Jorgen Hæstrup: Den 4. våbenart. Hovedtræk af de europæiske modstandsbevægelsers historie 1939-45. Odense Universitetsforlag. Odense 1976. 535 s.

For att karaktårisera motståndet i de av tyskarna ockuperade lånderna under det andra varldskriget och som ett uttryck for de forhoppningar som knot sig till det pråglades i England beteckningen det fjårde vapenslaget. I sin bok anknyter Jørgen Hæstrup till denna beteckning, dels genom titeln, dels genom att stalla frågan om beteckningen var beråttigad eller »i hvilket omfang det er rimeligt at hævde, at de europæiske modstandsbevægelser under den 2. verdenskrig udviklede sig til at blive et kampmiddel, der psykologisk, militært og politisk kom til at gribe dybt og måske endda afgørende ind i krigens totalforløb«. Hæstrup ågnar sig således åt den livligt diskuterade frågan om motståndets betydelse. Dess besvarande år bl. a. beroende av hur man definierar motstånd.¹ Hårunder råknar Hæstrup in och analyserar en lang rad foreteelser som stråeker sig från mer eller mindre subtila yttringar av ovilja - social utfrysning av ockupanterna, ironi, anvåndning av provocerande symboler o.s.v. - via strejker, demonstrationer och underrattelsetjånst till sabotage, attentat och underjordiska militåra operationer. Hæstrup behandlar vidare inte bara motståndets militåra utan också dess politiska och psykologiska dimensioner och konsekvenser. Han framhåller hur den tyska ockupationen foljdes av en »eruption« av politiskt intresse. Den hårdhånta censuren och isoleringen skapade ett oemotståndligt informationsbehov. Hæstrup menar att Europa aldrig agt en friare press an den som våxte upp under jorden i de ockuperade lånderna. Den bidrog till en moralisk mobilisering och skapade en oerhort okad politisk medvetenhet med konsekvenser som stråekte sig till efterkrigstiden. Overhuvud satte motståndet djupa spår i den politiska utvecklingen. Detta år påtagligt for lander som Jugoslavien, Albanien och Grekland men galler enligt Hæstrup också for de våst- och nordeuropeiska småstatema och deras overgang från neutralitet till allianspolitik.

Hæstrup skildrar individuella reaktioner liksom kollektiva manifestationer - med tonviktenlagd vid de senare. Etablerade institutioner, partier, fackforeningar o.s.v. ageradc olika och med stora skillnader från land till land. Kommunistema spelade overallt en viktig roll - mest uttalat i Jugoslavien, Albanien, Grekland, Italien och Frankrike, mindre tydligt i nordvåstra Europa. De var emellertid genomgående de mest militanta och bast organiserade bland motståndsfolket. Tyskama forsokte i allmånhet undvika konfrontationmed

---

1 Jfr. Stephen Hawes som framhållit hur det finns stora variationer i vad som råknas till motstånd och att detta får avgorande betydelse for bedomningen. Stephen Hawes, Conclusion. Resistance in Europe: 1939—45, ed. Stephen Hawes and Ralph White, Harmondsworth 1975, s. 221 ff.

tionmedkyrkorna. Vichy-regeringen i Frankrike och Pavelic-regimen i Kroatien åtnjot lange stod från kyrkans ledning. Trots sin tradition av nationellt engagement forholl sig kyrkan i Grekland i stort sett passiv. I Norge, Holland och Belgien utbrot dåremot tidigt kyrkokamp. Denna blev, sarskilt i Norge, en våsentlig del af motståndet.

Strejker fick under ockupationen utbredning till nya grupper, t. ex. de hollåndska Mudenterna (som protesterade mot avskedandet av judiska professorer). I Holland, Italien, Frankrike och Danmark skapade arbetarstrejker svåra bekymmer for tyskama. Dessa var emellertid i allmånhet val på sin vakt och slog ned varje antydan till strejk. Hæstrup framhåller att strejkvapnct dårfor aldrig fick den betydelse som detta vapen potentiellt agde. Underrattelsetjånst, illegal pressverksamhet och sabotage blev på de fiesta hall \iktigare motståndsaktiviteter.

Som exempel på underråttelseverksamhetens framgångar anfor Hæstrup bl. a. hur informationer från den franska motståndsrorelsen formådda de allierade att år 1944 låega om planerna for dcias offensiv i Sydfrankrike. Det tyska forsvaret kartlades och rullades upp genom en framryekning i flanken, via Route Napoléon, som var i hånderna på motståndsrorelsen. Sbdra Frankrike befriades darigenom mycket snabbarc an beråknat.

Inom underråttelseverksamheten spelade vapenstilleståndsarméerna i Frankrike och Danmark en viss roll. Deras underråttelseavdclningar fortsatte att verka. De .samlade in och bearbetade informationer. En betydande del av dessa kanaliserades vidare till utlandet och nådde direkt eller indirekt London (for Danmarks vidkommande i stor utstrackning via Sverige).

Det antal personer som var engagerade i illegal pressverksamhet var mycket imponerade. Hæstrup beraknar antalet for Belgiens del till omkring 10.000 och framhåller att verksamheten var relativt lika omfattande i många andra lander. I Belgien har således registrerats ca. 650 illegala tidningar, i Danmark ca. 550, i Norge ca. 500, i Holland och Frankrike ca. 1200, i Polen ca. 1400. Ga. 3000 personer eller 30 % av de involverade fick i Belgien plikta med livet for sitt engagement. Trots de hårdhånta metoder detta vittnar om forlorade tyskama snart kontrollen på området. De illegala tidningarnas upplagor nådde upp till tusentals och t.o.m. miljontals exemplar.

Till en annan våsentlig del av motståndsaktiviteten utvecklade sig sabotaget. Det var inte utan forebilder men fick en helt ny omfattning under det andra vårldskriget. Kommunisterna spelade på detta område en sårskilt framtrådande roll, medan t. ex. yrkesofficcrarna ofta hade svårt att frigora sig från traditionellt tankande och var skeptiska. Detta galide också de allierades militåra ledning. Intressant år att Hæstrup nåmner hur motståndsrorelserna och exilregeringarna infor de allierade forgåves plåderade for sabotaget som ett for civilbefolkningen mindre kostnadskravande alternativ till flygbombningarna. Hæstrup hånvisar till Trommers negativa konklusioner betråffande jårnvågssabotagets betydelse i Danmark. Han avstår från en egen bedomning av dess effekt men håvdar dock att sabotaget hade kunnat nå storre verkan om det stotts mera energiskt från vast, dår man emellertid valde att prioritera bombningarna.

Betråffande attentat som motståndsform framhåller Hæstrup de avskråekande verkningarna av tyskarnas fruktansvårda repressalier, sårskilt efter dodandet av ledande personer i ockupationsmakten (massakern i Lidice etc.). Dylika erfarenheter manade till återhållsamhet. Den hollåndska motståndsrorelsen uppges ha awisat ett forslag att likvidera ledaren for nazistpartiet i Holland, Mussert, och den danska motståndsrorelsen såges ha avstått från ett foreslaget attentat mot Terboven under ett besok i Danmark.

Hæstrup belyser partisankriget i Osteuropa, på Balkan, i Norditalien, Frankrike o.s.v.
Starkast utvecklade sig guerillaverksamheten i Ryssland, Polen och Jugoslavien. Hæstrup
framhåller bl. a. de ryska partisanernas roll når det gållde att binda tyska forband och

stora underhållstjånsten i samband med det stora pansarslaget vid Kursk sommaren 1943. Detta slag framstår som alltmer avgorande for utvecklingen på ostfronten (viktigare ån det mera uppmårksammade slaget vid Stalingrad). I Osteuropa och på Balkan blev partisankriget den dominerande formen av motståndsaktivitet. Hæstrup framhåver i detta sammanhang återigen det kommunistiska partiets betydelse nar det galide att organisera och leda kampen.

Av framstållningen ovan framgår att Hæstrup menar att motståndet kunde fått storre effekter och att dess potentiella mojligheter inte till fullo unyttjats på grund av tyska motåtgårder och bristande stod från allierat hall. Hæstrup betonar emellertid svårigheterna att gora exakta och pålitliga varderingar. Undersokningen m>nnar ut i konstaterandet att motståndet hade ett icke ovåsentligt inflytande på krigets gang, att det fick både militår, psykologisk och politisk betydelse men att den graderade bedomningen måstc overlåtas till låsaren. Mojligen hade man kunnat nå langre i fixering och precisering av motståndets mojligheter och verkan. Vad farins det for andra alternativ? Hur kunde dessa vågas mot varandra? Var kunde tillgångliga resurser såttas in mest effektivt? I ett nyligen publicerat engelskt arbete om motståndet i Europa, vilket kom for sent for att Hæstrup skulle hinna beakta det, efterlyser Alan S. Milward dylika typer av frågor i analyser av motståndet och påpekar avsaknaden av forsok att åstadkomma en bedomning av dess relativa betydelse.2 I en annan fårsk undcrsokning betonar en tysk forskare, Wolfgang Jacobmeyer, vikten av att tyskarnas utvårderingar av motståndet och påfoljande dispositioner - overhuvud interaktionen mellan motstånd och ockupationsmakt - gores till fdremål for analys.3 Men detta kan ske endast inom ramen for eller på grundval av specialundersokningar.

En syntetiserande framstållning av det slag som Hæstrup skrivit och som bygger på sekundårmaterial innebar både svårigheter och oppnar mojligheter. Han framhåller risken for och reserverar sig for ofullståndigheter. I det sammanhanget kan foljande noteras. Hæstrup nåmner att många kommunister betraktade den tysk-ryska pakten som endast av taktisk karaktår och att de forberedde sig for en kommande kamp. I anslutning till flertalet vastliga forskare framhåller han emellertid och upprepar flera ganger att kommunisternainte var aktiva i motståndet fore det tyska anfallet mot Ryssland. I ett fårskt arbete påtalas hur en dylik uppfattning ar alltfor onyanserad når det galler ett viktigt land, nåmligen Frankrike. En engelsk forskare, H. R. Kedward, har gjort en undersokningav den franska motståndsrorelsen. Genom att gå ner på det lokala och individuella planet har han visat hur alltfor stor vikt tidigare lagts vid uttalanden av den centrala partiledningen och vid samarbetsvånliga paroller från Moskva. I ett bidrag till det ovan citerade engelska arbetet om motståndet i Europa håvdar Kedward att den bild som tidigare tecknats av kommunisternas hållning 1939^41 år grovt ensidig och oråttsvis -

---

2 Milward menar att en dylik analys maste leda till konklusionen att motståndets storsta betydelse ligger på det moraliska och psykologiska, individuella planet. Han håvdar att tillgånglig information tillåter slutsatsen att motståndet var ekonomiskt ineffektivt, att dess verkan på tyskarnas krigsekonomi var mycket begrånsad och inte råttfårdigade insatserna. Alan S. Milward, The Economic and Strategic Effectiveness of Resistance. Resistance in Europe, s. 186-203. For en mera positiv uppskattning av motståndets militåra betydelse se M. R. D. Foot, What Good Did Resistance Do? Resistance in Europe, s. 204-220. Se åven dens., Resistance: An Analysis of European Resistance to Nazism 1940-45, London 1976.

3 Wolfgang Jacobmeyer, Die polnische Widerstandsbewegung im Generalgouvernement und ihre Beurteilung durch deutsche Dienststellen. Vierteljahrshefte fiir Zeitgeschichte, 1977, s. 658-681. Jfr. åven min anmålan av Trommers avhandling, HT 1974, s. 487-498.

han tvekar inte att tala om mytbildning.4 Exemplen kan illustrera hur forskaren som
skriver en syntes år beroende och begrånsad av tidigare forskning, dess frågor och vårderingar.

Motståndet grep om sig i alia de ockuperade lånderna, åven om det antog mycket olika form och intensitet. Dårigenom oppnas mojlighet att anlågga ett komparativt perspektiv. Hæstrup utnyttjar denna mojlighet, men forsiktigt. Han gor således ingen mera avancerad komparation, vilken forutsåtter en apparat av definitioner, klassificeringar 0.5.v., utan nojer sig med en enkel och osofistikerad parallelisering. Bit for bit och land for land går Hæstrup igenom olika former av motstånd. Framstållningen blir oundvikligen något upprepande. Han vinner emellertid att kontraster och sårdrag framtråder tydligare. De skillnader och likheter mellan olika lander som kan avlåsas forklaras med hånvisning till geografiska, demografiska, ekonomiska, sociala, politiska etc. forhållanden. Bland faktorer av vikt for uppkomsten och utvecklingen av motståndsattityd och aktivitet framhåller Hæstrup starkt tyskarnas politiska oskicklighet, deras primitiva och brutala underkastelsemetoder samt hårdhånta exploatering, sårskilt i form av utskrivning av tvångsarbetare. Vidare pekar han på betydelsen av radion och flyget for att bryta isoleringen och hålla kontakt med den fria vårlden.

For att leda och organisera motståndet i de ockuperade låndema bildades en central stab, Special Operations Executive (SOE), i London. Senare inråttades också en motsvarande och med SOE samverkande amerikansk organisation samt en rysk stab for att samordna och stodja partisankampen i oster. Hæstrup skildrar ingående den omfattande verksamhet dessa organ bedrev och framhåller den roll de spelade for kommunikation, koordinering, vapen- och livsmedelsforsorjning etc. Når det galler motståndets uppkomst och utveckling vill han emellertid inte se påverkan utifrån - och inte heller svångningar i krigslyckan - som avgorande utan betecknar motståndet som »først og fremmest en hjemmegroet reaktion på selve den situation, hvori de besatte landes befolkninger befandt sig». Tonvikten lågges således vid motståndets egen, inre dynamik.

Rysslands och kommunisternas tveklosa hållning och handling når det galler t. ex. sabotage kontrasteras mot den ambivalenta instållning som kånnetecknade attityden i England, dår man på många hall var rådd for att slåppa loss subversiva och revolutionårakrafter. Efter Rysslands och USA.-s krigsintråde var man inte långre lika beroende av motståndet.⁵ På ryskt och kommunistiskt hall var dåremot motståndskampen ett sjålvklartoch betydelsefullt vapen. Detta pråglar också den efterfoljande historieskrivningen. Hæstrup citerar en rysk forfattarc, E. Baltin, vilken betonat motståndets enastående karaktårav bred folklig kamp, vilken omfattade alia ockuperade lander, och i vilken massornai

---

4 H. R. Kedward, Behind the Polemics: French Communists and the Resistance 1939— 41. Resistance in Europe, s. 94—116. En storre undersokning som delvis ligger till grund for synpunkterna i artikeln har publicerats under titeln Resistance in Vichy France: A Study of Ideas and Motivation in the Southern Zone 1940-42, Oxford 1978.

5 Hår kan också hånvisas till en nyligen publicerad engelsk undersokning. I denna framhålles hur den subversiva kampen, kombinerad med ett intensivt propagandakrig samt efterhånd också med flygbombningar, spelade en central roll i de engelska aktiviteterna och i planerna for den fortsatta krigforingen under det år som England kåmpade ensamt, således 1940-1941. Denna strategi ligger val i linje med den inriktning på ekonomisk och »moralisk» krigforing vilken man (bl. a. av statsfinansiella skal) valt att prioritera redan under de militåra overvågandena fore krigsutbrottet och till vilken det efter Dunkerque inte fanns några alternativ. Rysslands och USA:s krigsintråde gjorde emellertid den subversiva kampen mindre betydelsefull ur Englands synvinkel och låt farhågorna for dess konsekvenser på sikt tråda fram. David Stafford, The Detonator Concept: British Strategy, SOE and European Resistance After the Fall of France. Journal of Contemporary History, 1975, s. 185-217.

sornaialdrig skådad omfattning tog direkt del. Av våstliga forskare som anlagt ett helhetsperspektivpå motståndet i Europa eller som i varje fall efterlyst ett sådant nåmnes fransmannen Henri Michel, belgaren Henri Bernard, och engelsmannen G. D. Woodhouse.For ovrigt konstaterar Hæstrup att det europeiska motståndet ar styvmoderligt behandlat och gårna gloms bort i skildringar av det andra vårldskrigets historia, inklusive memoarframstållningar - något som står i skarp kontrast till det kolossala intresse som ågnats de enskilda motståndsrorelserna i de olika lånderna.

Forskningslaget kunde ha tecknats skarpare, likheter och skillnader i forhållande till tidigare systematiska studier framhåvts tydligare. Intressant år emellertid påpekandet om att motståndet ges anmårkningsvårt liten plats i skildringar av det andra vårldskriget, sarskilt i framstållningar om det militåra forloppet. I detta sammanhang må en reflexion go ras om en mojlig forklaringsgrund. Hæstrup framhåller som typcxempel på en snav behandling av motståndet de Gaulles krigsmemoarer men nåmner också i flera sammanhang Liddell Harts framstållning om det andra vårldskrigets historia. Den forstnåmnde var det franska motståndets samlande gestalt. Liddell Hart framtrådde i sin ungdom som en beundrare av Lawrence of Arabia och dennes guerillakrig (behandlade bl. a. i en biografi år 1924). Båda dessa mån gjorde emellertid sina stora teoretiska insatser, inte på guerillakrigets område utan i riktning av en nyutveckling av reguljårt krig (rorlig krigforing, pansar). De banade dårmed våg for en inriktning som stod segrande vid det andra vårldskrigets slut. Detta kan ha påverkat såvål deras egna som andra av dem beroende framstållningar, m.a.o. kan den i våst tongivande militårteorin vilken - till skillnad från den marxistiska teorin - lange foga uppmårksammade och vårderade guerillakrig kanske i någon mån forklara det matta intresset for motståndet i flertalet våstliga framstållningar om det andra vårldskriget.

En dylik bakgrund gor inte Hæstrups undersokning mindre angelågen. Det hade underlåttat utnyttj andet av detta digra och innehållsrika arbete våsentligt om det varit forsett med sak- och personregister. Korrekturlåsningen kunde ibland varit båttre. Men detta år bagateller.

Jørgen Hæstrups insatser betråffande motståndets historia under det andra vårldskriget omfattar insamling och bevarande av danskt kållmaterial, bearbetning av detta material i en lang rad publicerade arbeten och nu senast det hår granskade stora verket om hela det europeiska motståndet. Insatserna år åven vid intemationell jåmforelse djupt imponerande, jåmforliga endast med det motsvarande arbete som i Frankrike utforts av Henri Michel och dennes medarbctare. Betydelsen av det erfarenhetsstoff Hæstrup tillfort oss kan inte overskattas - det galler ytterst månniskans formåga att resa sig mot fråmmande fortryck och finna ståndigt nya uttryck for protest mot ofrihet och tvang.