herrens Tjener«. (Jorgen
Absaion, inte kung Valdemar, år for Saxo fåderneslandets fader. Val det hogsta berom, som Saxo skanker någon av de många hjåltarna i sitt stora verk. De karaktåristiker, med vilka Saxo inleder sin beråttelse om de danska vendertågen, foretecknar hans foljande beråttelser om dessa. Absalon dominerar. Kung Valdemar år skjuten i andra planet. 2. En av Saxos kållor for skildringen av vendertågen 1158-1186/87 år, som sagts i foregående kapitel, Knytlingasagans férlorade kålla, Ur-Knytlinga.4 Men Saxo har åven anvånt andra kållor. En av dessa år Helmolds Chronica slavorum.5 En tredje påvisbar kålla, en huvudkålla, år en stor muntlig tradition. Fråmst beråttar denna om och hårror från Absalon och Hviderna. Ytterligare har man som en Saxos kålla att råkna med anekdoter och beråttelser om vendertågen, som varit i omlopp i kung Valdemars och Absalons hirder. Knytlingasagan år en huvudkålla fbr Saxos beråttelser om tiden fore år 1157, tronstridernas tid. Den år sjålva ryggraden for hans framstållning av denna tids historia. Det finns, som Finnur Jonsson skriver, »en nåstan vidunderlig overensståmmelse till och med i de minsta detaljer mellan sagan och Saxo«. Den år »stundom verbo tenus«. I beråttelserna om vendertågen 1158—1167 fortsåtter denna overensståmmelse, men år av åtskilligt mindre betydelse. Absalon-Hvidetradition okar i betydelse. Detta nya kållmaterial har gett Saxo mqjlighet att med langt storre utforlighet, detaljrikt och med ett overallt insprångt anekdotartat element skildra hjåltedåd av den danska haren och enskilda danska mån. Under inflytande av detta kållmaterial omskriver och fbråndrar Saxo i åtskilliga fall sagans beråttelser, i andra återger han den i latinsk oversåttning. Når kållorna år direkt motstridande gjuter han stundom samman dem och skapar dårmed en ny bild av håndeisen. Detta galler exempelvis Helmolds och Knytlingasagans beråttelser om obotriterfursten Nuklets dod. Enligt Helmold bringas han om livet av tyskarna under ett rent tyskt vendertåg; enligt Knytlingasagan dråpes han av danskarna under ett danskt vendertåg. Helmolds tyska och Knytlingasagans danska vendertåg blir hos Saxo till ett tyskt-danskt vendertåg och Nuklet stupar for tyska vapen. Åven Knytlingasagans tidsåttning av håndelserna år stundom foråndrad. Absalons seger vid Hylleminde år sålunda exempelvis i Knytlingasagan forlagd till tiden efter Arkonas erovring; hos Saxo dåremot till tiden fore denna håndelse.6 3 Saxo, I, s. 734; 11, s. 413. 4 Curt Weibull, Knytlingasagan och Saxo. Scandia, 43, s. 5. Åven Knytlingasagans och Saxos beråttelser om det forstå vendertåget ger såkra bevis for att Gesta danorum inte år Knytlingasagans kålla och att de båda beråttelserna återgår på en nu forlorad kålla. 5 Curt Weibull, Saxo. Historisk tidskrift for Skåneland, VI, s. 219. I denna min avhandling från 1915 ansåg jag, att den dår visade overensståmmelsen mellan Helmold och Saxo återgick på en av Saxo kånd kållkrets, mqjligen på exerpter ur Helmold. Med vidgad kånnedom om Saxos behandling av sina kållor, tvekar jag numera inte om att Saxo kant Helmolds Chronica slavorum. 6 Se utforligare om Knytlingasagan och Gesta danorum i min avhandling om Saxo, s. 208, 218 och i n. 1 anfbrda uppsats. Side 46
Saxo har utokat Knytlingasagans åtta vendertåg under tiden 1158-1167 till tio. Den krigsplan, som Saxo uppger att Absalon och tre andra Hvider uppgjort for det forstå vendertåget, gick ut på, att haren inte skulle vara stor, men snabb i sina roreiser. Den skulle hellre hemsoka venderna med lonliga overfall an med allmånt iakttagbara sjotåg. Motiven hårtill var, att det var låttare att bekåmpa en ofSrberedd ån en forberedd fiende; en alltfbr stor mångd folk brukar åven for det mesta såtta sig over stormånnens kloka befallningar, sager Saxo.7 Denna krigsplan tillåmpades i åtskilliga vendertåg under de tio åren 1158-1167. Den var inte en plan for erovring i vendernas land. Den var en plan for ett fbrsvarskrig mot vendernas hårjningar i Danmark, fort som ett angreppskrig. »Sachsarna« under ledning av Henrik Lejonet, foljde en annan krigsplan. Saxo beråttar hårom. Han låter en Gudskalk klarlågga den for venderna i Pommern. Han gor det med orden: »Saa snart Sakserne har taget et Stykke af Eders Land, har de straks bosat sig der og lagt det under Plov; og de har aldrig villet nøjes med Bytte og Ære, men altid tragtet efter at øge deres Magt og taget Sejrens Frugter i fast og varigt Eje «(Jørgen Olriks overs.).8 Kung Valdemar forsokte enligt Saxo en gang under denna tid efterlikna sachsarna. Sedan han erovrat Wolgast var det hans tanke, skriver Saxo, att staden inte skulle uppges lika lått som den var vunnen och tas tillbaka av fienden, av venderna, så snart han sjålv var borta. Herradomet i denna stad, ansåg han, skulle ge danskarna ståndig makt i Venden. Han ville dårfbr gora Absalon, Buris och biskop Sven i Aarhus till nybyggare i Wolgast. Han uppmanade dem att soka sig stallbroder bland vånner och frånder. Men kung Valdemar misslyckades. Endast Absalon fick sjållåndarnas lofte om hjalp och folje. Inga andra tordes inlåta sig på ett sådant vågstycke. De hade varken sjålva mod att stanna i Wolgast eller kunde få andra med sig.9 I Saxos beråttelser liksom i Knytlingasagans år de danska vendertågen under åren 1158-1167 genomgående segerrika. Dock med ett undantag, det forstå vendertåget. Men Saxos beråttelse om detta har till syfte att uppvisa kung Valdemars oformåga att under sina forstå regeringsår leda den danska ledungen. Det ena vendertåget år i Saxos beråttelse liksom i Knytlingasagans likt det andra. Venderna tar stundom till flykten utan att ge sig i strid. Tågen år rena hårjningståg. Den danska haren far i Gesta danorum liksom i Knytlingasagan fram med eld och svård, brånner stader, byar och hus, och detta så grundligt, att Saxo om en brånning av byarna sager, att man ånnu den dag i dag ser dem ligga 6de och folktomma. Men danskarna inskrånkte sig, enligt Saxo, inte hårtill. De fbrhårjade åven åkrarna for att odelågga skorden av brodsåd, slog ihjål månniskor och tog byten, stundom rika byten, månniskor, kreatur och åven skepp. De slot liksom i Knytlingasagan overenskommelser med venderna och tog gisslan. Når man låser dessa Saxos beråttelser, får man nåra nog intrycket, att de danska vendertågen under denna tid år beslåktade med vikingatågen under 800-talet. Vendertågen år liksom vikingatågen under dessa år inga erovringståg av landomraden.De 7 Saxo, I, s. 741; 11, s. 415. 8 Saxo, I, s. 814; 11, s. 461. 9 Saxo, I, s. 748; 11, s. 451. Side 47
raden.Deår
hårjnings- og byteståg. De forefaller nåra nog vara ett
nytt och flitigt Både kung Valdemar och årkebiskopen, Absalon sjålv, deltog aktivt i dessa byteståg. Sådan var tidens sed. Saxo beråttar, att kung Valdemar en gang ville lågga i land for att plundra, men fick av Absalon upplysningen, att dår inte fanns något byte att håmta. Absalon hade sjålv samlat ett våldigt byte i samma trakt (ingentem prædam et opima spatia). En annan gang var Absalon tillsammans med Magnus Eriksen ute for at soka byte. Vid återkomsten kunde han for kungen uppvisa både boskap och fångar. Det hånde också, beråttar Saxo, att kungen sande Absalon med en stor del av rytteriet ut for att plundra och att han kom tillbaka med ett ofantligt byte.10 I vendertågen fore 1168 spelar Absalon liksom under foljande år en ledande roV. Han och Hviderna har uppgjort krigsplanen. Når en hård storm under det fbrsta vendertåget hindrade den danska ledungsflottan att fullfolja tåget, år det Absalon, som genom sina manande ord såtter igenom att inte uppge tåget. Enligt Knytlingasagan sande kung Valdemar vid flottans ankomst till Hidenso Gvenmar Ketilsen på spejarfård. Hos Saxo år det Absalon som handlar. Han sander den namnkunnige vikingen Vedemar på spejarfård. Absalon underhandlar under foljande vendertåg två ganger med vendern Dombor och denne formår honom att gå i forbon hos kung Valdemar for riigerna och få denne att uppfylla vendernas onskan. Når alla andra vågrar kung Valdemar att åtaga sig en farlig fård till Henrik Lejonet, svarade Absalon strax ja. Det skedde, sager Saxo, »når han kom hem från skogen, dår han som vanligt tillbragt sina lediga stunder med att hugga ved«. Saxo sammanfattar sin uppfattning av Absalon i orden: »Han brukade vara fix och fårdig och klar att segla fore alla andra. Han utmårkte sig både genom tapperhet och en utomordentlig krigserfarenhet, var alltid på utfårder i spetsen for haren och på hemvågen siste man i denna; han hade alltid till stallbroder de kåckaste danska ungdomar, som sokte byte eller åra; kung Valdemar brukade dåremot att med hårens egentliga huvudstyrka rycka fram sakta och betånksamt« .11 3. Om resultatet av de tio danska vendertågen fore år 1168 sager Saxo ingenting. Helmold uppger dåremot, som hår tidigare sagts, att Danmark blev befriat från vendernas hårjningar. Fortjånsten hårav tillågger han dock inte kung Valdemar och Absalon. Fortjånsten tillågger han Henrik Lejonet. Saxo har en annan uppfattning om Henrik Lejonets insatser. Från Helmold kånner Saxo kung Valdemars forstå kop av Henrik Lejonets bistand i kampen mot venderna. Han sager: »Trots att kung Valdemar haft framgång med sitt sista vendertåg, fann han dock den fulla segern over venderna var något, som oversteg hans egna krafter. Han lockade dårfbr Sachslands hertig (Henrik Lejonet) med lofte om en mycket stor summa pengar att sluta vapenforbund med sig. Denne lovade att delta i ett vendertåg. Han lockades dårtill av den stora penningsumman och av utsikten att 10 Saxo, I, s. 802, 859, 884, 886; 11, s. 453, 484, 497, 498. 11 Saxo, I, s. 745, 746, 757, 760, 765, 803; 11, s. 418, 419, 427, 429, 432, 454. Side 48
vinna ett grannland«. Saxo tecknar Henrik Lejonet som en falsk och trolos man, en loftesbrytare. Någon betydelse for kung Valdemar och danskarna i Venden tillmåter han honom inte. Allt i motsåttning mot Helmolds framstållning. Det andra kung Valdemars kop av Henrik Lejonets bistand och dettas for Danmarks bebyggelse lyckliga fbljder omtaler Saxo inte. Enligt honom år det vid samma tid inte kung Valdemar, som soker bistand av Henrik Lejonet. Forhållandet år det motsatta. Saxo skriver: »Henrik Lejonet sokte återvinna kung Valdemars vånskap. Utan denna kunde han inte hålla venderna stangen«.12 Kålla står emot kålla. Helmold år en beundrare av Henrik Lejonet; han år samtida med håndelserna. Saxo år avogt ståmd, ja hatfull mot Henrik Lejonet och skriver inemot ett halft århundrade efter håndelserna. Det kan knappast råda tvivel om, att den samtida kållan, Helmold, i huvudsak måtte fSredragas framfor de båda senare danska och av dessa Knytlingasagan i huvudsak framfbr Saxos bearbetning och utokning av sagan med nytt, ensidigt och sent kållmaterial. Såkerligen nåra nog genomgående Absalon-Hvidetradition. V. 1168. Erövringen av RugenÅr 1168 kom en genomgripande forandring av de danska vendertågen.1 Hårjningsoch bytestågen upphorde inte år 1168. Men detta år blev de danska vendertågen erovringståg. Det forstå av dessa gick till Rugen. On år en av de Danmark nårmast liggande delarna av Venden. Avståndet från Danmark år inte stort. Från kritklipporna på Mon kan man vid klart våder skymta kritklipporna på Rugen. 1. Från dansk sida foreligger en samtida beråttelse om Rugens erovring. Den står att låsa i paven Alexander lILs privilegiebrev for Absalon från år 1168 eller 1169. Privilegiet innehåller nåmligen ett referat av kung Valdemars och andras brev till paven. Denne sager i privilegiet: Genom brev från vår mycket kåre son i Kristus, Valdemar, danskarnas kung, och från flera andra har vi i klara ord erfarit, att kungen med stark och utstråckt arm (ord håmtade från Jeremias) betvingat grymheten hos mån på en 6, som ligger i nårheten av hans rike och heter Ro (Rugen). Han har återfort dessas råa villfarelse till Kristi tro och lag och lagt dem under dennes herradome. On år for liten for att ha en egen biskop, heter det vidare. Kungen har dårfor, och åven formådd av innevånarnas boner, begårt »att vi skulle anfortro dig, Absalon, den andliga varden och forvaltningen av on«. Arkebiskop Eskil och många andra understoder denna kungens begåran. Paven tillerkånner »Absalon och hans eftertrådare låraråmbetet och foreståndarskapet i andliga angelågenheter i evig tid på Rugen«.2 Rugens erovring
och kristnande har att doma av detta pavens referat av
kung 12 Saxo, I, s. 757, 800, 810, 815; 11, s. 427, 452, 458, 461. 1 Årtalet 1168 år Helmolds. Stundom har man ansett, att årtalct 1169 år det råtta. 2 Diplomatarium danicum, udg. af Lauritz Weibull, I, 2, nr. 189. Side 49
skyndat sig att såkerstålla Rugens inforlivande i den danska kyrkan. Det har lyckats. Rugen har lagts under det stift, Roskildestiftet, som ligger nårmast Rugen. Paven sager intet direkt, om dårvid medverkat någon Absalons insats vid Rugens kristnande. Han sager endast, att hans beslut år »ett nådes- och hedersbevis« mot Absalon och karaktåriserar denne som »en vårdig broder och en orubblig pelare i kyrkan«. Av dessa ord och av sjålva privilegiet kan man dock tvivelsutan utlåsa, att Absalon gjort insatser vid Rugens kristnande. Detta bestyrkes av Alexander III:s stadfåstelsebrev på Roskildekyrkans besittningar från år 1180 och åven av annan kålla, av Helmolds Chronica slavorum. 2. Helmolds Chronica slavorum år den åldsta tyska framstållningen av Rugens erovring. Liksom pavens referat av kung Valdemars brev till paven år den, som hår tidigare sagts, skriven av en samtida med håndeisen. Helmold levde i håndelsernas centrum, i Liibeck, och har slutfort sin fremstållning omkring slutet av år 1172. Han skriver: »Vid samma tid, år 1168, samlade danskarnas kung Valdemar en stor hår och många skepp. Hans avsikt var att draga till riigernas land och underlågga sig detta. Pommrarnas furstar, Kazimar och Bugizlav, och obotriternas furste Pribizlav, understodde honom. Hertingen (Henrik Lejonet var sjålv upptagen av inre strider i Sachsen) hade nåmligen befallt slaverna att bringa den danska kungen hjalp overallt, dår denne med hårsmakt grep sig an att underlågga sig utlåndska folk. Under dessa forhållanden fick den danska kungens foretag framgång. Med stark hånd tillkåmpade han sig riigernas land. For att kopa sig fria gav riigerna honom allt, som han pålade dem«. Kung Valdemars vendertåg till Rugen hade enligt Helmold åven karaktår av korstag. Den gamla bilden av guden Svantevit, som alla slaviska folk dyrkade, befallde kung Valdemar skulle huggas sonder och kastas på elden. Templet i Arkona och allt av religios art, som horde dårtill, låt han forstora. Han plundrade dess rika skattkammare. Han befallde riigerna att overge sina medfodda villfarelser och overgå till tron på den sanne guden. På bekostnad av kung Valdemar byggdes tolv kyrkor och pråster tillsattes for att sorja for folkets religiosa behov. Biskoparna Absalon i Roskilde och Berno i Mecklenburg hjålpte med all omsorg kungen att lågga grunden for gudadyrkan hos ett »vrangt och fårvånt« folk. Rugens furste Jarimar låt dopa sig och befallde åven de sina att gora det. Med ord från femte Moseboken, sager Helmold, att »riigerna blev den danska kungens skattsskyldiga undersåtar«: servierunt regi Danorum sub tributo.3 Helmolds Chronica slavorum år den utforligaste tyska kållan om Rugens erovring. På en punkt, och en huvudpunkt, står dess fremstållning i strid mot den likaledes samtida danska kållan, referatet av kung Valdemars och andras brev i paven Alexanders privilegium for Absalon. Rugens erovring år enligt Helmold inte uteslutande en dansk bragd. På sin lånsherres, Henrik Lejonets befallning har åven vendiska furstar verksamt bidragit till framgången. Aven något annat år vart uppmårksamhet. I sammanhang med erovringen nåmner Helmold inte Absalon. 3 Helmold, kap. 108, 109. Side 50
Denne år i hans
beråttelse endast den kristne missionåren, som
tillsammans med På annat hall i Tyskland och i viss motsåttning mot Helmold menade man, att riigernas kristnande av kung Valdemar inte var av någon storre betydelse. I de magdeburgska annalerna heter det: »Tillsammans med leviternas furstar drog danskarnas kung Valdemar till riigerna, hogg ner deres gudar, rovade mycket guld och silver från deras fornåmliga helgedom och påtvingade dem en skugga av kristendom. Men denna forsvann snart nog på grund av kungens girighet och bristen på pråster och deras låttja«. Kållvårdet av dessa Magdeburgannalernas uppgifter år dock inte overvåldigande. Liksom den danska kyrkan bedrev Magdeburgkyrkan missionsverksamhet i landet på båda sidorna av Oderfloden. I forstå rummet var det på 1150-talet grundade benediktinerklostret Stolpe vid Peenefloden och premonstratenserklostret Grobe på Usedom stodjepunkterna for denna.4 Hårda ord och nedsåttande omdomen om missionskonkurrenter hor inte till ovanlighet, når två kyrkor kåmpar om hedningars sjålar och den kyrkliga och politiska makten i ett land. 3. Danska kållor om Rugens erovring och kristnande saknas från 1170-talet. Forst från senare tid finns dylika. Aldst av dessa år inskriften på blyplattan från kung Valdemars grav i S:t Bents kyrka i Ringsted och uppgifter i Sven Ågesens historieverk. Båda år kortfattade. På blyplattan kallas kung Valdemar »slavernas forste besegrare och herre och den helige Knuts son, som besegrade riigerna och var den forste, som omvande dem till tron på Kristus«.5 Sven Ågesen skriver: »Kung Valdemar lade vender under sin domsrått och tvang dem att betala sig skatt. Med jårnspira och utstråckt arm (ord håmtade från Psaltaren och femte Moseboken) tvang han riigerna att låta sig återfodas i det heliga dopets vatten«.6 Liksom pavebrevet från år 1169 har dessa båda danska kållor inte ett ord om de vendiska furstarnas insatser vid erovringen av Rugen. Inte heller ett ord om Absalon. Utfbrliga danska beråttelser om Rugens erovring och kristnande år bevarade forst från årtiondena omkring år 1200 och sålunda från en tid årtionden senare an Helmolds. De foreligger i Knytlingasagan och i Saxos Gesta danorum. Som år att vånta av denna åldersskillnad, skiljer de sig starkt från Helmolds beråttelse. De skiljer sig åven inbordes. I Knytlingasagan, liksom i de samtida kållorna, år kung Valdemar den ledande mannen vid Rugens erovring. Han utbjuder ledung, drar till Rugen, och kommer dit på pingstdagen. Han intar den befåsta borgen Arkona. Sagan fortsåtter omedelbart med att beråtta: »Då kom Tetislav, som var riigernas kung, hans broder Jarimar och alla Rugens basta man till kung Valdemar. De gav landet och sig sjålva i kung Valdemars våld och bad honom gora med dem, vad han ville. 4 Annales Magdeburgenses. Monumenta Germaniae historica. Scriptores, XVI, s. 193. Se hårom senast Petersohn, J., Der siidliche Ostseeraum etc, s. 366. 5 Scriptores minores historiae Danicae, rec. M. Cl. Gertz, 11, s. 87. 6 Gertz, M. Cl., En ny Text af Sven Aggesens Værker, s. 107. Side 51
Kung Valdemar befallde dem att overgå till kristendomen. De sade, att de ville gora som kungen och biskopen (Absalon) befallde. Kungen tillsade Sune Ebbesen och rnån med honom att gå in i borgen Arkona och i det tempel, som fanns dår. Han beordrade dem att hugganer bilden av guden Svantevit, slåpa den ut av staden och plundra hans tempel på allt av varde. Gudabilden klovs sonder och brandes under grytorna. Men Absalon och alla pråster kristnade folket och dopte på en dag 1300 och dessa gick dådan efter att ha lovat kungen och biskopen lydnad«. Absalon år i sagan endast den kristne missionåren. Så langt overensståmmer i sina grunddrag sagans beråttelse med Helmolds. Dock inte i allo. Inte heller i den islåndska sagan finns ett ord om de vendiska furstarnas insatser vid Rugens erovring, inte heller om biskop Bernos insatser vid riigernas kristnande. Rugens erovring och kristnande år uteslutande danskarnas verk. Utover de aldre beråttelserna om Rugens erovring tillkommer i Knytlingasagan ett nytt moment. Det galler kristnandet av folket i staden Karenz (Garz). »Morgonen efter« (erovringen av Arkona), beråttar sagan, »drog kung Valdemar och hans mån till Karenz. Dår låt han hugganer tre bilder av avgudar, som hette Rinvit, Turupid och Puruvit. Men på den dag, som dessa bilder brandes, kristnade danskarna 900 och invigde 11 kyrkogårdar. Dår tog danskarna många kostbarheter från gudarna, både guld och silver, silke, atlas och scharlakan, hjålmar och svård, brynjor och alla slags vapen«. En femte (!) gud, som hette Pizamarr blev också brand. »I allt kristnade danskarna på detta tåg 5000«, uppger sagan. »Dårefter for kung Valdemar, biskop Absalon och hela haren hem«.7 Den yngsta kållan
om Rugens erovring och kristnande år Saxos beråttelse i
I sina Gesta danorum ger Saxo en vårdefull skildring av de båda vendiska ståderna Arkona och Karenz, dessas tempel, gudar och religiosa sedvanor. Skildringen år utforlig och med många detaljer. Den år unik som kålla till Rugens historia. De kållor, på vilka denna Saxos skildring återgår, kan inte med såkerhet fas ts tållas. Vid skildringen av sjålva erovringen av Rugen har Saxo dåremot kant Helmolds, Sven Agesens och Knytlingasagans beråttelser. De har satt spår i hans skildring. Men spåren år obetydliga. Innehåll och fårg har hans skildring fått av annat kållmaterial. Saxo inleder sin beråttelse om Rugens erovring med en uppgift om kung Valdemar. Denne upptråder som spåman. Han spår, att allt arbete med att bygga belågringsmaskiner var till ingen nytta. Arkona kom att falla i danskarnas hånder forrån de hoppades. Grunden for denna sin spådom, som Saxo håmtat från Helmold, sade kungen var, att Arkonas innevånare forvandlat den av munkarna i Korvey dyrkade S:t Vitus till en avgud. S:t Vitus skulle, spådde kungen, utkråva strafFhårfbr och på sin hogtidsdag kullstorta Arkonas murar. »Spådomen våckte mer undran ån tilltro«, skriver Saxo. I det foljande
beråttar Saxo, att man vidtog åtgårder for att forhindra
att 7 Sogur Danakonunga, kap. 122. Side 52
Arkona fick undsåttning. Med den ovriga haren belågrade kungen Arkona och det forstå han tog sig for var att rikta katapulterna mot stadens vallar. Absalon fick i uppdrag att beståmma lågerplatser for hårens olika avdelningar. Senare ger kung Valdemar Esbern och Sune order att hugganer bilden av guden Svantevit. Detta år allt, som Saxo har att beråtta om kung Valdemars sjålvståndiga ingripande vid Arkonas erovring. I ovrigt foljer kung Valdemar endast Absalons råd och vidtar endast formella åtgårder. Saxo beråttar: En dag då det var stark hetta, sokte kung Valdemar skugga och hade gått till vila. Under tiden hade den danska ungdomen lyckats såtta eld på Arkonas porttorn. En strid uppstod. Danskarna sokte storma Arkona. Allt ropande och skrikande fick kung Valdemar att gå ut från lågret; han ville se vad som stod på. Han blev overraskad; han var oviss om branden kunde få någon betydelse for erovringen av staden. Entråget frågade han dårfor Absalon om vad man helst skulle gora. Dennes råd var att låta haren inringa staden. Kungen fbljde rådet och satte sig sjålv på en stol utanfor lågret for att se på striden. Dår sitter han overksam och ser med glad forundran, med vilken utmårkt tapperhet de båda pommerska furstarna, Kazimar och Bugislav, kåmpade under den djårva stormningen av staden. Nåsta uppgift, som Saxo ger om kung Valdemar, år att denne kallar samman hovdingarna for att rådfora sig med dem. En avgorande håndelse hade intråffat. Arkonas innevånare hade till Absalon, inte till kungen, erbjudit sig att kapitulera. Absalon for ordet vid hovdingarnas sammankomst. Han tillråder att godta kapitulationen. Hans råd foljes. Kung Valdemar tar Arkonas innevånare i sitt beskydd på vissa villkor. Krigsfolket, som torstar efter blod och byte, ville emellertid inte godta en kapitulation. Absalon motiverar den och kungen och hovdingarna foljer hans råd. I Saxos beråttelse år Absalon, och inte kung Valdemar, den ledande mannen vid danskarnas erovring av Arkona. I an hogre grad år detta fallet vid erovringen av Karenz. I Knytlingasagan, som jåmte Saxo år den enda kållan for denna håndelse, ar det, som tidigare sagts, kung Valdemar och hans man, som morgonen efter Arkonas kapitulation drar till Karenz och kungen, som dår låter hugga ned tre avgudabilder. Absalon år inte ens nåmnd i Knytlingasagan. Saxo har från sagan overtagit nedhuggandet av de tre gudabilderna. Den ena guden har dock hos honom fått ett nytt namn. Han har åven gett en latinsk oversåttning av en beråttelse i sagan om hur dessa gudar forfor med dem som hade samlag i staden. Men i ovrigt har han fbljt en annan kålla. Absalon har hos Saxo overtagit den roll, som kung Valdemar spelar i Knytlingasagan. Arkonas innevånare hade kapitulerat. I sammanhang dårmed omtalar Saxo inte att kung Tetislav, hans broder Jarimar och riigbornas basta mån åven kapitulerat for sitt land till kung Valdemar. Han bor från sagan ha kant denna uppgift, men har vrakat den. Saxo beråttar: Vid midnattstid, dagen efter Arkonas kapitulation, underråttade en Karenzbo vid namn Granza Littogsen Absalon om att han ville tillråda sin stads innevånare att kapitulera på samma villkor som Arkonas. Absalon låt strax våcka den sovande kung Valdemar och frågade honom vad han skulle svara vendern. Kung Valdemar, initiativlos som vanligt i Saxos Side 53
beråttelse om Rugens erovring, bad Absalon gora vad han sjålv fann for gott. Absalon handlade snabbt. Efter rådslag med hovdingarna seglar Absalon med trettio skepp samma natt till Kareriz och uppmanar kungen att komma efter vid daggry. Saxo forlågger kung Tetislavs, hans broder Jarimars och riigbornas fornåmsta ådlingars kapitulation till Karenz. De moter Absalon på stranden. De kapitulerar till honom. Den roll kung Valdemar spelar i Saxos beråttelse om Karenz' erovring har blivit rent formell. Vid sin ankomst till Karenz endast samtycker han till det avtal, som Absalon ingått med Rugens kung Tetislav och andra riiger. Dårmed forsvinner kung Valdemar ur Saxos beråttelse om Rugens erovring. Absalon ersåtter honom. Från stranden vid Karenz drar Absalon tillsammans med biskop Sven i Aarhus och endast trettio av sina huskarlar, vilkas antal forminskas under farden, upp till Karenz. Folket i Karenz, sextusen man under vapen, strommade ut från staden, stållde sig med spjutspetsarna i jorden på båda sidorna av vågen, som Absalon och hans man skulle gå. De fbrskråckte biskop Sven, men inte Absalon. Når denne och hans huskarlar nårmade sig staden, kastade sig Karenzborna »nåsegrus« till jorden for dem, som om det var hogre vasen de ville tillbedja. Absalons intåg i Karenz, skriver Saxo, var en fest for dess innevånare. Han kom som en man, som bringade fred i landet. Hans huskarlar hugger ner bilderna av tre i staden dyrkade gudar. Sjålv inviger Absalon tre kyrkogårdar: klerker och hovdingarnas huskaplaner sands ut for att dopa landets folk och många kyrkor byggs.8 4. I paven Alexander III:s privilegiebrev och i Sven Ågesens historieverk nåmns Absalon inte i sammanhang med Rugens erovring. I den samtida Helmolds beråttelse om kung Valdemars erovring av Rugen och i Knytlingasagan år Absalon endast den kristne missionåren. I Saxos beråttelse, skriven tre å fyra årtionden, kanske forst inemot ett halvt århundrade efter håndeisen, har han fSrvandlats åven till en vårldslig erovrare. Kung Valdemar år bliven en i åtskilliga stycken initiativlos man. Han foljer Absalons råd och på dennes råd godtar han och de danska hovdingarna Arkonas kapitulation. Rugens kung Tetislav, hans broder Jarimar och Rugens alla fornåmsta mån kapitulerar inte till kung Valdemar utan till Absalon. Karenz erovring år helt Absalons verk, inte som i Knytlingasagan kung Valdemars. Absalon, och inte kung Valdemar, år i Saxos beråttelse bliven Rugens erovrare. Oftast har man
ansett, att Saxos beråttelse återger vad Absalon
beråttat 8 Saxo, I, s. 821; 11, s. 464. Compendium Saxonis har uppgiften, att Absalon drog till Karenz »a rege missus«. Uppgiften strider mot Saxos framstållning. Enligt denna handlar Absalon sjålvståndigt. Han drar till Karenz utan att vara sand av kungen. Detsamma galler hans fard från stranden upp till Karenz. Kung Valdemar har gett Absalon tillstånd att gora vad han sjålv fann fSr gott. Orden »a rege missus» finns inte heller i Krantz', Chronica regnorum aquilonarium eller i hans Wandalia. De hårror tydligen från kompendiets forfattare, inte från Saxo. Karenz' kapitulation i Knytlingasaga och Saxos beråttelser år ett av de stållen, som klart visar, att sagan inte kan vara ett kompendium av Gesta danorum. Side 54
Gesta danorum: »Intc mindre har jag foljt Absalons beråttelser. Jag har lagt mig vinn om att troget uppfatta och nedskriva vad han beråttat mig om sina egna och andras handlingar«. Frågan kan stållas: Ar det rimligt anta, att Absalon sjålv fallit till ett sådant sjålvforhårligande, som moter i Gesta danorum? Ar detta inte Saxos verk? Ar hans ord i fbretalet inte tillkomna for att stårka tilltron till Gesta danorum? Historieskrivningen har i alla tider tillskrivit kungar bragder och erovringar, som andra personer utfbrt. Men den bragd och erovring, som Saxo, mqjligen sjålv en Hvide, tillskriver Absalon vid Rugens erovring, vilar på tradition inom Hvideslåkten. Dårom kan inget tvivel råda. En dylik slåkttradition år alltid ensidig. Den framhåver slåktmedlemmarnas insatser och storhet. Dårtill kommer, att den sista delen av Saxos Gesta danorum år ett systematiskt genomfort forhårligande av Absalon. VI. 1168-1171. Kung Valdemar och Henrik Lejonet i konfliktKung Valdemars
erovring av Rugen framkallade en konflikt med
bundsforvandten 1. Kung Valdemar och Henrik Lejonet hade enligt Helmold, som hår tidigare omnåmnts, år 1166 (?) ingått ett med ed bekråftat fordrag. Enligt detta skulle den senare låmna den forre sitt bistand, når han ville underkuva något folk. Med delaktigheten i kriget skulle han åven vara delaktig i vinsten. Henrik Lejonet hade beordrat sina vasaller, de pommerska furstarna Kazimar och Bugislav och den obotritiska fursten Pribislav, att låmna kung Valdemar bistand vid erovringen av Rugen. Han kråvde omedelbart sin rått enligt fordraget: gisslan och hålften av den skatt, som rugerna hade erlagt. Kung Valdemar avslog hans krav. Henrik Lejonet visade sin makt. Helmold beråttar: »Vredgad kailade han de vendiska furstarna till sig och befallde dem att ta håmnd på Danmark. De lydde honom med glådje. Vi år redo«, var deras svar. Ett krig foljde. Helmold beråttar: Sjorovarfartyg utrustades; en strom av vender oversvåmmade många av danskarnas oar och kusttrakter och hotade dem med undergang. Venderna satte sig i besittning av rika oar i Danmark; de måttade sig efter en lang fasta med danskarnas rikedomar. Med ord håmtade från femte Mosebok sager Helmold: Venderna blev både tjocka och feta och s valide av vållevnad. Jag har hort beråttas, att på en torgdag i Mecklenburg fanns sjuhundra danska fångar till salu. I detta sammanhang ger Helmold åven en karaktåristik av de danska kungarna. Hans ord avser åven kung Valdemar. Det år den åldsta helt samtida karaktåristiken av denne. Den år inte vanlig. »Kung Valdemar teg lange och låtsades inte om sitt folks elånde, ty de danska kungarna år liknojda och sl6a och under ståndiga dryckeslag alltid berusade«, skriver Helmold och fortsåtter: »De har dårfbr knappast någon kånsla for de olyckor, som drabbar deras folk. Når kung Valdemar omsider liksom vaknat upp ur sin somn, samlade han en hår och hemsokte med denna en li ten del av cirpanernas land. Christoffer, en kungens son Side 55
med en konkubin, kom efter vad som beråttas, i spetsen for tusen pansarklådda mån till Aldenburg, som danskarna kallar Brandenhusen, och hårjade kustlandet dår. Men når danskarna drog sig tillbaka, foljde venderna efter och håmnade tiofallt den skada, som de lidit«. I ett foljande kapitel knyter Helmold så an till forhållandet mellan kung Valdemar och Henrik Lejonet. Han skriver: »Kung Valdemar insåg omsider sitt folks olycka. Han fick ogonen upp for att fred år fordelaktigt. Han skickade såndebud till den tappre hertigen och bad om ett fortroligt samtal någonstådes vid Eider«. Motet kom till stand år 1171 (?). Kung Valdemars nederlag år enligt Helmold otvetydigt. Han gick villigt med på allt, som hertigen kråvde. Han tillerkånde honom hålften av skatterna och gisslan, som riigerna gett honom, samt lika andel i templets skattkammare. Den gamla vånskapen fbrnyades och venderna fbrhindrades att hådanefter angripa Danmark. De såg med sorg forbundet mellan furstarna. Med samma ord från femte Moseboken, med vilka Helmold omtalat kung Valdemars erovring av Rugen, sager han: »Riigerna blev nu Henrik Lejonets skattskyldiga undersåtar«: et misit dux (Henrik Lejonet) nuntios suos cum nuntiis regis in terram Ranorum, et servierunt ei sub tributo Rani. Helmold slutar sin kronika med en hyllning av Henrik Lejonet. Freden var återstålld och stor glådje spred sig bland alla Nordens folk. Nordanvindens kyla hade gått over i sunnanvindens milda flåktar, landets kuster hårjades inte långre från sjosidan och alla ovådersstormar hade gått till vila. Danskarna kunde i trygghet fårdas till Venden; alla hinder var undanrqjda och sjorovarna forsvunna; åven kvinnor och småbarn kunde fårdas dit. Hela vendernas land från Eider och mellan Ostersjon och Elbe ånda från Schwerin, tidigare ett skråckens och forsåtens land och nåra nog en odemark, år numera, tack vare Gud, liksom forvandlat till en sachsisk koloni. Stader och byar reser sig hår och antalet kyrkor och Kristi tjånare våxer ståndigt. Vendernas tjuveri och roveri år ståckt.1 Detta var enligt
Helmold den politiska situationen, når han i borjan av
1170talet 2. Åven Knytlingasagan och Saxo beråttar om håndelserna efter kung Valdemars erovring av Rugen. Deras beråttelser, skrivna något årtionde efter Helmolds, skiljer sig skarpt, nåra nog till oigenkånnlighet från denna. De återger också den danska traditionen på olika utvecklingsstadier. Knytlingasagan omtalar den konflikt mellan kung Valdemar och Henrik Lejonet, som foljde på den forres erovring av Rugen. Sagan kånner dock inte det fordrag dem emellan, som Helmold omtalar. Orsaken till konflikten år enligt sagan en annan ån den Helmold uppger. Orsaken år, att Henrik Lejonet skall ha forklarat, att »Rugen var hans land«. Det gods, som kung Valdemar tagit på Rugen, håvdade han, »var hans egendom«. Han befallde ostvenderna att hårja i Danmark. Kung Valdemar vidtog motåtgårder. Han gav enligt sagan sin son Christoffer och Absalon order, att forsvara Danmark. Men sagan har ingenting att beråtta om detta forsvar. Den utbjudna danska ledungsflottan kåmpar i sagan vid 1 Helmold, kap. 102, 109, 110. Side 56
Oland och Mon. Hår
kåmpar den inte mot vender utan mot kurer. Vid Mon
Forst efter motet i Ringsted år 1170 beråttar sagan om två segerrika danska vendertåg. Vid det forstå anklagar ledungsfolket Absalon for att flottan blivit instångd i ett litet sund, ur vilket den inte syntes kunna komma ut. Men Absalon år verksam. I den drabbning, som foljer, når flottan bryter sig ut, sager sagan, att danskarna dråpte 60 hundrande (6000) vender och tog många fångar. Sagan har dåremot intet att beråtta om de danska motgångar, som Helmold omtalar. Ingenting om den tiofaldiga håmnd, som venderna utkråvde, når danskarna drog sig tillbaka från hårjningar i kustlandet vid Aldenburg. Ingenting om att kung Valdemar vid motet vid Eider tvingades ge Henrik Lejonet hålften av de skatter och gisslan, som riigborna gett honom och lika andel i templets skattkammare. Inte heller ens en antydan om att kung Valdemar tvingades medge, att riigerna blev Henrik Lejonets liksom hans egna skattskyldiga undersåtar.2 Rugen år enligt
sagan en heldansk erovring år 1168. 3. Saxos
beråttelse om håndelserna efter Rugens erovring år den
andra danska Saxo har inte ett ord om konflikten mellan kung Valdemar och Henrik Lejonet. Han har ersatt den med en annan konflikt, en konflikt mellan kung Valdemar och de pommerska furstarna Bugislav och Kazimar. Dessa hade enligt Saxo foreståilt sig, att Rugens kung Te tislav skulle avsåttas och de sjålva få herradomet over Rugen. Detta skedde emellertid inte och deras vånskap med kung Valdemar forbyttes i vrede och fiendskap. »Något som gav anledning«, skriver Saxo, »till ett langvarigt krig mellan dem och danskarna«. Saxo omtalar inte heller vendernas av Henrik Lejonet befallda hårjningar i Danmark. Venderna har hos Saxo ersatts med sjorovare, som hemsoker varje vrå av Danmarks farvatten. Absalon och kungens son Christoffer bekåmpar dessa sjorovare, som inte såges vara vender. Saxo omtaler tre moten mellan kung Valdemar och Henrik Lejonet under 1170talet. Vilket av de två tidigare av dessa, som skall vara det av Helmold omtalade, år oklart. Men vid inget av dem omtalar Saxo kung Valdemars nederlag. Om det forstå sager han endast, att de båda furstarna mottes for att forhandla om gemensamma angelågenheter. I sin beråttelse om det andra motet forargar sig Saxo over att Henrik Lejonet, hogmodig och uppblåst av stolthet, inte gick långre på bron ån till mitten for att mota kung Valdemar. Men inte heller i beråttelsen om detta mote ett ord om kung Valdemars nederlag. Saxo doljer detta genom att åter ge fria tyglar åt sin avoghet, ja sitt hat av Henrik Lejonet. Tidigare har han karaktåriserat honom som en falsk och trolos man, en loftesbrytare. Nu, under 1170-talet, skriver han: »Han var ustadig i det gode, og at holde varigt Venskab med vort Folk var ham i Længden umuligt. Løgn var ham en Dyd, List og Svig hans Liv og Lyst fremfor ædel Idræt, Tro og Love et udvortes Skin, og Æren intet 2 Sogur danakonunga, kap. 123, 124. Side 57
mod Nytten. Atter og atter brød han lumpent sit Forbund med os og voldte os megen Skade. Kongen var derimod en Mand af sjældent Retsind og übrødelig trofast i alle Maader. Hvad Under da, at der ej kunde trives noget fast Baand eller varigt Venskab mellem den ærlige Konge og den svigefulde Sakser«? (Jørgen Olriks 6vers.) Knytlingasagan talar om två danska vendertåg under tiden 1168—1171. Saxo har utokat dem till tre. Hans kronologi år i denna del av hans verk fbrvirrad. Ett vendertåg mot Stettin forlågger han till år 1170. Men enligt andra kållor ågde det rum år 1176. Hans beroende av Knytlingasagan år åven våsentligt fbrminskat for denna och foljande tider. Merendels kan man endast hår och var spåra ord och fraser som erinrar om sagan. På grundval av nytt kållmaterial omskriver Saxo och utvidgar våsentligt Knytlingasagans beråttelse. Detta Saxos nya kållmaterial år framfSr allt knutet till Absalon och Hviderna och av dessa senare till Esbern Snare. Vendertågen år som nåra nog alltid hos Saxo segerrika. Entusiastiskt beråttar han om Absalons och Esberns krigsbragder. En kulmen når dessa beråttelser når Saxo skildrat hur Absalon råddar den danska ledungsflottan, når den, som åven Knytlingasagan skildrar, blivit instångd i ett litet sund. Ledungsfolket ger Absalon skulden hårfor. Men Absalon uppgor en plan for flottan att bryta sig ut. Sjålv i spetsen med sju skepp, driver han vendernas femtio på flykt. »Den fjendtlige Flaade tog strax Flugten og spredtes til alle Sider, som om den var splittet ad af Vinden« (Winkel Horns overs.). Aven Esberns bragder når en kulmen i Saxos beråttelse om ett tåg till Oland. Han råddar kungasonen Christoffer från doden. Med hjåltemod och kåmpakrafter haller han ensam på sitt skepp alla fiender från livet. Medtagen av stenregn och pilskott, så att han inte kunde stå på benen, kryper han från foren tillbaka till skeppets akter. Men då hedningarna åntrat hans skepp, samlar han åter sina krafter och driver fienden både två och tre ganger på flykt. Omsider tråffas han av en våldig sten i huvudet och segnar halvdod ner. Hans enda foljeslagare reser honom dock upp och bara synen av honom år nog for att driva den nårmaste fiendehopen på flykt. Då han senare vaknar från sin svimning och hor, att skeppet år fullt av hedningar, återfår han sin gamla kraft och driver dem alla på flykt. Sedan svimmar han fSr andra gangen.3 Med Saxos beråttelse om håndelserna under åren 1168—1171 har den danska traditionen nått en ny utveckling. Saxo har i detta parti av sitt verk inte omtalat håndeiser, som varit av beståmmande betydelse. Han har sålunda intet att beråtta om konflikten med Henrik Lejonet, om vendernas av denne påbjudna hårjningar i Danmark, intet om kung Valdemars nederlag vid konfliktens losning vid motet vid Eider år 1171. Han har fSrdolt dessa håndeiser under ett ordsvall om danska bragder, ytterst grundat på Hvidetradition om Absalon och Esbern. I Saxos ogon utan tvivel en fosterlåndsk gårning. 3 Saxo, I, s. 845, 846, 877, 860, 849; 11, 476, 477, 494, 499, 484, 478. Eggert, O, Baltische Studien, s. 21, tror, att man maste något inskrånka betydelsen av den for Knytlingasagan och Saxo gemensamma kållan for tiden 1170-1177. Detta galler åven den foljande tiden. Saxos huvudkålla år for denna tid Absalon- och Hvidetradition. Denna ymnigt flodande kålla begraver enligt min uppfattning nåra nog helt den for Knytlingasagan och Saxo gemensamma kållan. Side 58
VII. 1172-1182. Kung Valdemar, Fredrik Barbarossa och Henrik Lejonet. Mötet vid LubeckMotet mellan kung Valdemar och Henrik Lejonet vid Eider år 1171 år den sista håndeisen i de danska vendertågens historia, som Helmold omtalar i sin Chronica slavorum. Helmold fick emellertid en efterfoljare som vendernas historieskrivare i Arnold av Lubeck. Några uppgifter om danska vendertåg under tiden 1172- 1182, det sista årtiondet av kung Valdemars regering, finns emellertid inte i Arnolds kronika. Tyska kållor om danska vendertåg under denna tid saknas. Kunskapen om dessa maste uteslutande byggas på danska kållor. Jåmte några annalnotiser finns endast två danska kållor: Knytlingasagan och Saxos Gesta danorum. 1. Colbazannalerna beråttar om grundandet av tre danska kloster i Venden.1 Notiserna vittnar om att man från dansk sida under tiden 1172-1182 sokte vinna inflytande i Venden åven på annan våg an genom vendertåg. Den danska kyrkan var aktiv. Aven Knytlingasagan, Saxo och Arnold av Lubeck beråttar hårom. Knytlingasagans forfattare skriver: »Under kung Valdemars livstid restes elva kyrkor på Rugen och biskop Absalon invigde dem. Nu finns ett biskopsdome i staden Usna (Usedom) och i detta biskopsdome finns 130 kyrkor«. Saxo talar om, att Absalon sande pråster till Rugen och forsag dem inte endast med åmbetsskrud utan åven med livsmedel. Det saknades inte heller jårtecken, som bekråftade dessas predikan, sager han.2 Den stora grundaren av kloster under 1100-talet var årkebiskop Eskil. Arnold skriver om Eskil: »Hans klosterstiftelser for man och kvinnor var mångfaldiga som Libanons cedrar; de uppfyllde inte endast Danmark, utan liksom Herren Sebaots vintråd utbredde de sig med vittutstråckande grenar till havet och over detta åven till Slavien«.3 Dessa Arnolds ord bestyrkes av de danska klostergrundanden under Eskils tid. Redan som biskop i Roskilde deltog han vid uppråttandet av benediktinerklostret i Næstved. Eskil var en beundrare och vån av Bernhard av Clairvaux, cistercienserordens fbrnyare och fråmjare, och under hans tid som årkebiskop grundades en lang rad danska cistercienserkloster och ytterligare fyra premonstratenserkloster och ett bestående nunnekloster. Två av cistercienserklostren, ett i Dargun, ett i Colbaz och ett premonstratenserkloster i Belbuk var fbrlagda till Venden. Munkarna i de fbrra kom från Esrom, i det senare från trefaldighetsklostret i Lund.4 1 Annales danici, ed. Ellen Jergensen, s. 43. 2 Sogur Danakonunga, kap. 123; Saxo, I, s. 845; 11, s. 476. 3 Arnold, Chronica slavorum, ed. Pertz, 111, 5. 4 Szacharska, S., The political role of the Danish monasteries in Pomerania. Mediaeval Scandinavia, X, s. 122-155; Petersohn, J., a.a., s. 445, 501. Ett svagt motiverat forsok att nedvardera Eskil som klostergrundare i Green-Pedersen, Svend, E., De danske cistercienserklostres grundlaeggelse og den politiske magtkamp i det 12. arh. Middelalder. Metode og Medier. Festskrift til Niels Skyum-Nielsen, s. 41. Den godsmangd, som var den ekonomiska grundvalen for de kloster som grundades i Eskils tid, kom inte fran Eskil. Godsmangden kom fran kungahuset och danska storman. Eskil var, sa vitt man vet, inte agare av nagon godsmangd. Detta i motsats till Absalon, sin eftertradare som arkebiskop. Denne var makta rik och synes ha varit en intresserad forvaltare av sina manga gods. Green-Pedersen skriver ocksa: »Imod denne nedvurdering af aerkebisp Eskil kan det indvendes, at hans fundatorindsats ikke var som godsdonator, men at han virkede bag kulisserne som inspirator via sine kontakter til ledende kredse i den franske cistercienserorden«. En argumentation af denne art er det vanskeligere at tilbagevise. Hari har G.-P. fullkomligt ratt. I katolska kyrkan ar det sedan urgamla tider sed att fa betalt for kyrkliga forrattningar. Eskil tillampade denna sed vid den for kungahuset formanliga helgonforklaringen av Knut Lavard och kungakroningen av kung Valdemars son Knut i Ringsted ar 1170. Eskil hade tidigare, i Erik Lams tid, motsatt sig kung Valdemars och Sven Eriksens plan att helgonforklara Knut Lavard. Nar han i Ringsted ar 1170 gick med hartill, fick kung Valdemar dyrt betala helgonforklaringen och kungakroningen. Han fick skanka en sa stor godsmangd, att den blev den ekonomiska grundvalen for ett premonstratenserkloster i staden Va i ostra Skane. Jfr Skyum-Nielsen, N., De aeldste privilegier for klostret i Va. Scandia, XX, 1950, s. 1. Fortjansten att ha tidsatt diplomet om Va kloster till motet i Ringsted ar 1170 tillkommer Skyum- Nielsen i denna uppsats. Side 59
Knytlingasagan omtaler inte dessa klostergrundlåggningar, Saxo i Gesta danorum knappast heller. Han nåmner endast helt kort, att furst Wartislav i Stettin gjorde sig fortjånt om missionsverksamhctcn: Han inkallade munkar från Danmark och byggde dem ett kloster.5 For dessa historieverks forfattare år endast danska vendertåg och politiska håndeiser av betydelse. 2. I jåmforelse med tidigare tid år de elva åren 1172—1182 en mera fredlig tid. Knytlingasagan kånner endast tre danska vendertåg och Saxo likaledes endast tre. Dessa vendertåg år av samma karaktår som vendertågen fore Rugens erovring. Liksom dessa år de hårjnings- och byteståg, inte erovringståg. Danskarna brånner stader, fåstningar och all bebyggelse. De odelågger landet. Saxo ger vid ett tillfålle en bild av forodelsen. Allt var nerbrånt. Svalorna hade inga hustak, under vilka de kunde, som brukligt, fåsta sina bon. De lånade hus hos fienden — danskarna - och byggde sina bon i foren och aktern på deras skepp.6 Liksom tidigare hemforde danskarna, enligt de båda danska kållorna, byte, stundom ett rikt, ett enormt byte. Det bestod av reda pengar till stora belopp. Stettin, sager Saxo, kapitulerade på villkor att erlågga en penningsumma, så stor att knappt hela Venden kunde betala den. Vid ett annat tillfålle kopte de båda vendiska furstarna, Bugislav och Kazimar, fred med en stor penningsumma. Enligt Knytlingasagan gav de kung Valdemar 1500 mark och Absalon 500 mark.7 Av det byte, som danskarna under denna tid tog, nåmner Saxo fångar, håstar, stora boskapshjordar och skepp for att fora bort dem. De danska vendertågen ledde dåremot inte till någon bestående landerovring. De sista åren av denna tidsperiod, åren omkring år 1180, år en våndpunkt i Vendens historia. Henrik Lejonet hade dittills varit den dominerande erovraren och hårskaren i Venden. De båda vendiska furstarna, Kazimar och Bugislav, hade hyllat honom som sin lånsherre. Han hade tvingat kung Valdemar att med sig dela makten over Rugen. Under slutet av 1170-talet kom det emellertid till en konflikt mellan kejsar Fredrik Barbarossa och Henrik Lejonet, som slutligen ledde till oppet krig. Konflikten slutade med att Henrik Lejonet tvingades avstå från sina båda hertigdomen Sachsen och Bayern och gå i landsflykt. 4 Szacharska, S., The political role of the Danish monasteries in Pomerania. Mediaeval Scandinavia, X, s. 122-155; Petersohn, J., a.a., s. 445, 501. Ett svagt motiverat forsok att nedvardera Eskil som klostergrundare i Green-Pedersen, Svend, E., De danske cistercienserklostres grundlaeggelse og den politiske magtkamp i det 12. arh. Middelalder. Metode og Medier. Festskrift til Niels Skyum-Nielsen, s. 41. Den godsmangd, som var den ekonomiska grundvalen for de kloster som grundades i Eskils tid, kom inte fran Eskil. Godsmangden kom fran kungahuset och danska storman. Eskil var, sa vitt man vet, inte agare av nagon godsmangd. Detta i motsats till Absalon, sin eftertradare som arkebiskop. Denne var makta rik och synes ha varit en intresserad forvaltare av sina manga gods. Green-Pedersen skriver ocksa: »Imod denne nedvurdering af aerkebisp Eskil kan det indvendes, at hans fundatorindsats ikke var som godsdonator, men at han virkede bag kulisserne som inspirator via sine kontakter til ledende kredse i den franske cistercienserorden«. En argumentation af denne art er det vanskeligere at tilbagevise. Hari har G.-P. fullkomligt ratt. I katolska kyrkan ar det sedan urgamla tider sed att fa betalt for kyrkliga forrattningar. Eskil tillampade denna sed vid den for kungahuset formanliga helgonforklaringen av Knut Lavard och kungakroningen av kung Valdemars son Knut i Ringsted ar 1170. Eskil hade tidigare, i Erik Lams tid, motsatt sig kung Valdemars och Sven Eriksens plan att helgonforklara Knut Lavard. Nar han i Ringsted ar 1170 gick med hartill, fick kung Valdemar dyrt betala helgonforklaringen och kungakroningen. Han fick skanka en sa stor godsmangd, att den blev den ekonomiska grundvalen for ett premonstratenserkloster i staden Va i ostra Skane. Jfr Skyum-Nielsen, N., De aeldste privilegier for klostret i Va. Scandia, XX, 1950, s. 1. Fortjansten att ha tidsatt diplomet om Va kloster till motet i Ringsted ar 1170 tillkommer Skyum- Nielsen i denna uppsats. 5 Saxo, I, s. 867; 11, s. 489. 6 Saxo, I, s. 923; 11, s. 518. 7 Saxo, I, s. 868, 928; 11, s. 489, 928; Sogur Danakonunga, kap. 126. Side 60
Kung Valdemar undgick inte att inblandas i denna konflikt och detta krig. Huvudkållan och nåra nog den enda kallan hårom år Saxos Gesta danorum. Danska och tyska annaler konstaterar endast att ett mote mellan Fredrik Barbarossa och kung Valdemar agt rum vid Trave. Arnold av Liibeck, Saxos samtida, år den ende, som jåmte Saxo har en kort uppgift om detta mote. Saxo beråtter, att Henrik Lejonet entråget bad kung Valdemar om hjalp mot kejsaren. Kung Valdemar svarade, att han for vånskaps skull ville ge honom hjalp, om han ville lyda hans råd. Rådet var, att han skulle ge biskoparna tillbaka allt gods, som han rovat från dem. Kung Valdemar ville inte ge honom någon hjalp forrån han sonat detta brott. Han ville hellre vara van med Herrens kyrka an med en enskild månniska.8 Från medeltida synpunkt år detta kung Valdemars svar, om det givits, otvivelaktigt beromvårt. Men rådet var orimligt och oantagbart for Henrik Lejonet. Kung Valdemars ståndpunktstagande på kejsarens sida i striden med Henrik Lejonet har tvivelsutan haft andra orsaker an Henrik Lejonets avslag på kung Valdemars krav. Henrik Lejonet var det stora hindret for dansk expansion i Venden. Kejsaren var den ojåmforligt måktigare. Henrik Lejonet hade alla tyska furstar och ledande kyrkomån emot sig. Kejsaren var kung Valdemars lånsherre. Henrik Lejonets nederlag i striden var en tidsfråga. 3. Av motet vid Liibeck och dess forhistoria ger Saxo en utforlig skildring. Han tecknar i den kejsar Fredrik Barbarossa som en man utan tro och heder, en man, som vinner sina mål med underfundig list. Tidigare, i Dole år 1162, sager han, hade Fredrik Barbarossa lockat kung Valdemar i en falla och fatt honom att hylla sig som sin lånsherre. Kejsaren ville nu berova sin fiende, Henrik Lejonet, den stora, viktiga hjalp, som han kunde fa av sin van kung Valdemar. Listigt och lumpet forespeglade han kung Valdemar ett åktenskap mellan två av dennes dottrar och två hans soner, av vilka den ena skulle bli kejsare efter honom, den andre var hertig av Schwaben. På kung Valdemars fråga om hur stor hemgift, som kråvdes av honom, svarade kejsaren, att det var bast att kungen kom till Liibeck; dår kunde allt nog så lått beståmmas. Kung Valdemar horsammade denna anmodan. Enligt Saxo år giftermålsfrågan den enda anledningen till att kung Valdemar begav sig till Liibeck. Hans flotta var också mera luxuos an utrustad for krig, sager han. Utforligt beråttar Saxo om det lysande mottagande kung Valdemar fick och den beundran han våckte. »Det år en kung, en herre«, ropade man, »han år vårdig vara kejsare; kejsar Fredrik Barbarossa år en småkung, en stackare«. Trolovningenmellan den yngsta av kejsarens soner och en av kung Valdemars dottrar kom till stand. Samtidigt fick emellertid enligt Saxo forhandlingarna en vidare syftning. I Dole år 1162 hade kejsaren enligt Saxo listigt kopt kung Valdemars lånshyllning. Det hade bland annat skett genom att frita honom från att stålla hjålptrupper till det romerska rikets tjånst och frita hans son och eftertrådare från att liksom fadern hylla kejsaren som sin lånsherre. Fredrik Barbarossa hade åven enligt Saxo formått alla Tysklands furstar att gå ed på att lågga Venden under kung 8 Saxo, I, s. 930; 11, s. 523. Side 61
Valdemars herradome. Måktade de inte detta, hade han lovat att sjålv genomfora det. Allt och åtskilligt annat år, som samtida kållor visar, rena orimligheter och ett resultat av Saxos patriotiska diktning. Nu låter Saxo kejsaren upprepa. men i hemlighet, detta sitt lofte om Venden till kung Valdemar. Han hade val sagt, att Venden var hans land; han hade åven gjort Kazimar och Bugislav till sina vasaller och hertigar. Så snart Henrik Lejonet var besegrad skulle han emellertid lågga Venden under kung Valdemars herradome.9 Motet i Liibeck, trolovningen mellan hertigen av Schwaben och en kung Valdemars dotter och att Bugislav hyllat kejsaren som sin lånsherre år såkra fakta. Men år allt det ovriga i Saxos beråttelse vart tilltro? Arnold av Liibeck håvdade i sin Chronica slavorum en annan upfattning ån Saxo. Han skriver: Kung Valdemar kom med en stor flotta till floden Traves mynning och belågrade staden (Liibeck) både från land- och sjosidan.10 Orden visar, att åktenskapsforhandlingar inte varit den enda orsaken till motet i Liibeck. De ger en beståmd antydan om att kung Valdemar kommit till Liibeck med sin flotta for att fullgora en av sina plikter till sin lånsherre: att på hans kalielse stålla krigsfolk, i detta fallet sin flotta, til hans tjånst. I gamla tider kunde Saxos skildring av kung Valdemars och kejsar Fredrik Barbarossas mote vid Liibeck vinna full tilltro åven hos tyska historiker. Sedan inemot ett århundrande har denna uppfattning overgetts. »Hadefullt« och »aldeles utænkeligt« år uttryck, som åven en dansk beundrare av Saxo kan anvånda om vissa delar av hans skildring." En kung Valdemars vinst vid motet vid Liibeck kan man dock mqjligen inregistrera. Delningen av mak ten over Rugen med Henrik Lejonet synes ha upphort med Henrik Lejonets fall. Det år troligt, om också inte bevisbart, att Rugen från denna tid odelat varit ett danskt skatteland. Något nytt vendertåg utgick inte från Danmark under kung Valdemars tid. Året efter motet vid Liibeck utbjod kung Valdemar ledung och denna samlades i Gronsund. Men denna ledung hemforlovades. Enligt Knytlingasagan på grund av kungens sjukdom. Enligt Saxo på grund av myteri, nårmast framkallat av jyllåndarna.12 4. Den 12 maj 1182
dog kung Valdemar på Vordingborgs slott. Under sitt liv hade kung Valdemar i Saxos framstållning trångts i skuggan av sin årkebiskop, av Absalon. Men Saxo gav kung Valdemar ett vackert eftermåle. Når liktåget drog till Ringsted for begravningen, beråttar Saxo, motte kvinnorna upp med utslaget hår, med gråt och klagan. Nu var han d6d, sade de, som hade frålst sitt folk från fångenskap, friat landet från fruktan for vikingar och gjort dem, som bodde vid havet lika trygga for overfall och rån som dem som bodde inne i landet. Saxo fortsåtter: Når bonderna fick syn på liktåget låmnade de sitt arbete. 9 Saxo, I, s. 946; 11, s. 531. Ett litet misstag hos Saxo. Kazimar var dod redan fore motet vid Liibeck. 10 Arnold, 11, 21. 11 Hans Olrik, Absalon, 11, s. 19, 21. Enligt Curschmann, F., Die Belehnung Herzog Bogislavs I. von Pommern im Lager vor Liibeck (1181). Pommersche Jahrbucher, 31, s. 3, ger Saxo riktiga uppgifter om ceremoniellet vid Bogislaws Belehnung. 12 Sogur Danakonunga, kap. 127; Saxo, I, s. 954; 11, s. 534. Side 62
Åkrarna genijod av klagan; man jåmradc sig over att fåderneslandet kom att gå under, då kungen var dod; de sjålva hade att vånta doden eller vad som var ånnu vårre. Saxo glommer dock i denna sin beråttelse inte Absalon. »Odet hade slåekt det ena av fåderneslandets Ijus, men låmnat kvar det andra«, skriver han; »Danmark skulle inte sakna en man, som kunde lågga Venden under dess vålde; det danska folket hade under stora hovdingar nått hogt i ara och anseende. Det skulle inte vara utan en beskyddare och ledare«. VIII. 1182-1185. Knut VIMotet i Liibeck var nårmast ett nederlag for kung Valdemar. Pommerns furste Bugislav hade blivit hertig och den tyske kejsarens vasall. Han kunde vånta bistand från kejsaren i ett krig med Danmark. Men den politiska situation vid Knut Vl:s tronsbestigning var dock gynnsam for Danmark. Kejsar Fredrik Barbarossas huvudinteresse var liksom tidigare inriktat på Italien. Han rustade for ett nytt italienskt krig. Ett land uppe vid Ostersjon var en avkrok av hans vålde, som han inte hade något storre intresse fSr. Henrik Lejonet, Danmarks medtåvlare om makten i Venden, var stortad och driven i landsflykt. 1. Skickligt utnyttjade Knut VI denna gynnsamma politiska situation. Enligt både Knytlingasagan och Saxo kråvde kejsar Fredrik Barbarossa efter kung Valdemars dod, att Knut VI skulle hylla honom som sin lånsherre. Men kung Knut avslog kejsarens krav. Det skedde enligt både Knytlingasagan och Saxo på Absalons och hans andra rådgivares råd.1 Kort dårefter tog kung Knut ett an djårvare steg. Han gick i krig mot det tyska rikets undersåte, den nyblivne hertig Bugislav. Den åldsta och samtida kållan for de danska vendertågen i Knut Vl:s tid år Sven Ågesens historieverk. Knut VI, skriver Sven Ågesen, »vanslåktade inte från sin far och dennes manliga duglighet (virtute). Med duglighet och tapperhet (virtutis strenuitate) kuvade han de grymma venderna. Efter att med sin flotta ha forhårjat alla vendernas och pomrarnas lander tvingade han deras hertig Bugislav till skattskyldighet och 'lånshyllning. Detta har jag, val att mårka, sjålv sett forsiggå ombord på kungens skepp, som strålade med forgylld stav. Så vånde vi tillbaka hem med måktigt segerjubel«. Sven Ågesen nåmner inte med ett ord Absalon i denna sin beråttelse om hur Knut VI tvingade hertig Bugislav till skattskyldighet och lånshyllning. Han omtalar Absalon i sitt historieverk endast en gang och då i sammanhang med Harald Blåtands grundande av Jomsborg. Han sager, att han med egna ogon sett Absalon jåmna Jomsborgs murar med jorden. Knut VI år, liksom kung Valdemar enligt Sven Ågesen, den ledande mannen och segerherren i de danska vendertågen .2 I Knytlingasagan
och hos Saxo moter en annan uppfattning. 1 Sogur Danakonunga, kap. 128; Saxo, I, s. 965; 11, s. 539. 2 Gem, M.CI., En ny Text af Sven Aggesens Værker, s. 108, 79. Side 63
2. De fornyade vendertågens upphovsman i Knut Vl:s dagar år i Knytlingasagan ytterst hertig Bugislav. Denne samlade enligt sagan en stor hår i avsikt att snabbt gora Knut VI till kejsar Fredrik Barbarossas man. Men forst ville Bugislav underlågga sig Rugen. Dess furste Jarimar begårde hjalp av Absalon. Denne utbjod ledung och seglade till Venden. Bugislav hade femhundra skepp och våntade ånnu på våstvenderna. Det kom till ett sjoslag, det i historieskrivningen beromda sjoslaget vid Rugen. Nog så kortfattat och utan alla reflektioner omtalar Knytlingasagan detta. »Når årkebiskopen motte Bugislav«, heter det i sagan, »kom det till en hård strid. Den slutade med att Bugislav flydde med femtio skepp, men årkebiskopen och hans mån erovrade alla de ovriga. Somliga (av venderna) tog sig i land, somliga drunknade, men storre delen dråptes. Detta slag stod om våren i pingstdagarna. Dårefter skiftade danskarna allt byte, som de erovrat och seglade hem«.3 Sjoslaget vid Rugen år i Knytlingasagan en stor dansk seger, men ingen seger av avgorande betydelse. Saxo ser med andra ogon på sjoslaget vid Rugen. Han har kant Sven Ågesens beråttelse och skriver i direkt men forstucken polemik mot sin van och hirdbroder, »contubernalis meus«, som Sven Agesen kallar Saxo. Saxo formligen dranker Knytlingasagans korta beråttelse i en oversvallande Absalon- och Hvidetradition. Hos Saxo år det kejsar Fredrik Barbarossa som med rika gåvor och stora loften hetsar Bugislav till att anfalla Danmark. Utforligt och medryckande beråttar han om hur Knut VI troskyldigt och oforsiktigt tror på de utfåstelser, som Bugislavs såndebud gor vid ett forlikningsmote på Samso och likaledes utforligt om den danska flottans samling på Absalons ledungsutbud och dess seglatser i de riigiska farvattnen. Pommerinkarna (Bulgislavs folk) råkade emellertid i den dimma, som rådde, ut for en felsyn. Når de fick syn på den danska flottan trodde de, att det var den vendiska fursten Borvin, som kom till deras hjalp med våstvenderna. En tåt dimma dolde den danska flottan, når Absalon gick till anfall. Forst når venderna fick syn på Absalons baner, blev det klart for dem, att det var danskarna de hade kring sig. De flydde som alltid vid synen av Absalons baner. En otalig mångd sprang over bord och drunknade; aderton skepp, som var overfyllda av flyktingar, sprang låck och sjonk; Absalon forfoljde med endast sju skepp nåra nog hela den flyende flottan. Manskapet från nåstan hundra skepp sokte sig i land och tog skråckslagna och vapenlosa sin tillflykt i skogarna och odemarkerna. Absalon hade vunnit en lysande seger. For Saxo år sjoslaget vid Rugen hojdpunkten, sjålva huvudhåndelsen, i de danska vendertågen. Han skriver: »Slig Glans stod der af Absalons Navn, at den helt blændede Fjenden og drev ham enten paa Flugt eller i Døden; og denne ene Dag gjorde Ende paa al Frygt og Fare til Søs og fredede Sællands Fjorde og Østersøens Strande for ødelæggende Vikingeanfald, ja tvang de vilde Folkefærd under Aaget og gjorde Danmarks Rige, der nys havde Nød med at hævde sig selv, til Vendlands Herre og Mester. Det var en mægtig og mageløs Sejr, der i Bund og Grund gjorde det af med Fjendens Styrke, og som ej kostede Danerne en Draabe Blod, medens Vendernes flød i Strømme; ti kun fire af 3 Sogur Danakonunga, kap. 128. Side 64
Rygboerne
mistede Livet, og det var tilmed uvist om de faldt for
Venners eller Danskarna fullfoljde enligt Saxo omedelbart på Absalons råd dennes seger. Redan samma sommar, som sjoslaget vid Rugen utkåmpats, drog den danska ledungen enligt både sagan och Saxo på ett nytt vendertåg. Danskarna plundrade, forhårjade och brande borgar, stader och »landet allt«. Det forstå tåget var dock inte i allo segerrikt. Knut VI belågrade, men lyckades inte inta Wolgast och då han drog bort, forfoljde venderna och dråbte enligt Knytlingasagan 60 man av danskarna, en motgång, som Saxo inte återger i sin beråttelse om detta vendertåg. Samma host och foljande år drog den danska ledungsflottan på nya, utfbrligt skildrade hårjningståg. Denna energiska krigsforing brot slutligt Bugislavs motstånd. Han begårde nåd, stållde gisslan och gav kungen 300 och årkebiskopen 800 mark. Så tog kung Knut herravåldet over hela Venden och for sedan hem till Danmark.5 Med dessa ord slutar sagan sitt kapitel om Bugislavs lånshyllning av Knut VI. 3. En fjårde
kålla for de danska vendertågen i Knut Vl:s tid
foreligger i Arnold av Arnolds Chronica slavorum borjar år 1171, men från detta år till kung Valdemars dod år det enda, som den omtalar av danska håndeiser kung Valdemars mote med kejsar Fredrik Barbarossa vid Liibeck år 1181. De danska vendertågen flck emellertid, åven enligt Arnold, nytt liv, når Knut VI blev Danmarks kung. »Kung Knut hade tanken«, skriver Arnold, »att erovra vendernas land och inforliva det med sitt rike. Han kande till, att venderna i hans faders tid hade gjort hans rike stora skador. Han tog också i betraktande, att venderna genom Henrik Lejonets fall hade gått miste om den hjalp, som de haft av denne«. Knut VI grep tillfallet. Han gick i krig mot venderna. Arnold ger en skildring av hur Knut VI fbrde kriget. Den overensståmmer nåra med Sven Ågesens. »Kung Knut forhårjade oavbrutet vendernas land«, skriver Arnold. »Venderna rustade sig till motstånd. De befåste grunda vattendrag, som danskarna maste gå over, anlade på båda sidor kasteller, från vilka de kunde overosa pirater med kastvapen. De forsokte åven att med jårnkedjor spårra dessa vågar. Men fbrgåves. En overlågsen dansk hårmakt raserade dessa befåstningar, trångde in i vendernas land och oversvåmmade det som gråshoppor. Venderna kunde inte hålla stand mot dessa anfall och drog sig tillbaka till sina befåstningar. Danskarna odelade deras land, utsog dess mårg och återvånde hem. Så fortsatte de några år både vid så- och hosttid, forhårjade landet och tvingade venderna till underkastelse utan svårdslag genom olidlig hunger«. En gang kom det
dock enligt Arnold till ett sjoslag. Detta sjoslag, som
han 4 Saxo, I, s. 967; 11, s. 540. 5 Sogur Danakonunga, kap. 129; Saxo, I, s. 977; 11, s. 545. 6 Arnold, kap. 111:4, 7. Side 65
Saxos. Slaget har dock hos Arnold en annan fbrhistoria. Bugislav hade borjat krig mot Rugens furste Jarimar och gått i land på Rugen, men blivit slagen på flykt. Under denna molte han och hans flotta sitt ode. Den tåta dimman, som Saxo talar om, år i Arnolds skildring forsvunnen. Danskarna, sager Arnold, hade lagt sig i bakhåll. Venderna anade inte oråd. De rodde bort till danskarna i tro att det var deras landsmån. Kringrånda och bragta i fullståndig forvirring sprang somliga av venderna over bord for att rådda sig genom simning, men drunknade; andra rodde till kusten, låmnade sina skepp, irrade omkring i skogar och snar och dog av hunger och torst i kårrmarkerna. Arnold tillmåter denna danska seger liksom Knut Vl:s hårjningar avgorande betydelse. »På den dagen«, skriver han, »låt Herren Gud dem, som slåpat så många danskar over havet i fångenskap, sjålva slåpas i fångenskap utanfor sitt lands grånser. Så slot vendernas makt; de blev danskarnas skattskyldiga undersåtar«. Arnold tilllågger: Danskarnas seger och vendernas underkuvande »våckte kejsar Fredrik Barbarossas fbrbittring. Han sade sig tvefalt krankt av Knut VI. Denne hade vågrat att låta sig kronas av honom; han hade lagt venderna, som var kejsarrikets undersåtar, under sitt herradome och gjort dem skattskyldiga«.6 Men några foljder av storre betydelse for Danmark omtalar Arnold inte. Kejsar Fredrik Barbarossas huvudintresse var, som tidigare hår sagts, inriktat på Italien. Danmark och Venden låg i utkanten av hans intressesfår. Den storsta avvikelsen från danska kållor i Arnolds beråttelse galler Absalon. Av Saxos Absalon, den erfarne krigaren, ledaren av många segerrika vendertåg finns inga spår i vad Arnold utforligt har att saga om Absalon. Han ihågkommer honom nåra nog endast som religionens och kyrkans man. Absalon år for Arnold en jåmlike till Eskil, hans foretrådare som årkebiskop. »Han var ingalunda mindre energisk an denne, når det gållde att verka fbr religionen«, sager han. Han lovprisar hans kyskhet, hans »goda samvetes fråmsta klenod«, och illustrerar denna med bibelspråk. Arnold berommer Absalon också for att han genomforde en enhetlig gudstjånstordning i Danmark. Over sin biskopsstol hade han låtit uppsåtta ett krusifix, var givmild mot kyrkor och kloster och lade sig vinn om att utsmycka S:t Laurentiikyrkan i Lund med kostbara ljuskronor, mycket stora klockor och andra prydnader. I sin kårlek till religionen ivrade han också for att bygga och berika ett munkkloster av cistercienserorden i Soro. Någon Absalons krigsinsats i vendertågen kånner Arnold dåremot inte, inte ens i slaget annandagpingst vid Rugen. Absalons insats i dessa var enligt Arnold en annan. Knut VI begagnade Absalons råd och segrade mera genom klokhet an genom manstark kraftutveckling (prudentia magis quam viribus prevalebat). For Sven Ågesen år Knut Vl:s forhårjningar av Venden de slutligen avgorande håndelserna i de danska vendertågen. For Saxo, som åven beråttar om dessa forhårjningar, år Absalons seger i sjoslaget vid Rugen den slutligen avgorande håndeisen. For Arnold år båda dessa håndeiser av avgorande betydelse. Man skulle nåstan kunna tro, att Arnold direkt eller indirekt kant båda dessa danska historikers framstållning.7 7 Arnold, kap. 111:5; V, 18. Såkerligen med råtta har man ansett, att Arnold varit i Danmark. Lauritz Weibull, Skånes Kyrka, s. 139; Anne Kristensen, Danmarks ældste Annalistik, s. 120, 65, 66. Side 66
4. Kållornas
beråttelser om de danska vendertågen i Knut Vl:s tid
står i åtskilliga Sven Ågesen har sjålv deltagit i vendertågen och varit nårvarande vid hertig Bugislavs lånshyllning av Knut VI. For honom år det Knut VI, hans manliga duglighet och tapperhet och hans forhårjningar av vendernas och pomrarnas lander, som år av avgorande betydelse. De tvingar Bugislav till skattskyldighet och lånshyllningen. I Saxos Gesta danorum år Knut VI trångd i skuggan for Absalon. Absalon år den store krigaren, krigshjålten. Enligt Saxo år det Absalons seger i sjoslaget vid Rugen, som vinner Venden åt Danmark. Samma uppfattning av Absalon som den store krigaren moter åven i Knytlingasagan. Om den tillhor Ur- Knytlingasagan eller forst håvdats av sagans forfattare, som skrev efter mitten av 1200-talet, kan inte avgoras. Sagan karaktåriserar Absalon med orden: »en av de storsta krigare, som fotts i Danmark«. Han slutar sin saga med en hyllning av Absalon. »I alla de strider danskarna hade med venderna efter kung Valdemars dod«, heter det i sagan, »var årkebiskop Absalon fåltherren och kung Knuts rådgivare, och om inte han hade varit, så hade de inte vunnit en sådan seger, ty han har varit den nåstan storste fåltherren och krigaren hår i Nordanland«.8 For Arnold slutligen år Absalon ingen krigare. Han år en from man, en kyrkans man och endast en Knut Vl:s rådgivare. Knut VI begagnar hans råd och segrar mera genom klokhet ån genom manstark kraftutveckling. I senare tiders historieskrivning dominerar Knytlingasagan och Saxos på Hvidetradition vilande beråttelse. Knut VI såges vara en »ikke for de store Bedrifter anlagt Konge«. »Det store, som var sket under hans Regering, synes i det hele kun i ringe Grad baaret af Kongens Person«. Absalon var »den egentlige Leder af Danmarks Hær og Flaade«.9 Knut VI var »næppe synderlig fremtrædende og vistnok tidlig hæmmet af legemlig Svaghed«.10 Man har talat om den »unge og uselvstændige Kong Knud« och att »i det kommende ti år (1182-1191) blev Absalon den faktiske Leder af dansk Politik og Regeringsudøvelse«.11 Dessa omdomen grundar sig ytterst på Saxos fångslande framstållning och hans forhårligande av Absalon. Forskningen har brustit i beaktande av vad Sven Ågesen beråttar. Saxos polemik mot Sven Ågesen har fortsatt i vart århundrades historieskrivning. Bilderna av Absalon, den i senare historieskrivning beromdaste årkebiskopen av Lund, har i kållorna från samtiden tecknats på olika sått. Vilken år den råtta? Ar Absalon Saxos och Knytlingasagans segerrike krigare? Eller år han Helmolds kristne missionår och Arnolds den kristna kyrkans fromme son och endast Knut Vl:s kloke rådgivare? Skall dessa bilder forenas till en enhet i en karaktåristik eller någon anses vare den råtta? Frågorna år olosliga. Sjuhundra år har forflutit sedan Absalon levde och verkade. Historieskrivningen har i våra dager att inskrånka sig 8 Sogur Danakonunga, kap. 19, 130. 9 Steenstrup, J., Danmarks Riges Historie, I, s. 683, 732, 680. 10 Hans Olrik, Absalon, 11, s. 158. 11 Aksel E. Christenscn, Danmarks Historic, I, s. 356. Side 67
till att
redogora for de olika bilder, som samtiden tecknat av
Absalon. Den kan inte IX. Saxo som historieskrivareSaxo skrev latin
som vore han fodd på Palatinen. 1. Latin var for Saxo en forutsåttning for historieskrivning; utan latin ingen historieskrivning. »Hade lyckan varit oss så huld«, skriver Saxo, »att latinska språket i gamla dager varit kant i vart land, skulle vi nu haft otaliga bocker om danska mans bedrifter«.1 Latin var också den dåtida lårda vårldens sprak och Saxo skrev sina Gesta danorum åven for att sprida kunskap om Danmark ute i Europa. Att skriva Danmarks historia på latin var for Saxo sjålvfallet. Det var en fosterlåndsk gårning. Saxo hade forkårlek for silverålderns latin. Hans stilistiska fbrebilder var Valerius Maximus, Justinus och åtskilliga andra romerska fbrfattare. Saxoforskningen har nedlagt mycket arbete på att klarlågga detta. Den har påvisat, att i Gesta danorum vimlar det av ord och fraser från dessa romerska forfattare. Men Saxo har lyckats sammangjuta dessa lån till ett personligt, originellt sprak, som langt ifrån i allo erinrar om långivarnas. Saxo var en ambitios språkkonstnår. I Gesta danorum har han till och med vinnlagt sig om att fblja romartidens och sin egen samtids regler med satsslutens gestaltande efter vissa rytmiska normer. I Gesta danorums forstå delar arbetar Saxo med en mångd gamla danska diktér som historiska kållor. Han oversåtter dessa till latin. Det sker med måsterskap. Saxo har, har det sagts, omformat dessa diktér »efter klassiske metriske mønstre, og han viser her et helt imponerende kendskab til og forståelse for den klassiske kvantiterende prosodi. Der er næsten ingen grænse for alle de udsøgte klassiske versemål han behersker. Man kan bogstavelig talt mærke, hvordan han har nydt at demonstrere sit mesterskab«.2 2. Olika uppfattningar har gjorts gållande om Saxos stil och sprak. De har vunnit ringa uppskattning. De har beundrats. Den okånde man, som vid mitten av 1300taletskrev ett »Compendium Saxonis«, fann att Gesta danorum på många stållen var alltfor vidlyftig, att mycket sades mera for utsmyckning an for att ge historisk sanning; Verket var dessutom på grund av sin ordmångd svårt att forstå.3 I senare tid hor den framstående filologen M. Cl. Gertz till dem, som foga uppskattar Saxos stil och sprak. »Der er eloquentia deri«, skriver Gertz, »det kan ikke nægtes; men det er i alt Fald ikke eloquentia Attica, men meget mere en yderliggaaende eloquentia Asiana«. Gertz klander riktar sig sårskilt, liksom åtskilliga tidigare forskares, mot Saxos »moraliserende Betragninger af forskellig Art, holdte i ret stereotype 1 Saxo, I, s. 175, 2, 7; 11, s. 100, 3, 7. 2 Axelson, 8., Satsrytm hos Saxo, Scandia IX, 1936, s. 204. Knud Hannestad i Forord till Gyldendal, Saxo Danmarks Riges Krønike, s. 11. 3 Scriptores minores historiae Danicae, I, s. 217. Side 68
Former; ikke sjældent vrider og vender og varierer han den samme, tit meget simple Tanke gennem indtil en halv Snes forskellige Former og Udtryck, så at man må have en meget stor Tålmodighct for ikke at ledes og kedes derved«. Gertz medger val, att han år »tilbøjelig til at tro, at adskillige af disse mange Variationer, hvoraf enkelte absolut må kaldes uheldige, ikke skyldes Saxo selv, men Interpolationsforsøg,som en fremmed Læser har skrevet til i Randen eller mellem Linierne i det Haandskrift, hvorpaa Christiern Pedersens Førsteudgave af Saxo er bygget; men meget af det kommer dog sikkert på Saxos egen Regning«.4 Denna Gertz' uppfattning år i den sista punkten kanske inte fullt riktig. De av honom klandrade betraktelserna forekommer fråmst i den forrå delen av Gesta danorum, den aldre tidens historia. I den senare delen av Gesta danorum finns, åtminstone i storre utstråekning, inga stotande spår av vad Gertz klandrar. Redan detta tyder på att betraktelserna år interpolationer. Angersfragmentet synes bestyrka detta. Och detta vare sig man ansluter sig till någon av de uppfattningar, som håvdats av tyska eller danska forskare. Snarast synes de kanske ha tillkommit, då Gesta danorum vid något tillfalle anvånts vid undervisning i latin. Saxos stil och sprak har emellertid i ån hogre grad an klander våekt beundran. Till beundrarna hor hans »contubernalis« Sven Ågesen. Han talar i sin Danmarks historia om Saxos formfullåndade sprak.5 En annan beundrare år forfattaren till Sjållandskronikan, som skrevs omkring år 1300. Han kallar Saxo en »clerus« av sållsam och utsokt våltalighet.6 En av sina fråmsta beundrare har Saxo emellertid i Erasmus av Rotterdam, renåssansens ledande humanist. I ofta citerede ord talar han om Saxos »livfulde og stemningsbårne begavelse, hans stil der aldrig taber sin spændkraft eller bliver kedelig, hans vidunderlige ordfylde, tankerigdom og beundringsværdige retoriske farvepragt. Det er næsten ikke til at forstå, hvorledes i hine tider en mand fra Danmark kunne nå op til et sådant højdepunkt i formens kraft og fylde«. (Knud Hannestads overs.) I senare tider har Erasmus fbljts av ett otal beundrare. Uppfattning och vårdesåttning av Saxos stil och sprak har våxlat under olika tider. Men ett år såkert. Saxoforskningen har hitintills inte lyekats finna någon historiker, som under aldre medeltid skrev historia på samma sått som Saxo. Hans Gesta danorum år originell. Han sjålv i sin tid enastående. Den tyske historikern F. C. Dahlmann har skarpt framhållit detta. Om Saxo skriver han: »In seinen besten Stellen, welche såmtlich in die drei letzten Biicher fallen, bleibt er unerreicht von allen Zeitgenossen; so wahrhaft und frisch ist seine Farbe, so eigenthiimlich und reich seine Darstellung«. Men, som Dahlmann också skriver: »Allein der Styl ist nicht die Geschichte.7 I skildringen
av vendertågen når Saxos friskhet, livfullhet och fårg
inte sållan en 4 Scriptores minores, I, s. 199. 5 Scriptores minores, I, s. 125. 6 Scriptores minores, 11, s. 27. 7 Dahlmann, F. C, Forschungen auf dem Gebiete der Geschichte, I, s. 155. Side 69
årkebiskopsskiftet i Lund år
1177. Men i andra har den stora muntliga traditionen
3. Saxos stil och
sprak har sin forebild i romerska historieskrivares
vcrk. Men har Historieskrivning betraktades i Rom som i forstå hånd en litterår verksamhet. Historieskrivning var en litterår genre med moraliska och didaktiska inslag. Det stora arbete, som Saxo lagt på den formella utformningen av Gesta danorum vittnar om att han val kant och delat denna uppfattning. Det mårkligaste i den romerska uppfattningen av historieskrivningen år, har det sagts, att uppmårksamheten så gott som uteslutande år inriktad på den personliga faktorn i den historiska utvecklingen. »Virtus«, dygden, år den viktigaste faktorn i romersk historieskrivning i såvål de enskilda månniskornas liv som i folkens liv och oden. De romerska historieskrivarna ågnade den storsta uppmårksamheten åt att belysa denna faktor. Foljden år, att deras framstållningar fylls av beråttelser om uppseendevåckande handlingar, som avslqjar månniskornas inre halt, av analyser av motiv och tånkesått, av sedesskildringar och personkaraktåristiker. Dåremot får vi utomordentligt sparsamma och tillfålliga upplysningar om ekonomiska forhållanden och samhållsforhållanden. Utmårkande for romersk historieskrivning år dårjåmte, att den saknar intresse for kronologiska uppgifter. De betraktas som ovidkommande detaljer i en litterår framstållning. Andra påfallande drag år de fingerade talen och sist men inte minst uppfattningen att »Historiens studium«, som Livius sager i foretalet till sitt historieverk, »har uppfostrande varde och praktisk nytta. Det ger lårorika exempel på all slags handlande, åskådligt framstållda liksom på en monumental bildrelief, så att man dår, for sig sjålv och for sitt folk, kan finna foredomen att efterlikna, men också dåd, onda i sin natur och i sina frukter och som sålunda kunna tjåna till varning«.8 Hårtill slutar sig också, att historieskrivning anvåndes som politisk propaganda. Allt detta återfinns i Gesta danorum; dåribland åven dessas så ofta klandrade brist på kronologiska uppgifter. Saxo har inte endast sokt sin forebild i romersk stil och sprak. Aven de romerska historieverkens principiella innehåll har satt sin prågel på Gesta danorum. Detta galler i hog grad åven Saxos skildring av de danska vendertågen. Dessas historia har Saxo utformat till en Danmarks, en Absalons och Hvidernas hjåltesaga med helt overvågande dådkraftiga mån och lysande bedrifter. Dessa mån och deras bedrifter år skildrade i avsikt att tjåna danska mån och dansk ungdom som forebilder att efterlikna. Men i Gesta danorum skildrar Saxo åven i sin natur onda dåd, som kan tjåna till en varning. Dock: det finns
åven skillnader mellan Gesta danorum och romersk
historieskrivning. 8 Wistrand, E., Politik och litteratur i antikens Rom, s. 114. Jfr. orsted, P., Romersk historieskrivning. Side 70
X. Gesta danorum som historisk källaHistorisk kållkritik har under 1900-talet raserat Saxos Gesta danorum som huvudkållan for kånnedomen om Danmarks historia under aldre medeltid. Danmarks historia under denna tid skrivs inte långre på grundval av Gesta danorum. Erik Arup borjade, Hal Koch, Aksel E. Christensen och andra har fortsatt at ge nya framstållningar av denna tid i Danmarks historia. »Det er som digter, man skal læse Saxo«, har en dansk historiker skrivit.1 I en uppsats från
1918 stålide jag frågan om Saxos stora verk inte hade
något Kållkritiken kan trasa sonder Saxos stora verk så mycket som helst i dess egenskap av en kållskrift, genom vilken historiska fakta faststålles eller ett historiskt håndelsefb'rlopp foljes; det har aldrig, lika litet som flertalet medeltida historieverk, skrivits for att tjånstgora som ett dylikt, knappast ens i avsikt att låmna exakta upplysningar eller historiskt riktiga karaktåristiker; i detta avseende var Saxos och overhuvud medeltida uppfattning av historien langt ifrån densamma som vår tids. Men det oaktat åger Saxos verk ett ovanskligt historiskt varde, låt vara att det ligger på andra omraden ån man hittills sokt det. Saxos verk kan vara skropligt som historisk kållskrift, når det galler att faststålla historiska fakta eller att folja ett historiskt håndelseforlopp; han sjålv var sin samtids kanske storste historieskrivare och Gesta danorum år dårfor också mera givande ån de flesta andra historieverk, om det utnyttjas ur kulturhistorisk synpunkt. Ett intrångande i Saxos uppfattning av historien, dess uppgifter och mål, i hans syn på håndelsernas sammanhang och i hans historiska metod likavål som i hans geograflska begrepp, hans stållning till stat och samhållsliv, till kyrka, religion och moral, med ett ord till hela den vårids- och historieuppfattning, i vilken hans verk bottnar, skanker båttre ån något annat en levande bild av den nutiden fråmmande kulturvårld, i vilken en medeltidsman levde. Saxos Gesta
danorum har ånnu inte med någon framgång behandlats ur
dessa 1 Knud Hannestad, a.a., s. 19. 2 Saxoforskning. Historisk tidskrift for Skåneland, VII, s. 241. |