Olaf Olsen og Ole Crumlin-Pedersen : The Skuldelev Ships. (II). A report of the final underwater excavation in 1959 and the salvaging operation in 1962. Acta Archaeologica Vol. XXXVIII. Copenhagen 1967. S. 73-174. Ill. 1 planche. 35,80 kr. (Sælges kun fra Vikingeskibshallen). Olaf Olsen og Ole Grumlin-Pedersen : Fem vikingeskibe fra Roskilde Fjord. Vikingeskibshallen i Roskilde 1969. 136 s. Ill. 24,75 kr. Fulton. En rapport undervejs. September 1970. Redaktion: Ole Grumlin- Pedersen. Vikingeskibshallen Roskilde 1970. 56 s. Ill. 21,85 kr.

Skeppsfynden i Roskildefjorden, Stockholms strom och Bremerhafen har skapat sensation. Skådelystna från alia vårldsdelar har i tiotusental strommat till for att bese dessa mårkliga exponenter for det kommunikationsmedel, genom vilket Europas folk forvårvat geografiska kunskaper och skapat historia med icke blott ytlig och lokal utan djupgående och vårldsomspånnande råckvidd.

Behoven av information rorande dessa fartyg och deras typforvanter men också om sjofarts- och skeppsbyggerihistoria over huvud har sporrat efterfrågan på litteratur. I forstå sensationsbrådskan kom det givetvis populårskildringar och journalistik. Flyhånta skribenter och bildredaktorertog den moderna illustrations- och tryckeriteknikken till hjalp. Det blev publikationer med lockande utstyrsel. Slagkraftig reklam gjorde sitt for att nå upplagetriumfer. Historisk kållkritik ågnades i brådskan foga uppmårksamhet. Gissningar, fantasi och tecknarekonst fyllde ut luckorna i knappa och sporadiska kunskapsforråd på ett område, som icke blivit foremål for mera kritiska och systematiska undersokningar. Anledningen till denna brist ligger uppenbarligen dåri, att undervisning och utbildningfor meddelande av de objektskunskaper och forskningsmetoder, som erfordras på den maritima historiens och etnologins fait, icke forekommit vid universiteten eller andra utbildningsanstalter och institutioner. Den maritima yrkesutbildningen har sjålvfallet tillråttalagts for nåringslivets och sjofbrsvarets behov. Den upptar icke historiska och etnologiska aspekter och heller icke forskningsmetodik. Enskilda personer har visserligengjort betydande sporadiska insatser. Men bristen på institutionella

och ekonomiska resurser, tid och arbetshjålp samt svårigheter att uppnå
erforderligt tvårvetenskapligt samarbete har satt snåva grånser for deras
forskningsmqjligheter.

Olika tånkesått skapar skiida traditionsmiljoer. Arkeologer, historiker, etnologer och andra kultur- och samfundsforskare har genom teoretisk skolning och boklig lårdom blivit bundna vid miljoer, som behårskas av skrivaretraditioner. De står i regel fråmmande på det praktiska livets omraden, dår andra slags traditioner såsom muntliga, manuella, organisativa, fbremålsburna 0.5.v., varit dominerande. I all synnerhet har detta varit fallet på de maritima områdena, dår de sållan eller aldrig haft tillfålle att gora sig hemmastadda. Sjomån, fiskare och skeppsbyggare har varit lika fråmmande i bockernas vårld.

Forfattaren Albert Engstrom, som levde en stor del av sitt liv bland sjofolk i Stockholms skårgård, har på ett drastisk sått belyst de svårigheter, som månniskor i dessa skiida vårldar stoter på, når de soker komma till tals med varandra. En roslagsskeppare skulle låra sin sommargåst att segla. Han borjade så hår: »Om jag nu ligger for babords halsar, och så jag skall ...« »Stopp, stopp!« ropade hans gast. »Babords halsar! Va å då for något?« »Om han å så rå och obildad, så han inte vet va babords halsar å for nage, så kan ja inte tala må honom«, klippte skepparen av.

Ett annat exempel — från den maritimarkelogiska litteraturen — må också bringas i erinran. Når Brøgger och Shetelig i sin bok om »Vikingeskipene, deres forgjengere og etterfølgere«, Oslo 1950, skulle klargora, hur de blivit byggda, konsulterade de som expert skeppsbyggnadsingenioren Fredrik Johannesen. Liksom roslagsskepparen och hans sommargåst tillhorde arkeologerna och deras skeppsbyggnadsexpert skiida tankevårldar. I både fallen misslyckades man med att komma fram till forståelse av varandras tånkesått, arbetsmetoder och uttrycksmedel. Efter ingående analys av sina fynd konstaterade Shetelig: »Det er sikkert nok at kledningen ble bygget opp før spantene ble satt inn, da saumen som forbinder bordene, mangesteds er klinket midt under et spant, og det samme gjelder saum i skjøter på bordene«. Hans expert var emellertid genom teoretisk utbildning och erfarenhet i kravellbyggnadsteknik såker på, att spanten utgor det formbildande byggnadselementet i alia farkoster och icke bordlåggningen. Man maste alltså forst åstadkomma ett spantskelett och dårefter forse detta med bordklådning, menade experten. Och då »er det ikke tenkelig at de kunne bygge kledningen fritt uten støtte for å sikre formen«, medgav Shetelig. Dårmed gick han ifrån sin egen logiska tolkning av fyndens vittnesbord. I stållet bojde han sig for den officiellt erkånda expertisens tånkesått, terminologi och meningar, som tyvårr stod fråmmande for foreliggande fakta.

Etnologiska fåltundersokningar på talrika farkoster och klinkbyggnadsvarvhar

varvharvisat, att man dår praktiserar tånkesått och konstruktionsmetoder,som år diametralt motsatta kravellbyggarnas. For klinkbyggaren år det inte bara tenkeligt utan sjålvklart, att bordlåggningen, d.v.s. fartygskroppensskal, år det byggnadselement, varmed han ger farkosten dess former. Hans byggnadssått kan alltså kortast karaktåriseras med benåmningen skalbyggnadsteknik. For kravellbyggaren år det dåremot sjålvklart, att spanten utgor fartygskroppens skelett och år det byggnadselement,varmed han ger farkosten dess former. Hans byggnadssått har alltså karaktår av skelettbyggnadsteknik.

Skalbyggnadsmetodens alder och hårkomst år tillsvidare holjda i dunkel. Vikingaskeppsfynden visar dock, att den i Norden for mer an 1000 år sedan nått en mycket hog utvecklingsnivå. Den har sedan fortplantats genom muntliga, manuella, foremåls- och gruppbundna traditioner. Bårarna av dessa har varit angelågna att behålla dem for sig sjålva samt for sina anforvanter och yrkesbroder. Det var ju på dem de grundade sin ekonomiska och sociala stållning, som skulle undergråvas, om de kom i hånderna på utomstående konkurrenter. Ånnu langt in på 1800-talet behårskade ganska få av dem lås- og ånnu fårre skrivkonsten. I skriftligt kållmaterial år alltså underråttelser om deras arbetsmetoder ytterligt sparsamma. Dåremot forekommer ofta klagomål från ågare till klinkbyggda fartyg over att dessa missgynnas genom. myndigheternas privilegier for kravellfartyg, som inte kunde anskaffas, dårfor att ingen fanns, som kunde bygga sådanna.

Skelettbyggnadsmetoden synes ha uppkommit betydligt senare. Dess utveckling och spridning har drivits fram genom statliga privilegier, stådernas myndigheter och storforetagare i handel och sjofart. Dessa foredrog den for sina storsta fartyg, vilka de låt bygga på sina storre varv. Med ekonomiska, administrativa och sociala påtryckningar gjorde de inbrytningar i skeppsbyggarnas sekretessbarriårer. På deras tilskyndan åstadskoms genom skrivare fr.o.m. 1400-tallet s.k. »underråttelser« i skeppsbyggeri, riggning, navigation m.m., som på 1500-talet åven borjade utges i tryck. Dessa »underråttelser« inneholl uppsnappade uppgifter, fragmentariska anteckningar och sporadiska iakttagelser blandade med aritmetriska resonemang och geometriska figurer, som mera synes ha hort hemma i skrivarnas tankevårld ån hos illitterata hantverkare. Fr.o.m. 1600-talet och i synnerhet 1700-talet fick denna litteratur starka inslag av vetenskaplig forskning och teoretisk konstruktionsteknik. Men dårigenom blev den också mera svårtillgånglig for skeppsbyggeriets praktiska utovare, i synnerhet når den som i flera fall var avfattad på latin. Den kompletterades emellertid i synnerhet på 1800-talet med praktiska lårobocker for dessa. Men bocker var i de fiesta hem och arbetsplatser ytterst sållsynta. Lås- och i synnerhet skrivkonsten var fråmmande for de fiesta. Låsning och teoretisk utbildning mottes ofta med ovilja och mot-

stand. En skeppsbyggeriskola, som 1811 inråttades i England, tvingades efter 20 år att upphora dårfor att den fick for få elever och for att de, som utbildades dår, icke accepterades på varven. På de fiesta hall tog det dårfor århundraden innan skelettbyggnadsmetoden slog igenom. Ånda in på 1900-talet byggdes åven ganska stora fartyg efter skalbyggnadsmetoden.

Genom olikartade traditionsmedier har det sålunda inom skiida socialgrupper utbildats våsenskilda traditionsmiljoer, som i våsentliga hånseenden år fråmmande for varandra. Råd och upplysningar av expertis från den ena visar sig dårfor foga pålitliga och ofta vilseledande, når det galler fbrhållanden inom den andra. Under sådana omståndigheter synes det uppenbart, att de som skall anfértros uppgiften att tillvarataga ovan nåmda och liknande fartygsfynd maste vara fbrtrogna med olika slags skeppsbyggeri och sjofart samt ha formåga att samarbeta med och aktivera intressenter och experter från mycket olikartade miljoer.

Dansk maritimhistorisk forskning och kulturminnesvård år att gratulera till att ha funnit vål skickade personer for dessa uppgifter. Olaf Olsen och Ole Grumlin-Pedersen år boklårda herrar, som finner sig vål till råtta och utvecklar hog effektivitet i studerkammare, kontor och forhandlingsrum. Men betraktar man dem, når de i oljeklåder och stovlar eller grodmansdråkt (frømandsdragt) rotar omkring i utgråvningsdikenas lera, från havsbotten bubblar upp til ytan eller under fortroligt umgånge frågar ut folk på varv och fartyg, så undrar man, om det inte år dår de trivs bast. Som goda organisatorer har de forstått att åstadkomma både kapitalassociation, som svarar for kostnader, och arbetslag, som svarar for jobbet.

Resultaten av sitt oscillerande mellan dessa olikartade miljoer har de framlagt dels i bocker och filmer, dels i ett till Nationalmuseet anslutet Skibshistorisk laboratorium med utstållningshall for fartygsfynden m.m. i Roskilde. Den står med sin ena sida i fjordens vatten och får en brygga, dår man avser att fortoja en flottilj av farkoster for beskådan, undervisningoch forskareutbildning. Repliker av vikingaskepp, som haller på att byggas, kommer dår att flyta sida vid sida med tremastskonaren Fulton, som forst byggdes och bokfordes i Marstal. Sedan horde den en mansålder hemma i Skåne och Bohuslån, for att sedan återbordas till Ålborg och slutligen till Roskilde. Medan skonaren stod på slip for oversynspårade Grumlin och hans sjokapten Frohn-Nielsen dess besåttningar,rederi - och seglationshistoria. Når allt var klart lades Fulton inte vid kaj som ett dott museiforemål. Fulton fick en ny uppgift - en, som ligger i linje med dess ursprungliga och samtidigt också med kulturministerietsbetænkning nr. 517. Den menar, att museerna kan goras till »vækstpunkter for en ny livsholdning«. Det menar också Nationalmuseetsskibshistoriske laboratorium. Fulton ger »muligheden for at

lade unge af alle kategorier og fra hele landet opleve menneskers livsvilkåri fortid og nutid, prøve samarbejde og sameksistens på en måde, som ingen lærebog formår at beskrive«, sager Ole Grumlin. Han har också gått från ord till handling. Under juni t.o.m. augusti har Fulton oavbrutet seglat med ungdom av alia slag från universitetsstudenter - inte bara danska, åven norska och svenska - till folkskolebarn ja, t.o.m. »stofmisbrugere«. Alia har varit eniga om, att Nationalmuseet med Fulton lyckats skapa en dynamisk kombination av kulturminnesvård,pedagogiskt och socialt engagement. Man står i ko for att komma med på nya seglatser. Fultons program år overtecknat for 1971 och har bestållningar fram till 1974. Man hoppas snart kunna forvårva flera fartyg for samma åndamål som Fulton.

Sina skrifter har de båda forfattarna och deras medarbetare publicerat på skiida hall och flera sprak i Danmark och andra låndar. Man finner dem i vetenskapliga och populåra tidskrifter, olika museers årsbocker, acta och rapporter från forskaresymposier och -kongresser, hos Træbranchens oplysningsråd, i bocker och dagspress. (På sista sidan i boken »Fem vikingeskibe fra Roskilde fjord« finns en forteckning over dem, som ror dessa fynd. Jåmforande studier av andra fynd finner man i rsbocker museerna på Kronborg, Schloss Gottorf och i Ribe).

Samarbetet år intimt. Men en viss arbetsfordeling har blivit sjålvklar. Olaf Olsen år arkeolog vid Nationalmuseet och haller sig fråmst till dess arbetsområden. I utgråvnings- och konserveringsteknikens metoder var han tidigare val hemmastadd. Han hade dårmed en trumf på hand. Men når det gållde att bårga skeppsvrak från havets botten, dok en mångd nya problem upp. Det vore formatet av en lekman att hår soka referera och bedomma, hur Roskilde-laget tog i tu med och loste dessa problem av teknisk, kemisk, ekonomisk och organisatorisk art. Låsaren har betydligt mycket storre nqje och behållning av att gå direkt till fackmannen Olaf Olsens livfullt medryckande och sakligt informerande framstållning.

Ole Crumlin år civilingenior på skeppsbyggarelinjen och utbildad dykare (frømand). Under sin studietid var han trogen gast på museerna, i synnerhet de maritima. Dårjåmte har han bedrivit maritimetnologiska undersokningar bland sjofolk och fiskare, på båt- och skeppsvarv både hos skal- och skelettbyggare i Danmark och andra lander. Han har varit livligt verksam i bårgning och konservering av skeppsfynden inte bara i Roskildefjorden utan också på flera andra hall i Danmark och andra lander. Dårvid har han tagit ledande del i utexperimenterande av nya metoder bl.a. for uppmåtning och uppritning av vraken och alia deras delar for att på så sått såkra basta mqjliga underlag for fartygens rekonstruktionoch tolkningen av deras vittnesbord om hur de blivit byggda m.m. Inte minst, når det galler denna sistnåmnda sektor, år Grumlins analyser av de stumma foremålens vittnesbord som regel monstergilla.

De pråglas av skarp observans, rikedom på infallsvinklar och synpunkter. På grund av mångsidiga kunskaper fbrvårvade genom teoretiska studier samt ingående deltagareobservation och samtal med olika slags båt- och skeppsbyggare rqjer han hoggradig kånslighet for yrkets skiftningar och kongenialitet med fartygens skapare. På så sått kan han fblja deras arbete i alia dess olika faser och klarlågga tånkesått och arbetsmetoder. Låsaren får genom ord och bild uppleva, hur skeppsbyggare våljer ut sitt råmaterialallt efter dess egenart, vilka verktyg han anvånder, hur han bearbetaråmnena till fullvårdiga konstruktionsdetaljer och sammanfogar dessa till funktions- och formfullåndade fartyg. Ek- och furustockar klyves på helt olika sått for att ge fullvårdiga bordplankor. Till intimmer utvåljeskrumvuxet virke, så att fibrerna i konstruktionsdetaljerna ger storsta mqjliga hållfasthet mot påkånningar o.s.v.

I den båtarkeologiska litteraturen har man hittilis foretrådesvis eller enbart intresserat sig for skinnfarkoster, urholkade stockbåtar och fartyg med kol och ståvar d.v.s. vikingaskeppens typfrånder, som de norska arkeologernas storartade insatser forde fram i rampljuset. Genom etnologisk forskning har emellertid strålkastarna också borjat riktas på andra båttyper nåmligen rundbottnade och plattbottnade. De forrå har i stållet for kol en bred bottenplanka, som i regel fortsåtter upp till relingen eller åsingen. Deras tvårsnitt ligger nåra halvcirklens och deras långdsnitt månskårans form. De senare har ett bottenflak av flera plankor, sammanfogade med kanterna stumt mot varandra. En del av dem har ståvar, som vanligen år raka, andra har speglar och då alltså tvårslutet skrov. Många har stav i foren och spegel i aktern.

I recenta båtbestånd år dessa typer på många hall talrikare och mera betydande ån kolbåtarnas. Detta år i synnerhet fallet på flacka klitterkuster och vadehav, insjoar och vattendrag. Fore oceanseglationens tid utgjorde dessa sjofartens mest trafikerade fardeleder. Rund- och plattbottnade båtar år foretrådda åven i en del forhistoriska fynd. De terkommer i tidigt bildmaterial. Men båtforskare har hittills ågnat dem foga uppmårksamhet. Detta har bl.a. medfbrt, att terminologin i den skeppshistoriska litteraturen ofta blivit inadekvat och dess tankegångar glidit in på villospår, inte minst når det gållt tolkningar av skeppsbilder. Crumlin har, tilis vidare antydningsvis, uppmårksammat dem i Handelsog søfartsmuseets årbog och »Bericht 3 tiber die Ausgrabungen in Haithabu«. Dessa farkoster rqjer i mangt och mycket andra tånkesått och forfaranden ån dem man moter hos kolbåtarna, i synnerhet når det galler konstruktionsmetoderna och formgivningen. Hår, liksom i fråga om skal- och skelettbyggnadsteknikerna, har olika traditioner utbildats, fått forankring i skiida miljoer och tryckt sin prågel på kållmaterialet. For tolkningen av dess vittnesbord erfordras kongenial fortrogenhet åven med dessa traditioner.

Når historisk och etnologisk forskning på maritimkulturens omraden tar upp och analyserar levande traditioner av skiida slag och samtidigt med modern dykeri- och fototeknik på havsbotten spårar upp fynd från aldre tider, innebår detta en nyorientering, som man har anledning att vånta skall båra rika frukter. r^ _ u.„_OT