Jens E. Olesen: Rigsråd, kongemagt, union. Studier over det danske rigsråd og den nordiske kongemagts politik 1434-1449. Århus, Universitetsforlaget, 1980. XVII + 620 s. 216,45 kr. (udsolgt).

Jens E. Olesens doktorsavhandling knyter an till en stor tradition i dansk historieforskning. Kristian Erslevs banbrytande arbeten »Dronning Margrethe« och »Erik af Pommern« har lagt grunden for nyare forskning om Kalmarunionens historia, och senare arbeten av Erik Arup och Aksel E. Christensen har vidgat perspektiven på och fordjupat debatten om Danmarks politiska utveckling under denna tidsalder. Andå år det lått att konstatere ett slags kronologiskt glapp i det intresse, som dansk historieforskning ågnat unionstiden - Erik av Pommerns sista och Kristoffer av Bayerns hela regeringstid har inte blivit foremål for samma uppmårksamhet som perioderna fore och efteråt. Delvis har detta kanske haft att gora med en aldre tids nationella vårderingar: unionens fårsvagande, Sonderjyllands fbrlust och temporåra tendenser till riksupplosning har inte fangat uppmårksamheten i samma grad som å ena sidan unionens grundlåggning, å andra sidan det Oldenburgska kungahusets uppkomst och stabilisering. Men en bidragande orsak, som sårskilt gjort sig gållande under senara tider, har varit den skenbara håndelsesloshet, som utmårkt perioden 1439-1448 Danmark. Frånsett bondeupproren, som har tilldragit sig vederborlig socialhistorisk uppmårksamhet, har detta varit en period av fred, som varken har tyckts avsluta eller påborja en utveckling.

Dr. Olesens bok fyller ut den lucka, som KristofFerperioden har utgjort i dansk historieforskning. Hans syfte år att skildra den danska statsstyreisens utveckling under denna period, spelet mellan kungamakt och rådsmakt, och som han från borjan framhåller, det unionella fbrhållandet till de två andra nordiska rikenas riksråd, som maste finnas med i bilden som en viktig komponent i det danska maktspelet. Dr. Olesen fåljer utvecklingen

kronologiskt, med en outtrottlig dokumentering av håndelsefbrloppet år for år och månad for månad. Detta tålmodiga och energiska sokande år avhandlingens storsta fbrtjånst. Tack vare detta har fbrfattaren kunnat håvda, att den undersokta tidsperioden inte har varit så politiskt initiativlos, som det forefallit i tidigare framstållningar. Det danska riksrådet maste, enligt hans mening, »tillkendes en vigtig udslaggivende politisk position og rolle« i unionspolitiken. Det har foljt en egen, politisk linje både under Erik av Pommerns sista regeringstid och under Kristoffer av Bayern. Det har gått i spetsen vid kung Eriks avsåttning liksom vid valet av Kristoffer. Det samarbetade med Kristoffer och stod i et gott forhållande til honom, men det foljde egna intentioner och tillgodosåg egna intressen i unionspolitiken, i Balticumpolitiken och gentemot hanseståderna. Kristoffer lyckades aldrig undergråva rådets stållning, trots att han under sina sista år stårkte sitt inflytande på rådets bekostnad. Riksrådets sjålvståndighet gentemot sina svenska och norska motsvarighetertog sig också uttryck i valet av Christiern av Oldenburg till dansk kung.

Innan dessa huvudsynpunkter i avhandlingen blir tagna upp till granskning, bor några ord sagas om kållbehandling och bakgrundsteckning. Vad dokumentmaterialet betråffar, fyller forfattarens insikter och excerpering alla rimliga krav på fullståndighet. Det kan finnas dokument i Bayern, som beror nordiska forhållanden och som år okånda for forskningen, men de torde i så fall inte finnas i de arkiv i Miinchen och Ansperg, som vore de naturliga fyndplatserna. Dåremot har jag invåndningar att gora mot forfattarens syn på två svenska kronikor: Karlskronikan och Ericus Olais Svenska kronika. Kritiken drabbar emellertid vad Karlskronikan betråffar inte egentligen dr. Olesen utan en svensk forskningstradition. Forfattaren har anslutit sig till Herman Schucks grundlåggande arbete om det svenska kanslivåsendet under medeltiden, »Rikets brev och register«, och tror sig kunna konstatera, att Karlskronikan sammanlånkar en tidigare Engelbrektskronika, fårfattad av rådets skrivare Johan Fredebern, med »Karl Knutssons egen marskkronika«. Men i verkligheten har Schiick demokrat teorin om en av Fredebern skriven, sjålvståndig kronika, når han har konstaterat att det av Fredeberns hånd skrivna kronikeavsnittet forutsåtter den fortsåttning, som Karlskronikan utgor - samma konstaterande, som jag sjålv gjort 1934. Det finns ingen som helst grund fSr att supponera en ursprunglig Engelbrektskronika, och an mindre grund finns det for att knyta den till biskop Thomas av Strångnås. Det avsnitt i kronikan, som fSljer Engelbrekt från borjan av hans bana till hans dod, år obetydligt storre an det, som handlar om Erik Pukes strid med marsken, och Karl Knutssons propagandistiska tendens pråglar kronikan från borjan till slut. Emellertid år jag nu benågen att anta, att kronikan har tilkommit i två etapper, en efter 1440 och en efter 1457 - en apologikronika med en apoteosdel som fortsåttning. Hår år inte platsen att utveckla bevisen hårfor, men i forhållande till dr. Olesens uppfattning av kronikan har det till konsekvens, dels att tendensen delvis år en annan, dels att faktauppgifterna mestadels har storre distans till håndelserna an han antagit.

Om Ericus Olai anser fbrfattaren, att han »lægger en videnskabelig ærlighed for dagen«. Det torde vara svårt att finna någon annan vetenskaplighet i vår tids mening hos Ericus Olai an att han var teologiprofessor vid det nygrundade universitetet i Uppsala under Sturetiden. Han har utfort ett politiskt balansnummer i sin kronika med att våva samman motstridiga tendentiosa uppgifter, men detta år intet annat an en vålgrundad fbrsiktighet hos en andans man, vårs politska fbrflutna inte var helt rekommendabelt infor de makthavare, som fanns i Sverige når han fullbordade kronikan.

Så mycket om kronikorna. I sitt utnyttjande av dem fbljer dr. Olesen i regel sunda
kritiska principer.

I sin lopande framstållning av det danska riksrådets roll i riksstyrelsen håvdar dr. Olesen,
att Erik av Pommern dragit in rådet i riksstyrelsen mera an Margareta och att de danska

aristokraterna haft godsintressen i Sverige och Norge genom ingiften i dessa lånders adelsfamiljer och dårigenom har fått stårkt forståelse for behovet av att uppråtthålla unionen. I fråga om båda dessa synpunkter bor framhållas, att kriget mot holsteinarna och senare hanseaterna helt naturligt har gjort Erik mera beroende av adelns stod an Margareta var under sin senare regeringstid, och att unionen inte var ifrågasatt fore 1434 på annat sått an att graden av militårt stod från Sverige och Norge tidvis var under diskussion. Vad den danska adelns godsintressen betråffar, hade det behovts en principiell granskning av de olika familjernas godspolitik, med sårskiljande av dem, som samlade gårdar systematiskt på andra sidan grånserna, från dem som samlade rikedomar var de kom åt och bytte bort eller sålde sina svenska och norska besittningar. Av allt att doma var det ett begrånsat antal adliga familjer, som hade ekonomiskt intresse av att unionen bestod: Thott, Gyldenstjerne och Banner, vartill kom enstaka uppkomlingar som Abraham Broderssøn, Sven Sture, Niels Svarte Skåning och Jens Lodpouse. Deras beteendemonster i krissituationer har helt naturligt ett annat slags intresse an den danska rådsaristokratiens som grupp betraktad.

Den tes dr. Olesen driver i sin skildring av det danska riksrådets unionspolitik åren 1434-1439 att det arbetat på att undvika ett nårmare fastlåggande av unionsforhållandet mellan rikena, detta i motsåttning til svenskarna, som har stråvat efter att få unionen råttsligt regierad. Det upproriska svenska riksrådets hållning i detta avseende år odiskutabel. Det danska rådets år mera oviss, då det hela tiden har legat lagt i frågan om programmatiska uttalanden; några spår av en egentlig ideologisk diskussion kan over huvud taget inte påvisas i 1430-talets Danmark. Foljaktligen år de kållstållen, som dr. Olesens tes bygger på, få och svårtolkade. Frågan år, om tesen kan uppråtthållas.

Det stora unionsbrevet från 1397 åberopades for forstå gangen efter det svenska upproret på motet i Halmstad i maj 1435 mellan befullmåktigade representanter for de danska och svenska riksråden. Varifrån kom initiativet att åberopa detta dokument? Biskop Knut av Linkoping, en av de svenska deltagarna, hade sjålv deltagit i Kalmarmotet 1397 och tryckt sitt sigill på unionsbrevet men hade dittilis aldrig, trots sitt livliga deltagande i den konstitutionella oppositionen mot kung Erik, antytt existensen av ett unionsbrev. Når den kyrkliga oppositionsgrupp, dår biskop Knut var en av de ledande, låt hålla vittnesforhor 1432 om vad som hade beståmts vid rikenas forening, och då bl.a. frågade riddaren Gotschalk Bengtsson, som hade sigillerat trohetsforsåkningen 1397 i Kalmar, vittnade dennes svar inte om att han hade uppfattat, att någon rikenas forening hade agt rum vid detta tillfålle. Det finns intet, som tyder på att de upproriska svenska riksråden hade något minne av vad fordragsutkastet 1397 hade innehållit. Dåremot fanns det i den danska delegationen den man, som i egenskap av kansler hade dokumentet i forvar, biskop Johannes av Roskilde. 10 år tidigare hade det hogtidligen vidimerats i Kalundborg, då i kung Eriks intresse. All sannolikhet talar for att unionsbrevet drogs fram från dansk sida 1435.

I så fall har det danska riksrådets delegation den gangen varit angelågen om att åberopa en råttslig regiering av unionen. En gang åberopat som konstitutionellt dokument inforlivades unionsbrevet med det svenska riksrådets statsråttliga arsenal, dår dock den svenska landslagens konungaed var och forblev det centrala råttsdokumentet. Men det finns ingenting som tyder på att utkastet till unionsfordrag från 1397 skulle ha varit på något sått obekvåmt for de danska riksråden.

Fanns det en dansk opposition mot Erik av Pommern fore fredsuppgorelsen i Kalmar 1436? Dr. Olesen anfor som bevis om »de skånske raders forhold til Kalmarunionen og Erik af Pommern« ett odaterat aktstycke om ståmningar och reaktioner i Skåne vid anmodan om en extraskatt, som kung Erik sannolikt ville anvånda for krigsforing mot svenskarna. Detta

har av Erslev daterats till 1437 och av Gottfrid Carlsson till maj 1436 - indicier kan åberopas for bågge dateringarna, men dr. Olesen ansluter sig oreserverat till Carlssons. Enligt de okånda sagesmån, som återger skåningarnas svar, har dessa kritiserat kung Eriks regeringsmetoder. Det år emellertid hår inte alls fråga om en skånsk avdelning av riksrådet: dr. Olesen har missforstått brevets slutord: »Unde dyt vorscreuen is aller der van Schone rad unde bede tho juwen gnade«. Det torde vara det skånska landstinget eller en delegation dårifrån, som har kritiserat kung Eriks regeringsmetoder. For min del maste jag finna Erslevs datering sannolikare an Carlssons, men under inga forhållanden vittnar detta aktstycke om en rådsopposition. Det enda som kan tyda på en, låt vara tyst, sådan år det forhållandet, att de upproriska svenskarna vådjade till det danska rådet i borjan av året om hjalp att overtyga Erik av Pommern under åberopande av den unionella solidariteten. Dårutover intet fore sommarens Kalmarmote, dår de båda rikenas råd enades om en upporelse, som i praktiken avskaffade det unionella envåldet. Unionsbrevet från 1397 fick ange riktlinjerna for unionsforhållandet. De svenska upprorsmånnen har hela tiden varit aktiva i kampen mot envåldet, medan det danska rådet har dragit nytta av tillfallet.

Kan man, som dr. Olesen sager, spåra forsok från det danska rådets sida att undgå ett nårmare fixerande av unionsforhållandet vid uppgorelsen i Kalmar 1436? Det enda indicium hårfor, som han anfor, år att ett av svenskarna onskat framtida mote for att overvåga rikenas och unionens bestand, inte upptogs i motesfordraget. Det år naturligare att anta, att det har varit kung Erik snarare an det danska rådet, som har motsatt sig en sådan beståmmelse. Till det argumentum e silentio, vartill den uteblivna beståmmelsen om ett nytt unionsmote har fått tjåna, har dr. Olesen fogat ett annat: det uteblivna forverkligandet av det s.k. odaterade unionsforslaget skulle ha berott på det danska riksrådets mostånd mot nårmare regiering av unionen på Kalmarmotet 1436. Nu finns det ingenting, som tyder på att detta utkast till en unioneli konstitution skulle ha forelegat 1436 eller att det någonsin varit foremål for en politisk forhandling. Dåremot kan det ha spelat en roll vid utformandet av den unionsoverenskommelse, som faktiskt slots mellan de danska och svenska riksråden i Kalmar 1438, och som år ett klart indicium på att danskarna inte skydde att reglera och stårka unionen med fordrag.

Emellertid har dr. Olesen med sin minutiosa genomgång av rådsslåkternas och enskilda rådsmedlemmars fSrehavanden kunnat visa, hur det danska riksrådet varit splittrat i en storre, oppositioneli grupp under ledning av slåkten Gyldenstjerne och årkebiskop Hans Laksmand och en mindre men inflytelserik och mot kung Erik lojal grupp, dit de viktiga lånsherrarna Peder Oxe och Aksel Pedersen Thott har hort. Det år under den forudsåttningen lått att forstå, att rådet som sådant har avstått från aktivitet i unionsfrågan så langt det varit mqjligt, och fbrst genom Eriks fbrsok att såtta in sina pommerska slåktningar i nyckelpositioner på de danska slotten drivits till handling. Det ligger i sakens natur, att ingendera gruppen danska riksråd har haft något spontant intresse av att stodja det svenska riksrådets stråvan att utestånga danskar från de svenska lånen och att ta tillbaka Gotland till Sverige. Majoritetsgruppen har samverkat med svenskarna for att få stod mod Erik av Pommern, men det år svårt att se att de danska riksråden skulle ha haft någon utpråglad egen ideologi. Deras handlande forefaller helt pragmatiskt betingat. De ville undvika meningslost krig mot svenskarna och sjålva beståmma over lån och utrikespolitik. Erik av Pommerns upptrådande 1436-37 kan synas ge en god motivering for det danska rådets hållning. Senare, infor hotet från upprepade bonderevolter och från en hollandsk flotta i Skagerak och Kattegatt, har de nodvåndigtvis kant behovet av en stabilisering i statsledningen, som uteslot Erik av Pommern från all rått att styra i landet. Detta har vagt tyngre an alla forpliktelser till unioneilt kungaval.

Och det år den enkla och rimliga forklaringen till att det danska riksrådet skrev til

Kristoffer av Bayern i oktober 1438 och erbjod honom riksforeståndarskapet i Danmark. Det finns ingenting som tyder på att Hans Laksmand och rådet skulle ha lanserat Kristoffer redan på Kalmarmotet i juli, som dr. Olesen antar (s. 85). Men efter detta mote valde svenskarna marsken Karl Knutsson till riksfbreståndare, och bonderna på Sjålland och i Jylland gjorde uppror. Det danska rådet har riskerat att forlora initiativet i unionsfrågan, och Kristoffer var den enda tånkbare kandidaten inom den gamla kungafamiljen. Dårtill kom att han hade krigserfarenhet av bondekrig mot husiterna, något som man hittills inte har tagit hånsyn till i den vetenskapliga litteraturen. I och med att Kristoffer var danskarnas tronkandidat, accepterades han redan i juni 1439 i princip av det svenska rådets flertal. Det var dårefter inte en fråga om Kristoffer skulle bli unionskonung utan om på vilka vilkor svenskarna skulle slåppa in honom i sitt land. Hår som tidigare antar dr. Olesen, att det danska rådet inte har onskat en fordjupad unionsoverenskommelse (s. 159), och det år hår som tidigare ett obestyrkt antagande. Det danska rådet forholl sig passivt, medan svenskarna pressade Kristoffer till långtgående medgivanden.

Betråffande det danska riksrådets politik under Kristoffers regering finns det inte mycket att invånda mot de stora dragen i den teckning, som dr. Olesen har presterat. Mojligen kunde han ha markerat starkare i hur stor utstråckning han har foljt Hain Rebas' doktorsavhandling av 1976 »Infiltration och handel. Studier i senmedeltida nordisk Balticumpolitik I« och samme forfattares 1977 publicerade studie over slåkterna Gyldenstjernes och Banners intressepolitik och dess sammanhang med krigshåndelserna på och omkring Jylland 1441. Men dr. Olesen har såkert rått i att Kristoffers och riksrådets politik har sammanfallit och att denna politik i stort sett har varit ett uttryck for riksrådets maktstållning. Hans framhållande av de hogadliga familjernas våxlande politiska positioner, sårskilt hur slåkten Gyldenstjerne har fått tråda tillbaka for slåkterna Rosenkranz och Thott, år av betydande vikt. Man saknar dock några frågestållningar av mera allmånt intresse. En ror frågan om vilka lån i Danmark, som var ekonomiskt bårkraftiga och vilka som inte var det. En annan ror fbrhållandet mellan godsadeln på Djursland och den vid Limfjorden. Var det en tillfållighet, att en Reventlow från Bjornholm, Henrik Tagesøn, ledde bonderna i deras krig mot familjerna Gyldenstjerne och Banner? Var det en tillfållighet, att Otte Nielssøn från samma Bjornholm blev den fråmsta motvikten mot Gyldenstjernerna i riksrådet och kung Kristoffers hovmåstare? Går det ett orsakssammanhang hårifrån och til Otte Nielssøns agerande mot Gyldenstjernefamiljen och till forman for hertig Adolf vid kungavalet 1448 - samme hertig Adolf, som de upproriska bonderna en gang hade onskat få till beskyddare? Det skall medges, att dessa frågor inte år låtta att besvara, men de år vårda att stållas.

Dåremot år dr. Olesens antagande, att samme hertig Adolf deltog i fbrhandlingarne i Våstergarn på Gotland 1446 på Kristoffers inbjudan (s. 348 f.) helt gripet ur luften. Det forhållandet att hertig Adolf samtidigt med dessa forhandlingar besokte Vadstena visar inte att han har varit på Gotland, utan ger honom i stållet alibi, om det skulle behovas. Varfor han vallfårdade til Vadstena vet man inte, om man inte skulle våga antagandet, att han hade ett sjålsliv.

Vid behandlingen av det dubbla kungavalet i Sverige och Danmark 1448 har dr. Olesen tagit upp teorin, att Erik av Pommern skulle ha varit slåkten Oxenstiernas tronkandidat, något som Karl Knutsson 1457 bara framkastat som något alla fruktade for, medan han direkt påstår att någon av de yngre medlemmarna av denna slåkt skulle ha varit deras kungsåmne. Man kan enligt min mening inte eliminera Huitfeldts hårav oberoende men samståmmiga uppgift, att en herr Erik Nilsson skulle ha varit Karl Knutssons motkandidat.Oxenstiernornas hela politiska forflutna talar emot ett accepterande av Erik av Pommern från deras sida. Genom Ericus Olais uppgifter år det uppenbart, att de i slutet av

uppgorelsen i Stockholm onskade skjuta upp valet, av allt att doma i hopp om att åtminstone såkra sig samma framskjutna stållning i riksstyrelsen efter ett unioneilt val, som de hade intagit under Kristoffer. Genom Rebas' klarlåggande av den baltiska politikenyetn_vet vi, att Karl Knutssons stora militåra overmakt i Stockholm 1448 hade sin naturliga forklaring - det var den krigsmakt, som var samlad vid Viborg for att såttas in mot Novgorod och som i stållet fordes over till Stockholm. Den fordes sedan av allt att doma over till Gotland i Karl Knutssons forsok att erovra 6n.

Genom sin analys av den danska rådspolitiken har dr. Olesen låmnat ett viktigt bidrag till klarlåggandet av hur det kunde gå till att Karl Knutsson kunde aspirera på att bli accepterad också i Danmark. Den vid denna tidpunkt tillbakatrångda Gyldenstjernefamiljen kan ha givit Karl Knutsson tillslutning, då hans dotter var gift med en av familjen. Forsoket att overrumpla den danska rådsmajoriteten har emellertid misslyckats, med konsekvens att unionen språngdes.

Detta år ett exempel av många mojliga på hur dr. Olesens noggranna och konsekventa dokumentation av den danska hogadelns forhållanden och moten har givit forskningen en avsevårt såkrare grund for bedomningar av dansk rikspolitik men också nordisk unionspolitik under tidsperioden 1434-1449. En del invåndningar mot hans synpunkter har hår blivit framforda, men det bor inte skymma intrycket av ett stort och solitt vetenskapligt arbete. Man kommer aldrig att i framtiden kunna gå forbi Jens E. Olesens avhandling, når man tar upp Nordens historia under 1430- och 1440-talen till behandling.