Anne K. G. Kristensen, Danmarks ældste annalistik. Studier over lundensisk Annalskrivning i 12. og 13. århundrede. Skrifter udg. af det Historiske Institut ved Københavns Universitet III, København 1969. 161 s. 28.00 kr.

Den aldre medeltidens historia år på en gang både formedlad och fordårvad av de forstå nordiska historieskrivarna. Problemet år detsamma for oss som for de fiesta andra kulturer, dår en fornhistoria utvecklats till en myt. Metodiskt finns det ingenting annat att gora an att klarlågga fornmyternas tillkomsthistoria och vandringar genom de åldsta historieverken. Det år en sida av den vetenskapliga historieforskningens uppgifter. En annan år att få kontakt med urkundsmaterialet och andra primårkållor, så att korrektiv till annalernas tidiga bearbetning av verkligheten uppnås. Vi idag uppnår dårmed visserligen ofta kanske ingenting annat ån en ny, modern mytbildning kring de gamla håndelseforloppen. Men det avhånger i sista hand av den nu levande historikerns redskapskånnedom — metod - och om han år tillråckligt moraliskt sober till at hålla sig till verkligheten och awisa gamla och nya myter.

Anne K. G. Kristensens bok om de åldsta danska annalerna år epokgorande.Den
ingår i en magistral diskussion som år ovanligt långsam i

andetagen — inlåggen kommer cirka en gang per generation. I en monstergilltnoggrann och klar framstållning ges bevis till stod for tesen, att de åldsta danska annalerna producerats som lårda kompilationer i Lund, och att Danmark intill senare delen av 1200-talet inte haft andra centra for annalskrivning; men att denna i gengåld kan antas ha fortsatt med obruten tradition i Lund ånda från arkebiskop Assers tid (dod 1137).

En annal kan jåmforas med ett myntfynd, dår yngsta myntets datering avgor når myntskatten tidigast kan ha lagts ned i jorden — och att nedlåggandet inte rimligen kan ha skett alltfor langt efter yngsta myntets datering. Ett annalverk, som kan bevisas vare en enhet, maste antas ha tillkommit vid tidpunkten for den yngsta notisen - om man inte ansluter sig til teorin, att notiserna fortlopande inforts samtidigt med eller kort efter håndelserna, som de beråttar om. Det år sistnåmda teori och tolkningsprincip, som Sture Bolin val definitivt rcjt upp med (Om Nordens åldsta historieforskning. Lunds Universitets årsskrift N. F. Avd. 1 Bd 27. Nr. 3, 1931). Kristensen betraktar sitt arbete som en fullståndig bekråftelse på Bolins slutsatser (s. 117). Ett annalverk skal rullas upp bakifrån, från slutet, från tidspunkten for dess tillkomst. Dess notiser skall inte jåmforas med notiser for samma år ur andra annaler med huvudsakligt intresse riktat på den håndelse som omtalas. Det leder forskaren in i de labyrinter, som historikerna hade så svårt att komma ur, så lange man uppfattade annalerna som fortlopande anteckningar av ogonvittnen. Notiserna skall i stållet betraktas i slutårets perspektiv som uttryck for hur en kompilator kunde formulera dem i båkatblickande tidsperspektiv. Detta hans blickfålt kan historikern i dag repetera - och det ger nyckeln till forklaring av en rad fel och underligheter, som man tidigare stod oforstående

Den nybearbetade annalen 1074-1255, som endast finns bevarad i senmedeltida dansk oversåttning, år naturligtvis Kristensens forstå resultat. Annalens danska form i den forlorade håndskriften F 42 kailas DD, dess forlorade latinska urform DL. DL visas i flera notiser inte kunna hårledas ur någon nu kånd annal, utan maste återgå på en okånd kålla, ett (i jåmforelse med Waitz' postulat) »smalt« annalverk från Lund, med elementav en anglo-normannisk årbok. Traditionens ankomst till Lund såtts till 1130-talet, kompilationen kan tidfåstas till att omfatte material dår det som håmtats ur den s.k. Kolbazhandskriften kan avgrånsas. Dårmedkommer årtalet 1177 in i diskussionen. Kristensen anser att Kolbazhandskriftenkommit med Eskil från Roskilde til Lund tilsammans med Roskildekronikan 1137 och utrangerats från anvåndning i Lund 1177 vid Eskils avgång. Dess vidare oden foreståller sig Kristensen skall ha gått via premonstratensernas Trinitatiskloster i Lund till grundingen av Belbucki Pommern ca. 1178—80, inte som Weibull antog forst til Bosarp; dårefter, då Belbuck maste uppgivas, 1182 til Kolbaz i Pommern (s. 43).

Beviset år dock svagt: den av endast en forskare låsta, numera totalt utplånadenotis under 1177, som skulle ange Asser, domprovsten i Lund, som Eskils eftertrådare - vilket han ju inte blev, når Absalon i stållet tilltrådde - år enda belågget på att Kolbazhandskrif ten anvånts i domkapitletintill Absalons tilltrådde (s. 42). Men saken ter sig onekligen betydligt rimligare an hittills framforda losningar, om man ser det ur klosterhistorisksynpunkt. Premonstratenserna stod Eskill nåra, och det år val inget tvivel om att om Absalon kom att lågga en ny linje i domkapitlet, så skulle premonstratenserna trofast kunnat hålla sig till traditionen från Eskil, overta det gamla nekrologiet och låta det folja med pionjårerna till deras nya klostergrundning i Pommern. Man kan nåmna, att en sen, kanske oduglig tradition inom denna orden håvdar, att Eskil tillknot ett regulerat premonstratenserdomkapitel till sin domkyrka i Lund (Monasticonpraemonstratense av N. Backlund, I, 1949, s. 269). Notisen kan spegla en faktisk nåra anknytning mellan Eskil och detta lundensiska kloster och så bestyrka Kristensens tes om Kolbazhandskriftens våg.

Också Ældre Næstvedårbog får en klarare vårdering. Bevisen for dess placering som kompilationsverk tillkommet i Lund omkring 1206 och senare flyttat til Næstved år goda och ingår i bevisforingen, att den jåmte Valdemarannalerna och Dominikanerårboken till 1254 forstå hånden (senare ford till Sverige: »Dansk-svensk årbog til 1263«, s. 11 not 15) återgår på det forlorade lundensiska annalverket L I 1130-1206, »der hviler Colbazårbogen, og renere selv har ligget til grund for de tre nævnte annaler« (s. 59). Bevisforingen for årtalet 1206 som tillkomsttid (s. 56) år av den typ som kan liknas med det yngsta myntet i myntfundet. Det år nåstan Kolumbi a.gg.

Hur kontinuerlig lundaannalistiken varit mellan 1206 och 1255 (kap. V) år oklart. Kristensen erkånner att beviset for ett annalver L II år svagere(s. 82), men hon tror dock så på det, att den foljande annalen, som hon menar sig med visshet kunna rekonstruera, får namnet L 111. Henneshuvudtes år, att annalskrivningen ånnu under forstå half ten av 1200taletuteslutande år knuten til Lund och ej spritt sig till de danska klostren;och att den i Lund blir mer och mer sofisticerad, så att inte bara den nyundersokta DL år del av detta arbete, men nytt Ijus kastas framforallt på de yngsta foretrådarna for denne tradition, det kompilatoriska arbetet i de verkligen eklektiska Annales Lundenses (s. 95 och kap. VI). Hår spelar årtalet 1255 en roll som yngsta mynt i myntfyndet: årkebiskop Jakob Erlandsson skall vid sitt tilltråde 1254 som en av sina forstå handlingarha beordrat forfattandet av et nytt, forbåttrat annalverk, som skulleharmonisera alia dittills foreliggande till en enhet, DL (s. 75 f.). Med omvårderingen av kaliforhållandena til Annales Lundenses intill 1265 foreligger så undersokningens mest handgripliga resultat. Tesen att detta verk bygger på sjålvståndig annalistik i dominikanerklostren (s. 67-77)

och i Sorø (s. 107-16) awisas. Hogst flagrant anser Kristensen det vara, att Sorøannalerna daterar det egna klostrets stiftelse till 1161 i stållet for abbotslistans årtal 1162, som maste vara det riktiga (s. 113). Men en rad andra argument for att Sorøannalerna år avhångiga av annalskrivningen i Lund år minst lika vågande.

Det vore synd at framstålla Kristensens resultat som något man nu bara har att »låsa av«, som den accepterade och fr. o. m. nu gållande synen på dansk annalskrivning. Tvårtom. Kristensens bok år verkligen en arbetsbok. Just dårigenom att det så klart slår huvudet på spiken i så många enskilda punkter, oppnar den på nåstan varje sida nya perspektiv och framstållar den medeltida historieskrivningens modor i all dess metodiska otillråcklighet. Men framfor allt kånnetecknas detta arbeta av två egenskaper: 1) dess utsagor och teser pråglas av utmårkt verklighetsforståelse och utomordentlig realism, 2) i diskussionen av hela massan av material till belysning av 150 års historia på 1100- och 1200-talen står forf. over sitt åmne. Labyrinten betraktas uppifrån, resp. inifrån ur dens aspekt, som en gang gick vilse i den; men forf. hor inte til de sentida historiker, som också sjålv gått vilse. Med arbeten av denna klarhet skulle det inte långre vara nodvåndigt at forirra sig i labyrinten.