Alfred Haverkamp: Herrschaftsformen der Frühstaufer in Reichsitalien. Bd. 1: I—II. Monographien zur Geschichte des Mittelalters, in Verbindung mit Friedrich Prinz herausgegeben von Karl Bosl. Stuttgart, Anton Hiersemann Verlag, 1970-71. 813 s. 5 kartor. DM 216.

Med ett mammutarbete har Alfred Haverkamp, nu Trier, inlett en ny serie monografier i medeltidshistoria, utgiven av professor Karl Bosl, Miinchen, kånd for sina socialhistoriska studier i det tidiga medeltidssamfundet. I den foreliggande habilitationsavhandlingen behandlas Fredrik Barbarossas politik och administration i Italien på 1160- och 1170-talen, med utblickar och kompletterande material från Barbarossas senare år och Henrik VI: s regering. mnesvalet vålkånt från tysk medeltidsforskning, och forf. maste ta stallning till en rad aldre tyska historikers syn på den tyska italienpolitiken, t.ex. J. Ficker, E. Bernheim, G. von Below, H. von Sybel, H. Mitteis, W. Holtzmann, Th. Mayer. Men åmnet har också lockat yngre historiker som H. Appelt, C. Briihl, G. Tabacco och P. Classen, mot vilka forf. i många punkter arbetar ut sin egen mening.

Mest karakteristisk for Haverkamp år koncentrationen i tid - några rtionden, material penetreras ut och in - och geografiskt. Det s.k. »Reichsitalien« år ur administrativ synpunkt inte mer omfattande an att åtskilliga personer i Barbarossas omgivning och administration har kunnat overblicka det de nåmnda årtiondena på samma sått som forskaren av idag. Forf. foljer forvaltningens vågar och tankebanor på ett sådant sått, att framfor allt den stora variationen från plats till plats och differentieringen i juridiska och lånsråttsliga termer och begrepp kommer till tals. Formågan att uppfatta en enhetlig forvaltnings arbete i hela dess differentierade tillåmpning av några grundprinciper avhånger till stor del av ingående kunskap i de lokala forhållanden, som påverkar och pråglar administrationens handlande från fall till fall. En verklig koncentration år alltså endast mojlig genom ingående lokalkånnedom och kunskap om lokalt urkundsmaterial, med vårs hjalp den kejserliga administrationens metoder kan belysas. Kanske år det denna enastående kånnedom om variationen i de enskilda fallen, som gor Haverkamps bok mest vårdefull.

Polemiken mot aldre tyska historikers syn på Barbarossas foregivna forankring i en foråldrad lånsråttslig vårldsbild visar också, vad det kommer an på for Haverkamp. Tidigare tysk forskning hade den vålkånda tendensen - forståelig mot bakgrunden av dess idealistiska grundsyn - att ur de skriftliga kållorna destillera fram ett idésystem, vårs ingredienser var de termer, begrepp och idéer, som de skriftliga kållorna helt explicit inneholl. Med denna metod framstodBarbarossas forvaltning i Italien som foråldrad, framfor allt dårfor att varje urkund tycktes vara full av lånsråttsliga begrepp, om vilka man visste, att de på 1160- och 1170-talen inte långre var aktuella på andra hall i Europa.

Logiskt ger sig så bilden av Barbarossa som orealistisk, reaktionår eller arkaiserande.Också Kristian Erslev presenterar element av detta betraktelsesått i sin Oversigt over Middelalderens Historie: ». . . tyskerne så med forundring på disse rige stæder, hvor handelsmænd og håndværkere spillede den ledende rolle; de gamle rigsembedsmænd, der forlængst var blevet omtrent uafhængige af kejseren,havde her måttet vige pladsen for de borgerlige konsuler. Frederik var fast bestemt på atter at gøre kejsermagten gældende, og han fandt støtte i det nye romerretsstudium . . .«. Framfor allt Barbarossas hållning gentemot ståderna har betraktats ur denna synpunkt och kallats »antikommunal«. Haverkamp visar med urkundsmaterialet, att bakom de lånsråttsliga termerna i de flesta fall doljer sig en helt annan verklighet, nåmligen en politisk bqjlighet, som visserligen begagnar de gamla formlerna, men i grunden fors samman av en helt annan och mycket enklare rod tråd.

Utgångspunkten år de beromda regalråtter Barbarossa-administrationen formulerari skyddsurkunder och privilegier av olika slag åt olika grupper av mottagare - adelsmån, stader, kloster, biskopar - samt dess metoder att få genomfortsina anspråk på en slags kunglig direktstyrelse i forhållande till alia dessa enskilda privilegiepartner. Riksdagen i Roncaglia 1167 år ett avgorande grånsdatumoch har spelat en stor roll i forskningen som inledningen till en ny politisklinje hos Barbarossa. Haverkamp visar med urkundsmaterialet från fore och efter detta år, att någon avgorande åndring i den kejserliga politiken inte intrader hår. Vad som utvecklas i Barbarossas forhållande till sina italienska forbundna de nårmaste årtiondena, finns redan forebådat under 60-talets forstå år, håvdar Haverkamp. Mot den idén, att Barbarossas politik skulle vara ett återfall i aldre feodala forestållningar, påvisar han med ingående kånnedom om den lokala italienska scenen och det lokala urkundsmaterialet, att den kejserliga forvaltningen systematiskt stråvat att isolera privilegiemottagarna for att med var och en for sig ingå i en relation, som till formen år ett lånsforhållande,men i realiteten ett lojalitetsforbund med uttryckligt forbehåll for kejsarenspersonliga dispositioner genom hans direkta emissarier (w/ya-klausul) och i stor utstråckning pråglat av fiskala hånsyn. Biskopar, kloster, adliga godsherraroch stader kråvde olikartad behandling, och lånsråttens formler, som det kejserliga kansliet vål behårskade, kom i stor utstråckning till anvåndning, vilket vilselett forskningen till att också inlåsa lånsråttslig innebord i formlerna, menar Haverkamp. Framfor allt blir forhållandet mellan att bli tagen i rikets »beskydd« (protectio, saluaguardia osv.) och att anses som »reichsunmittelbar« - direkt understålld kejsaren utan mellanled - foremål for ingående behandling. Termerna tåcker på intet sått en entydig och ensartad verklighet hår, år forf.: s tes - den av många forskare antagna korrelationen mellan dessa båda fenomen kan lika litet bevisas for Barbarossa-administrationens del, som det likaså postuleradesambandet mellan att inneha riksgods som lån och att vara direkt understålldkejsaren (polemik mot Ficker, ss. 449 f.). Snarare tycks kejsarens politik ha varit att alltefter låget och de taktiska mqjligheterna utnyttja alia formler man kunde spela på, for att på låmpligt sått knyta hog och låg, vårldslig och andlig i ett så vitt mojligt direkt band till sig sjålv; under uttryckligt forbehåll for egna dispositioner gentemot vederborande, når bindningen skedde till underordnadinstans i lånspyramiden. Det finns också ansatser till ett allmånt »undersåte-forhållande«med

såte-forhållande«mededsavlåggelse och trohetsforklaring gentemot kejsaren,
bindande for gemene man i hela stader.

Åter och åter awisar forf. en tendens inom forskningen att bedoma Barbarossa utifrån de krav man ståller på den nutida statens administration. Varken betråffande alias jåmstållda bindning till statsmakten, eller betråffande forvaltningsorgan for att uppbåra per capita-skatter forfogar den medeltida statsapparaten over institutioner jåmforbara med vad dagens samfund har (som, inom parentes sagt, tagit en stor del av sina institutioner i arv från det medeltida stadsvåsendet i Mellaneuropa). En undersokning av Barbarossa-tiden, dår moderna måttstockar låggs till grund for bedomning och vårdering, maste nodvåndigtvis utmynna i en negativ betraktelse av Barbarossas politiska och administrativa begåvning, menar Haverkamp. Realistiskt sett framstår den tyska italienforvaltningen på 1100-talet som helt i linje med sin tids forutsåttningar och på intet sått vare sig efterbliven, reaktionår eller tillbakablickande. Haverkamps grundlåggande iakttagelser på dessa punkter år naturligtvis inte nya. Men de har for honom blivit underbyggda av ett så ingående kållstudium, att de på detta sått fått nytt varde och lett till nya resultat.

En stor del av andra bandet, de ca. 200 sidorna 363-559, kan metodiskt betraktas som kasuistik. Forf. våljer kejsarens forhållande till de adliga familjerna Montferrat, Biandrate och Malaspina for att visa, att privilegier till adliga godsågare i feodala former i dessa fall inte år stort mer ån vackra ord, som tåcker over de betydliga gods- och penningforluster forhållandet till kejsaren kostar dessa familjer. Han visar, att privileger och skydd till kloster och biskopar i en rad fall inte inneburit befrielse från avgifter och skatter av kånnbar omfattning (inte ens cistercienserklostren lyckas trots sina påvliga privilegier i alia lågen hålla sig utanfor avgiftsforpliktelse till den kejserliga kassan). Han visar också, att den beryktade stadsfientliga politiken i flera fall visar sig fungera som handgripligt understod till stader for att såkra sig bundsforvanter i kampen mot paven Alexander 111. Det år klart, att nyckelfrågor i Barbarossas italienpolitik, som t.ex. forhållandet till Crema, Cremona och Milano, ger stoff åt Haverkamp i ett flertal sammanhang for att belysa en rad olika problemstållningar. Man maste notera som positivt, att framstållningen trots detta inte tappar kontakten med det politiska och militåra håndelseforloppet och kraftspelet; den urartar inte till grå teori.

Haverkamp går ett gott stycke vidare ån traditionell tysk historieforskning genom att i en avslutande del analysera Barbarossas mynt-, tull-, handels- och skattepolitik i Italien. Denna undersokning blir en logisk foljd av forf.: s tes om de fiskala vinsterna i den kejserliga italienpolitiken. Frågestållningen tvingar alltså Haverkamp till att awisa tillråttalagda uppfattningar om Barbarossas italienpolitik med hjalp av forst urkundsformlerna till belysning av administrationensråttsanspråk och terminologi, dårefter urkundernas realupplysningar till vårdering av kejsarens reella inkomster från de inkomsttitlar, som han såkrade sig genom sin overenskommelsespolitik. Det syns inte vara tvivel om att Haverkamps arbete tack vare den genomforda metoden kan bli ett standardverkfor den som vill låra kånna 1100-talets senare hålft i europeisk historia. En genomgående synpunkt hos forf. år, att Barbarossa i sin italienska politik fick tillfålle att handia mer i overensståmmelse med sitt verkliga politiska och

statliga koncept, an han någonsin kunde tånka sig att gora i Tyskland. På några punkter drar forf. in en jåmforelse med den samtidiga kampen mot Henrik Lejonet och visar, hur analoga politiska principer for till ett - mutatis mutandis - analogt handlande i Italien och i Nordtyskland.

Den avgorande skillnaden mellan Italien och Tyskland ser Haverkamp, såkert med råtta - man marker avståndet från Erslevs syn i citatet ovan - i det starka adliga inslaget i det italienska stadslivet, som bragt detta langt vidare an det tyska stadslivet, dår ministerialer och kopmån dominerade men adeln holl sig borta. Redan detta gjorde de italienska ståderna till helt andra motståndare ån vad de tyska ståderna någonsin kunde bli; endast de tyska biskopsståderna (oftast de gamla romarståderna) representerar en typ av stad som kommer dessa italienska stader nåra. På så sått kan också kejsaren i Italien fora en skenbart stadsfientlig politik, som i verkligheten inte år annat ån adekvata maktmedel mot en mera jåmbordig motståndare. Endast jåmford med hans samtidiga politik mot de svagare och annorlunda fungerande tyska ståderna framstår hans italienska stadspolitik som »antikommunal«.

Naturligtvis ligger i Haverkamps metod - forkårlek for case study - den risken, att de av honom valda fallen inte år representativa. Likaså år styrkan i att se skeendet utifrån den administrations horisont, som producerat kållorna, i någon mån också en svaghet, eftersom den kan komma att tåcka over mycket av bristande logik och konsekvens i administrationen genom att glomma sådant som inte passar med den hypotetiskt antagna linjen. Risken motverkas fråmst, som anfort, av Haverkamps stora fortrogenhet med den miljo han studerar och med det urkundsmaterial han anvånder sig av i de mest skiida sammanhang. En nåstan samtidig penetration av delar av samma material ur helt andra aspekter har presterats av C. Briihl i Fodrum, Gistum, Servitum regis (Kolner historische Abhandlungen 14, 1968). Ett arbete, som i forstå hand undersoker plikten att bidraga till kungens uppehålle under hans resor, får naturligtvis en annan karaktår ån ett arbete som det hår recenserade, som frågar efter metoder och idéer i en administration under ert stat, som med militåra maktmedel ockuperat ett fråmmande land och dår bygger upp en slags kolonialstat.

Det år inte uteslutet, att verk av denna typ kan få betydelse också for skandinavisk historia. En del nyare studier som ror 1100-talet (t.ex. Jørgen Quistgaard Hansen i Middelalderstudier tilegnede Aksel E. Christensen, 1966; Arne Odd Johnsen, Vegard Skånland m.fl. i Norge) arbetar i sin behandling av påveskismat 1159ff. med en vårldsbild eller politik, som på grundval av aldre litteratur tillskrivs Barbarossa och dennes påvar Viktor IV osv. Fixeringen av, vad sympati for skisma-påverna i realiteten innebar, har alltid varit ett problem for den skandinaviska medeltidsforskningen vid bedomningen av t. ex. Valdemar den store, Magnus Erlingsson, Erik den hellige, Knut Eriksson, Henrikssonerna Skadelår, dår Saxo dessutom alltid spelar in i bilden. En solid kunskap om Barbarossa som politiker och administrator kan mqjligen betyda okade mqjligheter for skandinavisk medeltidsforskning att trånga in i, vad det var i Barbarossatidens tyska stat, som kan ha dragit vissa skandinaviska samfundsskikt till sig och fått dem att for en tid stå på den kejserliga sidan i kampen mot den i Frankrikc landsflyktige paven Alexander 111.

Kållor och litteratur finns i borjan av band I, person-, ort- och sakregister

i slutet av band 11. Verket år delvis svårt att overblicka, då det år kompakt tryckt utan mellanrubriker, men trycktekniskt tilltalande. Forf. har ibland underlåttat låsningen genom varierande rubriker overst på sidorna, men sådanafattas t.ex. i den nåmnda kasuistiken. Litteraturangivelserna år i några fall ganska kortfattade. Ibland tycks det som om det ursprungliga tryckåret for en bok i reprint saknas. Allt i allt syns det dock, som sagt, stå utom tvivel, att serien utgiven av professor Bosl som forstå verk presenterar en betydande forskningsinsats inom ett magistralt åmnesområde. rp