|
Historisk Tidsskrift, Bind 14. række, 2 (1981 - 1982) 1ARKEBISKOP ESKIL OCH ARKEBISKOPSSKIFTET I DANMARK AR 1177AF Curt Weibull 1.År 1177 var det årkebiskopsskifte i Danmark. Eskil nedlade sina åmbeten som årkebiskop, den påvliga stolens legat och Sveriges primas. Danmarks årkebiskop hade han blivit år 1137, påvlig legat år 1157 eller 1158 och Sveriges primas år 1157. Till hans eftertrådare valdes i Lunds domkyrka Absalon, biskopen i Roskilde. Saxo skildrar årkebiskopsskiftet i 14:de boken av Gesta danorum. Skildringen år ett litet måsterverk av historieskrivning och en glanspunkt i Saxos Danmarks historia under 1100-talet. »Saxos Beretning har altid staaet som et af Højdepunkterne indenfor dansk Historieskrivning«, skriver Hal Koch. I senare historieskrivning betraktades också Saxos skildring av årkebiskopsskiftet lange som en trovårdig beråttelse om håndeisen. Stundom menade man, att Saxo varit nårvarande vid den hogtidliga akten i Lunds domkyrka och beråttade om vad han sjålv sett och hort. Otaliga ganger har också Saxos skildring återberåttats. Forst under 1900-talet har trovårdigheten av Saxos skildring ifrågasatts. Den har blivit omstridd och livligt diskuterad. Å ena sidan har framhållits, att Saxo inte konstruerat sin skildring med ovåld. Som en rod tråd går genom den en stark ledande tendens. Den har till mål att forhårliga Absalon och framstålla honom som bårare av de kyrkliga dygder, som samtiden skattade hogst. Grunden for hela Saxos skildring ar ett pavebrev. Brevet år oåkta, falskt, och årkebiskopsskiftet år baserat på ett annat, ånnu bevarat pavebrev. Grunden år dårmed ryckt undan for hela skildringen. Den faller ohjålpligt samman. Å andra sidan har Saxos skildring i det stora hela betraktats som trovårdig. Man har ansett, att hans falska pavebrev inte spelar någon avgorande roll for denna. Enligt alla kållor skall stå fast, att Eskil onskade Absalon till sin eftertrådare. Årkebiskopsskiftet år den definitiva beseglingen av den fred, som slutits mellan kung Valdemar och Eskil. Eskil våljer av egen fri vilja till sin eftertrådare Absalon, den man, som stod kungen nårmast. Omsesidig aktning och respekt, fred och harmoni mellan de ledande månnen i Danmark pråglar årkebiskopsskiftet år 1177.1 Så har Saxos skildring sammanfattats och trotts. 1 Curt Weibull, Saxo. Kritiska undersokningar i Danmarks historia från Sven Estridsens dod till Knut VI. Hist tidskrift for Skåneland VI. Lund 1915, s. 259; A. Helgesson, Absalons val till årkebiskop i Lund 1177. Studier tillagnade M. Pfannenstil. Lund 1923, s. 317; Hal Koch, Ærkebispevalget i Lund 1177. Kirkehist. Samlinger 6. r. I. Kbh. 1933-34, s. 241; Lauritz Weibull, Saxo och årkebiskopsskiftet i Lund 1177. Scandia 22. Lund 1954, s. 72; J. Oskar Andersen, Ærkebispevalget i Lund 1177. Scandia 23. Lund 1956, s. 102; Lauritz Weibull, Paven Alexander 3:s brev om årkebiskop Eskils av Lund resignation. Scandia 23. Lund 1956, s. 153. Side 178
Det har i våra
dagar skrivits inemot 130 sidor specialundersokningar om
rkebiskopsskiftet 2.For en avgång, en »resignation«, från ett biskopsåmbete kråvdes enligt kanonisk lag pavens tillstånd. Paven Alexander 111 hade gett Eskil detta i ett ånnu bevarat brev. Det år ingen åmbetsskrivelse utan hållet i personlig ton och vittnar om nåra vånskap. I borjan av brevet sager paven, att han finner Eskils anhållan om resignation stridande mot kyrkans intressen: »Ty du vet, kringsynt och klok som du år, att så stor år ondskan nu for tiden och så svar att uthårda for Guds kyrka, så oavbruten våldsamheten i forfoljelser, att det ingalunda år kyrkan till gagn om ditt biskopsåmbete skulle gå miste om dig«. Men paven medger dock, om an motvilligt, Eskil att resignera och ger åven forhållningsorder om utseendet av hans eftertrådare. »Men broder«, skriver paven, »ingen kan båttre an du kanna din sjals och din kropps svaghet och for att du inte skall beskylla oss for att fororsaka dig odrågliga svårigheter, medger vi dig, om omstandigheterna efter ditt samvetes rost allt framgent kraver det, att du vid lågligt tillfålle må såvål sjålv som genom kungen i landet — ja, åven brevledes och genom låmpliga ombud, om du inte kan eller inte vill personligen vara nårvarande — och genom andra rikets andliga och forfarna man verka for att annan person blir satt i ditt stalle och att du stråvar att finna en eftertrådare, som varken awiker från den rena tron eller forirrar sig från det råttas och årbaras smala våg«.2 I sitt brev sager paven ingenting om de former, i vilka Eskils eftertrådare skall utses. Paven endast uppmanar Eskil att verka for och stråva efter att finna en vårdig eftertrådare, ja, paven forutsåtter inte ens, att Eskil behover vara nårvarande vid utseendet av den nye årkebiskopen. Brevet innehåller inte något sårskilt bemyndigande for Eskil eller någon foreskrift om utestångande av kungens och de valberåttigades inflytande vid utseendet av den nya årkebiskopen. Paven avser tydligen, att Eskils eftertrådare skall utses efter gållande kanonisk lag. Han avslutar sitt brev med orden: »så att vi, nar vi genom din och de andras beråttelser fått kånnedom om allt, må kunna gå vidare i verket med den kringsynthet och trygghet, att varken vi eller du sjålv i framtiden kommer att ångra vad vi åtgjort«. I dessa ord ligger, att den rått paven forbehåller sig vid utseendet av Eskils eftertrådare endast år stadfåstelserått. Någon annan rått an denna, den sedvanliga, forbehåller paven sig inte. 3.År 1877 utgav
Rodgero Priimers, en arkivman i Stettin, Annales
Colbazenses.3 1 Curt Weibull, Saxo. Kritiska undersokningar i Danmarks historia från Sven Estridsens dod till Knut VI. Hist tidskrift for Skåneland VI. Lund 1915, s. 259; A. Helgesson, Absalons val till årkebiskop i Lund 1177. Studier tillagnade M. Pfannenstil. Lund 1923, s. 317; Hal Koch, Ærkebispevalget i Lund 1177. Kirkehist. Samlinger 6. r. I. Kbh. 1933-34, s. 241; Lauritz Weibull, Saxo och årkebiskopsskiftet i Lund 1177. Scandia 22. Lund 1954, s. 72; J. Oskar Andersen, Ærkebispevalget i Lund 1177. Scandia 23. Lund 1956, s. 102; Lauritz Weibull, Paven Alexander 3:s brev om årkebiskop Eskils av Lund resignation. Scandia 23. Lund 1956, s. 153. 2 Corpus iuris canonici, ed. Friedberg, II s. 102. I oversåttning: Lauritz Weibull, Paven Alexander 3:s brev om årkebiskop Eskils resignation. Scandia XXIII. Lund 1956, s. 153. Side 179
forstå tid som årkebiskop. Under 1170-talets senaste år har det forts till klostret Golbaz i Pommern. Vid klostrets nedlåggning kom det dårifrån och har slutligen hamnat i det kungliga biblioteket i Berlin och under andra vårldskriget forflyttatstill universitetsbiblioteket i Marburg. I Colbazannalerna finns åtskilliga utraderadenotiser. En av dessa har varit skriven i marginalen till år 1177. Den år starkt raderad, skriver Prumers; endast sista delen av satsen kan tydas. Prumers låser: »Asker successit, patruelis istius, papali consensu«. o: Asker, hans brorson, eftertråder (Eskil) med påvligt samtycke. Den på Prumers tid olåsliga forstå delenav satsen har uppenbart i någon form talat om Eskils resignation. De kemiska medel, som anvånts for att kunna låsa det utraderade, har numera åven gjort den av Prumers låsta sista delen av satsen olåslig — »muligvis med undtagelse af ordene papalis consensu«.4 Detta senare tyder på, att Prumers låsning år riktig. Denna kan inte heller gårna vara en fellåsning eller konstruktion. Orden »istius patruelis«, »sin brorson«, såkrar, att »Asker« inte år en fellåsning for Absalon, utan avser domprosten Ascer och detta trots stavningen med k istållet for c. Priimersvar arkivman, låskunnig och utgivare av medeltida urkunder. Han kande val, att Absalon och inte Ascer, domprost i Lund, blev Eskils eftertrådare. Man konstruerar i enlighet med vad man vet, sållan eller aldrig i motsats hårtill. Obestridligt år, att notisen i Colbazannalerna under år 1177 år nedskriven av en samtida. Ascer kom aldrig att eftertråda Eskil. Absalon blev hans eftertrådare, och notisen maste sålunda vara nedskriven fore Absalons val till årkebiskop. Notisen bor åven, som den senare forskningen visat, sannolikast vara nedskriven i Lund.5 Den år enligt Prumers nedskriven av samme hånd, som under år 1167 skrivit en annan, nu utraderad, men av Prumers låst notis om Eskil. Lika obestridligt som, att notisen under år 1177 år nedskriven av en samtida, år att den år oriktig. Ascer blev inte Eskils eftertrådare. En foljd av att Colbazannalernas notis om, att Ascer eftertrått Eskil som rkebiskop Lund år oriktig har blivit, att ingen historiker anvånt den i skildringen av årkebiskopsskiftet år 1177. Ingen har ens, så vitt jag kunnat finna, i detta sammanhang omnåmnt dessexistens.6 4.Saxo beråttar i
borjan av sin skildring av årkebiskopsskiftet, att Eskil
vid ett mote 3 Pommersches Urkundenbuch. Ed. R. Prumers 1:2, Stettin 1877, s. 483. 4 Anne K. G. Kristensen, Danmarks ældste Annalistik. Kbh. 1969, s. 42, 43. Anne Kristensen har fortjånsten att ha nårmare uppmårksammat notisen och åven pekat på en »fortolkning af Eskils beføjelser«. 5 Kroman, E. i Corpus Godicum Danicorum V. Kbh. 1966, s. 44; Anne K. G. Kristensen, anf. arb., s. 42. 6 Waitz har i sin utgåva av Annales Colbazenses i Monumentet, Germaniae historica, Scriptores XXIX. Hannover 1892, s. 176 infort notisen i Prumers låsning, men skriver i en not, att den numera ar olåslig. Ellen Jorgensen har i Annales Danici. Kbh. 1920, s. 43 inte medtagit Prumers låsning vare sig av notisen 1167 eller av notisen 1177. Hon endast skriver, att den forrå år fullstandigt utplånad och att den senare inte kan låsas. Jfr. Erik Arup i HT 9. r. 11. Kbh. 1924, s. 364. I framstållningen av årkebiskopsskiftet, se min avhandling om Saxo (Lund 1915), s. 259, har jag inte vågat anvånda notisen, fast jag vål kande den genom min brors undersokning av Golbazannalerna och fast den foll vål i tråd med min uppfattning av årkebiskopsskiftet Side 180
biskopsambete. Eskil sade enligt Saxo åven, »att han hade brev av paven och att dessa gav honom tillstånd inte endast att nedlågga sin vårdighet, utan också myndighetatt overflytta den på vem han ville. Hårtill kom, att han fungerade som romersk legat. Det var då endast som sig borde, att han sorjde for att en annan kom i hans stalle, så att biskopssatet inte blev obesatt«. Långre fram i sin skildring låter Saxo Eskil forst ta fram ett brev från paven, i vilket denne medger hans resignationoch sedan ånnu ett, som »låmnar honom i uppdrag att fungera som påvliglegat ooh efter fritt skon tillsåtta årkebiskop«. Vid valet i domkyrkan forklarade,enligt Saxo, Eskil emellertid omedelbart, »att han overflyttade den myndighet,som Rom i sin ynnest gett honom, på dem som ratten att vålja brukade tillkomma;han uppgav hellre frivilligt sin egen rått an gick emot andras«.7 Forsoker man forklara, varifrån Saxo har sin kunskap om de båda påvliga brev, som han omtalar, faller genast i ogonen, att gruppering och innehåll i de av Saxo refererade, visar langt gående overensstammelse med det bevarade pavebrevet. Av detta brev har visserligen hos Saxo blivit två — det må nu bero på en missuppfattning hos hans sagesman eller hans egen utsmyckning vid bearbetandet — men både det bevarade brevet och Saxo framhåver till en borjan pavens motvillighet att bifalla Eskils resignationsanhållan. Orsaken både i det bevarade och i Saxos brev ar hans duglighet, och i båda anfors hans alder och svaghet som skål for pavens medgivande. Avslutningen år också i så mån likartad att den ger anvisning om nybesåttandet av det lediga årbekiskopsåmbetet. Sjålva ombesorj andet av detta anfortros i båda åt Eskil; i det bevarade brevet visserligen inte åt honom ensam. Direkt eller indirekt synes Saxo sålunda ha kant det ånnu bevarade pavebrevet. I en punkt awiker Saxos brev emellertid avgjort från det bevarade. Enligt Saxos brev skall Eskil ha av paven fått myndighet att fungera som påvlig legat och efter fritt skon tillsåtta arkebiskop. Enligt det bevarade brevet har Eskil endast att genom kungen och rikets andra mån verka for att finna en eftertrådare och att sjålv stråva efter att finna en råttrogen sådan. Historisk forskning har i senare tid på åtskilliga punkter haft olika uppfattning om Saxos skildring av årkebiskopsskiftet. Men om ett har man varit ense. Påvarna hade ånnu under 1100-talet inte som i senare tider tilltagit sig makt att tillsåtta biskopar; allraminst gett sina legater sådan makt. Saxos pavebrev saknar motstycke från paven Alexander 111 :s tid. Det låter inte heller infoga sig i denna tids kanoniska rått och hårskande praxis vid biskopstillsattningar. Brevet år i punkten om Eskils myndighet oåkta, år falskt.8 Forutom Saxos beråttelse om detta pavebrev finns åven en annan kalla, som otvivelaktigt hansyftar på detta. I Annales Colbazenses har Priimers, som har tidigare sagts, låst: »Asker, hans brorson, eftertråder (Eskil) med påvligt samtycke«.Dessa senare ord, »med påvligt samtycke«, kan inte hansyfta på att paven skulle ha stadfåst Ascers val till Eskils eftertrådare, det enda sått, på vilket en 6 Waitz har i sin utgåva av Annales Colbazenses i Monumentet, Germaniae historica, Scriptores XXIX. Hannover 1892, s. 176 infort notisen i Prumers låsning, men skriver i en not, att den numera ar olåslig. Ellen Jorgensen har i Annales Danici. Kbh. 1920, s. 43 inte medtagit Prumers låsning vare sig av notisen 1167 eller av notisen 1177. Hon endast skriver, att den forrå år fullstandigt utplånad och att den senare inte kan låsas. Jfr. Erik Arup i HT 9. r. 11. Kbh. 1924, s. 364. I framstållningen av årkebiskopsskiftet, se min avhandling om Saxo (Lund 1915), s. 259, har jag inte vågat anvånda notisen, fast jag vål kande den genom min brors undersokning av Golbazannalerna och fast den foll vål i tråd med min uppfattning av årkebiskopsskiftet 7 Saxo, ed. Miiller-Velschow, s. 912; ed. Olrik-Ræder, s. 512. 8 Curt Weibull, anf. arb., s. 262; Hal Koch, anf. arb., s. 265. Side 181
pave ger sitt samtycke till ett årkebiskopsval. Någon sådan stadfastelse har veterligeninte skett. Om så varit fallet, skulle Absalon inte kunnat bli årkebiskop. Orden maste hansyfta på något annat. Detta kan rimligen inte vara annat ån den myndighet att utse sin eftertrådare, som paven enligt Saxo forlånat Eskil. Annales Colbazenses bestyrker sålunda den oåkta, falska punkten i Saxos pavebrev.Punkten skulle sålunda inte, som det ligger nåra formoda, vara ett påfund av Saxo. Ett pavens bemyndigande for Eskil att utse sin eftertrådare har varit kant i Lund fore årkebiskopsvalet i domkyrkan. Det har varit så klart och såkert, att forfattaren till Annales Colbazenses har infort i dessa, att Ascer eftertrådde Eskil. Hur forklara allt detta? En mojlighet, kanske den enda, finns till forklaring. I det bevarade pavebrevet såges: »Eskil skall stråva efter att finna en eftertrådare, som varken awiker från den rena tron eller forirrar sig från det råttas och årbaras smala våg«. Denna sats i pavens brev har isolerats från de foregående i brevet. Enligt dessa skall Eskil genom kungen och andra rikets andliga och forfarna man verka for att en annan person blir satt i hans stalle. Eskil sjålv behover inte ens personligen vara nårvarande vid utseendet av sin eftertrådare. Denna isolering av en sats i pavens brev har for Eskild mojliggjort att ur brevet utlåsa en myndighet att sjålv utse sin eftertrådare. Eskil var inte endast en from kyrkans man, som slutade sina dagar som munk i Clairvaux, utan åven en utpråglad maktmånniska. Saxo, val inte i allo trovårdig, skildrar honom åven som sådan. I sin skildring av schismen inom kyrkan vid mitten av 1100-talet låter han Eskil saga, att »han brunne av begår att våga en krigisk dust med kung Valdemar; hans vana var att befalla over kungarna, inte att lyda dem och b6ja sig for dem«. Vid ett annat tillfålle låter Saxo kung Valdemar yttra: »Eskils vana år att dricka kungarnas blod, nu torstar han åven efter mitt«. Eskils tolkning av pavebrevet har varit, att han och ingen annan år mannen, som skall utse den nye årkebiskopen. Han har, som den samtida, fore valet av Absalon skrivna notisen i Colbazannalerna sager, utsett Ascer, sin domprost och brorson, till sin eftertrådare. I varje fall har en uppgift hos Saxo att kung Valdemar misstånkte, att han avsåg g6ra Ascer till sin eftertrådare, varit vål grundad. Absalon, som hyllade andra politiska och kyrkliga principer ån Eskil, har inte, som ofta sagts, varit den man Eskil onskade till sin eftertrådare. I denna situation har kung Valdemar ingripit. Han har instållt sig i Lund. Eskil har mast avstå från sin sjålvtagna myndighet att utse årkebiskop. Hans val av Ascer har annulerats. Ascer har något år senare drivits i landsflykt. Absalon har i Lunds domkyrka valts till Eskils eftertrådare. Notisen i Colbazannalerna om, att Ascer eftertrått (Eskil) utraderades. Den var forhastad. Man har talat om den omsesidiga aktning och respekt, den fred och harmoni mellan kung Valdemar, Absalon och Eskil som rått vid årkebiskopsvalet i Lund år 1177. Den råder i Saxos skildring av detta, ett åreminne over Absalon. Den rådde inte i verkligheten. Saxos skildring av årkebiskop Eskil och rkebiskopsskiftet ingen trovårdig historisk kålla. Det år uppenbart, att oenighet och strid har rått vid valet av Absalon till Eskils eftertrådare. Side 182
Summary: ARCHBISHOP ESKIL AND THE SUCCESSION TO THE ARCHIEPTSCOPAL SEE OF DENMARK IN 1177For this paper a
previously neglected source has bcen used: a nowadays
illegible entry A possible explanation of these inaccuracies, perhaps the sole explanation, is to be found in the papal brief in which the Pope gives Eskild permission to resign. It says therein: Eskil must endeavour to find a successor who does not deviate from the true faith nor stray from the narrow pathof righteousness and honour. Eskil has picked out tfiis statement in the papal brief and chosen to disregard the preceding ones, which make it quitc clear that Eskild's successor is to be appointed according to prevailing Canon law. This disregard of context has made it possible for him to read in the papal brief the authority to appoint his own successor. He has chosen his nephew Ascer for the job. Absalon, who favoured other political and ecclesiastical principles, was not — as is often said - the object of Eskild's choice. At this point King Valdemar intervened: he took charge in Lund. Eskil was forced to renounce his self-assumed audiority to appoint the archbishop. His appointment of Ascer was annulled; in Lund cathedral Absalon was elected Eskild's successor. The entry in Annales Colbazenses regarding Ascer's succession has been accounted for. Much has been said about the mutual regard and respect and the state of peace and harmony which prevailed between King Valdemar, Absalon and Eskil at the time of the election of the archbishop in Lund in 1177. This prevails also in Saxo's literary masterpiece - his homage to Absalon. But it does not hold in reality. Saxo's description of the election of the archbishop is not a reliable source. It is obvious that Absalon's election as Eskil's successor and Denmark's archbishop was a scene of conflict. |