I nr. 1979:1 av denna tidskrift har Ole Fenger recenserat min bok »Gesetze als Quellen mittelalterlicher Geschichte des Nordens«. Tyvårr har han inte forstått mycket av mitt arbete. Hans recension år samtidigt ett forsvar for hans egen uppfattning, sådan han framlagt den i »Fejde og Mandebod. Studier over slægtsansvaret i germansk og gammeldansk ret«. Eftersom frågan galler hur medeltidslagarna ska anvandas som historiska kållor, tror jag att en replik år av intresse inte bara for oss nårmast inblandade. P.g.a. det begrånsade utrymmet kan bara ett par punkter behandlas. F.6. ber jag få hånvisa till min artikel »Råttshistorisk metod och teoribildning« i Scandia 1978:2.

1. Fengers utgångspunkt år den under 1800-talet utbildade teorin om det »forngermanska« samhållet: det bestod av autonoma och jåmstarka atter, som krigade med varandra och slutligen forsonades och uppgick i »staten«. Under denna »forstatliga« period handhades ratten alltså av »åtterna«. De utgor samhållets grundelement och deras strid och forsoning utgor temat i den hår historieteorin, som for dagens historiker framstår som en ytterst primitiv och inadekvat forklaring av den aldre samhållsutvecklingen. I sin recension har Fenger visserligen forsvagat den till det yttersta: »man opstiller en hypotese om et retssystems mulige funktion helt eller delvis baseret på en social gruppe, slægten« (s. 120, kurs. hår). Men man bor nog inte låta sig luras av det, med en så beskedlig hypotes skulle Fenger inte ha kunnat skriva sin avhandling på nåra 600 sidor. Hela hans recension går dessutom ut på att klandra mig for att jag inte omfattar dessa idéer, som han betecknar som »håndfaste samfunds- og retsforestillinger« (sst.).

2. Kårnfrågan år naturligtvis vilka belågg som finns for dessa »handfasta« forestallningar. Huvudkållan år våra medeltidslagar och de partier av dessa, som man påstår år rester av aldre råttsforhållanden. Dit hor t.ex. beståmmelserna om slåktingarnas solidariska ansvar for dråpsboter. Det går emellertid utmarkt vål att forklara dessa beståmmelser utifrån den tid då lagarna redigerades, med hanvisning bl.a. till att många levde i oskiftade bon. Vid denna tid rådde i Norden feodala forhållanden, som visserligen ien del avseenden skiide sig från ovriga europeiska, men som hade det gemensamt, att de genom skatte- och botesprivilegier gav forutsåttningen for vissa slåkters jordrikedom och makt. Dåremot finns det inga som helst belågg for att kårnan i dessa beståmmelser hårror från »forngermansk« tid. A ena sidan har vi alltså en forklaring, som ansluter sig till vål belagda forhållanden vid kållans tillkomsttid, å andra en forklaring, som bygger på spekulativa antaganden om aldre partier i denna kålla. Men Fenger vill inte erkånna den fundamentala skillnaden mellan dessa forklaringar. Med hånvisning till att termen feodal kan ha olika betydelse avfårdar han hela saken, som om den vore ett påhitt av mig och utan grund i kållorna (s. 120).

3. Lika obekant år Fenger med historisk metod. Han finner det »besynderligt«, att jag inte uttalar mig om normativa texters kållvårde i allmånhet (s. 114). Det år sådant, som tillhor elementa i metodhandbockerna. Men efter att ha låst hans recension forstår jag, att jag inte en, utan många ganger, och med tjocka streck borde ha understrukit, att normer endast kan anvandas som kvarlevor av sin till-

komstsituation. Och om man vill hålla sig kvar i sinnevårlden år det fråga om
den empiriskt faststållbara tillkomstsituationen.

Eftersom vi med få undantag (som exempelvis arvsråtten) — och de for inte sarskilt langt tillbaka i tiden — saknar empiriska bevis for aldre rått, betyder ett konsekvent tillåmpande av detta kållkritiska krav, att vi maste utgå från att den kunskap lagamager, den ger de om redigeringstiden, då de fick sin till oss bevarade gestalt. Men en sådan inskrånkning kan Fenger inte acceptera. Han talar om råttshistorikerna »som ikke med renvaskede hænder kan nøjes med at bedyre, at lovteksterne ikke tillader udsagn vedrørende tiden for deres endelige redaktion« (s. 122). Man skulle då vånta, att han forsokte stålla upp några kriterier på aldre och yngre rått. Men det gor han inte; i sin avhandling framhåller han tvårtom det omojliga i detta foretag (s. 396). Den enda måttstock han har år ovannåmnda teori och av densamma influerade etnologiska arbeten från forrå seklet. Och samma standpunkt intar han i sin recension (s. 120). Hår ligger alltså den fundamentala skillanden mellan oss: Fenger menar, att en formodad samhållsutveckling år tillråcklig grund for att bevisa samma utveckling i våra medeltidslagar. Den gamla åttideologin får forklara kållorna. Det år en kållsyn och en historieuppfattning, som går tillbaka till historiska skolan och Hegel, och som borde vara overgiven for lange sedan. Men Fenger ser inte sammanhangen, for honom har de gamla teorierna alltså blivit »håndfaste samfunds- og retsforestillinger«.

Ibland kan det visserligen forefalla som om Fenger intoge en kritisk hållning till dessa. Det finns tydligen en ambivalent ambition hos honom, som kan forklara hans ofta oklara och vindlande framstållning: han vill både hålla kvar den gamla åttideologin och folja med sin tid. Men just hans avsky for klara stållningstaganden visar, var han står. Når jag konsekvent vill tillåmpa det ovannåmnda kållkritiska kravet, invånder han, att »tavlen viskes helt ren«, och att jag kastar »barnet ud med badevandet« (s. 123, 120).

4. Jag drar således konsekvensen av detta kållkritiska krav och byter frågestdllning. Det som intresserar mig år att få en riktigare datering av de till storsta delen anonyma svenska lagarna och dårmed få dem att ge kunskap tillbaka om den politiska och sociala situationen vid deras redigeringstid. Orsaken till redigeringen maste ha legat i en onskan att fastslå vad som skulle galla som rått — jag bryter alltså hår med den passiva »nedteckningsteorin«. Åven om en regel inte var ny vid detta tillfålle maste den ha fyllt en funktion då — detta maste i varje fall antas vara fallet for merparten beståmmelser. Det år denna funktion, alltså i en beståmd historisk situation, min analys galler.

Det år mojligt, att Fenger inte har forstått detta, isåfall skulle han ha insett, att omdateringen av Gutalagen och Gutasagan år ett av de våsentligaste avsnitten. Man kunde också tro, att det var hans mening, når man låser foljande: »Derfor er det også af fundamental betydning, om Goterloven viser sig at være nedskrevet et århundrede senere end hidtil antaget« (s. 119). Men då borde ha foljt en vårdering av riktigheten av detta fundamentalt betydelsefulla resultat. Fenger yttrar emellertid inte en stavelse om detta. Han ågnar 10 rader av de 12V2 sidorna till en vårdering av min kritik av den gamla dateringen, det år allt.

5. Den egendomligaste av Fengers invandningar år, att det år inkonsekvent av mig att stålla upp en ny teori och jåmfora svenska lagar med andra, når jag kritiserat den gamla teorin och att den gamla formen av komparativ råttshistoria. Fenger skiljer tydligen inte mellan grundade och ogrundade teorier, ett angrepp på den traditionella teorin blir ett angrepp på teoribildning over huvud (s. 120, 124). Den gamla teorin år dålig dårfor att den inte år empiriskt grundad. Och den blir ingalunda båttre om den nya teorin eventuellt skulle kunna motbevisas. Det tror Fenger. Men det år ett fundamentalt misstag att tro, att tesen om Lombardans betydelse for nordisk rått år central for min kritik av germanisternas kållbehandling (s. 118). Den senare år ohållbar alldeles oavsett vilka andra teorier man uppståller.

Att undersoka, vilka inflytanden, som gjort sig gållande på lagarna, år en del av identifieringsarbetet. Att jag koncentrerat mig på Lombardan beror på, att det hår galler omraden, som dittilis feltolkats. Det betyder dåremot inte som Fenger tror, att jag skulle forneka andra inflytanden, som det delvis grundligt utredda från kanonisk rått. Om Fenger menar, att i några fall den kronologiska och inte den systematiska versionen av langobardråtten anvånts, så kan detta diskuteras. Åven den forstnåmnda fanns ju spridd på många hall i Europa. Resultatet blir i så fall, att man får dra andra slutsatser om hur forlagan anvånts och dårmed om vilka avsikter, som varit ledande vid redigeringen.

6. Fenger kan tydligen inte beståmma sig for, om han skall klandra mig for att jag har fel i receptionsfrågan eller for att jag inte år forst på plan. Jåmsides med sina fornekanden av Lombardans och feodalråttens betydelse for de nordiska medeltidslagarna fastslår han, att detta inflytande redan år påvisat (s. 117, 123). Det vore egendomligt om så inte vore fallet, eftersom kållmaterialet sedan mer an hundra år foreligger i tryck och man under samma tid inte varit precis obekant med den vetenskapliga verksamheten vid de norditalienska juristskolorna och de europeiska universiteten under hogmedeltid samt att nordiska studerande fick sin utbildning dår. Likaledes har den stora utbredningen av avskrifter av dessa lagar påvisats. Desto mer påfallande år germanisternas ovilja att råkna med detta inflytande också om de påstått »gammalgermanska« delarna av lagarna. For att slippa erkånna detta inflytande tillgriper Fenger liksom andra germanister utvågen att saga, att en likhet lika vål kan vara resultatet av likartade samhållsforhållanden som av påverkan (s. 120). Karakteristiskt nog anvånds detta argument bara i vissa fall. Germanisternas egna påståenden om kyrkligt inflytande behover ofta inte belåggas alls, åven om det galler orsaksforklaringar med mycket stor råckvidd, som ex. den om slaveriets avskaffande. For de »gammalgermanska« partierna dåremot duger inte ens ordagranna overensståmmelser.

De likheter jag tagit upp galler detaljerade beståmmelser for beråkningen av mansboten vid drap och sår. Det år utomordentligt osannolikt, att variationer i sådana tekniskt-juridiska regler ska kunna återforas på skiida samhållsforhållanden och omvånt. Men om Fenger anser att hår finns en korrelation, år han skyldig att påvisa den och visa, att den forklaringen år sannolikare ån den awisade receptionsforklaringen. Frågan kan inte, som Fenger tror, avgoras med hånvisning till vad Kofod Ancher skrev om månniskans natur år 1769 (sst.).

Germanisternas tes om råttsreglernas beroende av samhållsforhållandena ar inte någon slang av historiematerialism, som man kanske kunde forledas att tro. Den år inte allvarligt menad, utsåtter sig inte for empirisk provning. Den år en ersåttning for den omoderna teorin om den germanska urråtten. Istallet for till denna hånvisar man till likhet i samhallsforhållandena — båda år underforstått ett uttryck for den germanska folkanden.

7. Utrymmet medger inte att jag bemoter en del rent befångda påståenden i Fengers recension. Jag maste begrånsa mig till de principiella åtsiktsskillnaderna. Tyvårr maste slutsatsen bli, att de år av den storleksordningen, att de omojliggor ett konstruktivt samarbete. En fruktbar diskussion forutsåtter en gemensam metodologisk utgångspunkt. Forst då kan kritiken, åven den negativa, bli av varde for den vetenskapliga verksamheten.

Afsluttende bemærkninger

I Scandia 34, 1968 (s. 164—195) skrev Elsa Sjoholm om nogle arveretlige problemer i de svenske middelalderlove. Hun gav her udtryk for håbet om senere at fremlægge en mere gennemført analyse af retshistorisk metode. Nogle i samme artikel fremførte betragtninger over Gotlandslovens arveordning anførtes at være et sammendrag af en detaljeret analyse, som forfatteren håbede at publicere i anden sammenhæng. Hendes bog fra 1972 »Rechtsgeschichte als Wissenschaft und Politik« var et opgør med det 19. århundredes germanistiske teori. Dette opgør fortsættes i »Gesetze als Quellen mittelalterlicher Geschichte des Nordens« fra 1976, som jeg anmeldte på 12 af dette tidsskrifts sider — med ovenstående replik til følge.

Som det fremgår, er der over Elsa Sjoholms produktion et præg af foreløbighed. Det meste er oplæg til noget, som skal komme, efter at andet er nedgjort. Det gælder også »Gesetze als Quellen«, som hun betegner som et pilotstudium til en fremtidig undersøgelse af de middelalderlige love som historiske kilder. Som fuldbyrdet fremstår kun hendes massakre på germanister, der i deres retshistoriske skriverier ikke har frigjort sig fra et påstået hegelsk udviklingsskema med en deraf følgende ætteideologi. Dette opgør må være fortjenstfuldt, hvis der ikke blot er tale om en kamp med genfærd og spøgelser, der allerede er manet i jorden. At dette for mig at se er tilfældet turde fremgå af min anmeldelse. Men Elsa Sjoholm ser spøgelser ved højlys dag. Enhver, der tillægger slægtsgruppen retlige funktioner, ligger for hende at se under for ideologien om slægtssamfundet. At jeg i min anmeldelse (s. 120) kalder slægtssamfund, fællesgermansk urret og gammelnordisk ret for »håndfaste samfunds- og retsforestillinger« misforstår Elsa Sjoholm sprogligt i retning af noget positivt og sikkert. Jeg håber ikke, at danske læsere har været i tvivl om meningen.

Men tvivl ville kunne opstå, hvis Elsa Sjoholm ovenfor i sin replik under
punkt 3 citerede mig korrekt for at fremhæve det »omojliga« i den opgave at
sondre imellem ældre og yngre elementer i middelalderlige lovtekster (med henvisningtil

visningtilmin afhandling »Fejde og mandetxxk, s. 396). Men det gor hun ikke — heldigvis eller desvacrre — for jeg skrev folgende: »Det er da en vanskelig opgaveblot med nogenlunde sikkerhed at skille de enkelte lag i landskabslovene, og man kan vel ikke se bort fra den mulighed, at det fra nedskrivernes side er vanskeliggjort,sa. nye, kongelig-kirkelige regler ved indfletning mellem gamle regler fra saedvaneretten kommer til at fremtraede med alderens autoritet«.

Havde jeg betegnet opgaven som umulig, ville jeg jo, paradoksalt nok, have levet op til Elsa Sjoholms empirisk-metodiske grundsætning, hvorefter der ikke findes nogen iagttagelig ældre ret, som kirkelig og kongelig ret kan reagere imod. Love er kun »levninger« af den tilblivelsessituation, som empirisk kan belægges, ikke noget som helst andet. Denne klare grundsætning fremsætter Elsa Sjoholm i den nyere artikel i Scandia 44 fra 1978 (s. 229—256), som hun henviser til i sin replik og dermed inddrager til støtte for »Gesetze als Quellen« fra 1976. I artiklen, der bærer titlen »Rattshistorisk metod och teoribildning«, forudsiger hun, at et gennembrud af empirisme, også med henblik på de middelalderlige love som kilder, vil betyde undergang for den germanistiske konstruktion.

Men selvom bogen om love som kilder til Nordens middelalderlige historie af forfatteren kaldes en pilotstudie, rummer den dog to elementer, der ikke har karakter af foreløbighed: 1) nydateringen af Gotlandsloven og 2) Lombardas betydning som påvirkningsfaktor og forlæg for nordiske love.

Ad 1) Om nydateringen skrev jeg, at det er af fundamental betydning hvis den holder stik. Nu bebrejdes jeg, at jeg ikke i min anmeldelse foretager en vurdering af dette resultat. Hertil kan jeg svare, at denne vurdering burde være foretaget af Elsa Sjoholm, at jeg faktisk (i anmeldelsen s. 119) satte spørgsmålstegn ved, om alle lovens bestanddele skulle være nyindførte med denne lov, eller om visse fænomener kan antages at have eksisteret før loven — og at Elsa Sjoholm afslutter kapitlerne om nydatering af Gotlandslov og Gotersaga med en ny henvisning til fremtidige studier som nødvendige for at nå et definitivt resultat.

Ad 2) At Lombarda har afgørende betydning for nordiske love er for Elsa Sjoholm hævet over enhver tvivl. Efter påvisning af et tilfælde af reception fra Lombardakomme n_tåren i svensk ægteskabsret hedder det: »Im zweiten Abschnitt dieser Arbeit werde ich zeigen, dass schwedische — und skandinavische — Rechte des Mittelalters in anderen sehr wesentlichen Bereiche die Lombarda rezipiert haben« (s. 84). Det siges, at det var Lombarda, den videnskabeligt behandlede, systematiserede, langobardiske ret med kommentaren Expositio, som tilvejebragtes omkring 1070, der fik stærk udbredelse i Europa. Det var ikke den ældre, kronologisk redigerede langobardiske ret.

I sin replik til min anmeldelse er Elsa Sjoholm kun på eet punkt imødekommende: i slutningen af punkt 5 skriver hun: »Om Fenger mener, att i några fall den kronologiska och inte den systematiska versionen af langobardråtten anvånts, så kan detta diskuteras«. Det betyder i sin enkelthed, at det ikke er så sikkert, at forlægget stammer fra tidligst 1070. Det kan gå tilbage til det 7. og 8. rhundrede. blir i så fall, att man får dra andre slutsatser om hur forlagan anvånts och dårmed om vilka avsikter som varit ledande vid redigeringen«.

Denne konstatering vedrørende hensigten bag en lov kan sammenholdes med,

hvad Elsa Sjoholm i Scandia-artiklen fra 1978 (s. 253) forklarer om middelalderlovesindhold og karakter. Hun påstår her, at middelalderlove for germanisterneer optegnet retspraksis. Nok har germanisterne modificeret denne tese, men de har i grunden aldrig opgivet den. De påstås altså at mene, at love principieltog overvejende rummer ophobet sædvaneret. Heroverfor sætter Elsa Sjoholmsin konsekvente metodiske grundsætning: »Lagarna år kvarlevor av den tillkomstsituation,som kan empiriskt belåggas, ingenting annat«.

Det empiriske vender jeg tilbage til. Hvis sætningen herudover betyder, at en lov udstedt på et givet tidspunkt under de og de omstændigheder siger noget om nogles hensigter på det tidspunkt, så kan det vel være tilfældet. Men spørgsmålet er så, hvor meget loven kan tages til indtægt for i så henseende, og hvor meget i loven, der kan fortælle noget om hensigter. Om det sidste hævder Elsa Sjoholm, at loven er en helhed. De enkelte regler og institutter skal ses som dele af hele loven. Hvorfor? Fordi »kravet utgår från det grundlåggande antagandet, att lagarna inte passivt nedtecknats utan år tilkomna genom aktiv politisk indsats«.

Afgørende må det nu være, hvorledes Elsa Sjoholm begrunder denne afgørende antagelse. Det gør hun ved en henvisning til, hvad vi allerede ved om lovenes tilkomst. Og videre: »Ingen landskapslag kan i sitt nuvarande skick vara tillkommen fore 1280, och vad vi vet om de politiska håndelserna under de foljande rtiondena till landslagens tillkomst gor orimligt att anta, att de maktaganda i samhållet skulle ha tillåtit en passiv nedteckning av sedvanerått. Vare sig det var frågan om gammel eller ny lag maste den i det stora hela ha motsvarat de maktagandes vilja. Dårmed år också sagt, att inga våsentliga partier av lagarna kan antas ha varit foråldrade vid redigeringstillfållet«.

Jeg finder det nødvendigt at citere så udførligt, fordi Elsa Sjoholms Scandia-artikel (fra 1978) — som det også fremgår af citatet — vedrører svenske forhold og svenske love yngre end 1280. I artiklens note 1 hedder det: »I denna artikel kommer jag huvudsakligen att behandla svenska forhållanden och svensk litteratur. Forhållandet torde emellertid vara likartat i de ovriga nordiska lånderna«.

I den bog, som jeg anmeldte, opstillede Elsa Sjoholm kravet om et historisk funderet udgangspunkt som afgørende forudsætning for en vurdering af lovenes kildeværdi. I den følgende Scandia-artikel behandler hun nogle udvalgte tilfælde, hvor hun mener, at hendes krav er opfyldt: Fordi hun ved, at de politiske forhold i Sverige efter 1280 gør det urimeligt at antage, at magthaverne skulle have tilladt en passiv nedskrivning af sædvaneret, opstilles det generelle og kategoriske metodiske krav udfra den grundlæggende antagelse, at lovene ikke er passivt nedskrevne, men udslag af aktiv politisk indsats.

Resultaterne af denne metode er altså ganske afhængige af antageisens holdbarhed. Den hviler på et skøn over magthavernes eller lovgiverens retspolitik. Dette skøn må bygge på ikke retlige kilder — ellers kører vi i ring og slutter fra loven til samfundet og tilbage til loven. Et i henseende til omfang og bearbejdelse solidt kildemateriale vedrørende magthavernes muligheder og en nøjagtig, absolut datering er forudsætningerne for Elsa Sjoholms påstand om lovreglernes karakter og de deraf følgende fortolkningsmuligheder.

Først da er vi fremme ved problemerne vedrørende normative teksters kildeværdi,hvorom

værdi,hvoromSjoholm henviser (mig) til metodehåndbøgerne, »hvor den slags
tilhører elementa«: »Elementært, kære Watson« — og det er rigtigt, for man findernormalt
kun varianter af den gamle sætning: »Gesetze sind keine Vorgånge«.

Hvad er herefter retshistorikerens opgave, hvis alene love og retsoptegnelser rager op i en kildemæssig ørken? Det kildemæssige tomrum findes jo ikke kun i tiden forud for de ældste love, men det findes jo også imellem lovene og vedrørende deres datering. For sandheden er jo, at det i middelalderen hører til undtagelserne, at en lovs tilkomstsituation er således belagt, at vi kan opstille grundlæggende antagelser for vore fortolkningsforsøg. End ikke forhåbninger om, at forholdene turde »vara likartet i de ovriga nordiska landerna« er til megen hjælp ved fortolkningen af den enkelte regel eller den enkelte lov.

Alligevel kan man ikke se bort fra, at lovene rummer kildemateriale, hvis værdi vi kan vurdere. Man må slække på de 100 % konsekvens og kan gøre det i mistillid såvel til Elsa Sjoholms forkastelse af love som nedskreven sædvaneret som til hendes syn på love som i det væsentlige udtryk for reformer. Der behøver ikke at være tale om et enten/eller. Der kan nemlig for lovgiveren eller for lovredaktøren, han være sig gejstlig eller verdslig, ligge en reform i blot en begrænsning af en allerede eksisterende retsregel. Elsa Sjoholm forkaster den passive nedskrivningsteori, men pave Gregor VII var muligvis tilhænger af den, da han i 1080 pålagde den svenske konge at sende en biskop eller en egnet klerk til Rom for at oplyse om svenske sædvaner og skikke (Dipl. Suec. I nr. 24—25).

Elsa Sjoholm skriver i sin replik (pkt. 5), at den germanistiske teori om slægtssamfundet var dårlig, fordi den ikke var empirisk funderet. Historisk forskning er for hende empirisk forskning, hendes metodelære er en variant af den empiriske forskningsmetode. Nu har det jo til dato ikke været muligt for tilhængere af denne opfattelse at nå til enighed om, hvori det empiriske element i historieforskningen måtte bestå. Skriftlige kilder skal fortolkes, og fortolkning kan føre til forskellige resultater. Samme kilde kan tolkes som levning af mangfoldige forhold alt efter, hvilke teoretiske forestillinger om sammenhænge fortolkeren udgår fra. Samme kilde kan fortolkes forskelligt af flere forskere, der går ud fra forskellige problemstillinger. Samme element af subjektivitet klæber følgelig til de komparative

Kriteriet på en teoris værdi er derfor ikke dens empiriske fundament, men dens mulighed for at skabe større sammenhæng imellem udvalgte iagttagelser end andre teorier indenfor samme begrebsramme. Kan den valgte teori herudover støtte sig til anerkendte teorier fra andre videnskabsgrene styrkes den, også i sin kritik af konkurrerende teorier.

I sin pilotstudie vælger Elsa Sjoholm feudalretlige bestemmelser som rammen om en ny teori. Med enkelte håndplukkede eksempler vil hun antyde dens egnethed, men hun tror forhåbentlig ikke, at arbejdet er gjort — vedrørende svenske forhold og de øvrige nordiske lande, hvor problemerne vedrørende lovenes tilblivelsessituation jo er langt større. Men som Lucien Febvre har sagt: »At være historiker er aldrig at resignere. Det er at forsøge alt, at prøve alt for at udfylde hullerne i oplysningerne«.

Ole Fenger