Sv. Aage Bay: Det underjordiske Rom. Hedensk og kristen tro i kejsertidens Rom. Odense Universitetsforlag 1972. 325 s. Ill. 57,50 kr.

I det forstå avsnittet, »Nekropolen under Peterskirken«, ger forfattaren, efter en kort allmån inledning och presentation, en omfattande beskrivning av nekropolen under Sankt Peter. Avsnittet avslutas med en oversikt over hednisk dodstro. Det andra avsnittet handlar om »Peters grav«. Temat år aktuellt genom den livliga debatten i arkeologiska kretsar kring resultaten av de 1940 påborjade utgråvningarna under hogaltaret i Sankt Peter. Till den mycket detaljerade topografiska genomgången fogar forfattaren som inledning en diskussion av de historiska vittnesborden om Petri vistelse i Rom, och som exkurs en analys av arkeologisk och historisk dokumentation for frågan om en overforing av reliker till apostlagravarna vid San Sebastianobasilikan. I sammanfattningen i slutet av avsnittet når forfattaren - som rimligt år - den slutsatsen att intet kan sagas om huruvida Petrus begravts i nårheten av Neros cirkus. Det år overhuvudtaget foga troligt att en avråttad person alls fått en egen grav.

Avsnittet »En underjordisk helligdom ved Porta Maggiore« skildrar den unika år 1917 påtråffade treskeppiga basilika, som under tidig kejsartid byggts for någon hemlig, »statsfientlig« mysteriereligion. Forfattaren går noggrant igenom de stuckreliefer, som pryder basilikans innertak. I motivrepertoaren dominerar scener med anknytning till grekisk mytologi — det har alltså ej rort sig om en orientalisk mysteriereligion. Bay ansluter sig dårfor, med vissa reservationer i detalj, till den tolkning, som fråmst framforts av J. Garcopino: att basilikan varit hemvist for en nypythagoreisk krets. Byggnaden var tydligen ej fårdig, når den plundrades på sina inventarier och stångdes. Mojligen sammanhånger detta med råttegången mot Titus Statilius Taurus, som anklagades for magi och begick sjålvmord år 53 e. Kr.

I avsnittet »To romerske mi treer« borjar forfattaren med en synops over Mithrasreligionens uppkomst, mytologi, karaktår och organisation, och illustrerar dårefter dessa ting med utforliga beskrivningar av mithreerna under San Clemente och Santa Prisca. I det femte och sista avsnittet, »Roms katakomber«, ges en allmån introduktion om katakombernas uppkomst, historia och konsthistoriska stilutveckling, varpå forfattaren genomgår Domitilla-, Priscillaoch Callixtuskatakomberna. Det hela avslutas med en sammanfattning, innehållande bland annat en oversikt over katakombkonstens motiv.

Som det framgått av denna overblick kan boken karakteriseras som fem nåstan helt fristående uppsatser. Korskopplingar och hånvisningar mellan avsnitten år få. Utgångspunkten år topografisk; forfattarens syfte framgår av hans egna ord i foretalet: »Bogen er skrevet for de mange, som interesserer sig for Rom og den hedenske kultur i oldtiden uden at være specialister i emnet, og de her beskrevne seværdigheder er tilgængelige for besøgende, bortset fra Peters grav.« Som introduktion och forberedelse fore en Romresa kan boken också såkert gora god nytta, det år val mera tveksamt om den år anvåndbar som guide på platsen: beskrivningarna forefaller mig alltfor detaljerade och invecklade for att vara praktiska, samtidigt som de for en specialist ej kan ersåtta utgivningspublikationerna.

Som det också framgått av overblicken har forfattaren valt sina objekt så att

han fått osokt anledning att belysa olika aspekter av hednisk och fornkristen religion och dodstro, så som den kan studeras i Rom. Dessa beråttande partier i boken år naturligtvis ett nodvåndigt komplement till de beskrivande avsnitten: monumenten skulle vara obegripliga utan dessa introduktioner och forklaringar. Soker man for sig sjålv sammanfatta vad forfattaren tar upp, så varseblir man så småningom att boken innehåller åtskilligt relevant stoff av mycket stort intresse. Men det år svårt att overblicka - bristen på ett register maste beklagas - och dessa vida kunskapsfålt kan naturligtvis ej systematiskt behandlas i en bok av detta format. Ojåmnheten år mycket påtaglig: medan forfattarens utredning av dokumentationen angående aposteln Petrus' nårvaro i Rom, och hans genomgång av Mithrasreligionens historia och mytologi, år relativt uttommande, så år hans genomgång av katakombmåleriets stil- och motivutveckling ytlig. Ur denna synvinkel sett blir bilden ensidig då forfattaren begrånsat sig till underjordiska monument in situ och dårfor tagit foga hånsyn till gravmonument ovan jord och till sarkofagkonsten, det rikaste motivrepertoriet. Bland underjordiska monument skulle man gårna ha onskat en diskussion av det nya hypogeet vid via Latina (omkring 350 e. Kr.: ej tillgångligt for besokande!) med dess rika forråd av hedniska och kristna motiv, gjorda samtidigt och av samma artister, ofta kompletterande eller parallella sinsemellan - man kan jåmfora P.-A. Févriers forskningsoversikt over katakomberna i Rev. Historique 239, 1968, s. 1-18. Och betråffande stilutvecklingen kan man beklaga att forfattaren ej starkare understryker dynamiken i det stadsromerska konstskapandet, eller åtminstone hånvisar till R. Bianchi-Bandinellis grundlåggande arbeten i serien f Univers des Formes: Roma, il centro del potere (1969) och Roma, la fine delVarte antica (1970).

Jag har noterat en del felaktigheter och oklarheter. De flesta saknar betydelse, några kan irritera (som når my kallas meta, s. 87, 89; når Anahita blir Anihita, s. 192, eller når M' (Manius) Acilius Glabrio kallas Manicus, s. 278, och samma cognomen blir till Glabrius, s. 280), och några kan vilseleda. Jag opponerar mig således mot uttrycket »Gordianus, fader og søn (Balbinus og Pupienus)« s. 115 - dessa båda sistnåmnda kejsare var under kort tid kollegor till Gordianus 111 -, mot uttrycket »Marias guddommelighed« s. 264, och mot att inskriften CIL 111 4413 från Carnantum på s. 249 tas till intakt på att Diokletianus dyrkade Mithras som rikets beskyddare i eminent mening. Sol Invictus Mithras var personlig riksgud for Aurelianus och mqjligen for hans nårmaste efterfoljare, men definitivt ej for lovii et Herculii religiosissimi Augusti et Caesares (de fromma Jupiter- och Herculeslika overkejsarna och caesarerna), som det heter i Carnuntuminskriften. Mithras hedras dårfor att kejsarna, religiosissimi som de var, hedrade alia samhållsbeskyddande gudamakter.

Sammanfattningsvis kan man mojligen fråga sig om det ej varit båttre med ett antal systematiskt beråttande kapitel, presenterande olika aspekter av hedniskt och kristen dodstro, åtsfoljda av några koncisa avsnitt med beskrivande monumentgenomgångar, som exemplificering. Men det år svårt att skriva en bok som denna, som har ambitionen att informera inom vidstråckta och relativt disparata studiefålt. Jag har sjålv låst den med stort intresse och tror att den val fyller sin uppgift som introduktion, till nytta for studenter, forskare och Romresenårer. n _ Ajr