Middelalderstudier. Tilegnede Aksel E. Christensen på tresårsdagen 11. september 1966. København, Munksgaard, 1966. 338 s. 1 pi. 57,38 kr.

Festskrifter brukar inte alltid bjuda någon sårskilt stimulerande låsning.Alltfor ofta bar de prågel av »den stora byrålådsrensningen«. Det innebår inte något offrande åt skandinavistisk vånskapskult, om man sager att festskriften till Aksel E. Christensen definitivt inte tillhor denna kategori. Kvaliteten på de olika bidragen forefaller ovanligt hog och jåmn, och flera av uppsatserna redovisar betydelsefulla vetenskapligaundersokningar. Tyvårr år det inte mdjligt att inom ramen for en

recension presentera och diskutera alia inlågg på ett sådant sått som i och for sig skulle ha varit motiverat. Man maste vålja ut några for en mera ingående behandling, medan man i andra fall maste nqja sig med ett kortare omnåmnande. Urvalet innebår dock inte någon vårdesåttningutan får nårmast ses som ett uttryck for anmålarens intresseinriktning.

Erik Kjersgaard tar i sin uppsats »Leding og landeværn« upp ett centralt tema i nordisk medeltidshistoria, nåmligen frågan om den ickeadliga befolkningens eventuellt kvarstående forsvarsplikt efter ledungsskatternas inforande. Erik Arup håvdade ju 1914, att någon sådan skyldighet inte existerade, och att ledungsskatten utgjorde en avlosning inte bara for den offensiva krigsledungen utan också for plikten att delta i forsvaret av det egna området. Denna uppfattning, »hvortil« - som forf. fint uttrycker saken - »inspirationen næppe lå i kilderne alene«, kom emellertid inte att stå oemotsagd. Bland kritikerna kan från dansk sida nåmnas P. J. Jørgensen, Stig luul och C. A. Christensen, från svensk Allan Mohlin. Kjersgaard har nu sammanfattat och ytterligare fordjupat denna kritik, inte minst genom att dra in ett omfattande komparativt material såvål från kontinenten som från de andra nordiska lånderna. Resultatet av hans undersokning blir, att en principiell forsvarsplikt omfattande hela folket fanns kvar i Danmark liksom i de nordiska grannlånderna medeltiden ut, når landet hotades av en invaderande fiende. Det allmånna folkuppbådet, som utlystes i ett låge av akut fara, satte alia frikallelser genom avlosning, privilegier etc. ur spel.

Om riktigheten av denna huvudtes kan man efter att ha tagit del av Kjersgaards argumentation knappast hysa någon tvekan. Vad betråffar de svenska forhållandena tycks fbrf. emellertid i någon mån ha overdimensionerat skillnaden mellan sina egna resultat och tidigare forskning. Som representanter for denna nåmner han endast C. W. Ramstedt, som i sin avhandling Om krigs- och skattevåsendet i Svealandens lagar (1875) tog existensen av ett allmånt forsvarsuppbåd under medeltiden for given, och Edvard Bull som tvårtom i anslutning till Arup fornekade tillvaron av en sådan forsvarsordning inte bara i Danmark utan också i Sverige. Låsaren får dårigenom snarast den uppfattningen, att Bulls åsikt skulle ha godtagits av den svenska forskningen och trangt ut Ramstedts mera vålmotiverade uppfattning. Så år emellertid ingalunda fallet, vilket framgår av Hugo Yrwings artikel Landvårn i Kulturhist. lex. (ej citerad av fbrf.).

Uppsatsens storsta intresse tycks mig ligga i de perspektiv den oppnar for fortsatt forskning. Det år påfallande hur foga uppmårksamhet man inom allmåneuropeisk forskning tycks ha ågnat folkuppbådets roll i den medeltida krigsorganisationen. Hår anmåler sig en rad frågor av stor

politisk och social råckvidd. Under vilka betingelser utbjods det allmånnauppbådet? Vem beståmde når uppbåd skulle utlysas? Kunde den kungliga ratten att inkalla folkuppbådet overlåtas till en låntagare? I vilken utstråckning kråvdes samtycke av de berorda folkmenigheterna sjålva? Det år lått nog att finna lagbeståmmelser som regierar dessa forhållanden. I de svenska landslagarna fbreskrevs t. ex., att om konungenbehovde hjalp for att fbrsvara riket mot utlåndsk hår eller mot inrikes upprorsmån, skulle biskopen och lagmannen jåmte sex hovman och sex bonder i var lagsaga avgora, vad hjalp landskapet ville eller kunde gora konungen (MELL, Kgb V:6, KrLL, Kgb IV: 6). Men hur forhållandena gestaltat sig i praktiken kan avgoras forst efter ingående undersokningar av diplommaterialet. Det kan i detta sammanhang fortjåna nåmnas, att från svensk sida en sådan undersokning just nu pågår.¹

Niels Skyiim-Nielsen har i »Kanslere og skrivere i Danmark 1252-1282« givit ett våsentligt bidrag till utforskningen av medeltida kanslipraxis i Norden. Genom tålmodig och skarpsinnig analys av tidens diplommateriallyckas han teckna en detaljrik och våldokumenterad bild av verksamheten i Kristoffer I:s, Margareta Sambirias och Erik Klippingskanslier. En huvudtes hos forf. år, att kanslerns betydelse i detta avsnitt av Danmarks historia bor kraftigt reduceras. Han konstaterar, att Niels Jyde, som var magister, 1267 fick eftertråda biskop Niels av Viborg som kansler, trots att det inte saknades låmpliga biskopar, och antar att orsaken varit att de kungliga helt enkelt inte onskade få en alltfor inflytelserik man på denna post. Erik Arups beteckning for perioden 1267-82 »Niels Jydes regering« anser Skyum-Nielsen vara i hogsta grad missvisande och frågar sig, »om Niels Jyde har været meget andet end en slags kontorchef under Erik dipping og dennes regeringskreds«.Att detta år ett av de tillfållen, då Arup gjort sig skyldig till en slagordsmåssig forenkling med otillråcklig tåckning i kållorna, forefalleruppenbart. Men frågan år om materialet ger stod nog åt Skyum- Nielsens kontrårt motsatta bedomning. Hans huvudargument tycks vara, att Niels Jyde nåmnes som sigillvittne i ett påfallande litet antal av de under perioden utfårdade kunga- och drottningdiplomen. Det framgår emellertid av hans undersokning, att detta i varje fall inte behover betyda, att kanslern inte varit nårvarande och kunnat ova inflytande, då breven utfardats. Man kan också diskutera sjålva grundforutsåttningenfor resonemanget, att det under medeltiden funnits en genomgående positiv korrelation mellan politiskt inflytande och vittnesbeseglingav

---

1 Fil. lie. Anders Bergstrom, Uppsala, har forfattat en otryekt lic.-avhandling »Studier i det svenska krigsvåsendet vid medeltidens slut« och forbereder en doktorsavhandling om samma arane.

beseglingavkungaurkunder. Vem som skulle besegla torde i många fall ha berott på tillfalligheter eller formella overvåganden.² Forf. noterart. ex., att i kunga- och drottningurkunderna från åren 1267-82 forekommer drotsen som sigillvittne ojåmfbrligt mycket oftare an kanslern och drar slutsatsen, att »drosten rykker frem som en langt mere betydningsfuldembedsmand«. Nu visar det sig emellertid, att overvikten till stor del beror på, att drotsen ensam tillsammans med kungen beseglatett antal skydds- och privilegiebrev for kloster och stader. Eftersomdet hår gållde en slags lagstiftning, fbrefaller det hogst naturligt, att just drotsen upptråder som vittne; vidare torde urkunder av denna typ, som traderats i de ofta vålbevarade kloster- och stadsarkiven tenderaatt bli overrepresenterade i materialet. Några slutsatser om drotsens politiska inflytande kan man såkerligen inte dra av dem. Vad angår det komparativa materialet, så har redan Grethe Authén-Blom visat, att forf. :s uppfattning, att kanslern i Norge skulle ha varit en underordnadkungatjånare, inte haller streck. Det kan dårfbr tånkas, att fbrf:s karakteristik av Niels Jyde som »kontorchef« kommer att visa sig vara en tillspetsning inte så helt olik Arups »Niels Jydes regering«.

Erling Ladewig Petersens »Jordprisforhold i dansk middelalder« utgor ett osedvanligt synpunktsrikt och givande bidrag till diskussionen om den senmedeltida agrarkrisen, betydelsefullt inte minst genom de uppslag det ger for fortsatt forskning. I likhet med tidigare forfattare konstaterar Ladewig Petersen, att en radikal sankning av jordpriser och landgille åger rum under 1300-talets lopp, vilket betyder att den s.k. agrarkrisen år en kris i forstå rummet for godsågarna. Men han faster också uppmårksamhetenpå vissa forut mindre uppmårksammade faktorer som verkat i motsatt riktning, t. ex. att godsågarna som en foljd av omlåggningenfrån brytegårdar till arrendesystem slapp en del kostnadskråvande investeringar i byggnader, kreaturstam m. m. och att de med viss framgång sokte kompensera sig for landgillets fall genom att infbra en rad s. k. »herlighedsafgifter«. Synpunkten fbrefaller våsentlig och borde kunna goras fruktbårande också for forskningen i de svenska landbofbrhållandena.Det kan t. ex. knappast råda någon tvekan om att de många beståmmelserna i 1400-talets svenska stadgar om utokad byggnadsskyldighetfor landbon bor ses som uttryck for en sådan kompensationsstråvan.Resonemanget har val sin begrånsning: helt torde godsågarnainte ha formått gora sig skadeslosa, eftersom jordprisets fall i så fall blir svårfbrklarligt. Men det kan mycket val tånkas, att godsågarnasforsok

---

2 Ett exempel på att en ren tillfallighet varit avgorande har vi i DD R. 2 bd 2 nr 286-87. Det galler två så gott som helt likalydandc privilegiebrev från Stralsund och Greifswald, utfårdade av Erik Klipping i Roskilde 20/3 1277. I brevet till Stralsund anfore3 »herr Niels kansler« som vittne, i brevet for Greifswald saknas vittne.

nasforsokatt på omvågar motverka landgillesånkningarna utgor en
del av bakgrunden till tidens sociala konflikter.

Undersokningens tyngdpunkt faller emellertid på en senare fas av agrarkrisen, nåmligen 1400-1500-talet, då konjunkturkurvan åter borjar peka uppåt. Med hjalp av en omfattande priskasuistik kan forf. fastslå, att jordpriserna i Danmark under perioden steg, om man utgår från det nominella myntet, och holl sig stabila, om man råknar om vårdena i silver. Samtidigt hqjdes kapitaliseringsnormen eller, annorlunda uttryckt, jordråntan sjonk. Dessa fenomen, som kunnat konstateras åven i andra lander, har av tidigare forskare (bl.a. av rec.) vanligen antagits vara en foljd av minskande utbud på jord. Ladewig Petersen avvisar val ej helt denna forklaring men pekar också på andra tolkningsmqjligheter, fråmst det allmåneuropeiska råntefallet under senmedeltiden, som inte står i direkt forbindelse med agrarkrisen utan i huvudsak år att hånfbra till kreditmarknadens strukturella foråndringar. Det har uppenbarligen funnits stora kapitalresurser som sokt placering. Av intresse år inte minst de socialhistoriska konsekvenserna. Det var fr.a. hogadeln som var i besittning av det kapital som kråvdes for att upptråda som kopare på en allt hårdare godsmarknad. Foljden blev en social och ekonomisk skiktning inom adeln: stora godskomplex samlades hos några ledande slåkter, medan de lågadliga åtterna decimerades. Samtidigt skedde en overgang till agrarkapitalistiska driftsformer med tyngdpunkt på export av spannmål och slaktboskap. På detta sått skapades de ekonomiska och sociala forutsåttningarna for adelsvåldet. Som forf. sjålv framhåller, har framstållningen på denna punkt en skissartad karaktår. Man hoppas livligt, att forf. skall få tillfalle att vidarefbra sina forskningar på detta område, liksom att hans exempel skall stimulera till utforskning av motsvarande forhållanden i de andra nordiska lånderna.

Två av bidragen leder sitt ursprung till ett forskningsprojekt (»øvelsesrække«som den mera anspråkslosa danska termen lyder) vid Kopenhamnsuniversitet 1956-57, nåmligen Orla Vestergaard, »Forkøb, landkøbog forprang i middelalderlig dansk handelslovgivning« och Grethe Ilsøe, »Dansk herremandshandel med hansekøbmændene«. Vestergaard finner, att termen »forkøb« inte som tidigare antagits år synonym med »landkøb« och alltså inte betyder kop av varor utanfor ståderna, utan år ett rent privatråttsligt begrepp, knutet till torghandeln. Detta terminologiskaresultat får viktiga sakliga konsekvenser. De belågg på landkopsforbud man trott sig finna i aldre dansk handelslagstiftning visar sig ohållbara, och det år forst i några stadsprivilegier från 1353, 1354 och 1360 som ett sådant forbud forstå gangen upptråder. Detta markerar en viktig skiljegråns i dansk handelslagstiftning, som i det

foljande kommer att karakteriseras av en stråvan att monopolisere handeln for stådernas borgare. Denna tendens kan t. ex. spåras i Erik av Pommerns forordning av 15 februari 1422, som dock enligt Vestergaardinte varit så epokgorande som allmånt antagits. Dess principer hade i sjålva verket foregripits i en rad privilegier utfardade for enskilda stader.

Når det galler frågan, varifrån incitamentet kom till den stadsmonopolistiska handelspolitiken, faster Vestergaard uppmårksamheten på att de forstå landskdpsfbrbuden upptråder i skånska stadsprivilegier och att de har en sårskild udd mot de tyska »gåsterna«. Han antar, att forbuden tillkommit for att hindra de tyska kopmånnen på Skånemarknaden att handia på den omgivande landsbygden till fbrfång for stådernas borgare. Landskopsforbudet skulle alltså ha sin upprinnelse i de speciella ostdanska handelsfbrhållandena. Som en alternativ forklaringsmqjlighet har Grethe Authén-Blom framhållit, att den nya handelslagstiftningens grundprinciper drogs upp av Magnus Eriksson i ett privilegium for Malmo 1353, och att Magnus, som ju också var norsk kung, kan ha håmtat sina forebilder från norsk lagstiftning (NHT 1968 s. 178). Man bor dock i detta sammanhang inte glomma bort en ånnu nårmare till hands liggande mqjlighet. Skånelandskapen var ju 1332-60 i union fbrenade med Sverige, och i den svenska handelslagstiftningen forekommer landskopsforbudet från slutet av 1200-talet och framåt. Det moter i stadsprivilegierna for Jonkoping 1284 och for Våxjo 1342 samt i Magnus Erikssons stadslag (Kmb XXIII: 1, XXX: 1). Hår finner man också den mot de tyska gåsterna riktade tendens, som både Vestergaard och Authén-Blom lågger så stor vikt vid. Kbm XXX: 1 stadgar sålunda: »Engin gaestir ma vp a land fara eller ridha kop at driffwa eller skuld mana, wider bot XL marka . . .« Att med full såkerhet avgora varifrån inspirationen kommit till den handelspolitiska nyorienteringen torde dock knappast vara mqjligt.³ Ingenting hindrar ju, att både de speciella fbrhållandena i Skåne och svenska, ev. norska forebilder kan ha spelat in.

Den stadsmonopolistiska politiken riktade sig ursprungligen i forstå hand mot bonderna, men från och med 1400-talet finner man belågg for att man sokt inskrånka åven adelns handel till forman for stådernas borgare. Vestergaard trycker hår framfor allt på Christian I:s forordningav 30/9 1475, som enligt honom innebår ett forsok att »med et slag« avskaffa godsågarnas handel och export. Av Grethe Ilsøes diplombelågg(s. 305 f) synes dock framgå, att forordningens grundtanke att

---

3 Sven Tågil understryker i en metodiskt vittig uppiats, Wegener, Raeder and the German Naval Strategy. Some Viewpoints on the Conditions for the Influence of Ideas (Cooperation and Conflict 11, 1967) de utomordcntliga vanskligheterna, når det galler att på ett bindande iatt faststalla påverkan.

adeln endast skulle få handia »till sin gårds oc bords behoff« ansetts åga giltighet i varje fall så langt tillbaka som 1442. Ur denna synpunkt ter sig forordningen knappast som ett nytt, revolutionårt steg utan snarare som en kodifikation av gållande råttspraxis. Det år inte heller lått att i fortsåttningen på denna punkt hitta några tvåra brott i utvecklingen.T.o.m. Christian II: s borgarvånliga lagstiftning råknade med att adelns handel med egna landgillesprodukter och for den egna gårdensbehov skulle vara tillåten. Att denna lagstiftning, som Vestergaard menar, skulle stå i »stærkeste modstrid« till loftet i kungens handfastningav 1513 att adeln skulle harått att handia med utlåndska kopmån, år i varje fall diskutabelt. Den outtalade fbrutsåttningen bor rimligen ha varitj att tillståndet gållde adelns legala handel.

En helt annan sak år, att det i praktiken ofta var svårt att dra en grans mellan handel for gårdens och bordets behov och forvårvsmåssig kopenskap, och att beståmmelserna i verkligheten ofta overtråddes. Grethe Ilsøes på ett stort brevmaterial baserade undersokning har med solida fakta underbyggt Arups gamla uppfattning, att senmedeltidens andliga och vårldsliga storgodsågare bedrev en omfattande, regelbunden handel med fasta kopmannafbrbindelser i de nordtyska handelsståderna.

Av de hittills behandlade uppsatserna har alia utom en varit inriktade på i vidaste mening sociala och ekonomiska forhållanden, om man så vill ett tidstypiskt fenomen. Men det betyder inte, att de gamla klassiska forskningsfelten ligger i tråda. Inge Skovgaard-Petersens »Svend Tveskæg i den ældste danske historiografi. En Saxostudie« och Svend Ellehøjs »Omkring Knytlingas kilder« knyter an till den kållanalytiska traditioneni dansk (och skånsk) historieforskning. I den forrå uppsatsen lågger man mårke till en intressant nyorientering som kanske också den år tidstypisk. Intresset, som i tidigare Saxoforskning fråmst inriktade sig på Saxo som beråttelse, har forskjutits mot Saxo som låmning. Det galler nu inte så mycket att besvara frågan, hur tillforlitliga Saxos uppgifter år, som att klarlågga hans »åndsform« och tidsbakgrund. Ett nytt bidrag till diskussionen om vederloven och den kungliga hirden utgor Tage E. Christiansens »Isti tres fratres. Broderlisten i Kong ValdemarsJordebog«. Åsikten att broderlistans forutsåttningar skulle vara att soka inom den kungliga hirden awisas, men frågan vad broderlistanegentligen år for något låmnas olost i våntan på en komparativ undersokning mot allmåneuropeisk bakgrund. Slutligen har vi några bidrag av politisk-historisk karaktår, nåmligen Jørgen Qvistgaard Hansen, »Regnum et sacerdotium. Forholdet mellem stat og kirke i Danmark 1157-1170«, Kai Hørby t »Øresundstolden og den skånske skibstold.

Spørgsmålet om kontinuitet«, och Bent Jørgensen, »Københavnertraktaterne1441
og deres tilblivelse«.

Tillsammantagna utgor festskriftens samtliga uppsatser ett vittnesbord om den mångsidighet och vitalitet som pråglar dansk medeltidsforskning av i dag. En ny generation medeltidshistoriker har vuxit fram och står beredd att fora de gamla traditionerna vidare men också att bryta nya vågar. Om det år sant, att en akademisk lårares viktigaste uppgift år att stimulera till ny forskning, kan Aksel E. onekligen med viss tillfredsstållelse se tillbaka på sitt verk. Laus-Ahvf Nnminiir.