Torben Damsholt: Historia Augusta Problemet. Studier fra Sprog- og Oldtidsforskning nr. 277. København, Gads Forlag, 1971. 68 s.

Scripteres Historiae Augustae eller Historia Augusta (SHA, HA) år namnet på en rad biografier over romerska kéjsare från och med Hadrianus till Carus och hans soner Carinus och Numerianus, Diocletianus' omedelbara foregångare. I denna långa svit saknas perioden 244-260, det vill saga biografierna från och med Philip Araben till slutet av Valerianus.

Damsholt borjar sin bok med en koncis redogorelse for HA:s stållning som kålla och for HA: forskningen fram till 1971. Biografierna har spelat en grundlåggande roll som kålla, framforallt for 200-talet. Detta beror fråmst på att det år ont om annat kållmaterial. Fram till 229 kan man stodja sig på Cassius Dios historia, som emellertid har många lakuner. Herodianos' historia (tiden 180-238) år ett ytterst vagt och magert arbete. Av 200-talets senare grekiska historiker finns i direkt form endast små fragment, och latinska historiker finns overhuvudtaget ej bevarade direkt. For att finna parallellskildringar till HA får man vånda sig till ett antal små, kompendieartade skrifter: Aurelius Victors De caesaribus (år 361), Eutropius' och Festus' breviarier i romersk historia (370-talet) och den anonyma Epitome de caesaribus (390-talet). Enligt f orfattarsubskriptioner och utsagor instrodda i HA var samlingen forfattad av sex olika biografer, vilka dedicerat sina arbeten till antingen Diocletianus eller Konstantin. Samlingen borde alltså vara vål jåmforlig med de ovannåmnda sena latinska småskrifterna: den var utforligare och den var aldre.

Man hade dock inga storre illusioner om HA:s varde, och många foraktfulla omdomen kan citeras (Damsholt s. 9). Men dess uppgifter accepterades når de ej uppenbart var orimliga, och detsamma galler kanske framf or allt dess vårderingar. På så sått blev HA grundlåggande for en mångd forestållningar vi fortfarande har om ett från sent 100-tal insåttande allmånt forfall, politiskt, militårt och moraliskt.

De senantika historikernas och biografernas kållrelationer stålides i forgrunden når A. Enmann i en uppsats i Philologus, suppl. 4, 1884, med titeln »Eine verlorene Geschichte der romischen Kaiser« (forkortat Kaisergeschichte, KG) konstaterade likheter mellan HA och gruppen Aurelius Victor, Eutropius och Festus, och drog slutsatsen att det maste ha funnits en gemensam kålla: en biograf, som avslutat sitt arbete omkring 284.

1889 revolutionerades hela forskningslåget genom en artikel av Hermann Dessau i tidskriften Hermes, 24, s. 337 ff: »Ober Zeit und Personlichkeit der Scriptores Historiae Augustae«. Dessau påvisade interna motsågelser mellan biografiernas påstådda avfattelsestid och faktauppgifter i dem, allusioner till forhållanden under efterkonstantinsk tid och anvåndande av kållor från efterkonstantinsk tid, identiska attityder, tendenser och metoder inom de sex forfattarnas verk. Han drog slutsatsen att forfattar- och tidsuppgifterna var en fiktion: verket var skrivet av en enda person, verksam under senare hålften av 300-talet. Langt senare (1918) preciserade Dessau sin tidsangivelse till sista decenniet av 300-talet.

Dessaus uppsats våckte enormt uppseende och framtvingade ett stållningstagandefor
eller emot. Det var viktigt att anhångarna av de traderade forfattarochtidsuppgifterna

ochtidsuppgifternakunde stodja sig på Theodor Mommsens auktoritet. Det kånns tryggare att arbeta med dumma men hederliga (någotsånår, i alia fall) forfattare an med en bedragare i stort format; Mommsen sokte rådda SHA:s autenticitet genom en teori om att samlingen redigerats ca 337 med omstuvningaroch tillskott, och att en andre redaktor varit verksam under Theodosius' regering. Åsikten forefoll rimlig, och trots att framstående experter som Otto Seeck och Ernst Hohl anslot sig till Dessaus åsikt, kunde dårfor traditionalisterna fortsåtta att dominera i det allmånna medvetandet.

1926 publicerade N. H. Baynes The Historia Augusta, its Date and Purpose. Titeln anger de temata Baynes foljde, redan Mommsen hade stållt de frågor som bildade utgångspunkten. Om HA var en forfalskning: vad hade den då for åndamål? Baynes svar blev: att råttfårdiga Julianus' uppror mot hans kusin Constantius 11, att råttfårdiga Julianus' prohedniska politik gentemot Constantius' kristna intolerans. Datum gav sig dårigenom av sig sjålv: åren runt 360.

Baynes' bok gav en ny impuls i studiet, men det fanns en del tendenser i HA, som den inte tåckte. I HA återfinnes t. ex. »profetior« angående efterkommande till kejsar Probus. Detta forde omedelbart tankarna till den store pretorianprefekten Sextus Petronius Probus (Valentinianus I: s regering) och hans soner, som Theodosius som en forsoningsgest gjorde till konsuler 395. Vidare framholls i HA faran i att barn blev kejsare: det kunde passa till låget 337 eller till situationen vid Theodosius' dod. Andra forskare foreslog f oljaktligen dessa dateringar, och den uppenbara låttheten att tolka efter eget skon diskrediterade i någon mån »modernisternas« verksamhet. Man trottnade på rotandet i kållor och syften; inga såkra resultat syntes mqjliga.

Mot bakgrunden av insikten att HA-problemet endast kunde losas genom en total genomarbetning startades 1962 årliga kollokvier i Bonn, på initiativ av A. Alfoldi och J. Straub. Det starkt stregrade intresset for senantiken under tiden efter andra vårldskriget år den egentliga forklaringen till intensifieringen av studierna. Hittilis har tio band Beitråge zwr Historia-Augusta-Forschung utkommit som »Reihe 4« inom de av Habelt i Bonn publicerade tematiska serierna Antiquitas. Beitråge omfattar såvål monografier som artikelsamlingar/rapporter over kollokvierna och (hittilis) två omfattande bibliografiska rapporter. Tre volymer i serien faller efter Damsholts skrift. Till de allra viktigaste arbetena inom fåltet på senaste tid maste också råknas två monografier av Sir Ronald Syrne: Ammianus and the Historia Augusta (1968) och Emperors and Biography (1971), den sista delvis tidigare publicerad inom Beitrdge-serien.

Som framgått år HA-problemet invecklat och komplicerat genom en enorm bibliografi, som forvandlat det till ett relativt svåråtkomligt specialfålt. Som jåmforbar foreteelse kunde exempelvis nåmnas Det åldsta Rom-komplexet. Det år en av de storsta fortjånsterna med Damsholts bok att han med yttersta ekonomi och åndå konkret och begripligt presenterar hela problemkomplexet.

Antingen man år traditionalist eller »modernist« maste frågan om HA:s kållor inta en våsentlig plats. For de senares del kan det definieras så: frågan om historisk trovårdighet (i betydelsen korrelation med ett acceptabelt kållmaterial) i HA blir en biprodukt av ett studium, vårs syfte år att kartlågga f orfattarens sått

att utnyttja, omvandla och utbygga kållmaterialet, alltså i bred mening komma
åt forfattarens personlighet.

Ovan har Enrnanns »Kaisergeschichte« nåinrits. Om rnan - som majoriteten av Bonn-forskarna - antar att HA tillkommit på 390-talet, som en anonym forfattares verk, kan KG med fordel omdateras till åren runt Konstantins dod, 337. KG var emellertid en sekundår kålla, det rorde sig om en serie magra kejsarbiografier. Framforallt Hohl understrok att KG byggde på de biografier, som kanske ca 230 publicerades av Marius Maximus. Som forfattare år denne kånd från HA - ett tjugotal oftast kritiska omnåmnanden -, från en anmårkning till en Juvenalispassage, och från en mycket besk passage hos Ammianus Marcellinus angående stadsromerska aristokraters låsvanor omkring 390 (Damsholt s. 26). Som person år Maximus dåremot relativt val kånd genom en rad inskrifter: han var konsul omkring 198, hade en lang karriår kront med stadsprefekturen i Rom, och var consul II ordinarius år 223.

Syme har i sina ovannåmnda bocker starkt ifrågasatt Maximus' roll som huvudkålla for HA:s tidigare del. For hans argumentation hånvisar jag till Damsholt (s. 27), hår år det tillråckligt att nåmna att huvudargumentet år att Syme ansett sig kunna belågga att ett antal passager från Maximus infogats i en redan existerande kontinuerlig skildring; de påklistrade passagerna har ofta skandal- eller trivialkaraktår. Huvudkållan — som också var en biograf, av det suetonska maneret, som skildrat kejsarna från Hadrianus till Caracalla - benåmner Syme f orsiktigtvis Ignotus.

Damsholt accepterar Symes åsikt, men anfor (efter Symes eget f oredome) en rad svårigheter och frågetecken. Det finns skål att understryka dessa. Rekonstruerade kållor har all tid en obehaglig elasticitet: ett tag omkring 1900/1910 var det populårt att forestålla sig en historiker som huvudkålla, »Der letzte grosse Historiker von Rom«, som Kornemann uttryckte det. Han år nu upplost i tunn luft. Trots Ammianus' negativa omdome om Maximus — som naturligtvis påverkat Syme - maste man ifrågasåtta teorin att Maximus i stort sett bara var en sladderskribent. En historieskrivande konsular maste ta hånsyn till sin dignitas, han fick ej forfalla till ren frivolitet. Maximus' varde forfåktas, med en rad exempel, av A. Birley i hans biografi over Septimius Severus (1971), Appendix 11, s. 308 ff. Men Symes senaste artikel i frågan, i Beitråge, Band 10 (1972) visar att han ingalunda slagit till retrått. (Likaså starka invåndningar mot Syme hos F. Kolb: Literarische Beziehungen zwischen Cassius Dio, Herodian und der Historia Augusta, Beitrdge, Bd. 9, 1972, s. 3f, 159).

Damsholt foljer Syme också betråffande det skarpa insnitt i HA, som Syme lågger fore vita Macrini. Det år från och med den biografin, som forfattaren borja få luft under vingarna. Till och med Caracalla var han håmmad av forekomsten av kållor. Men dårefter blev kållmaterialet allt tunnare: han startade nu på allvar sin f orfalskarkarriår, och nådde i de sena biografierna ett stort måsterskap i konsten att skriva historisk fiktion. I den ingår stora mångder forfalskade dokument och en lang rad falska historiker/sagesmån: for att leta fram allt detta har forfattaren ej spart sig någon forskarmoda, och han utovar samvetsgrant kritik på sina egna uppfinningar.

En hel del i denna verksamhet tillhorde genren sedan gammalt, man kan
nåmna de beryktade libri lintei, linnebockerna (Damsholt s. 31), som troligen

uppfanns av Licinius Macer, men som HA:s forfattare val påtråffat i Livius' forstå dekad. HA:s forfattare forvandlar emellertid forfalskandet från ett patologiskt drag till en skon konst; han ger till och med en programforklaring (citerad av Damsholt s. 42f).

Sokandet efter kållor får alltså sårskilda drag. For upprorsmakarbiografierna kan problemet nåstan helt avskrivas: forfattaren hade inga kållor. Men når det galler de »stora« regentbiografierna har Damsholt rått starkt koncentrerat sitt intresse till hans grekiska kållmaterial. Vi vet att forfattaren forutom Herodianos hade låst Dexippos. Sjålv anger han dårtill en rad egenhåndigt tillverkade grekiska historiker (Syrne, Emperors, s. 278). Temat år alltså forvisso vart att las upp, dock år det risk for att resultatet kan bli magert for HA-forskningens del. Ty man maste koppia in de grekiska historikerna i problemet så att saga snett bakifrån: utifrån den bevarade Zosimus (omkr. 500) maste Eunapios (omkr. 400) rekonstrueras, och utifrån denne den av Damsholt (s. 30) nåmnde Eusebios. Sjålv har jag vid låsningen fast mig vid att den latinska traditionen i stor utstråckning forsvunnit i Damsholts framstållning. Den senare forskningen har visserligen visat att HA i ett antal passager direkt har avskrivit Aurelius Victor och Eutropius, dårmed avklippande ett led i transmissionskedjan och minskande den roll, som Enmanns KG spelat som direktforlaga for HA, men KG år langt ifrån avskaffad. Man kan lått summera notiserna hos Syrne: Emperors, i index under ordet KG, s. 302 - Syrne verkar for ovrigt på sin sida i någon utstråckning forbise det grekiska kållmaterialet.

Varfor skrevs Historia Augusta? Frågan hånger nåra samman med: vilken litterår karaktår har HA, och de behandlas av Damsholt i samband, efter varandra. Vi har ovan sett att Baynes tolkade HA som en forsvarsskrift for Julianus. Dateringen till omkring 360 år inte långre mqjlig, sedan det såkert påvisats att HA direkt anvånt Aurelius Victor och Eutropius. 390-talet verkar allt troligare som tidpunkt, också om man strikt begrånsar sig till en argumentation utifrån forfattarens kontaktpunkter med historiker och annan litteratur. Men kan datering och placering stodjas genom HA:s tendens och samhållsinstållning?

392 dog kejsar Valentinianus 11. Hans fråmste general, den hedniske frankern Arbogastes, låt utropa en gammal byråkrat vid namn Eugenius till kejsare, regimens fråmste civile representant blev den hedniska senatsadelns ledare, Nicomachus Flavianus. Deras program var relativt forsiktigt i tonen, men udden var påtagligt riktad mot de kristna. Men Theodosius slog de forbundna vid Mons Frigidus i september 394: den ortodoxe kejsarens arianska ostgermanska Joederati vann bataljen over de romerska traditionalisternas styrkor, de hedniska Rhengermanska comitatenses. Deras ledare begick sjålvmord, men Theodosius visade stor tolerans mot anhångarna: det råckte med neutralitet eller namnbekånnelser till kristendomen. Theodosius' tolerans berodde såkert inte på pur generositet: de besegrade representerade starka maktfaktorer och kejsarens egen familj hade gamla kontakter med de upproriska adelsmånnen. Den dode Flavianus blev, liksom Cato den yngre på sin tid, en symbolfigur. Hans minne terstålldes officiellt, som en bevarad inskrift visar (Dessau, ILS 2948, år 431).

I januari 395 dog Theodosius I och eftertråddes av sina båda soner, den 18årigeArcadius
i Konstantinopel och den 11-årige Honorius i Milano. Kan man ur

HA:s skildring av kejsar Alexander Severus, idealkejsaren som stodde sig på senaten, som var tolerant mot alia religiosa åskådningar och dyrkade Abraham och Krisius som visa man, dra slutsatser om allvarligt menade onskemål om en toleranspolitik omkring 395 ? Baynes har redan for lange sedan visat att AlexanderSeverus har mycket gemensamt med Julianus. Temat »barnkejsare« terfinnsi s vita Taciti. Och germanerna ar ett åmne, som forfattaren utrustar med många burleska drag.

En rad forskare har besvarat frågorna med ja. Den fråmste av dem på senare år år W. Hartke, i Rdmische Kinderkaiser (1951). Men som totalitet tål HA knappast att betraktas som serios litteratur, Damsholt ansluter sig hår till varningar, som utfårdats av Straub och Syrne. Det dominerande draget i HA år en sorts cyniskt låttsinne: varken religionsfrågan, problemen med statsledningen eller antigermanismen tas på allvar. Om dessa frågor speglas i HA, så beror det på att de dominerade i debatten runt 400 — man kan i sammanhanget erinra om Synesios från Kyrenes programskrift Om kejsaråmbetet, dår Arcadius utsåtts for omild kritik och dår det propageras for ett utsparkande av germanerna.

Att HA:s forfattare var val insatti »samtidens« litteratur har på sistone blivit allt tydligare. Man har bragt i dagen anklanger från och allusioner till Ammianus Marcellinus, Claudianus och Hieronymus med flera (Damsholt, s. 44). Lågg dårtill hans vida belåsenhet i aldre litteratur, både traditioneilt bildningsgods och tåmligen abstrusa kållor. Man forstår Symes omdome, citerat av Damsholt s. 46: en grammatiker eller scholiast, en bibliotekarie eller kanske en derangerad

Det år dags for en summering av forfattarpersonligheten. Vi har hår ej att gora med historia, utan med en lek runt historiskt stoff. Hårda omdomen som »forfalskare« år missvisande; forfattaren doljer inte alls sitt uppsåt. Måhånda borjade han emellertid med ambitioner som historiker, men fann så småningom att kållmaterialet brast och att begåvningen låg åt annat hall. Men det ur historisk/kållkritisk mening oanvåndbara stoffet i HA har visat sig hogst anvåndbart genom den speciella belysning det ger åt den litteråra miljon i Rom på 300talets slut. Damsholt avslutar sin bok med några reflexioner om den starka affinitet vi i nutidens (dekadenta eller vidsynta?) miljo kan kånna for en forfattare som reducerar moral - sexualmoral, god-romaremoral, hederlig-historiker-moral - ad absurdum.

Damsholts skrift ger på knappt utrymme en livfull bild av HA-problemet; jag år vål medveten om att jag på dessa få sidor ej kan balanserat presentera varken problemet eller Damsholt. Det enklaste botemedlet, som harmed livligt rekommenderas, blir alltså: lås Damsholt! Men ej heller han har uttomt temats mojligheter — det vore helt omojligt. Låt mig dårfor avsluta med några egna reflexioner:

Tvisten mellan traditionalisterna och Dessauanhångarna maste anses definitivt sliten. For en del av stoffet och en del av lognerna kan det ha funnits forelopare ånda fram till 300-talets forstå tredjedel, men så som vi har HA år det en mans verk: en person som kande alle existerande tricks inom konsten att gora orimligheter eller plattityder trovårdiga, och som sjålv uppfann en hel del nya. Genren år som sagt vålodlad i antik litteratur, alltifrån attidograferna ner till Lukianos och senare. Men HA:s forfattare når en ny hqjdpunkt, och sårskilt

forefaller mig intresset for moralistiska exempla och spekulationer betecknande.
Det år ett typiskt latinskt drag, ingen grekisk forfattare har den spccifika touchen.

Tidsmarginalerna har också krympts ihop på ett troligen definitivt sått. Allusionsstudiet ger tidigt 390-tal som en terminus post quetn. Men terminus ante quem år diffusare. HA år citerad av Q_. Memmius Symmachus på 400-talets slut (jfr. Damsholt s. 15). Marginalen kan utan vidare krympas genom interna kriterier, men hur langt? HA-studiet har hittilis i stor utstråckning bestått i att man letat efter, och funnit, kållrelationer eller allusioner från någon forfattare till HA. Det skall erkånnas att resultatet blivit till vinst inte bara for HA, utan for hela vår kånnedom om denna litteråra tredje romerska storhetstid (jfr. Syrne: Emperors, s. 280), men vad man skulle onska år studier, som ej tarsikte på HA, och som gårna finge nå slutsatsen att kontakt till HA saknas. W. den Boer har nyligen (1972) utgivit Some Minor Roman Historians, dår han tar upp Florus, Aurelius Victor, Eutropius och Festus; hans instållning år emellertid så programmatiskt antikållkritisk att man inte blir overtygad. Det år lått sagt att det maste ha funnits block av latent-muntliga f orestållningar, vårs ursprung ej kan spåras och att man maste ova sig i den svåra konsten att vara okunnig {difficillima ars nesciendi, op. laud. p. 188), men inga problem loses på så sått och slutsatsen år ej korrekt: någon maste ha uppfunnit också de muntliga forestållningarna. Torben Damsholt har intresserat sig for Eutropius, Zosimus och Orosius, det skulle vara intressant se kretsen vidgad med t. ex. Macrobius, sårskilt med tanke på att A. Cameron nyligen {Journal of Roman Studies 56, 1966, s. 25 ff) gjort det troligt att Saturnalierna forst tillkommit bortåt 430 e. v. t. Ty det har tidigare rått enighet om dateringar, som nu uppgivits, och en resignerat prohednisk attityd, en kritik av barnkejsare och en antigermansk snobbism skulle på många sått passa bra en bit in på 400-talet.

Slutligen forfattarens person. Det år såkert klokt att undvika onodig konkretion, men jag tror det år oriktigt att dra for stora slutsatser av forfattarens scholiast-tendenser. Syrne gor en liten utredning, Emperors, s. 77: »Season and society at Rome fostered fraud and imposture as well as erudition. Combining both, the author of the great hoax concords with his time. He is also a comic writer. The notion may come as a surprise and a strain on belief. One can see Symmachus, for example, in the role of a scholiast: he was an editor of classical texts. But Symmachus would not have warmed to the fun in the game. Jerome however, had in him the makings of a great humorist, though not of the kindly sort: scholarship, satire and invective, a gift for inventions, and no kind of scruple.«

Man kan spekulera litet over mqjligheten Symmachus, utan att ta den på allvar forstås. Hans brev år erkånt tråkiga, men tråkighet och hoggradig polityr horde till genren, och eventuell bitskhet har såkerligen bortredigerats av sonenutgivaren. Symmachus var kapabel till hogt patos och stor slagkraft, som hans tal om Victoriaaltaret visar. År Syrne ett offer for den negativa men ytliga vårdering, som J. A. McGeachy gav i sin doktorsavhandling, Q_. Aurelius Symmachus and the senatorial Aristocracy in the West (1942) ? Åtskilliga av dessa romerska hogaristokrater, svala naturer som heta, har precis det drag av frustration infor en idiotisk samhållsutveckling, av ironisk distans, som HA:s upphovsman. Den hetaste hedningen av alia var Vettius Agorius Praetextatus, och åndå yttrade

han till paven Damasus: »Gor mig till pave, så skall jag genast bli kristen!«
Ironin år dubbelsidig.

HA har under lang tid varit det viktigaste dokumentet på romarnas dekadens. Sedan det numer blivit klart att dekadensen i HA i stor utstråckning år en glad uppfinning av forfattaren, maste man fråga sig om det ej snarare år frågan om ett over det asocialas grans stegrat behov av befrielse från de gamla månghundraåriga klicheerna. HA år dårfor numera vårdefullare som kålla an den någonsin har varit: den speglar motet mellan en urholkad kulturattityd och en nyskapad, oacceptabel. Gudskelov for denne verkligt dålige historiker!