|
Historisk Tidsskrift, Bind 13. række, 5 (1978) 1VEM VAR SAXO? Ett diskussionsinläggAV Curt Weibull 1.Danmark och Island har under aldre medeltid frambragt två stora historieskriv Om Snorre Sturlason finns många samtida eller nåra samtida biografiska uppgifter. Hans liv år ganska vål kant. Om Saxo finns dåremot endast ett fåtal uppgifter. Hans liv år nåra nog okånt. Sjålv kallar Saxo sig i foretalet till sitt historieverk, Gesta danorum, den ringaste av årkebiskop Absalons hirdmån. De ord han hårvid anvånder, »comitum suorum extremus», år emellertid en stereotyp 6dmjukhetsfras hos medeltida forfattare. De tillåter inga slutsatser om Saxos stållning i Absalons hird. Absalon har ålagt honom, sager Saxo, att skriva Danmarks historia. Han har bemodat sig att flitigt och noggrannt uppteckna Absalons beråttelser om vad denne sjålv och andra utråttat. Saxo uppger dårjåmte, att det år kant, att hans far, farfar eller morfar (avus) tillhort Valdemar II:s fars hird och troget deltagit i hans krig. Hårutover finns endast två samtida uppgifter om Saxo. Den ena hårror från historieskrivaren Sven Ågesen. I sitt historieverk sager denne, att Absalon sagt honom, att Saxo, min vån och hirdbror, »contubernalis meus», på sitt formfullåndade sprak skrev eller beståmt sig for att skriva en utforlig framstållning av Sven Estridsens soners historia. Den andra uppgiften finns i Absalons testamente. I detta skanker Absalon sin sekreterare, »clerico suo», Saxo 2Yi mark silver. Han foreskriver samtidigt, att Saxo bor till klostret i Soro återstålla två bocker, som årkebiskopen lånat honom. Gåvan år inte stor i jåmforelse med de gåvor Absalon testamenterade till norska andliga. Årkebiskop Erik i Nidaros fick i testamentet 100 mark silver, biskop Martin i Bergen, biskop Njål i Stavanger och biskop Ivar i Hamar vardera 50 mark silver. Men gåvan till Saxo år en efterskånkan av en hans skuld till Absalon. Saxos fodelseår och dodsår år okånda. Men tiden, når han skrev Gesta danorum,kan någorlunda beståmmas. En terminus post quem ger Sven Ågesens omnåmnandeav Saxo. Sven Ågesen avslutar sitt historieverk med en skildring av hertig Bugislavs av Pommern lånshyllning av Knut VI år 1185. Den bor vara skriven inte alk for langt efter denna håndelse. Saxo har kant och anvånt Sven Ågesens arbete. Han bor sålunda ha varit sysselsatt med sin historia efter tillkomstenav Sven Ågesens, med andra ord under årtiondena eller åren nårmast fore år 1200. Den enda fullt såkra tidpunkt, då Saxo avslutat sitt verk, ger hans tillågnan av detta till årkebiskop Andreas Sunesen. Denne nedlade sin rkebiskopligavårdighet
Side 88
ligavårdighetår 1222. Saxo har sålunda skrivit Gesta danorum under årtiondena 2.Namnet Saxo har inte varit helt ovanligt i historieskrivaren Saxos tid. Från denna tid kånner man inte mindre an sex Saxo, som tillhort eller som ansetts till— hora det andliga standet. En av dessa år Absalons »clericus», en »praepositus» i Roskilde, en »acolutus» i Lund, en »canonicus» i Lund, en »frater» i Æbelholts kloster och en »magister*. Saxoforskningen har i aldre tider genomgående och ånnu i våra dagar trott sig återfinna historieskrivaren Saxo i någon av dessa Saxo, som tillhort det andliga standet. Skånska forskare har funnit sannolikt, att han bor identifieras med »Saxo acolutus» eller med »Saxo canonicus» i Lund. Danska forskare har i regel funnit sannolikt, att han år »Saxo præpositus» i Roskilde eller »magister» Saxo. Bakom dessa identifikationer av historieskrivaren Saxo med någon Saxo, som tillhort det andliga standet, ligger otvivelaktigt den inte nodvåndiga identifikationen av Absalons »clericus» med en man av det andliga standet. »Clericus» betyder emellertid under medeltiden åven lård i allmånhet, en »Gramaticus», och sekreterare. Dårtill kommer en mer eller mindre medveten uppfattning, att ett lårt verk som Gesta danorum vid tiden omkring 1200 kunnat i Danmark endast skrivas av en kyrkans man. Denna uppfattning haller emellertid inte streck. Den med Saxo samtida liibeckska historikern Arnold skriver: »Åven i vetenskap har danskarna gjort inte ringa framsteg; stormånnen i landet sander sina soner till Paris inte endast for att utbildas till klerker utan åven for att undervisas i vårdsliga vetenskaper. Dår blir de fortrogna med Frankrikes litteratur och sprak; dår forvårvar de sig mycken skicklighet inte bara i filosofiska vetenskaper (in artibus) utan åven i teologi».2 Åtskilligt i Gesta danorum talar också emot att Saxo skulle ha tillhort det andliga Redan språket i Gesta danorum synes vittna om att Saxo inte varit en kyrkans 1 For detta kapitel se min avhandling Saxo. Historisk tidskrift for Skåneland VI, s. 3. Vilken titel har Saxo sjålv givit sitt historieverk? Frågan kan nappeligen såkert besvaras. I Sjållandskronikan, ett kompilationsverk från tiden omkring år 1300, vårs forfattare kant och anvånt Saxos verk, kallas detta Gesta danorum, danskarnas bedrifter. Samma namn moter i Compendium Saxonis från mitten av 1300-talet. Namnet tåcker knappast innehållet i Saxos verk och har ansetts strida mot Saxos språkbruk. A. Laugesen, Introduktion til Saxo, s. 67; I. Skovgaard-Petersen, Gesta danorums genremæssige Placering. Saxostudier, Kbh. 1975, s. 20, 28. Den titel, som upplagan från 1514 av Saxos verk har, tåcker båttre innehållet i detta: Danorum Regum Heroumque Histories. Titeln kan hårrora från det manuskript, som ligger till grund for upplagan, men den kan aven vara påfunnen av Christiern Pedersen eller Jodocus Badius, som låtit tryeka verket. Om betydelsen av orden comes och contubernalis se M. Cl. Gertz, En ny Text af Sven Aggesøns Værker, s. 197 och F. Blatt, Saxo, 11, Index verborum, sp. 148. 2 Arnold, Chronica slavorum, ed. Pertz, 111:5.
Side 89
bibeln. Saxo »har helt formaaet at holde sig uden for Vulgatas tryllekreds», skriver Franz Blatt.3 Johannes Steenstrup framhåller, att »noget af det, som maa forundre mest, naar man med Kjendskab til Middelalderens ovrige latinske Historieskrivninglæser Saxo, er den Afstand han har taget fra al geistlig Tone. Gud, hans Styrelse af Verden, Forsynet forekommer næsten ikke berorte, ikke heller finder Saxo nogensteds Leilighed til at nævne Diabolus, Satanas, ja den i MiddelalderensSkrifter saa hyppigt nævnte antiquus hostis».4 Innehållet i Gesta danorum pekar flerstades i samma riktning som språket. Saxo visar ett svalt intresse for den danska kyrkan. Denna år i Saxos framstållning skjuten åt sidan. Den berors knappast mer ån i den mån dess forhållande till staten fordrar det. Saxo uppmarksammar fråmst biskopstillsåttningar. Dessa var i hans tid, då mån ur Danmarks stora atter tåvlade om biskopsstolarna, lika mycket en politisk som en kyrklig fråga. Ingen kyrkans man for heller ordet i Saxos framstållning av de båda danska nationalhelgonens, Knut den heliges och Knut Lavards, historia. Saxo har kant och anvånt helgonlitteraturen från Odense om Knut den helige. Men man behoverinte låsa mycket av Saxos framstållning for att bli slagen av hur fjårran Saxo stått de tankar, som besjålat de legendskrivande pråsterna och munkarna i Odense. Knut den helige år, som Saxo tecknar honom, inte någon augustinsk eller pseudocypriansk »rex iustus»; hans historia inte som i legenderna någon kamp mellan »civitas Dei» och »civitas Diaboli». Knut den heliga år i Saxos framstållning inte ens fore sina sista stunder något kyrkans helgon. Han år endast den kraftfulle krigaren och danske kungen. Forst i Saxos skildring av hans sista stunder och dod blir Knuts fromhet en ledande tanke i hans framstållning. Helgonet har forvandlats till en realistisk politiker, vårs reformstråvanden år inriktade på ordnandet av kyrkans forhållande till staten och dess rent vårldsliga intressen. For Saxos Knut Lavard år helgonlegenden Ordinale S:ti Kanuti ducis et martyris en huvudkålla. Av Ordinalets helgonhertig har emeiiertid hos Saxo blivit ån mindre kvar an av Odenselegendernas helgon Knut den helige. Saxo skildrar Knut Lavard som en vanlig politiker, en krigisk, dådlysten och tapper hjålte. Han har skyddat den danska sydgrånsen mot vendernas hårjningar, vidgat Danmarks område med Venderland och gått på vikingatåg i Osterled. Saxo framhållerdårjåmte, att Knut Lavard varit en givmild, klok, råttrådig och trofast man, som oskyldig mordats av sina fiender. Men inte ett ord i hela skildringen av Knut Lavards liv och dod låter låsaren ana, att han varit ett kyrkans helgon. Inte mer ån många andra av de hjåltar, som Saxo skildrar, har han gjort sig fortjåntatt bli helgon. Forst i framstållningen av håndelserna efter Knut Lavards dod låter Saxo helgonglorian stråla kring det danska kungahusets stamfar. Men helgonglorian anges inte ens hår som en foljd av Knut Lavards liv eller dod. Den 3 F. Blatt, Saxo, En Repræsentant for det 12. Århundredes Renæssance. Saxostudier 1975, s. 12. 4 Johannes Steenstrup, Saxo Grammaticus og den danske og svenske Oldtidshistorie. Arkiv for nordisk filologi 13, s. 107. Seven E. Kroman, Saxo og Overleveringen af hans værk, s. 24.
Side 90
år en foljd av den mångfald tecken och under, som intråffat efter hans dod.5 Om Saxo varit en kyrkans man, domprost i Roskilde eller kanik i Lund, skulle han utan minsta tvivel gett en helt annan framstallning av de båda danska nationalhelgonenshistoria. I Gesta danorum finns ytterligare textstållen, som år av betydelse for kunskapen om Saxo. Om Harald Hein skriver Saxo: »Harald hade endast tanke for gudstjånsten, han glomde sina egna lagars strånghet, låt lagen sova infor alia brott och kullkastade genom sin slappa eftergivenhet allt vårn for lagens bud; han visstemte, att råttskaffens riksstyrelse behagar Gud mera ån tom trosiver, och att ett strångt handhavande av råttvisan år honom kårare ån overflodig bon; herrans nåd vinnes snarare genom fråmjande av lagen ån genom rokelse, straffade missgårningar vinna mera nåd for hans ogon ån forkrossade hjårtan, han ser hellre brottet bojt ån knået krokt och ålskar intet offer hogre ån forsvaret av den fattiges frihet. Val bor kungen taga sig an religionen, men stundom år det honom dock till storre heder att ses på domaresåtet ån vid altarets fot. Detta insåg aldrig Harald; han utmårkte sig endast genom sin kårlek till kyrkan och religionen; han fann sig tålmodigt med de oråttfårdigaste handlingar och holl endast ringa av vad han hade lovat. Brottet skånkte han inte blott nåd utan fritt spel; han gjorde landet lika fattigt på lag och rått, som han lovat att gora det rikt.»6 Med råtta har J. M. Velschow sagt, at dessa ord till den grad strider mot den katolska kyrkans låra, att om en påvlig censor låst dem, skulle han utan tvivel uppfort Saxos danska historia bland forbjudna bocker.7 Liknande uttalanden, som står på grånsen till det for en den katolska kyrkans man tillåtna, forekommer åven annorstådes i Gesta danorum.8 Hårtill kommer att några av de många kårlekshistorier, som Saxo beråttar, år anstotliga. Vid ett tillfålle har Saxo ett ordskifte av så anstotlig art, att Saxos båda senaste oversåttare vågrat att oversåtta det till danska. »Et par Vers (er) af et saa uhøvisk Indhold, at det er udeladt i Oversættelsen*, skriver Jorgen Olrik.9 Åven om frigjordheten vid omtalandet av sexuella forhållanden under 1200-talet varit lika stor eller storre ån i våra dagar, år det inte troligt, att en kyrkans man skulle tillåtit sig samma frihet som Saxo.10 For uppfattningen att Saxo inte tillhort det andliga standet kan slutligen anforas Sven Ågesens ord om Saxo. Sven Ågesen var inte en kyrkans man. Men han kallar Saxo sin van och hirdbror. Gertz finner håri »et temmelig sikkert Bevis paa, at ogsaa Saxo i en viss Tid af sit liv har hørt med til Kongens Hirdmænd og været Kriger».10 Ordet hirdbror, »contubernalis meus», kan Sven Ågesen nåppeligen ha anvånt om en »clericus» av andliga standet, en »præpositus», en »acolutus», en »canonicus», en »frater» i ett kloster eller en »magister«. Vem var då Saxo? 5 Curt Weibull, a.a., s. 91, 140. 6 Saxo, ed. Muller-Velschow, I, s. 572, ed. Olrik-Ræder, s. 318. 7 Saxo, ed. Muller-Velschow, 11, s. CXXXVI. Samma uppfattning tidigare. framford av C. Molbech, Saxo Grammaticus. Nyt historisk Tidsskrift V, s. 106. 8 Exempel hårpå: Saxo, ed. Muller-Velschow, I, s. 608, 738; ed. Olrik-Ræder, s. 336, 413. 9 J. Olrik, Sakses Danesaga, I, s. 230. 10 M. Cl. Gertz, En ny Text af Sven Aggesons Værker, s. 197. Seven Kroman, a.a., s. 25.
Side 91
3.De någorlunda sakra uppgifterna till Saxos biografi år de i det foregående anforda: hans egna uppgifter i foretalet till Gesta danorum, omnåmnandet av honom i Sven Ågesens historia och i Absalons testamente. Hårtill kommer vad som kan utlåsas om Saxo ur hans historieverk. Det framgår av detta, att han har tillhort en i sin samtids Danmark kånd slåkt; han har på något sått varit sårskilt knuten till Sjålland; han har varit en utpråglad aristokrat. For det forstå talar hans ord i foretalet: »Det år kant, att min far och far- eller morfar tillhort Valdemar II :s fars hird och troget deltagit i hans krig». I samma riktning pekar, att Sven Ågesen, som sjålv tillhorde en ledande slåkt i datidens Danmark, Svend Trundsens slåkt, kallar Saxo sin van och hirdbror. Saxos anknytning till Sjålland framgår bland annat av de ensidigt sjållåndska synpunkter, som han stundom anlågger i Gesta danorum, och den sjållåndska, speciellt till Roskilde knutna tradition, som spåras i Gesta danorum. Saxo var ingen skåning. Hans ringaktning for »plebs», »vulgus», »multitudo», en grundton i hans skildring av åtskilliga håndeiser, rojer aristokraten. Alia andra uppgifter till Saxos biografi år och forblir sannolikhcter. Når det galler en historicskrivare av Saxos rang och bctydelse, kan det dock kanske vara beråttigat, att ånnu en gang soka faststålla vem Saxo sannolikt var. Något annat ån sannolikhet står tyvårr inte att vinna i denna fråga. Kållmaterialet år for svagt for något annat. Utom de sex i det foregående omtalade Saxo finns i två kållor ytterligare en Den ena kålla, som omtalar denne Saxo, år Saxos egna Gesta danorum. I skildringen av det forstå skånska upproret år 1180 beråttar Saxo om en sin namne Saxo. Han låter skånska stormån uppge, att denne Saxo varit kung Valdemar I :s ombudsman, fogde, i Skåne. Stormånnen begårde av Absalon, skriver Saxo, att han skulle utverka, att kungen avsatte denne Saxo och tre andra ombudsman, Åge, Sune och Esbern. De var inte infodda skåningar, sade stormånnen; upproret hade utbrutit på grund av deras oforsynta framfart; det skulle ta slut, om dessa »utlåndska» ombudsman ersattes med indfodda.12 Det skånska upproret år sålunda enligt den uppfattning, som Saxo tilllågger skånska stormån, riktat mot kungens ombudsman i Skåne. Saxo år en av dessa. Han nåmns tillsammans med två medlemmar av Hvideslåkten och en Åge, som man formodat åven vara en Hvide. 11 Ånnu en Saxo, som var far till årkebiskop Peter Saxeson (1224-1228) år kånd. Utover detta år emellertid intet kant om denne Saxo. Tanken att det skulle vara historieskrivaren kan sålunda inte bekråftas. 12 Saxo, ed. Muller-Velschow, I, s. 936; ed. Olrik-Ræder, s. 527. Saxos beråttelser om de skånska upproren år uppenbart tendentiosa. Något tvivel om att upproren var riktade mot Absalon kan inte råda. Når han kallar Saxo och tre andra man for kungens ombudsman och Sjållandskrb'nikan sager dem vara Absalons, år det dock en mojlighet, att han inte far med direkt oriktiga uppgifter. Det nåra vånskapsforhållandet mellan kungen och Absalon gor det mojligt, att de fyra månnen kan ha varit bådas ombudsman i Skåne. Om de skånska upproren se min uppsats, De skånska upproren 1180-1182. Historisk tidskrift for Skåneland VII, s. 89.
Side 92
Den andra kålla, som omtalar denne Saxo, år Sjållandskronikan. Denna ar ett kompilationsverk från tiden omkring år 1300. Forfattaren har kant och på åtskilliga stallen anvånt Saxos Gesta danorum. I fråga om det skånska upproret år 1180 har han emellertid inte godtagit Saxos framstallning. Han har vrakat den. Till grund for sin framstallning har han lagt en annan, nu forlorad aldre kålla. »Causa hujus dissensionis fertur ita contigisse»; »hoc modo, ut supra dictum est, bellum in Anundælof contigisse», heter det i kronikan. Det år inte uteslutet, att denna Sjållandskronikans kålla for det skånska upproret år samtida. Kronikan kånner nåmligen inte det andra skånska upproret. Den omtalar endast skåningarnas nederlag vid Annelof och dettas foljder. Om det skånska upproret beråttar Sjållandskronikan foljande: Absalon hade satt sjållåndska stormån, sin bror Esbern, sin kusin Sune, Ebbes son, Saxo, Thorberns son, och andra sina »familiares» till ombudsman over de årkebiskopliga godsen och skatterna. Skåningarna kunde svårligen fordra detta och når dessa ombudsman betungade dem med åckor, brot upproret los.13 Denne Saxo var sålunda enligt kronikan en Absalons ombudsman och en av hans »familiares*. Detta ord, »familiares», kan betyda, att Saxo, och sålunda åven Thorbern, tillhort samma familj, samma slåkt som Absalon. Men det kan också betyda, att Saxo endast varit nåra forbunden med Absalon, varit denne nårstående. Den forrå betydelsen år dock tydligen den i Sjållandskronikan avsedda. Ombudsmannen Saxo nåmnes liksom i Gesta danorum tillsammans med Hvider, Esbern Snare, Absalons bror, och Sune Ebbesen, hans kusin, som en av Absalons »familiares». Sjållandskronikan har utover Gesta danorum en nårmare uppgift om sin ombudsman En Thorbern år kånd från andra kållor ån Sjållandskronikan. Den liibeckske historieskrivaren Arnold omtalar i sin Chronica slavorum en Dubernus och Annales ryenses en Thorbernus. Båda dessa kållor uppger, att denne Thorbern stupat i ett krigståg år 1198 och var en bror till en Hvide, Peder Sunesen, Absalons eftertrådare som biskop i Roskilde. Den Thorbern, som Arnold och Annales ryenses omtalar, år sålunda en Hvide, en son till Absalons kusin Sune Ebbesen. Något kronologiskt hinder finns inte for att denne Thorberns son Saxo var ombudsmannen i Skåne år 1180. Visserligen blir i så fall denne Thorbern kanske något gammal for att stupa i ett krigståg 1198. Men alia Hvidernas fodelseår år osåkra eller helt okånda.14 Åven Saxo omtalar under 1100-talet på sju stållen en Thorbern eller Thorbjorn.Om han med dessa avser samme man eller, som Velschow anser, två Thorbern kan inte avgoras. En av dessa Thorbern, uppger han, år liksom ombudsmannenSaxo i Sjållandskronikan en sjållåndare och en sjållåndsk storman 13 Vetus Chronica Sialandie. Scriptores minores historiæ danicæ medii ævi, ed. M. Cl. Gertz, 11, s. 52. Uppgiften om Harald Skreng, under 1183, ar ett Addit. vet. 14 Arnold, Chronica slavorum, VI, 9. Annales danici ed. Ellen Jørgensen, s. 95. Endast for några av Hviderna kånner man dodsåren. Thorberns far Sune Ehbesen dog enligt de danska annalerna något av åren 1186-1188. Om han nått samma alder, 73 år, som sin kusin Absalon, skulle han vara fodd något av åren 1113-1115. Hans son Thorberns fodelseår kan sålunda falla under senare delen av 1130-talet, Thorberns son, ombudsmannens Saxos under senare delen av 1150-talet.
Side 93
och har deltagit i ett vendertåg år 1166. Saxo kallar honom »en av Sjållands yppersta riddare» och visar en påfallande nåra kånnedom om hans hålsa. Under vendertåget år 1166, skriver han, »traffades han av en sten och blodde mycket från huvudet. Det vållade honom lange kroppsligt men och forst sent och med svårighet återvann han sin hålsa». Velschow anser denne Thorbern utan tvivel vara en son till Sune Ebbesen.15 Det torde inte vara for djårvt, att liksom Velschow anta, att han år den samme som Sjållandskronikan sager vara ombudsmannen och den sjållåndske stormannen Saxos far och enligt Arnold och Annales ryenses en Hvide. 4.Uppgiften i Sjållandskronikan att ombudsmannen Saxo i Skåne, Thorberns son, var en Absalons »familiaris» och sålunda en Hvide bor sammanstållas med vad Saxo i foretalet till Gesta danorum sager om sig sjålv, sin far och farfar och med vad man i ovrigt vet om Saxo. Saxo skriver, att det år kant, att hans far och farfar deltagit i Valdemar II:s fars (Valdemar I:s) krig. Han nåmner inte deras namn. Slåkt- och sjålvmedvetet utgår han från, att hans far och farfar varit kånda i den krets i Danmark, som kunde våntas bli låsare av Gesta danorum. En eftervårld år såmre stålid. Den kan endast gissa, vilka som varit historieskrivaren Saxos far och farfar. Det ligger nåra att gissa på den av Arnold och i Annales ryenses omtalade Thorbern och dennes far Sune Ebbesen. Åtskilligt talar for att denna gissning kan vara beråttigad. Sune Ebbesen och åven hans son Thorbern, om denne år identisk med någon av de av Saxo omtaladeThorbern, har deltagit i Valdemar 11 :s fars krig. Historieskrivaren Saxo sager detsamma om sin far och farfar. Åven dessa har deltagit i Valdemar II :s fars krig. Sjållandskronikans Saxo, Thorberns son, tillhor en i datidens Danmark kånd slåkt, Hviderna. Åven historieskrivaren Saxo sager sig tiiihora en i datidens Danmark kånd slåkt. Sjållandskronikans Saxo år en sjållandsk stormann. HistorieskrivarenSaxo år en »utlånning» i Skåne; av Gesta danorum kan utlåsas, att han på något sått varit sårskilt knuten till Sjålland och att han varit en storman.Sjållandskronikans Saxo år en Absalons »familiaris». Historieskrivaren Saxo år en av Absalons hirdmån, hans sekreterare och upptecknaren av hans beråttelser.Sjållandskronikans Saxo har varit en av Absalons ombudsman i Skåne. Uppgiften kan val forenas med att historieskrivaren Saxo varit en av Absalons hirdmån. Historieskrivaren Saxo visar sig i Gesta danorum ha en nåra kunskap om två håndeiser i Skåne: årkebiskopsskiftet i Lund år 1177 och de två skånska upproren åren 1180 och 1182. Håndeiser i Skåne beaktas inte allfor ofta av Saxo, men dessa båda skildrar han i detalj och av de skånska upproren ger han en av hatfuilt partitagande mot »plebs», »vulgus*, »multitudo* och av nåra nog personligtintresse fårgad framstållning. Detta ger åtminstone en antydan om att historieskrivaren Saxo kan vara samme man som Absalons ombudsman i Skåne. 15 Saxo, ed. Muller-Velschow, I, s. 799, 803, 869, 920, 936; ed. Olrik-Ræder, s. 452, 454, 487, 490, 527. Om Sune Ebbesen se registren i de båda Saxoupplagorna. Velschow, Saxo, I, s. 803, n. 1.
Side 94
Slutligen och inte minst: Sjållandskronikans Thorbern år Saxos far. HistorieskrivarenSaxo visar sig ha en nara kånnedom om en Thorbern, »en av Sjållands fråmste riddare», och åven om dennes hålsotillstånd, hans svåra sjuklighet och sent återvunna hålsa. Den hår gjorda sammanstållningen av kållorna visar overensståmmelse dem emellan. Ett vetenskapligt helt sakerstållt svar på frågan om vem historieskrivaren Saxo var kan aldrig nås. Mojligheten, ja sonnolikheten talar dock for att historieskrivaren Saxo år densamme som ombudsmannen Saxo. Han skulle således vara en Hvide. Absalon har anvånt en avlågsen slåktmedlem, sin kusin Sune Ebbesens barnbarn Saxo, i dennes yngre år som sin ombudsman i Skåne och senare som sin sekreterare.16 Den hår framlagda uppfattningen, att historieskrivaren Saxo sannolikt varit en Hvide, kan ytterligare stodjas. Den senare delen av Gesta danorum utmårkes av en rikt flodande Absalon- och Hvidetradition. Denna år så rikt flodande, att senare delen av Gesta danorum nåra nog år mera Absalons och Hvidernas ån Danmarks historia. Danmarks historia ses ur Absalons och Hvidernas synpunkt. Man har också stundom ansett, att Gesta danorum i denna del år Absalons memoarer. Ja, man har till och med trott sig i Gesta danorum hora Absalons djårva och myndiga ståmma bakom Saxos ord. Man har inte ens dragit sig for att gora våld på Saxos text, »da det er sket for at genfremstille Absalons Frasagn i sin oprindelige Form».17 Om Saxo varit en Hvide får denna rika Absalon- och Hvidetradition i Gesta danorum en langt naturligare forklaring ån om han varit en alldaglig, for Absalonoch Hvideslåkten fråmmande sekreterare. Om Saxo år en Hvide, en Absalons»familiaris», later detta också båttre forstå hans stora kunskaper om och aldrig slappnande intresse for Absalon och Hviderna; likaledes hans partiska karaktåristikav och hans beråttelser om årkebiskop Eskil, som hyllat andra politiska och kyrkliga ideal ån Absalon och slutligen, att han i Absalon skapat en idealgestaltav en 1100-talets biskop i Roskilde och årkebiskop av Lund. Det ligger en tendens i slåkttradition och idealskapande att i ljusa fårger teckna slåktens och idealgestaltens gårning och betydelse. Så har skett i Saxos framstallning av Absalonoch Hviderna. Denna uppfattning av Saxos framstallning bekråftas av Sven Ågesen. Denne, en Absalons samtida, nåmner i sin framstallning av Valdemar I :s och Knut den VI :s historia inte ens Absalons namn, inte heller någon av Hvidernas.Han lovprisar dessa båda kungar och tillskriver dem samma bedrifter som Saxo tillskriver Absalon. Valdemar I, och inte Absalon, har enligt Sven Ågesen tillfu.Ho såkrat Danmarks grånser mot de vilda venderna. Knut VI, och inte Absalon,har tvingat hertig Bugislav till skattskyldighet och lånshyllning. Dessa kungar, och inte som hos Saxo Absalon och Hviderna, år i Sven Ågesens framstållningDanmarks 16 Redan nar jag for sextio år sedan skrev uppsatsen De skånska upproren 1180-1182, Historisk tidskrift for Skåneland VII. 1918, s. 89, fann jag troligt, att Saxo var den man, som han sjålv och Sjallandskronikan omtalar som ombudsman i Skåne. Jag forvårvade en meningsfrånde i Erik Arup. Denne skrev i sin Danmarks historia, 1925, s. 246, att Saxo antagligen varit Absalons ombudsman i Skåne. 17 Sakses Danesaga 1076-1157, oversat af Jørgen Olrik, s. 43.
Side 95
stållningDanmarksledande mån och krigshjåltar. Sven Ågesen, årkebiskop Eskils brorson, har en från Saxo, sannolikt en Hvide och barnbarn till årkebiskop Absalonskusin, vitt skild uppfattning om vilka som i deras samtid varit Danmarks ledande mån och krigshjåltar.18 De bedrifter, som Sven Ågesen tillskriver de båda kungarna, år grundvalarna for den idealgestalt, som Saxo skapat av Absalon. Sven Ågesen såtter i tvivelsmål sjålva grundvalarna for denna. 5.Med stor såkerhet synes mig f6l jande kunna f aststållas om Saxo och Gesta danorum: Saxo år ingen »domprost», ingen »kanik», ingen »magister», ingen kyrkans man. Saxo år en sjållåndare; han har tillhort en i sin tids Danmark kånd slåkt; hans far och farfar har varit mån i Valdemar II:s fars hird; han år en aristokrat och en årkebiskop Absalons hirdman och sekreterare; han år en lård historiker med litteråra ambitioner; han har for sitt historievek samlat och utnyttjat danska hjåltedikter, danska och islåndska sågner, aldre historieskrivning och Absalons beråttelser om vad denne sjålv och andra utråttat. Sven Ågesen, som sjålv tillhort en av Danmarks fornåmsta slakter och deltagit i vendertag, kallar honom sin vån och hirdbror. En lård, krigsglad aristokrat for ordet i hela Saxos historieverk. Detta »genlyder af Vaabengny og Kampglæde fra den første Bog til den siste» (Carl S. Petersen). Med viss sannolikhet har Saxo tillhort samma slåkt som Absalon, varit en Zusammenfassung: WER WAR SAXO?Die Geschichtsforschung hat sozusagen immer geglaubt, der Historiker Saxo sei einer von den sechs gleichnamigen seiner Zeitgenossen gewesen, die alle dem geistlichen Stand angehorten. Aber sowohl Sprache wie Inhalt in Saxos Geschichtswerk, den Gesta danorum, sprechen dagegen, dass Saxo ein Mann des geistlichen Standes gewesen ist. Saxos Sprache erinnert in keiner Weise an die der Bibel. Auch fiihrt kein Mann der Kirche je das Wort in seiner Darstellung der Geschichte von den beiden Nationalheiligen Knut dem Heiligen und Knut Lavard. Saxo hat in den Gesta danorum die beiden Legenden von den beiden Heiligen benutzt, aber keiner der Heiligen ist in Saxos Darstellung ein augustinischer oder pseudocyprianischer»rex iustus«, wie es in den Legenden der Fall ist; auch ist ihr Leben kein Kampf zwischen »civitas Dei« und »civitas Diaboli«. Beide werden als Realpolitiker dargestellt, als tapfere, tatenlustige Krieger. Die Gesta danorum enthalten ausserdem Aussagen, die im Widerspruch zur katholischen Lehre stehen, oder auf der Grenze des fur einen katholischenGeistlichen erlaubten. Einige der Liebesaffåren in den Gesta danorum sind dazu so anstossig und obszen, dass ein Mann der Kirche sie kaum niedergeschrieben haben kann. Schliesslich: Saxos Zeitgenosse, der Historiker Sven Ågesen, nennt Saxo seinen Freund und »hirdbroder«. Sven Ågesen gehorte nicht dem geistlichen Stand an, und die 18 Se hårom min uppsats Knytlingasagan och Saxo. Scandia 43, 1976, s. 26.
Side 96
Bezeichnung »contubemalis meus«, die er fiir Saxo gebraucht, kann er kaum fiir einen Ausser den sechs Saxos, den sechs Geistlichen, wird in den Gesta danorum und der Seelandchronik noch ein Saxo genannt. Dieser Saxo ist 1180 Erzbischof Absalons »procurator«, Vogt, in Schonen. Beide Quellen erwåhnen ihn zusammen mit Mitgliedem des Hvidegeschlechts, und die Seelandchronik sagt ausdriicklich, dass er ein >familiaris« von Erzbischof Absalon gewesen sei, also ein Hvide. Sowohl der Vogt wie der Historiker Saxo sind Seelånder; beide gehoren bekannten Geschlechtern im damaligen Danemark an; beider Vater und Grossvåter haben an den Kriegen Waldemars I. teilgenommen; vom Vogt wird gesagt, dass er ein Aristokrat, Sohn eines Thorberns, gewesen sei, und der Historiker tritt in seinem Geschichtswerk als ausgeprågter Aristokrat auf; der Vogt ist ein »familiaris« von Absalon; die Angabe låsst sich gut mit der Tatsache vereinen, dass der Historiker Absalons Gefolgsmann (hirdman) ist; der Historiker Saxo ist gut orientiert iiber cinen Thorbern - »einer von Seelands allerbesten Rittem«, sagt er - iiber seinen Gesundheitszustand, seine schwere Krankheit und erst spat wiedergewonnene Gesundheit. Hinzu kommt folgendes: der Historiker Saxo gibt eine von eingehender Kenntnis und personlichem Interesse gefårbte Darstellung des Erzbischofwechsels in Lund im Jahr 1177 und den schonischen Aufstånden 1180 und 1182. Dies deutet zumindest an, dass der Historiker Saxo derselbe Mann sein kann wie der Vogt Saxo in Schonen. Moglich, ja sogar wahrscheinlich ist, dass der Historiker Saxo derselbe Mannist wie der Vogt Saxo in den Gesta danorum und in der Seelandchronik. Er wiirde somit ein Hvide sein. Wenn Saxo ein Hvide ist, ein >familiaris« von Absalon, versteht man besser, dass er so gut iiber Absalon und das Hvidegeschlecht orientiert ist und dass sein Interesse fik beide nie nachlåsst. Weiterhin wiirde man seine parteiische Charakteristik von Erzbischof Eskil und seine Erzåhlungen iiber ihn besser verstehen, waren doch Eskils und Absalons politische und kirchliche Ideale von verschiedener Art. Verstandlich ware dann auch, dass er mit Absalon eine Idealgestalt von einem Bischof in Roskilde und einem Erzbischof von Lund im 12. Jahrhundert geschaffen hat. Wenn Saxo demselben Geschlecht angehort hat wie Absalon, also ein Hvide war, wird vieles in seinem Geschichtswerk, den Gesta danorum, in ein neues Licht geriickt. Unter anderem wird die Frage aktuell: In welchem Ausmass ist Saxos Darstellung von Absalon und dessen Lebenswerk wissenschaftlich annehmbar? |