ET GENMÅLE

Min doktorsavhandling »Krigsteori och historisk forklaring 2. Karolinsk och europeisk stridstaktik 1700—1712«. (Meddelanden från Historiska institutionen i Goteborg 5. 1972) har i denne tidskrift (77, s. 304—306) recenserats av Niels M. Saxtorph. Recensenten kritiserar i omild form avhandlingens metodik på ett antal punkter. Om kritiken faktiskt hade gållt avhandlingens metodik, kunde den varit motiverad (åtskilligt skulle vara annorlunda i min avhandling, om den tillkommit i dag). Men vad Saxtorph i sjålva verket kritiserar syns mig nåstan genomgående vara sina egna — svårforklarliga och stallvis grova — missforstånd av min framstållning och/eller vasentliga sakforhållanden. Om grunden for denna min uppfattning må låsaren i det foljande sjålv doma.

Modellen. I avhandlingen anvånds som analysinstrument bl. a. en »modell (avh:s kursivering, når ej annat anges) av stridstaktikens relativt fasta sammanhang av produktivt verkande och återverkande faktorer: teori for striden, bevåpning, formering i och for strid och stridssått«. Modellen karaktåriserade jag som »en delvis experimentell tillåmpning.. .av Clausewitz' krigsteori och Delbriicks krigshistoriemetodiskaprinciper samt vissa generella resonemang — bl. a. som korrektiv— i Bennedichs, Wernstedts m. fl. och min egen forskning kring Karl Xlltidenseuropeiska krigforing« (Artéus, s. 14). Detta »metodexperiment« (Artéus,s. 8) beskrivs av Saxtorph helt korrekt. Och våsentligen korrekt refereras mitt antagande, att en armés stridstaktiska teori (= overvågande offensiv eller defensiv norm for stridens forande) bor kunna deduceras från arméns bevåpning,normala stridsformering och normala stridssått (Artéus, s. 10—17). Tyvårr fortsåtter han: »Da dette (offensiv/defensiv norm) er det eneste krigsteoretiske begreb, der optræder i afhandlingen, forekommer det mig, at det omtalte metodeeksperiment'enten blevet tabt undervejs eller må karakteriseres som såre enkelt« (s. 305). Tar vi Saxtorph på orden, gor han hår gållande att de i varje avhandlingskapitel frekvent anvånda begreppen eldstrid-nårstrid, anfall-forsvar, linje-kolonn, oppen-sluten formering m. fl. inte skulle åga hemort i krigsteorin! Denna åsikt skulle ha overraskat i varje fall Clausewitz (se Vom Kriege. HinterlassenesWerk. 16. Aufl. Vollst. Ausg. im Urtext mit historisch-kritischer Wiirdigungvon

digungvonWerner Hahlweg. Bonn 1952, sårskilt kap. 2:4, 5:4—5 & 6:1— Saxtorphsforestalling om krigsteori år helt i analogi med att forestålla sig i fråga om ex.vis nationalekonomi att endast »normer« kan råknas til dess »teori« men alltså inte begrepp som inflation, kapital, konjunktur, marknad, monopol, rånta, varde etc.

Vidare håvdar Saxtorph som kritik av modellen att den inte skulle innefatta »tradition«. En for avhandlingen graverande — eller formildrande? — omståndighet i sammanhanget år att den inte desto mindre »gentagne gange« talar om »traditionen fra Gustav Adolfs tid« (s. 305). Mitt forsvar år enkelt: jag ansåg, och anser fortfarande, det for en truism att de fiesta slags normer (om modellens normelement se ovan) till våsentlig del år produkten av just tradition (jf. definitionen av »norm« i Ordbog over det danske sprog 14. Kbhvn. 1933: »en if. vedtægt ell. (erkendelse af) aim. udviklingsgang fastslaaet, anerkendt, hævdvunden regel, der har (faaet) gyldighed som rettesnor ell. forskrift«). Saxtorphs ovriga anmårkningar rorande modellen (s. 305) kan behandlas kortfattat. Vad han dår påstår, syns mig antingen huvudsakligen felaktigt (pikenerarnas stridsfunktion; se Artéus, sårskilt s. 28—32 och 111—113) resp. obestyrkt (den ryska gevårsproduktionen; se Artéus, s. 50) eller for avhandlingens frågestållning irrelevant (luntlåsmuskotens ersåttande med flintlåsmuskot; se Artéus, s. 15 noten).

Kållorna. I min redogorelse for avhandlingens kållvårderingskriterier anfors att de kållor jag klassificerat som »vittnesberåttelser med samtida offentlig adressat« ter sig »trovårdiga i sina tekniska uppgifter om olika stridstaktiska foreteelser, når vi ser till vidden och arten av den sakliga kontroll som dessa uppgifter normaltmaste undergå. Dels år sjålva beråttelserna vanligen produkter av utomordentligtsakkunniga vittnen, som dessutom ofta utarbetade dem kollektivt. Och dels vånde sig beråttelserna till vanligen minst lika sakkunniga myndigheteroch/eller till en låsande publik som delvis kunde vara mycket sakkunnig och vålunderråttad och dårtill ofta inrymde hundratals sakkunniga vittnen till just de stridstaktiska foreteelser som blev offentligt kånda genom beråttelserna. Forfattarna av officiella rapporter etc. ... var givetvis medvetna hårom« (Artéus,s. 23). Kategorin »vittnesberåttelser for eftervårldspublik« finner jag generelltmindre anvåndbar genom att den inte »alldeles tillfredsstållande« fyller »ett viktigt trovårdighetskriterium: offentlig kontroll från samtida vittnen i sakfrågorna«(Artéus, s. 24). Efter ett summariskt och grovt missvisande referat (som påkallat ovanstående långa citat) av denna uppfattning karaktåriserar Saxtorph den som »mildt sagt naiv« (s. 306). Mig sager den karaktåristiken nåstaningenting utom att Saxtorph inte har gjort klar for sig betydelsen av termen »teknisk« i mitt resonemang om stridsvittnesberåttelsernas »tekniska uppgifter — den enda typ av kålluppgifter som undersokningen anfor i sin bevisning« (Artéus,s. 21). Med »teknisk« menas i detta sammanhang att vara enligt sakens natur vårderingsofårgad. Uppgifter av sådan typ år ex.vis: fiendens kavalleri anfoll i trav; våra bataljoner hade formerats på tre led; det saknades krut till muskoterna, dvs. muskater tillhorde utrustningen (jf. Artéus, s. 28—110). »Teknisk«år dåremot inte en vittnesuppgift av typen: min bataljon vek inte ett steg under fiendens våldsamma anlopp (jf. Artéus, s. 23J. Hur motiveras ståndpunktenatt

tenatt»tekniska« uppgifter av ovan exemplifierad typ skulle, generellt sett, forlorai
stållet for att vinna i trovårdighet, om de återfinns i »vittnesberåttelser
med samtida offentlig adressat« (ovan)?

Ett kallvårderingsproblem for avhandlingen har varit att den, som Saxtorph korrekt refererar, »ved mange kamphandlinger kun har een kilde at bygge på og derved kommer ud i Langholms dilemma 'sikre slutninger ud fra én beretning'«. Han formodar att jag hårvid handlat enligt min deklarerade avsikt, dvs. att jag »kun slutter ud fra én beretning, når alle Langholms 3 betingelser er opfyldt«, men samtidigt får han »indtryk af, at der er spillerum for megen vilkårlig subjektivitet« (s. 306; jf. Artéus, s. 20—21). Det ar lått att vittna om »intryck« men vad har det for bevisvårde? Saxtorph anfor ett exempel på subjektiviteten i fråga, och det har han sjalv skapat genom slarvig låsning. Sålunda tillvitar han mig att ha anvånt »en allenestående passus om et russisk bagholdsangreb 'mit gefållen piquenavsn_aus dem busche hervorspringen' som et gyldig udsagn om det russiske angrebstempo« (s. 306). Vad jag faktiskt skrivit innebar emellertid raka motsatsen till vad han tillvitar mig. Jag citerar avhandlingen (s. 58): »Om deras tempo i anfallsstrid yttrar sig endast Weihe, som bevittnar vid Poltava hur Roos' bataljoner overraskas av ryskt infanteri som 'mit ... gefålten piquenavsn_aus dem busche hervorspringen'. Sannolikt anfoll dock (kursiverat har) tsar Peters bataljoner — liksom Karl XII :s — normalt (dito) i hb'gsta exercistempo« (= medelsnabb gångmarsch). Weihes uppgift tillkanns m.a.o. inte giltighet som »udsagn om det russiske angrebstempo« under normalforhållanden (om annat ån den normala/institutionaliserade/konventionella stridstaktiken år det i avhandlingen aldrig fråga. Artéus, s. 11 och flerstådes).

/ ovrigt rymmer recensionen en del synpunkter på hur avhandlingen borde ha
sett ut. Jag ser emellertid foga mening i att ta upp dem till diskussion, eftersom
de for mig gor tydligt att Saxtorph inter fortrogen med forskningslåget.