Lizzie Wie Andersen, m. fl.: Uppsalaoverenskomsten 1520. Magtstruktur og magtkamp i Sverige, januar-oktober 1520. Odense, Universitetsforlaget 1975. 208 s. 60 kr. + moms.

Avhandlingen »Uppsala-Overenskomsten 1520. Magtstruktur og magtkamp i Sverige, januar-oktober 1520» fortjånar verkligen att uppmårksammas. Jag tanker då naturligtvis framst på de intressanta vetenskapliga resultat den ger. Men jag anser det också i hog grad motiverat att framhåva det forhållandet, att den presenteras som ett lagarbete. Dårfor några ord forst om detta senare. I forordet till avhandlingen sags, att den har sitt ursprung i en serie seminarieovningar vid Odense universitet vår- och hostterminerna 1973. Man får då anta, att det år professor E. Ladewig Petersen som tagit initiativet till dem och som dragit upp riktlinjerna for dem. Men avhandlingen framlaggs inte i hans namn. Det ar el jest inte ovanligt, att en seminarieledare utger en avhandling i eget namn och i ett forord avtackar sina flitiga adepter for de ovningsuppgifter, som han byggt sin framstiillning på. Denna avhandling sags vara utarbetad av en grupp bestående av: stud. mag. Lizzie Wie Andersen, Stephan Christophersen, Henning Gadeberg, Egon Hasselgreen, Knud Hornbeck, Andreas Nielsen, Birthe Nørregaard och Jørgen Erik Thaarup samt professor Ladewig Petersen. Seminarieledaren har alltså uppgivit sin roll som ledare och inspirator. Han går in i gruppen, de vetenskapliga resultaten ar en produkt av gruppens arbete.

Inom naturvetenskap och medicin forefaller grupparbete vara den vanligaste formen for vetenskaplig verksamhet. Inom humaniora har grupparbetet vanligen upphort just efter seminariegångens laroår. Då professorn och hans seminarium eller en del av detta nu fortsatt att arbeta i grupp och framlågger sina resultat som gruppens ar det ett tidens tecken vart att apostrofera. Jag tolkar också forordets absoluta tystnad betraffande individuella insatser så, att gruppen velat markera avhandlingens karaktår: en produkt av ett vetenskapligt arbetande kollektiv. Redan denna prestation - att genomfora en forskningsuppgift inom kollektivets ram - fortjånar hogt berom.

Det kunde finnas anledning att spekulera over, om det som år avhandlingens brister resp. fortjånster på något sått har sin grund i det forhållandet att den år resultatet av ett lagarbete. Bristerna ror nåmligen till dels ganska elementåra ting, som efter min erfarenhet lått forloras ur sikte i ett lagarbete. Fortjånsterna ligger i en mycket avancerad analys både av det foreliggande materialet och av det historiska skeendet. Denna analys skulle då kunna tånkas vara en produkt av det intensiva diskuterandet inom gruppen. Jag avstår emellertid från spekulationer hårom och overgår till sjålva avhandlingen. Som beteckning på gruppen anvånder jag 'forfattarna'.

Det år en kronologiskt skarpt avgrånsad period forf:a behandlar. Den inleds med den danska hårens segerrika invasion i Sverige vid årsskiftet december/januari 1520 och avslutas med det svenska rådets erkånnande av Kristian II som arvkonung den 31. oktober. Tidsgrånsen framåt overskrides endast någon enstaka gang, och då blott antydningsvis. Grånsen bakåt ligger kronologiskt lika fast, men »grånsoverskridanden» sker i varierande grad alltefter det behov som undersokningen aktualiserar.

Detta utsnitt av ett historiskt skeende bestås en ingående analys, framst inriktad på huvudaktorernas stållningstagande i de avgorande frågorna: om Sverige skall eller icke skall kapitulera for den danska invasionsarmén och vid en eventuell kapitulation på vilka villkor denna kan ske. Som huvudaktorer på svensk sida beaktas: det svenska riksrådet, den svenska aristokratin, det svenska episkopatet med årkebiskopen intagande en sårstållning, Stureanhångarna, Stockholms stad, den svenska allmogen. Dessa maktgruppers ideologiska och realpolitiska motiv for sina stållningstaganden analyseras fram ur det torftiga materialet. Detsamma sker med deras motpart: Kristian 11.

Vad har forf:a velat vinna med denna intensivanalys av just detta håndelsesammanhang? Det kunde och borde nog ha utsagts klarare an vad som nu skett. I ett introducerande avsnitt redovisar forf:a sin syn på tidigare forskning rorande den konstitutionella maktkampen i unionstidens slutskede. De pekar bl. a. på vissa lakuner i vart vetande och. då sarskilt ifråga om de sista åren av Sten Sture d.y.s riksforeståndartid. En given forklaring till lakunerna ar naturligtvis bristen på material. Men forf:a anfor aven som orsak att den vetenskapliga debatten så starkt koncentrerat sig på Stockholms blodbad. Det har gett viktiga resultat: »... men diskussionen har sikkert også i for høj grad isoleret det dramatiske opgør på Stockholms slot og Stortorget i november 1520 fra sine forudsætninger i det umiddelbart foregående og sine konsekvenser i det efterfølgende begivenhedsforløb. I den aktuelle sammenhæng må vi begrænse os til analyser af begivenhedsforløbet i Sverige fra januar til oktober 1520.» . . . »Undersøgelsen sigter da mod analyse på konkret og principielt plan af magtstrukturen i Sverige i dette tidsrum og mod analyse af de strukturelle og personlige komponenter i konflikterne forud for det stockholmske blodbad i november 1520» (s. 11).

Jag kan helt inståmma i grundsynpunkten, att forskningen varit alltfor starkt inriktad på det handelsesammanhang, som Kristian II:s kroning och efterfoljande process och blodbad bildar. Darfor ar jag helt enig med forf:a i att intensivundersokningar av det foregående och efterfoljande håndelseforloppet kan ha en funktion att fylla. Men vilken? Att endast battra på vart vetande om ett visst håndelseforlopp år inte motiv nog for en vetenskaplig undersokning. Det maste vara fråga om våsentligt vetande, sådant som ger ny kunskap om viktiga sammanhang och fbrhållanden.

Naturligtvis har forf:a haft detta klart for sig, aven om de inte fort ett metodresonemang kring det. Ty vad de koncentrerar sig på ar just något grundvåsentligt i skeendet. Enkelt uttryckt kan man saga, att forfra soker avlasa inriktningen hos de ovannåmnda maktgruppernas agerande genom att stålla det i relation till deras statsteoretiska ideal: ett rådsaristokratiskt program omfattat av storre delen av det svenska riksrådet och den svenska aristokratin, ett monarkistiskt omfattat av Sten Sture d.y:s anka Kristina Gyllenstierna och hennes anhångare samt Kristian 11. Vissa maktgrupper låter sig inte inordna i dessa teoriramar: Gustav Trolle, Stockholms stad, den svenska allmogen.

F6rf:a synes mig ha nått sina fråmsta vetenskapliga landvinningar i analysen av det svenska riksrådets och Kristian II:s upptrådande, liksom aven av Kristina Gyllenstiernas och hennes anhångares agerande. Hår for de fram en serie nytolkningar som jag funnit mycket overtygande. Dåremot ståller jag mig något tvekande till analysen av Gustav Trolles handlande, en tveksamhet som forf:a sjålva faktiskt också delar. Det bårande elementet i undersokningen utgor en serie analyser av de dokumentariskt belagda overenskommelser som parterna traf fat. Men analysen av sjålva det aktstycke, vari overenskommeisen paraferats, år icke nog. For att få klarhet i parternas motiv har det också varit nodvåndigt att beståmma karaktåren av den militåra och politiska situation i vilken overenskommelsen tråffas. Risken for cirkelresonemang år då mycket stor. Fdrf:a synes mig emellertid ha lyckats vål i sin stråvan att hålla dessa två bevisled åtskilt och att metodiskt korrekt utnyttja dem i sin bevisforing.

Ett vackert prov på deras analysformåga år kapitlet om Uppsalaoverenskommelsen, vårs huvudresultat jag gårna vill ansluta mig till. Mojligen kan man nyansera dem något annorlunda, men det spelar mindre roll i sammanhanget. Jag menar alltså, att forf:a torde ha helt rått då de uppfattar overenskommelsen som en seger for det svenska riksrådet,som genom den fick garantier for sina viktigaste konstitutionella krav: om slottslovenoch om medverkan i riksstyrelsen. Den gav också politisk amnesti - men ej kyrklig. Vad det senare betyder skall jag diskutera senare. F6rf:a kan också framlågga en overtygandebevisning

tygandebevisningom att overenskommelsen stått i strid med Kristians intentioner och
gora troligt att hårcheferna gjort avsevårda etfergifter, betingade av deras bedomning av
det politiska och militara låget.

F6rf:a har dårmed kunnat stålla Uppsalabverenskommelsen i ny belysning och från denna fasta utgångspunkt kan de så fora sin undersokning vidare. Den tar i forstå hand fasta på det svenska riksrådets motiv att sluta avtalet, som de menar har sin grund i reaktion mot riksforeståndarstyrelsens principer och i mojligheten att återstålla den svenska rådsaristokratins konstitutionella maktposition på grundval av Kalmarrecessen 1483). I samband harmed diskuteras Gustav Trolles roll men det återkommer jag till.

I ett synnerligen instruktivt avsnitt analyseras vidare Kristian II:s agerande. Forfra kan i>tålla hans offentliga proklamationer och hans ovriga politiska agerande mot overenskommeisens faktiska innebord och finner då, att kungen i sjålva verket står fast vid sina på valhandlingarna 1497/99 grundade legitimistiska och konstitutionella krav och att han agerar utan någon binding till Uppsalaoverenskommelsen.

Det vasentliga i fortsåttningen blir då frågan, om det svenska riksrådet skall formå hålla sin position eller om Kristian kan få sina råttskrav beaktade och darmed andra forutsåttningarna for sitt intagande i riket. I denna dragkamp spelar Sturepartiet och Stockholms stad en avgorande roll for båda parter. F6rf:as utredning hårav innehåller nya synpunkter, som jag dock har nodgas gå foibi. Liksom tidigare forskning framhaver de betydelsen av Stockholm och menar att kungen faller undan for Sturepartiets krav just på grund av att han till varje pris maste komma i besittning av huvudstaden. Men forfra tillfor diskussionen om dessa uppgorelser nya aspekter. Jag skall inte gå nårmare in på dem utan vill i stållet koncentrera mig på deras analys av Gustav Trolles hållning.

En granskning av Gustav Trolles och Kristian II:s aktioner vid kurian 1519 synes dem tyda på en koordination. »Kongens funktion som eksekutor af kirkens sanktioner synes at indgå som et bevidst og væsentligt element i de meget omfattende og systematiske forberedelser af vinterfelttoget i januar 1520, side om side med den militære, diplomatiske, økonomiske og finansielle planlægning« (s. 24). Emellertid synes mig denna uppfattning sakna stod i det samtida materialet. Tvårtom finns som forf:a påpekar i detta sådant som talar emot att en sådan koordinering forelåg, bl. a. Kristians instruktion till sitt såndebud vid habsburgska hovet vari det inte finns någon antydan dårom. Orsaken till fålttåget såges i stållet vara, att svenskarna vågrat att fullgora sina loften om att ta honom till kung och i stållet utsett åt sig en tyrann som har berovat kungen hans rått. 1 kungens offrntliga proklamationer till Sveiige talas ej heller om något annat an att kungen har laglig rått till riket och vill gora den gållande. I Gustav Trolles supplik till paven 1519 moter en helt annan syn på frågan om ratten till riket. Sten Sture anklagas dår for att ha trangt undan Erik Trolle från riksforeståndardomet, trots att rådet utvalt denne. Han har alltså olagligen kommit till sitt åmbete och det år dårfor han av Gustav Trolle kan klassas som usurpator, vårs aktion mot kyrkan redan dårigenom saknar all råttskraft. Det vi ser av samtida argumentation har alltså inte ett spår av koordinering i sig, tvårtom går kung och årkebiskop fram på helt skiida linjer.

Når kommer då koordineringen in i materialet. Jo, forst efter Uppsalaoverenskommelsen, då Kristian och Gustav Trolle gemensamt vånder sig till paven. I deras skrivelse heter det, att den vårldsliga armen blev anropad om hjalp eftersom Sten Sture och hans medskyldiga trots varningarna framhårdade i sitt forhållande till kyrkan. Men då år situationen en annan.

Bilden av Gustav Trolle som redan från hosten 1519 knuten till Kristian spelar en
viss roll for forf:as analys av håndelserna i samband med Uppsalaoverenskommelsen. De
kommer då i vissa svårigheter. På en sida diskuterar de Olaus Petris uppgift att Gustav

Trolle stålide sig positiv till Sten Stures anbud om forsoning. De finner att uppgiften har ett drag av inre sannolikhet i sig. Men på nåsta sida talar de om den oforsonlige och hatske arkebiskopen, som tvingats med på Uppsalaoverenskommelsen och som genast sokte vagar bort från den. De framhaver hans brev till Kristian ett par dagar efter overenskommelsen,vari han tillsåger Kristian troskap och huldskap. De faster stort avseende vid att han inleder råttshandlingar mot en Uppsalakanik som gått Sten Stures årenden. Sin analys sammanfattar de med att kållorna klart visar Gustav Trolles oforsonlighet och att det icke lyekades riksrådet att utmanovrera honom. »Uppsalaoverenskomsten var en forfatningsmæssigt væsentlig gevinst, men politisk ufyldestgørende; og ærkebispens brev til kongen 9. marts kunne indbyde til et ildevarslende samarbejde, om det kongeligemagtstræb lod sig forene med ærkebispens retsopgør» (s. 67).

I forlångningen av detta har vi så, att Gustav Trolle och Kristian II gemensamt vånder sig till paven. Det år - som ovan påpekats - i denna hånvåndelse det for forstå gangen sags, att Kristian ingripit på anmaning av arkebiskopen och for att befria honom från Sten Stures overvåld. Suppliken resulterar i att paven bemyndigar två danska biskopar att håva interdiktet, når det år låmpligt. Hårtill fordras Gustav Trolles samtyeke men det fordras icke att han fått ersåttning for liden skada. Paven dispenserar från gållande beståmmelser betråffandc proceduren dårfor att det år hopp om forlikning. Forf :a tolkar detta så att Gustav Trolle icke kunde ge efter på sina principiella krav men att han mast boja sig for den politiska nodvåndigheten.

Det senare blev - menar forf:a - ån tydligare i samband med uppgorelserna vid Stockholms kapitulation. Formuleringen av amnestin omfattar nu både andliga och vårldsliga frågor och år ståild allmånt: innefattar alltså alia - inte bara Sturepartiets anhångare. Detta var viktigt for riksrådet, eftersom detta inneholl medlemmar vilka sjålva kunde drabbas av årkebiskopens skadeståndskrav. Kungen vann genom att han kom i besittning av huvudstaden, militårt och politiskt helt avgorande. Men det svenska riksrådet har håvdat Uppsalaoverenskommelsen, t.o.m. utvidgat den. Det var snarare arkebiskopen som kapitulerade ån Stockholms stad, skriver forf:a.

I denna sista punkt kan jag bitråda forf:a men min utgångspunkt blir något annorlunda ån deras. Låt oss se vad skillnaden blir, om vi haller fast vid att arkebiskopen och kungen icke har koordinerat sin politik från 1519 - d.v.s. om vi inte går långre ån det samtida materialet tillåter. Då kommer uppgiften om att Gustav Trolle stållde sig positiv till Sten Stures anbud om forlikning/forsoning att ligga inom ramen for kampen dem emellan. Dårmed år inget sagt om villkoren for en forlikning. Hur de två antagonisterna tånkt sig den vet vi inget om.

I nåsta moment av håndelseforloppet år Sten Sture dod. Riksrådet forvaltar rikets exekutiva myndighet. I denna sin funktion ingår det avtal som innebår att det på vissa angivna villkor sager Kristian huldskap och troskap. Arkebiskopen finns med i den grupp av rådet som tråffat avtalet. Vad år det som sager att han tvingats med eller att han forhindrat omnåmnande av den kyrkliga amnestin evad galler kyrkliga skadeståndskrav. Naturligtvis år det metodiskt mojligt att beakta både vad som finns i akten och vad som inte finns. Men det senare år vanskligt att inringa och blir mojligt endast om vi har så god kunskap rorande omkringliggande faktiska omståndigheter att vi kan pricka in vad som under givna forutsåttningar »borde vara med».

Vi vet då, att Gustav Trolle i skrivelse till paven håvdat, att hans fader blivit undantrångd från det riksforeståndaråmbete rådet utvalt honom till. Med vetskap om detta, kan vi stalla frågan om arkebiskopen aktualiserat denna problematik nu, når riksforestandaråmbetet stod ledigt. Vi vet inget om det men kan konstatera, att om han skulle ha foljt sin linje från klagoskriften så borde han ha tagit upp frågan nu.

Vi vet också att han i samma supplik aktualiserat frågan om straff och ersåttning for liden skada. Vi kan alltså - i likhet med forf:a - anta att den frågan borde ha varit aktuell åven nu. Vad betyder det då, att intetdera av det man med ledning av Gustav Trolles egen supplik kunde ha vantat sig avsatt några spår i materialet. Jag tror inte att man kan pressa ut sårskilt mycket av den omstandigheten. Man kan - som forf:a - på goda grunder anta att Gustav Trolle varit emot att beviljande av kyrklig amnesti stallts som villkor for ett erkannande av Kristian. Men man kan också anta, att riksrådet skjutit frågan om de kyrkliga skadeståndskraven åt sidan eller att dessa av annan anledning inte anhångiggjorts i detta sammanhang.

Kanske kan vi bara våga draga slutsatsen, att årkebiskopen knappast kunnat fora en egen linje i sammanhanget. Det verkar som om han forts åt sidan av rådet. Forhandlingarna har ju som forfra understryker forts av biskop Matts. Frågan om de kyrkliga skadeståndskraven etc. har fått anstå. Vem kunde dra fordel av det? Årkebiskopen eller hans motpart? Svaret år inte alldcles givet, vilket forhandlingarna om kung Hans intagande i riket 1497 nogsamt vittnar om.

F6rf:a har med råtta fast sårskild uppmårksamhet vid Gustav Trolles brev till Kristian, vari han tilisåger honom huldskap och troskap. Men det finns några drag i brevet som kunde ha betonats starkare. Forst kan vi notera, att årkebiskopen tidigare beståmt vågrat att saga Sten Sture huldskap och troskap. Dårnåst kan vi notira, att han nu tackar Kristian for att denne befriat honom och hans kyrka, d.v.s. han erkånner honom som den »vårldsliga arm» utan vårs hjalp han skulle ha forsmåktat. Men vad kungen gjort år uppenbarligen inte nog. Årkebiskopen anmanar honom att skyndsamt komma till Sverige. Han anropar alltså den »vårldsliga armen» om ytterligare hjalp. Brevet - tolkat for sig sjålvt - tyder på att Gustav Trolle villkorslost soker bistand av Kristian, underkastar sig den vårldsliga makten. Det år något mycket mårkligt och stoder den nyssnåmnda tolkningen av årkebiskopen som politiskt isolerad, utmanovrerad. Kungen år hans ende mojlige medspelare.

I linje med denna tolkning ligger då också Gustav Trolles och Kristian II:s gemensamma hånvåndelse till paven, vari kungens insats betecknas som ett ingripande av »den vårldsliga armen». Visserligen kravs Gustav Trolles medgivande till att interdiktet havs, men det villkoret undermineras av hånvisningen till en mojlig fredlig uppgorelse. Gustav Trolles »kapitulation* skulle alltså med denna tolkning ha kommit i samband med Uppsalaoverenskommelsen. Det var då han gjorde frågan om straff och skadestånd helt beroende av den »vårldsliga aimcns» stod.

Jag skall inte gå in på utredningarna av håndelseforloppet over sommaren, då sårskilt det svenska riksrådets och Sturcpaitiets agerande uppmårksammas. Kapitlen hårom innehåller som jag påpekat ovan mycket nytt av intresse. Med den inriktning jag givit min recension år det mer motivcrat att folja forf:as fortsatta analys av Kristian 11.-s och Gustav Trolles agerande. Tesen år att Kristian II steg for steg lyekades urholka Uppsalaoverenskommelsen och till slut frigjorde sig från den genom att tvinga det svenska riksrådet att erkånna hans arvsrått till riket. Forfra håvdar med goda skål att kungen inte nådde så langt som han velat nå. Hans yttersta mål var arvsrått for honom och hans ått. Forsoket att få detta igenom strandade på det svenska riksrådets motstånd. Det brev vari resultatet av den politiska dragkampen paraferas - rådets brev den 31. oktober - tillerkånner kungen en personlig arvsrått till riket men lagfåster icke en dynastisk arvsmonarki (s. 133). Enligt forf:a foråndrades emellertid genom detta brev kungamaktens råttgrundlag. Kungen frigjordes inte bara från Uppsalaoverenskommelsen utan också från de vid Stockholms kapitulation utvåxlade akterna med deras politiska och kyrkliga amnesti. Också Gustav Trolle befriades från de kyrkliga amnestiforpliktelserna.

Såkert har fdrf:a rått i att arvhyllningarna, deras omfattning och innebord fortjånar en alldeles sårskild uppmarksamhet, inte minst med tanke på håndelsema i fortsåttningen. Dårfor ar det också så viktigt, att de kan skilja ut vad Kristian syftade till och vad han enligt det bevarade aktmaterialet uppnådde. Men samtidigt finns i deras analys hårav en viss oklarhet, beroende på den vikt de fast vid Gustav Trolles 1522 resp. 1530 avgivna forklaringar. Jag skall har inte gå narmare in på detta men vill framhålla - vad forf:a också sjålva påpekar - att arkebiskopens vittnesbord står i strid med det ovannåmnda dokumentet av den 31. oktober. Enligt detta tillerkande ju rådet Kristian en personlig arvsrått; enligt årkebiskopen skulle rådet ha kungjort att riket tillhorde Kristian, hans seiner och arvingar till evig tid, alltså ha erkånt en obegransad arvsratt. Jag kan inte tolka detta på annat sått, an att det finns en viktig skillnad mellan vad Kristian uppnådde och vad han och Gustav Trolle senare gjorde gallande att han uppnått. Det understryker bara ytterligare betydelsen av detta led i det stora håndelsesammanhanget.

I ett sammanfattande kapitel har forf:a dragit upp vissa huvudlinjer i sin analys. Sarskild uppmarksamhet ågnas den problematik som knyter an till frågan om maktstrukturen i Sverige. Kapitlet ar mycket vålskrivet. I ett viktigt avseende lamnar forf:a emellertid låsaren i ovetenhet: I vad mån de anser att deras undersokning kan leda till en ny syn på handelserna efter oktober månad! Jag låmnar då också den frågan dårhån i forhoppning om att återkomma till den i annat sammanhang.

Jag år ledsen att nu avslutningsvis behova framfora ett par anmårkningar av formell natur. Det finns många citat av texter i boken, fler citat an som behover finnas. Men om man citerar, bor man citera korrekt. Det brister sallan i återgivande av sjalva lydeisen utan det år ortografin som man slarvat med. Detta kan man kanske ha overseende med når det galler citaten. Men samma sak upprepas i bilagedelen, dår några av de utgivna dokumenten har forvånansvårt många ortografiska felaktigheter. Men trots allt år detta en mindre sak i forhållande till hela forskningsprestationen. Det år en mycket innehållsrik avhandling forf:a framlagt. Den år skriven med ett stimulerande vetenskapligt engagemang som våeker respekt och som glatt mig mycket. Att jag hår lockats till omtolkning av ett led i deras undersokning skall inte tas som kritik utan som ett erkånnande av hur uppfriskande ftirf:as forskningsinsats varit.