Peter Ørsted: Romersk historieskrivning. En analyse af en række generelle træk i antikkens opfattelse af historiens væsen og formål. København, Gyldendal. 1978. 230 s.

Som det framgår av den sjuttonhundratalsmåssigt sirliga undertiteln syftar Peter Ørsteds bok till att ge den romerska historieskrivningens svar på generella historieteoretiska frågor. Ett ledmotiv i hans framstallning år Ciceros ofta återgivna men sållan forstådda uttalande i De oratore: »Alla vet, att historiens forstå lagbud år att inte våga saga något osant, det andra att våga saga sanningen.» En filosofiskt intresserad låsare blir såkert besviken over att det år så få djupsinnigheter att finna i Peter Ørsteds bok. Dette beror inte på att hans framstallning skulle vara for oproblematiskt skriven. Felet ligger hos de romerska historieskrivarna, som skrev historia utan att egentligen vara intresserade av teoretiska och metodiska frågor. Med all rått betonar Peter Ørsted våltalighetens inflytande på den antika historieskrivningen. Den yttre formen och stilistiken var foremål for nåstan vetenskapliga undersokningar. Historieskrivarens hopsamlande av material och forsok att rekonstruera ett håndelseforlopp utgjorde dårcmot inte något teoretiskt problem.

Fot att ge låsaren ett perspektiv på den romerska historieskrivningen mellan ca. 200 fore och ca. 200 efter Kristus tecknar Peter Ørsted i det forstå kapitlet den socio-kulturella bakgrunden for denna konstart. Endast medlemmar av senatorsklassen eller folk med hoga ambitioner skrev historia, och det forst efter grundliga studier i retorik. I det f6l j ånde kapitlet klarlågger Peter Ørsted nårmare sambandet mellan historia och retorik. Han går darvid igenom de relativt fåtaliga uttalanden av till synes metodisk karaktår, som återfinnes om historiegenren hos fråmst Cicero, Quintilianus och - kanske overraskande i detta sammanhang - den grekiske skriftstållaren Lukianos.

Den referensram, de romerska historieskrivarna hade, var grekisk. I ett alltfor kort avsnitt rcdogor Peter Ørsted for deras litterara och metodiska forebilder. Herodotos, Thukydides m. fl. presenteras dår ur en romersk eftervårlds synpunkt, vilket inte gb'r den grekiska historieskrivningen någon storre råttvisa. 81. a. det pragmatiska - nyttobetonade - i Thukydides' framstallning tillmåts alltfor stor betydelse. Jag har också svårt att hålla med forfattaren, når han låter Isokratcs, den store athenske talaren från 300-talet, stå som portalfigur for den s.k. retoriska historieskrivningen. Som han for resten sjålv påpekar, år egentligen sambandet mellan Isokrates å ena sidan och Theopompos och Ephoros å den andra ytterst svårt att belågga. Både den retoriska och den tragiska historieskrivningen år hypotetiska efterhandskonstmktioner.

Senrepublikens håvdatecknare hade emellertid också egna traditioner att bygga på,
nåmligen den romerska annalistiken. I det vålskrivna och argumenterande fjårde kapitlet
analyserar Peter Ørsted, vad romarna sjålva menade med ordet »annales«. Det, som

ansågs vara typiskt for annalistiken, var en uppramsning av konsulsnamn, jårtecken, krigståg.Historia i egentlig mening skulle utover sådana upplysningar klarlagga orsakssammanhangoch innehålla varderingar av huvudpersonerna och deras åtgarder. Peter Ørsted håvdar, att de s.k. aldre annalistema Fabius Pictor och Cato skrev historia, inte några torra årskronikor. Forst under slutet av etthundratalet f.Kr. skulle enl. honom några forfattare ha forsokt narma stil och framstållningssått i Annales maximi, d.v.s. den samlingav pontifices' årskronikor, som då utgavs. Detta år en ren hypotes, men Peter Ørsted talar valtaligt for sin sak.

I den senare delen av boken återger Peter Ørsted vad Sallustius, Livius och Tacitus har att saga i metodiska och historieteoretiska frågor. Dessa tre forfattare år ute efter att låta lasekretsen, som ar nog så exklusiv, låra sig av fel eller fortjånster hos statsman eller fåltherrar i det forflutna. Historia skulle således vara en magistra vitae, en lårare for livet, varvid det etiska momentet tillmåttes stor betydelse. Detta gjorde, att determinismen egentligen aldrig intog någon viktig plats i den romerska historieuppfattningen. Huvudpersonen stod fritt, når han skulle fatta ett beslut, men sedan fick han stå sitt kast.

Peter Ørsted tar upp sjålva sanningsproblematiken når han i kap. 7 redogor for hur de romerska historieskrivarna arbetade, då de rekonstruerade ett håndelseforlopp i det forflutna. Vi får i detta avsnit reda på, hur de behandlade sina forlagor, hur kritiska de var mot sitt kållmaterial och vilka kållor de anvande. Sorgligt nog beror en forfattare som Livius endast undantagsvis de problem, han stålides infor, nar han skulle bygga upp en framstållning på motstridande forlagor. Som Peter Ørsted framhåller skiide romerska historieskrivare mellan samtida och sena kållor, men aldrig mellan primår- och sekundårkållor. Att inte komma med falska uppgifter utan att hålla sig til sanningen var for dem vidare en moralisk fråga. Det galide att distansera sig från egna emotionellt betingade ståndpunktstaganden till personer och håndeiser i det forflutna. Dåremot forde de ofta vidare varderingar, de funnit i sina forlagor. Slutligen kunde de genom sjålva urvalet av håndeiser bidraga till, att karaktårsteckningen av huvudpersonen nåstan uteslutande gick i svart eller vitt. Kejsar Tiberius hos Tacitus år dårfor mer en schablon an en levande månniska. Når det gållde att våga olika forlagor mot varandra styrdes enl. Peter Ørsted de romerska historieskrivarna mest av trovårdighetskriterier, men detta var inte for dem forbundet med några overvåganden av metodisk art.

Peter Ørsteds bok år vålskriven och instruktiv om ån något ensidig genom den enl. rec. alltfor starka betoningen av den »retoriska* historieskrivningens betydelse. Hans analyser av Sallustius, Livius och Tacitus år skickligt gjorda och ger mer ån hans exegeser av textstållen från Cicero och Quintilianus. Jag skulle dock såtta ett frågetecken for hans terminologi, når han s. 120 med historieteori menar >en analyse af den antikke historikers arbejds- og fremgangsmåde«, medan historiefilosofi tåeker historieskrivarens >overvejelser om selve det historiske forløb og de kræfter, der skaber det«. I stållet for >historieteori« skulle jag i det sammanhanget hellre tala anvånda termen >historisk metod«.

Det enl. rec. mening basta med Peter Ørsteds bok år, att historiografi for honom inte år något sjålvåndamål utan ingår i en mediakritik. Han ståller t.ex. s. 177 frågan i vilket omfang romarnas historieskrivning begrånsar våra mojligheter att rekonstruera Roms historia. Han betonar nodvåndigheten av att fylla >hålen» i Livius' eller Tacitus' framstallning med material från andra litteråra kållor, t.ex. jordbrukshandbocker, eller från epigrafik och arkeologi. De romerska historieskrivarna undvek nåmligen att komma in på administrativa, ekonomiska eller sociala forhållanden. Sådana banaliteter ingick inte i den aristokratiskt snobbiga vårld, dår forfattarna helst ville hålla till och som de skrev for: Det historiskt sanna skulle också vara estetiskt tilltalandc.