I den kungliga danska brevvåxlingen under 1500- och 1600-talen omtalas vissa hamnar som »bondehamnar«, d.v.s. lastageplatser utanfor ståderna. Denna benåmning anvåndes i forstå hand om hamnarna i Blekinge, men motsvarande typ av hamnar fanns åven i andra delar av det danska våldet. Ifrån dessa hamnar utgick den s.k. bondeseglationen, som helt naturligt hade anknytning till dessa hamnar utanfor ståderna.

Bondeseglationen hade sina rotter i medeltidens sjofårder och avsåg då enligt Kulturhistoriskt lexikon for Medeltidsforskning »den handel och sjofart, som skårgårds- och kustbonder med egna farkoster bedrevo stådernas borgerskap till forfång«.¹ Under uppslagsordet återfinnes beskrivningar av bondemas handelsfårder i Bottenviken, i Sverige och i Norge, men bondeseglationen i Danmark omnåmnes ej. Det år mårkligt,att den danska bondeseglationen så helt kommit i skymundan i det nordiska uppslagsverket. Ett flertal danska historiker - Aksel E. Christensen,Johan Hvidtfeldt, C. Klitgaard m.fl. - har tagit upp och belyst foreteelsen inom det danska området.² Många stadsmonografier och lokalhistoriska skildringar omnåmner också bondemas handelsverksamhet .³ De danska bondemas segelfårder borjade under tidig medeltid.

---

1 Artikeln forfattad av Gunvor Kekkonen, Armas Luuko och Veiko Mattila.

2 Jfr. Aksel E. Christensen: Danmarks Handel i Middelalderen, Nordisk Kultur XVI, s. 108ff.; J. Hvidtfeldt: Skudehandelen i det 17. Aarhundrede, Jyske Samlinger 5. rk. 11, s. 29ff.; C. Klitgaard: Nordjylland og det norske Sørland, Hist. Tidsskrift 10 rk. V, s. 625 ff. Se också C. G. Feilberg: Studier i Københavns toldregnskab for året 1615, Geografisk Tidsskrift 60, 1961.

3 Jfr. t.ex. G. L. Dam og H.K.Larsen: Aakirkeby 1346-1946, Aakirkeby 1951; H. Hjelholt; Falsters Historie I, Kbh. 1947; L.Pedersen: Helsingør i Sundtoldtiden 1426-1857 I-11, Kbh. 1926-29; B. Liisberg: Stubbekøbing gennem Tiderne, Nykøbing 1912.

Bonderna uppsokte sjålva sina kunder.4 Fårderna gick sedan gammalt
mot norr,5 men åven bonderna i de sodra delarna av Danmark gav sig
ut på handelsfarder, bl.a. från Lolland och Falster till Tyskland.6

Bondemas handelsfarder till sjoss har varit av betydelse i hela Norden. Under medeltiden var dessa mycket utbredda och åven accepterade av riksledningen. Under 1500- och 1600-talen uppfattades denna seglation icke som en bondenåring, men C. Klitgaard påpekar, att forst efter 1625 borjade borgarna driva handel på Nordjylland. Forbindelsen i dessa farvatten uppeholls av bonder.⁷ De forstå århundradena på nya tiden innebar dock ett uppsving for stådernas handel, ty dessa fick kungliga privilegier med handelstillstånd. Samtidigt utfårdades forbud mot bondemas handel.⁸ De for Danmark gållande beståmmelserna avsåg givetvis åven Skåne, Blekinge och Halland. Erik Grill har behandlat bondeseglationen i norra Halland,⁹ och Oscar Bjurling har i anslutning till honom behandlat de hallåndska bondemas handelsfarder.¹⁰ Bondeseglationen i Skåne och Blekinge har ej varit foremål for undersokning. I det foljande kommer forst bondehandeln i nordvåstra Skåne, dårefter i Blekinge att behandlas.

Den 10 februari 1521 utfårdade Kristian II en handelsfbrordning for ståderna i Skåne, Halland och Blekinge.¹¹ Forordningen har intresse for undersokningen om bondemas handel i Bekinge under medeltiden och tidigt 1500-tal. Av den kungliga brevvåxlingen fore 1521 framgår tydligt, att stådernas befolkning varit besvårad av allmogens handel med in- och utlåndska kopmån. 1521 års forordning innebar ganska betydande inskrånkningar i den handel, som utgick från de s.k. olaga hamnarna, d.v.s. små kusthamnar eller bondehamnar. Redan 1522 raserades hela Kristian II: s handelslagstiftning. Andra frågor blev våsentliga for det danska riket. Någon enstaka gang skymtar dock en viss rivalitet mellan kopmånnen och bonderna om handeln, mest i Blekinge.

Tydligt år, att Blekingebonderna haft storre svårigheter ån bonderna

---

4 Aksel E. Christensen: a. a., s. 118.

5 Ibid., s. 111.

6 J. Hvidtfeldt: a. a., s. 29ff.

7 C. Klitgaard: a. a., s. 635.

8 L. V. Birck: Told og Accise, Kbh. 1920, s. 28f., 33.

9 E. Grill: Den nordhallåndska bondeseglationen 1645-1700, Studier tillågnade Curt Weibull, Goteborg 1946, s. 167.

10 O. Bjurling: Industri, handel och sjofart 1645-1800, Hallands historia 11, Halmstad 1959, s. 273 ff. Jfr. nu också Albert Sandklef: Hallåndsk sjofart i danska arkiv, Handels- og Søfartsmuseets årbog 1966, Helsingør 1966.

11 Danmarks gamle Købstadslovgivning, udg. ved E. Kroman, IV, s. 365 ff.; C. G. Weibull: Solvesborgs historia 1445-1945, Solvesborg 1945, s. 41 f.

i ovriga delar av Skåneland. Under 1550-talet blev seglationsfrågan for Blekinge åter aktuell. Forbud mot utforsel av vissa varor hade utfardats och tillstånd till uttorsel gavs for andra.¹² Den 3i december 1553 utgick ett brev från det kungliga kansliet till borgarna i Lyckeå. Dessa klagade over att det fanns en hamn i Blekinge, kailad »Nedderbyeaae« (Nåttraby),dår det drevs handel med inhemska och utlåndska kopmån till forfång for deras borgerliga nåring. Lyckeås befolkning ansåg tydligen, att dess stadsråttigheter krånktes genom handeln over Nåttraby. Litet långre ned innehåller brevet dock en passus av intresse for bondeseglationeni landskapet. Konungen hade några år tidigare gjort en uppdelningmellan borgarna i staden och bonderna i Blekinge om båda parters rått att anvånda hamnar, bedri^a sjofart och handel.¹³ Några år senare understroks ytterligare bondemas seglationsrått. Den 20 december 1568 utgi.k ånnu ett brev till bonderna i Blekinge och Lister,¹⁴ vari det bl.a. heter, att alia fick utfora timmer och iafora spannmål samt driva handelmed andra varor.¹⁵ Brevet visar tydligt, att det rådde brist på brodsåd och overskott på ved i landskapet. Bristen på brodsåd fororsakadehoga priser på hVsmedel, vilket mcdforde forbud mot utforsel av spannmål från Skåne, Blekinge, Lister och Halland.¹⁶ Vid flera olika tidpuj kter utfårdades tillstånd for Blekingebondema att håmta spannmåli andra delar av Danmark. Detta forklarar den livliga kontakten med de syddanska oarna, dår det ofta fanns ett overskott avlivsmedel.¹⁷

Misshålligheterna mellan bonder och borgare fortsatte under 1570talet.1582 tycks de ha nått kulmen, ty den 16 juni detta år utgick en kunglig skrivelse, »som al tid herepter holdis skal«.¹⁸ Skrivelsen understrokbondemas rått att »seigle med deris egne skuder och skibe uden riget och inden och kiøbe, hvis del de til deris husis ophold behøfver«.¹⁹ Harmed kan bondeseglationen anses vara en laglig rått, som tillkom bonderna i Blekinge. Brevet inneholl ej blott bondemas rått till seglation,utan i punkt 2 omtalas också »bondehafnerne udi Bleginge«, dit åven tyska kopmån hade rått att komma med sina varor och att kopa ved, tråvirke och timmer. Hamn- och ridefogdar hade att kontrollera,

---

12 Kancelliets Brevbøger, ett flertal olika brev under tiden 1550—1640; Corpus Constitutionum Daniae. Forordninger, Recesser og andre kongelige Breve 1558—1660, udg. av V. A. Sechcr.

13 Kane. Brevb. 1551-55, s. 280f.; jfr. också 1561-65, s. 73.

14 Lister betraktas som ett eget landskap under medeltiden, likaså under 1500-talet, vilket framgår av ovan anforda brev. Jfr. S. Bolin: Skånelands historia, 11, Lund 1929, s. 70.

15 Kane. Brevb. 1566-70, s. 413.

16 Ibid. 1561-65, s. 226.

s. 28f. 17 H.elholt: a. a.,

18 Secher 11, s. 263.

19 Ibid., s. 263.

att denna forordning efterlevdes, anteckna de anlånda skutorna och ange vad dessa erlade i tull och accis. Den 18 september 1554 hade det beståmts, att 4 skilling skulle utgå i lastavgift.²⁰ Dessa hamn- och ridefogderegisterår av mycket stort varde for kunskapen om handeln i de blekingska bondehamnarna. Endast de blekingska bonderna hade rått att driva denna handel, ty »det skal vere de svenske bønder forbøden och icke tilstedis at handle udi bondehafnerne«.²¹ Mot vissa bondehamnarriktade emellertid borgarna i Blekingeståderna sina besvar. Nåttraby, som ovan nåmnts, konkurrerade med Lyckeå. Solvesborgsborgarnaklagade over Pukavik och trafiken over denna hamn, men eftersom »samme hafn icke er ny och usedvanlig, men hafver veret brugt och besøgt af bønder och almuen af gamel tid, at det skal vere vore undersotte saa vel som fremmede frit fore at mue al tid herepter saa vel som til des samme Pugevigs hafn übehindret besøge och der at handle och vandie som tilforn«.²² Bonderna kråvde också, att de skulle få hålla egna båtar, varmed de kunde gora en eller ett par resor varje år. Åven Nåttraby som hamn for bonderna i Medelstads hårad, Vekerum for bonderna i den nårmaste trakten skulle enligt samma brev bibehålla sina råttigheter som bondehamnar.²³

Bondemas rått till handel i Blekinge var emellertid ej definitivt faststålld 1582. Den 10 september 1589 utgick en ny skrivelse till bonderna i Blekinge om forbud mot att fora »knapholt«²⁴ och ved från riket till utlåndsk hamn.²⁵ Tydligen var handeln med Tyskland ett omstritt problem, ty ståndigt återkom konungen i sina brev till denna. Aven erlåggandet av tull var foremål for kungligt påbud. I maj 1602 hade ingen tull for timmer inlevererats från Blekinge. I ett brev av den 19 maj d.å. beståmdes tullsatsen: »Af hver førrebielke 18 alne lang 1 daller; af hver førrebielke 16, 15, 14, 13 och 12 alne 3 ort; af et hundret enestager 2 sk. lybsk; af et hundret bondstager 11/^l¹/^ sk. lybsk« o.s.v. Samma brev inneholl också forbud mot utforsel av ekeplankor och -timmer.²⁶ Om utforsel av eketimmer forbjods 1602, så finns från den 3 maj 1617 enligt en kunglig forordning tillstånd, att »almuen ofver alt vort land Blegende maa aarligen herefter och indtil vi anderledis derom tilsigendis vorder med deris skibe och skuder . . . lade udføre faufneved, dog icke andet end el och birk derfra och til Tyskland«.²⁷

---

20 Kane. Brevb. 1551-55, s. 329.

21 Secher 11, s. 264.

22 Ibid. s. 265.

23 Ibid. s. 266f.

24 »Knapholt«, ett slags småplankor av ek och bok, kom foretrådesvis till anvåndning vid tunnbinderi. Jfr. O. Ingstad: Bidrag till Ronneby stads historia, Karlskrona 1915, s. 53.

25 Secher 11, s. 548.

26 Secher 111, s. 152f.

27 Ibid. s. 498.

Åven om den kungliga brevvåxlingen mest beror forhållandena i Blekinge,²⁸ torde det vara tydligt, att bondeseglationen var en nåringsgren, som var av betydeise for folkets forsorjning i de skånska iandskapen i allmånhet. Den behovdes också for att tillfredsstålla Kungl. Maj:ts behov, dels konungens personliga, dels andra kungliga personers. Transporterna av ved år de mest iogonenfallande. Behovet var stort i Danmark, inte minst i Kdpenhamn. Alia omraden i det danska våldet maste i mån av tillgång leverera ved till huvudstaden. Vedleveranserna ingick också i skogstrakternas skattebetalning.

De blekingska bonderna hade, vilket framgår av det ovan nåmnda, rått att segla, men åven bonderna i ovriga delar av det danska våldet oster om Oresund sysslade med samraa slags handel. Nordvåstra Skåne får i detta sammanhang en ganska stor betydeise.

I den nordvåstra delen av Skåne, som hade god tillgång på hamnplatser,kom sjofarten att betyda mera ån i ovriga delar av landskapet. Det for vedtransporter kombinerade med bondeseglation aktuella områdetblir Hålsingborgs lån.²⁹ For detta finns i Rigsarkivet i Kopenhamn lånsråkenskaper bevarade från 1574. Dessa omfattar a) Regnskaber, b) Jordebøger och c) Ekstraskattemandtaller. Av dessa har »Regnskaber«givit de viktigaste uppgifterna om hamnarna i nordvåstra Skåne. »Kongl. Maj:ts Regenschaff afF Helsinghorrig Slott och Lehn« loper som de fiesta av den tidens råkenskaper från den 1 maj ett år till den 1 maj nåstkommande år. I dessa upptages alia inkomster och utgifter for lånet. De angivna klumpsummorna ger i regel ej nårmare besked om varifrån inkomsterna kommit och hur mycket den enskilde erlagt av t. ex. hamnavgifter, rorstull eller landgille. Dessa i råkenskaperna anfbrda uppgifterna år dårfor av ringa varde for kunskaperna om trafikeni de nordvåstskånska hamnarna. En uppgift, som dock kan utnyttjasi detta sammanhang, år de i lånsråkenskaperna upptagna uppgifternaom den uppburna tullens storlek i Bjårehamnarna. Den totala inlevererade tullavgiftens storlek får betydeise for kunskapen om trafiken på dessa hamnar, då det finns som bilaga i lånsråkenskaperna vissa av de register, som uppråttats i den enskilda hamnen. I dessa år skepparnasnamn antecknade liksom den erlagda avgiftens storlek. Dessa register uppråttades av hamnfogdar eller strandfogdar, vilka var redovisningsskyldigainfor lensmanden. Eftersom tullråkenskaper i stort sett

---

28 Kane. Brevb. 1561-65, s. 226; ibid. 1551-55, s. 329.

29 Jfr. Kr. Erslev: Danmarks Len og Lensmænd i det sextende Aarhundrede, Kbh. 1879, s. lf., 61f.

saknas från denna del av det danska våldet, har dessa register ett betydandekållvårde
for kunskapen om bondeseglationen i Kullabygden
och på Bjårehalvon.

Dessa tullregister avsåg rorstull, som betalades av skepparna for båten
och som icke hade någon som helst beroring med varutullar och lastepengar
.30 Rorstullen år den enda tullavgift, som redovisades separat

och vårs storlek man har kunskap om under 1600-talets forrå hålft i nordvåstra Skåne.³¹ Sådana register, dår skepparens namn och som oftast hemort angavs, finns emellertid endast for Grytehamn eller Grydan, en liten hamnplats på sydsidan av Bjårehalvon (se nedan s. 62). Strandfogden inkasserade avgiften och uppråttade samtidigt ett register over skepparna och den erlagda avgiften. Rorstullregister finnes ej bevarade for alia år, men enligt randanteckningarna i huvudråkenskaperna inlåmnades sådana varje år. Det år mojligt, att flera dylika register finnes, men att de kommit in bland andra handlingar. Ett enstaka register har återfunnits i bilagor till Hålsingborgs tullråkenskaper.

---

30 Jfr. L. V. Birck: a. a., s. 97; W. Christensen: Dansk Statforvaltning, Kbh. 1920, s. 654; P.J.Jørgensen: Dansk Retshistorie, Kbh. 1947, s. 540.

31 Rorstullregister fordes ofta separat. Lastepengar upptogs for sig o.s.v. Jfr. Tullråkenskaper for bl.a. Bodekull på 1650-talet och Kristianopels tullråkenskaper.

32 Kurt Stolt: Det danske Toldsystems Udvikling 1611-1629, otryckt specialopgave, forvarad i Filosofiska Fakulteten vid Kopenhamns universitet.

Av Hålsingborgs lånsråkenskaper framgår, att rorstull inbetalades forstå gangen 1615 och sista gangen 1641.³² Efter detta år inbetalades inte rorstull, i varje fall inte som separat tuiiavgift. I kungiiga brev och forordningar finnes dock inte någon beståmmelse, som sager, att rorstull inte långre skall erlåggas. Grytehamn slutade ej att trafikeras efter 1641, så att det kunde vara orsak till de upphorande inbetalningarna av tullavgiften. Tullregister for bl.a. blekingska bondehamnar anger uppbord av rorstull från 1610 till 1657 utan storre avbrott.

Bilagorna till Hålsingborgs lånsråkenskaper omfattar utover rorstullregister också en mångd kvittenser, utskrivna på personer, som levererade ved till konungens och slottens behov. De var undertecknade av leveran_torerna med ett namn eller ett bomårke. Genom dessa kvittenser framkommer, att frakt utgått åtminstone for en del av de transporter befolkningen i området utforde. Tyvårr år texten i dessa kvittenser ofullståndig, så att det ej går att få kunskap om beloppets storlek, som kronan utbetalade till skepparen eller bonden. Alia kvittenser anger ej heller vilken vara frakten avsett. Någon gang meddelas, att vederborande fort ved till Hålsingborg eller Helsingor.

I ånnu ett avseende år dessa råkenskaper en ypperlig kålla, eftersom bland bilagorna åven finns brev till slottsfogdar och ridefogdar, vilka ger besked om hur mycket ved, som skall levereras, var den skall huggas och over vilken hamn den skall utforas. Alia dessa faktiska uppgifter jåmte en del bilagda råkenskaper over det »uvisse« ger en bild av vedtranspor ternas vågar i nordvåstra Skåne.

Som komplement kan i viss mån jordebockerna anvåndas, ty åven om dessa blott ger skatteuppgifter, så kan i några fall konstateras, att det varit de i dessa nåmnda bonderna, som med sina båtar utforde vissa fraktresor i Oresund.

Tullråkenskaper saknas helt for småhamnarna i nordvåstra Skåne. For Hålsingborg finns sådana, men de ger ej uppgifter om handeln i de små hamnarna. Endast 1616 års tullråkenskaper innehåller ett rorstullregisterfor Grytehamn. Utover detta finns en handling, som ror nordvåstraSkånes bondeseglation, nåmligen St. Annae Toldregnskaber. De finnes for Båstad for råkenskapsåret 1653-54. Tillsammans med dessa ligger också en »Fortegnelse paa Tolden, som paa Toldsteden udj Baasted ehr opbaaren, fra Nyt Aars dag A^c 1653 Ind til Aarsdagen 1654«.³³ For att få medel til en ny befåstning vid den danska huvudstadenpåbjod

---

33 Samtliga håndskrifter - tullråkenskaper och lånsråkenskaper - finns på Rigsarkivet i Kopenhamn (Reg. 108 b).

stadenpåbjodChristian IV erlåggande av St. Annae Told. Den kalladesså, dårfor att den nya befæstningen byggdes vid St. Annae bro utanfordet dåvarande Kopenhamn.³⁴ Som varande de enda tullråkenskaper från denna del av det danska valdet får de mycket stort varde. Tullen upptogs over hela landet, men råkenskaperna over den fordes ej separat utan ingiek som en del i de ovriga tullråkenskaperna.

Rentemestcrråkenskaperna, som fordes på Rentekammeret i Kopenhamn, skanker i enstaka fall belysning åt bondeseglationen. Dessager dock mest totalsummor och inga detaljerade uppgifter och for denna undersokning om nordvåstra Skåne har de icke någon betydelse.

Forutsåttningarna for sjofart i nordvåstra Skåne var goda. Tillgången på ankarplatser for i detta fall småbåtar har avgorande betydelse, men det kravs också, att baklandet har en overskottsproduktion av någon eller några varor. Under 1500- och 1600-talen gållde det att forslå landets overskottsproduktion till lamplig plats for vidare transport till fr.a. Kopenhamnshovets forsorjning.

Hålsingborgs slottslån omfattade på 1600-talet Luggude, Sodra och Norra Åsbo och Bjåre hårader. Seglationen med småbåtar anknyter våsentligast till Bjåre hårad. Kullabygden i Luggude hårad foreter en ansats till småbåtstrafik. De ovriga håraderna var beroende av landvågen for att kunna avyttra sina produkter. Att det varit en viss skillnad mellan de olika håraderna år klart. Att samtliga hårader varit hånvisade till avsåttning av sina produkter i lånets huvudort, finnes omvittnat i bilagorna till Hålsingborgs lånsråkenskaper.

En utokad kunskap om forhållandena i Bjåre hårad ger de jordrevningsprotokoll,som uppråttades efter overgangen till Sverige. Sådana uppråttades for samtliga hårader i de forutvarande danska landskapen i borjan av 1670-talet. Bjåre hårads jordrevningsprotokoll år be tydligt mera detaljerat an motsvarande for t. ex. Luggude hårad.³⁵ Hårigenom blir bilden av Bjåre hårad och dess befolkning under 1600-talet klarare. »Forst hafwa wij befunnit, att dette håradet har kunnat effter den 4. punkts definition reduceras till skogsbyggd, hvilket och tilfbrrende rnedh skogh har Warht besatt och ornerat, men mestadels uthi den danske,så vål som och något uthi wåhr tijdh uthuggne och ruinerad, så att foruthan hwadsom på åsen kan finnas ovrigt, fogating uti Bjåre

---

34 Aktstykker og Oplysninger til Rigsraadets og Stændermødernes Historie i Kristian IV's Tid, udg. ved Kr. Erslev, 11, Kbh. 1887, s. 240; Secher IV, s. 365f. och VI, s. 62ff.

35 1670 års Jordrevningsprotokoll, Bjåre harad, forvaras i Kammarkollegiets arkiv, Stockholm.

hårat«, skrev den svenska statens vårderingsman om håradet.³⁶ Bjåre år ett magert landskap utan ekonomisk betydelse ur overhetens synpunkt.Att håradet ej varit rikt under foregående tider år tydligt, ty den 12 januari 1629 medgav konungen skattelindring med hålften åt bondernai Bjåre hårad. Som orsak angavs »deris gårdars ringhet och årlig skada av flyesand«.³⁷ Detta var ej en tillfallighet, ty skattelindringen bestod ånnu ett kvartsekel senare. Andra delar av det danska våldet bl.a. Blekinge tillerkåndes liknande skattelindringar.

Bjåre hårad hade otvivelaktigt storre vedtillgångar under den danska tiden an under den svenska. Bjårehalvon - inåt land i oster avgrånsad av Sinarpsdalen — utsattes redan fore 1600-talets ingång for kraftig skogsavverkning. Dåremot framstod »Åsen« osterut som ett vedrikt område, ty i redogorelserna for de enskilda gårdarna i Bjåre hårad anges »Skog haver de inte till Gården varken till Svins ollon eller Brånneved, men det de kopa på Åsen och i Sverige, var de det kan få till kop«.³⁸ Åsen var alltså skogrik åven efter overgangen till Sverige. »Åsen« som geografiskt begrepp torde ha avsett hela Hallandsåsen, åven Norra Åsbo hårad. Detta antydes redan dårav att ved kan håmtas från »Åsen« och bortom den i Sverige. For Skåldervikens skeppare var »Åsen« i forstå hand beteckningen på den trakt, varifrån deras vedleveranser håmtades, alltså landskapet oster om Sinarpsdalen. Under vissa omståndigheter håmtades såkerligen ved från trakter långre osterut.

Genom den kungliga skattelindringen bevisas, att Bjåre hårad knappast kunde ge overskott av lantbruksprodukter. Ved blJr dårfor den viktigaste varan från området. De bevarade handlingårna rorande vedawerkning och transporter i nordvåstra Skåne ger ej någon upplysning om det var fråga om vedhandel eller veden utgjorde en del av befolkningens skatteprestation till kronan.

De nordvåstskånska halvoarna erbjod sina sjofarare små men goda hamnar. Dessa var relativt många och utgjorde forutsåttningen for Bjårehalvons och Kullabygdens segiation, som. i viss utstråkning utfordesav bonderna i området. I det från den danska tiden bevarade kållmaterialetnåmnes två hamnar, Båstad och Grytehamn. Båstad år den mest betydande av de två. Riksrådet Christer Bonde, svenska regeringensutsånde till de genom Roskilde-freden forvårvade områdena, ger den forstå kånda beskrivningen av hamnen. Han besokte Båstad och

---

36 Inledning till 1670 års Jordrevningsprotokoll, Bjåre hårad.

37 Hålsingborgs låns råkenskaper 1654-55.

38 Inledningen till 1670 års Jordrevningsprotokoll, Bjåre hårad.

beskrev hamnen som en god sådan.³⁹ Hamnen befanns vara val skyddad mot alia våder utom nord-nordvåstliga stormar, som dock »icke ordinarieplågar falla så strengt«.⁴⁰ Båstads betydelse framgår också av tullråkenskaperna for St. Annae Told 1653-54.

Den andra hamnen på Bjårehalvon, som forekommer i tullråkenskaperna från 1600-talets borjan, år Grytehamn eller Grydan. Detta namn återfinnes ej på en modern karta. Med ledning av Burmans karta och Det Kongelige Biblioteks kartmaterial, dår namnet »Grytehaffn« återfinnes strax soder om nuvarande Yttre Grytskår i Skålderviken, kan Grytehamn antagas motsvara nuvarande Lervik. Detta år en naturlig hamn, dår ån i dag tvårgående stenkåsar går ut från stranden. Mellan dessa kunde såkerligen 1600 talsskepparens småbåtar finna skydd. Liknande småhamnar forekommer talrikt langs Skåldervikens kuster. Troligast år, att Grytehamn var en lastageplats utan någon egentlig bebyggelse. En hamnfogde stationerades vid hamnen på Strandgården. Grytehamns betydelse for transporterna i Oresund understryks av de bevarade rorstullregistren. Den danske konungen omvittnar också Båstads och Grytehamns betydelse i en befallning av den 25 november 1562. I denna omtalas bondemas skyldighet att hugga ved och forslå den till stranden vid »Bodsted« eller »Gryden«.⁴¹

Ytterligare tre hamnar i nordvåstra Skåne forekommer i St. Annae Toldregnskab, Torekov långst i vaster, Kattvik på halvons nordsida samt Skepparkroken i den sydostligaste delen av Bjårehalvon. Ingen av dessa tycks ha haft någon storre betydelse. Något separat kållmaterial finns inte. Skepparkroken nåmnes i Hålsingborgs lånsråkenskaper for 1630-31. Samma år omtalas också skeppare från Kullen, men Kullabygdens seglation torde i forstå hand ha gållt fiske och transport av fiskarens egen fangst. Aven Torekov torde ha haft betydelse som fiskelåge .⁴²

Någon stadsbildning norr om Hålsingborg fanns ej på 1600-talet. Luntertun vid Ronneåns mynning omtalas som stad 1471-1516. ngelholmlångre efter ån blev stad 1516 men forlorade sina stadsråttigheterredan 1547. Stadsprivilegierna från 1516 inneholl det sedvanligaforbudet mot olaga handel, men mot forbudet finns det en reservation.Det

---

39 Handlingar rorande Skandinaviens historia VI, s. 105. Christer Bonde blev riksråd 1653 och president i Kommerskollegium 1656.

40 1670 års Jordrevningsprotokoll, Bjåre hårad, s. 12

41 Kane. Brevb. 1561-65, s. 189.

42 1670 års Jordrevningsprotokoll, Bjåre hårad, s. 12

tion.Detgållde all handel med ved.⁴³ Veden intog en undantagsstållningbland handelsvaror. 1516 års privilegier ger ej uttryck for någon ny ordning utan dokumenterar endast existensen av vedtransporter från Bjårebygden under tidigare perioder.

Då vedhandel tillåts utanfbr ståderna år det ej anmårkningsvårt, att Grytehamn spelade en dominerande roll for vedskeppningen i Hålsingborgs lån. Kvittenserna i Hålsingborgs lånsråkenskaper utstållda av proviantskrivaren på Kopenhamns Proviantgård, bevisar den lilla hamnens betydelse. Kvittenserna lika val som proviantskrivarens råkenskaper år ofullståndiga och det går ej att med ledning hårav faststålla vedmångden vare sig totalt eller for någon del av det danska våldet. Uppgifter saknas till och med från ett flertal år under 1600-talet: 1628, 1633-45, 1647-48, 1650 och 1656. Trots detta blir bilden av utskeppningen av ved från nordvåstra Skåne ej konturlos, utan Grytehamn framstår for de fiesta år som en ledande lastageplats for ved. Mångden utskeppad ved var ej stor. 1653 noteras den storsta vedmångden 168 famnar. Enligt de bevarade kvittenserna utfordes 1632 1 famn och 2 lass ved, som delades upp på inte mindre an 9 vedposter, medan de 168 famnarna 1653 delades på 19. Vedposternas antal haller sig omkring 10, men vedmångden varierar. Vissa år anvåndes ej heller famnmått som mångdangivelse utan »skudors ladning«, ett obeståmbart mått. 1624 utfordes 2 »skudors ladning« i 2 vedposter, 1625 utfordes 6 lass ved i 2 poster, 1629 4 »skudors ladning« i 4 poster. Någon slutsats av detta går ej att draga.⁴⁴ Eftersom inga tullregister for Grytehamn finns, år det dock ej uteslutet, att vedmångden i verkligheten varit betydligt storre.⁴⁵

Den mångd ved, som under 1500- och 1600-talen avverkades på »Åsen« och utskeppades från Båstad eller Grytehamn var såkerligen forhållandevis stor. Mangen gang skattades skogstillgångarna alltfor hårt. I den kungliga brewåxlingen med underlydande funktionårer i Hålsingborgs lån framskymtar då och då viss betånklighet mot fortsatt

---

43 I. Andersson: Luntertun, bilagd uppsats till K. Enghoff: Engelholm 1516-1916, Lund 1929, s. 3; K. Enghoff: Engelholm 1516-1916, Lund 1929, s. 4; Privilegier, Resolutionar och Forordningar for Sveriges stader I, utg. av N. Herlitz, Stockholm 1927, s. 444.

44 Mqjligen kan 1 »skudas ladning« motsvara 3 lass ved, men det år inget fast mått lika litet som lass. Jfr. P. Rasmussen: Mål og vægt, Kbh. 1967, s. 68.

45 Vid undersokning av Blekingehamnarna - se nedan - framkommer, att rorstullregistren år osåkra liksom tulljournaler, ty tulleftergift beviljades i vissa fall. Varor till Kungl. Maj:ts behov togs ej upp.

skogsavverkning. Redan 1558 påbjod Frederik II i brev till Jørgen
Thidemand, att han skulle tilise att skogarna ej skovlades.46

Transporterna till lands beredde bonderna en del svårigheter, varfbr skogarna nårmast kusten tidigast avverkades. Båstads lån⁴⁷ saknade omkring 1650 skog i tillråcklig mångd for att tillfredsstålla kronans behov, varfor bonderna hånvisades att håmta ved i kronoskogarna i Hålsingborgs lån.⁴⁸ Uppe på »Åsen« fanns tillråcklig mångd skog. Råkenskaperna ger upplysningar om var ved avverkades och i vilken utstråckning. De namngivna skogarna låg på asens sydsluttning. Landsvågarnas stråckning ned mot kusten bildade grunden till Grytehamns stållning som kunglig utskeppningshamn for ved.

I bilagda brev till skogsfogden i Margretetorp i 1650-talets råkenskaper angavs det antal tråd, som skulle avverkas. Med tanke på tillgångliga skogsarealer var det stora mångder, åven om dessa ur modern synpunkt forefallar vara obetydliga. (Tabell 1).

1655-56 kan tagas som ett låmpligt undersokningsår, eftersom det
detta år angavs hur stor awerkningen var i de olika kronoskogarna:

---

46 Kane. Brevb. 1556-60, s. 190.

47 Båstads lån ingick som mindre lån i Hålsingborgs lån. For lånet finns ej separata lånsråkenskaper. Jfr. Kr. Erslev: a. a., s. 61.

48 Anteckning hårom i Hålsingborgs lånsråkenskaper 1650.

49 Tabellen uppråttad på grundval av uppgifter till skogsfogden i Margretetorp, bilagda Hålsingborgs lånsråkenskaper resp. år.

De 263 tråden skulle Hålsingborgs låns bonder taga hand om for vidare befordran till Konungens vedgård. De 316 skulle Båstads låns bonder sorja for att frakta vidare. Hålsingborgsbonderna torde ha fort de påbjudna 60 famnarna till Kopenhamn via Grytehamn, varifrån detta år utfbrdes 65 famnar ved.

De 1655-56 utnyttjade skogarna - Svenstrup, Faxered och Thierup - lag i de dstligaste delarna av Bjare harad. Narmaste vagen till kusten gick soderut, d.v.s. till Grytehamn. Brannerup och en del av Faxered lag dock pa nordsluttningen av asen, varfor den naturliga utforselhamneii var Bastad. P'axered-skogen hade pabjudits storre leveranser 1652-54. En viss fordelning av utforseln over de bada hamnarna synes ha forekommit dessa ar, 1651-52 skulle t. ex. all skog avverkad i Brannerup omhandertagas av Bastads lans bonder.

Kvittensema for utbetalad frakt for ved från rentekammaren eller slottsfogden i Hålsingborg kan stållas i relation till den huggna vedmångden. Vid en jåmforelse mellan de avverkade och utskeppade vedmångderna visar det sig, att den påbjudna avverkningen var mycket storre an skepparnas enligt kvitto utforda laster. 1650-51 skulle i Hålsingborgs lån avverkas 60 famnar ved, men enligt skepparnas uppgifter avlåmuades i Kopenhamn blott 12 famnar från nordvåstra Skåne. 1653 var emellertid forhållandet det motsatta. Av skånska skeppare fraktades 168 famnar ved till den danska huvudstaden och 1654 35 famnar. 1652-53 nedhoggs bokar motsvarande ungefår 80 famnar ved, 1653-54 lika mycket. Fores siffrorna for de fyra åren samman levererades enligt skepparnas kvittenscr 209 famnar, avverkningssiffran blir då storre ån mångden fraktad ved. Utforseln av 168 famnar ved forefaller vara ovanligt stor. For detta år ger emellertid råkenskaperna for St. Annae Told en viss ledning. Under detta år låmnade enligt tullistan 65 2-låstersskutor Grytehamn for att gå till Kopenhamn med ved. Enligt skogsfogdens rapport avverkades 1652-54 ungefar 300 famnar ved. Eftersom fartygens storlek ej låter sig beståmmas av angivna mått, år det ej mojligt att avgora om dessa 300 famnar skeppades från Grytehamn eller från andra hamnar.⁵⁰

Av detta och av olika anteckningar i lånsråkenskaperna for Hålsingborgslån
framgår, att Grytehamn vid denna tid var konungens viktigastelastageplats
for ved i Oresundsområdet. Storre delen av den på

---

50 Uppgifterna rorande låstetal och famnar år ej något såkert måttsystem, ty lånsråkenskapernas famnmått tycks ej ståmma overens med det officiella måttsystemet for Danmark. En lasts storlek år ej heller mojlig att faststålla.

»Åsen« avverkade veden tycks ha forts ned till Grytehamn. Avståndet ner till denna hamn var ungefar lika stort som till Båstad, men vågstråckenslångd spelade i detta sammanhang ingen storre roll. Vida viktigare var, att det var mycket låttare att taga sig fram over slatten soderut an over åsen till Båstad. Båstad fbrlorade dock ej sin betydelse som vedskeppande hamn. En del av leveranserna från Laholms lån fordes over denna hamn till Kopenhamn.⁵¹ 1645 blev Halland svenskt och dårmed forsvann den hallåndska veden från Båstad.

Bondemas skyldigheter i samband med vedavverkningen och transporten gentemot kronan var av allt att doma mycket omfattande. Den tidigare nåmnda befallningen av den 25 november 1562 påbjod, att bonderna i Bjåre hårad skulle hugga sex lass ved under vintern och sommaren i kronans skogar. Sedan skulle samma bonder fora veden till stranden vid Båstad eller Grytan, varifrån den med konungens vedskutor skulle foras till Kopenhamn.⁵² Dessa ståndigt återkommande hyggen och korslor var givetvis betungande for bonderna. I mars 1564 ger ett brev till Bjorn Kaas besked om att bonderna i Bjåre hårad framfort klagomål over vedleveransernas tunga.⁵³

Det problem, som nårmast installer sig, år frågan om bonder, skeppare, bondeskeppare eller fårjkarlar forde veden till den danska huvudstaden. Att med beståmdhet saga att det var den ena eller den andra gruppen, som utforde transporterna, år uteslutet. Troligen forekom alia fyra grupperna.

Konungens vedskutor år den grupp båtar, som forst kan avfårdas. Om dessa tillhorde konungen eller blott var rekvirerade till hans behov, finns ej uppgift om. Dessa fordes emellertid av skeppare, som torde varit skeppare till yrket. Mojligt år dock, att bonderna i nordvåstra Skåne ågde skutor liksom de gjorde i mangen annan del av det danska våldet. For att få en kontantinkomst kan de ha låtit sina skutor gå med ved till Kopenhamn. Denna grupp av skutor var emellertid av ringa betydelse.

Den enda mqjliga kålla for att klargora bondemas eventuella bisyssla som skeppare år jordebockerna. Dessa innehåller emellertid inga upplysningarav detta slag. Namnlikheten mellan bonder i jordebockerna och i lånsråkenskapernas kvittenser år en osåker utgångspunkt. I jordebokenfor Hålsingborgs slott for 1624-25⁵⁴ fanns i Ljungby, ett par kilometer oster om nuvarande Lervik, en man Mickel Nielsen, som var

---

51 Kane. Brevb. 1630-32, s. 426.

52 Ibid. 1561-65, s. 189.

53 Ibid. 1561-65, s. 397.

54 Jordeboken for Hålsingborgs slott, bilagd Hålsingborgs lånsråkenskaper.

gårdsågare. En Mickel Nielsen från Ljungby levererade ved i Kopenhamni juli 1623 och fick betalt for veden och for transporten av densamma .⁵⁵ Tydligen avses i både fallen samma person. Denna man ågde en relativt stor gård av skattesummans storlek att doma. I byn Rannerup bodde enligt samma jordebok en man Gudmund Pedersen. En man med detta namn från Rannerup levererade ved i Proviantgårdensvedhamn 1623 och 1624. Troligtvis har dessa bonder liksom många andra från nordvåstra Skåne besokt Kopenhamn vid ett flertal tillfallenfor vedleverans. Liksom dessa båda bondeskeppare haft sina gårdari nårheten av Grytehamn, har flera andra i kvittenser namngivna man haft sin hemort nåra Grytehamn. Eftersom namnlikheten år stor mellan de fiesta i dessa trakter, kan dock bara ett fåtal identifieras.

Båstads enda bevarade tullråkenskap, St. Annae Toldregnskab for år 1653, ger vid hånden, att Båstad var en viktig hamn i Bjåre hårad. Enligt Hålsingborgs lånsråkenskaper verkar de båda hamnarna Båstad och Grytehamn vara av ungefar samma betydelse. Det kan emellertid antagas, att Grytehamn varit viktigare an Båstad, vilket framgår av de tillgångliga leveransrapporterna om ved till Proviantgården i Kopenhamn och av de ovan nåmnda tullråkenskaperna. (Tabeli 3).

Regeringsdokument från forrå hålften av 1600-talet omnåmner åven andra nordvåstskånska hamnar an Båstad och Grytehamn. I ett kungligt brev av den 14 januari 1613, ståilt till meniga bonder och tjånare i »Baadsted, Gryderen, Kølbech, Thurkuo og Hoft sogn« begårdes, att de i dessa hamnar stationerade skutorna skulle goras redo for krigstjånst. Båstad hade 15 krejertar och skutor, Grytehamn 14 och Kolbeck 14, Torekov 4 och Hovs socken 3.⁵⁶ Båstads och Grytehamns betydelse har ovan omnåmnts, men de ovriga hamnplatserna tycks, om antalet skutor kan anses vara avgorande for ortens storlek, ha varit i det narmaste jåmfbrbara med de båda forst nåmnda. Den storsta år Kolbeck, en lastageplats nåra Killebeckstorp. Platsens låge år av in tresse, enår den ligger i linje med forlångningen av Sinarpsdalens huvudriktning åt sydvåst. Huruvida någon utforsel av ved agt rum over denna hamn, ger ej kållmaterialet besked om.

Båstad, som var eget tullstålle, stod i en klass for sig. Detta visar ovan nåmnda tullråkenskap. Tyvårr finns den blott for ett enda år, 1653. Utover listan på St. Annae Told finns en tulljournal for varutull. Denna får intresse, eftersom importvarorna anges liksom mångden av dem.

---

55 Kvittens bilagd Hålsingborgs lånsråkenskaper 1623-24.

56 Kane. Brevb. 1609-15, s. 561.

(Tabell 2). Det rorde sig om en import av vissa livsmedel. Kopenhamn spelade givetvis den storsta rollen, men importen från Greifswald år fbrhållandevis stor, vilket år mer ågnat att forvåna. Någon forklaring till denna tyska handel står ej att få. De i tulljournalen upptagna skepparnasnamn återfinnes ej i listan over St. Annae Told. Jåmforelsematerialfrån en annan del av det danska våldet finns i Blekinge. Hår nedan kommer att redovisas handeln over Nåttraby, som detta år uppvisarstor likhet med Båstad.

Den viktigaste av de bevarade tullhandlingarna for Båstad år »St. Annae Bøgnings Told aff Toldsteden udi Baasted udi dette Aar 1653«. Denna tull skulle erlåggas av alia inhemska båtar. Avgiften beråknades efter fartygens storlek och utgick med for ingående båtar 4 skilling och for utgående 2 skilling per låst. Ur denna tullråkenskap framgår skutornas storlek men ej någonting om deras last. Fartygens hemort och destination antecknades också. Av tabell 3 framgår, att Båstad hade det storsta antalet fartyg med 116 stycken och att Grytehamn var den andra i ordningen med 105 sådana. Vidare framgår, att antalet 2-låstersbåtar var storst i denna hamn och att i Båstad horde storre fartyg hemma. Dårifrån kom 40 3-låsters och 42 4-låsters. De ovriga hamnarna hade ringa betydelse. St. Annae Toldregnskab år intressant också dårfor att skutornas destinationsorter kan foljas, inte blott for hela året utan månad for månad. Det stora flertalet skutor var destinerade till Kopenhamn, 172 båtar, Christianshavn och Malmo, 79 båtar vardera.

Ridefogden i Bjåre hårad, bosatt i Strandgården, levererade rorstullenfrån Grytehamn i Hålsingborg. Rorstullregistren for Grytehamn upptager namnen på skepparna och uppgift på av dem erlagda tullavgifter.Rorstullen var som regel 4 skilling, varfor de fiesta båtarna

torde ha varit på 2 laster, eftersom tullen utgjorde 2 skilling per låst.⁵⁷ Några få gjorde fler resor och betalade samtidigt for två eller tre. Lika litet som St. Annae Toldregnskab ger kunskap om lastade varor ger rorstullregistren det. De senare har ej heller uppgift om vart båtarna var destinerade efter besoken i Grytehamn. Rorstullregistren år for efterkommandeslåkten ofullståndiga, ty skepparens namn anges ej fullståndigt.Strandfogdens personkånnedom torde ha varit mycket stor. Rorstullregistretfor 1616 ger belysning till detta forhållande.

Register paa Kong Maj:t toall penninge aff Gryte haffnen som Poil Anders Ij
Strand Gaard haffr anammit ij dette Aar Anno 1615

Formodligen återkom dessa man tid efter annan till Grytehamn. De hade också blivit kånda for myndighetspersonerna i Hålsingborg. De allra fiesta av dessa skeppare horde hemma på Amager. Dragor dominerade, vilket framgår av tabell 4, under 1615-16 mera an ovriga

---

57 Jfr. Kurt Stolt: a. a., s. 109f.

år. De två sista åren anges som oftast blott 6n Amager, ej någon beståmdort dår. Det sista året år ej representativt, ty alltfor många skeppareantecknades utan angiven hemort. Många skeppare kom tillbaka varje år. Det var onodigt att anteckna var de horde hemma.

I råkenskaperna for Hålsingborgs lån antecknades fortlopande från 1615-16 till 1640-41 uppgift på den summa ridefogden erlade i rorstull från Grytehamn. Ingen annan Bjårehamn erlade någon dylik avgift. Med ledning av denna summa och de bevarade rorstullregistren kan man få en ungefårlig bild av trafikintensiteten i Grytehamn. Det år troligt, att de fiesta skutorna var på 2 laster, d.v.s. sådana, som erlade 4 skilling i rorstull.

Det av strandfogden i Grytehamn uppråttade registret finns endast kvar for 7 år (se tabell 4). Under 1610-talet upp_tager det bevarade rorstullregistret 42 resor 1615 och 1616. Foljande år under samma årtionde har från Grytehamn inbetalats en rorstullavgift av ungefår samma storlek, varfbr det kan antagas att antalet betalande skeppare under 1610talet varit 40-45. Vissa avvikelser mårkes dock. Råkenskapsåren 1616-17 och 1617-18 levererade strandfogden i Grytehamn mångdubbelt storre belopp an vanligt. Antalet resor dessa år motsvarar 313 resp. 243. Under 1620-talet har resornas antal legat mellan 10 och 20, vilket stammer med de bevarade rorstullregistren. Från 1630-talet finns ej något bevarat register. De i lånsråkenskaperna upptagna inleverarede beloppen visar en besoksfrekvens liggande mellan 10 och 20 liksom under foregående årtionde. Huruvida Grytehamn besokts av ett storre antal fartyg an hår angivits, finns ej mqjlighet att med stod av tillgångligt kållmaterial avgora.⁵⁸

---

58 Uppgifterna håmtadc från de i Hålsingborgs lånsråkenskaper upptagna postern a for inbetalad rorstull.

De i Hålsingborgs lånsråkenskaper bilagda kvittenserna från skeppare upptager de båda hamnarna Båstad och Grytehamn. Båstad forekommer relativt såiian. Under ovannåmnda period utskeppades enligt kvittenserna ved från Båstad endast två år, 1626 och 1627. Mellan dessa båda år finns dock en viss skillnad. 1626 forekom både Båstad och Grytehamn, men den senare dominerade. De i lånsråkenskaperna upptagna utgiftsposterna for frakt ger ingen som helst anvisning om skeppare eller router. Grytehamn spelade den dominerande rollen som vedhamn i Bjåreområdet, medan Båstad, Torekov och Skepparkroken hade ringa betydelse.⁵⁹

Båstad får dock ej forringas som utskeppningshamn. Det kungliga forlåningsbrevet av den 30 april 1622 till Holger Rosenkrantz på Laholms lån forpliktigade honom att sånda 1000 lass »bolved« till Kopenhamn, denna skulle han låta hugga och forslå till Båstad.⁶⁰ Tyvårr har det visat sig omqjligt att folja leveranserna från Laholms lån till Båstad och sedan vidare till Kopenhamn. Visserligen finns Laholms låns råkenskaper bevarade, men de innehåller ingenting om vedtransporter. Ej heller bilagorna till dem iarymmer några anteckr.ingar om att ved eller andra varor skeppats till Kopenhamn eller Helsingor. Blott glimtvis faller ljus over Laholms låns transporter av ved till Båstad. Ett brev av den 23 mars 1631 till Christoffer Ulfeldt och Iver Krabbe ger besked om att bonderna i Laholms lån fått befallning att ånnu en gang leverera 1000 lass ved från åsen i Båstad.⁶¹

Resonemanget i det foregående har blott rort sig om ved och vedtransporter. Kontakten mellan nordvås_tra Skåne och Kopenhama var emellertid ej så ensidig, ty bevisligen levererades också lwsmedel av olika slag. Det tillgångliga kållmaterialet år ej så utforligt, att det går att folja liv smed els transporterna. En glimt av laxleverans från ngelholm dock bilagorna till Hålsingborgs lånsråkenskaper. Det har blott rort sig enligt dessa om en ringa mångd. Ovriga livsmedelsalster upptages ej utom i enstaka fall som en randanteckning. Som underlag for en bevisforing om nordvåstra Skånes eventuella betydelse for livsmedelsforsorjningen i Kopenhamn saknar dessa anteckningar varde.

Bondeseglationen i nordvåstra Skåne spelade tydligen en relativt stor
roll for befolkningen i området. Skånelandskapens overgang till Sverige

---

59 Skeppares kvittenser, bilagda Hålsingborgs lånsråkenskaper.

60 Brevet ingår som bilaga till Hålsingborgs lånsråkenskaper, jfr. åven Kane. Brevb. 1621-23, s. 331.

61 Kane. Brevb. 1630-32, s. 426.

1658 påverkade emellertid den danska bondehandeln i Oresundsområdet.Kontakten over vattnet var naturlig for befolkningen i dessa omraden,men den svenska regeringen forbjod all handel i alia småhamnar. Trots forbud fortsatte bonderna i nordvåstra Skåne sina handelsfårder i Sundet. Tyvårr år kållmaterialet från tiden efter 1658 torftigare an det från den danska tiden. Inget kållmaterial finns från de små hamnarna.I Malmo Stadsarkiv forvaras »Malmo stads Bropennings-, Tolags - och Ståmpelspecialer«. I stort år dessa tulljournaler tillforlitliga, men en viss ofullståndighet vidlåder dessa liksom de flesta kållor av denna typ. En del uppgifter om skeppares hemort saknas t. ex. Dessa svagheter har dock i detta sammanhang ringa betydelse. Det galler blott att visa, hur trafiken på Grytehamn liksom Båstad och ovriga nordvåstskånska hamnar fortsatte efter 1658. Hamnarna forlorade ej i betydelse, men skutorna gick till Malmo med ved från Bjårebygden jåmte diverse andra varor, som smor, flåsk och hemslqjd. Befolkningen i Skåne var ej vålvillig mot de svenska erovrarna. Åren nårmast efter overgangen till Sverige låg troligen handeln nere, men under 1660-talet okar handeln mellan Bjåre- och Kullahamnar och Malmo. Flertalet skeppare seglade emellertid ej hem igen efter besoket i Malmo, utan de fortsatte till Kopenhamn eller Helsingor,⁶² detta trots forbud mot utrikeshandel.Tyvårr år det omojligt att folja skepparna på deras fortsatta fårder. Vad gjorde dessa i Danmark? Kop te de någonting eller sålde de någonting? Det forblir obesvarade frågor. Efter ett par årtionden forlorar Kopenhamn sin dragningskraft. Flertalat bonder återvånde hem igen från Malmo. Under 1700-talet sker en forandring hårvidlag. Hålsingborg blir utskeppningshamnen for ved.

Bondeseglationen i nordvåstra Skåne upphorde icke, ty inskriptionen på gravstenar på bl.a. Jonstorps kyrkogård meddelar, att inpå 1800talet det ånnu fanns bonder, som ågnade sig at sjofart. Bouppteckningar från denna del av Skåne omtalar också, att avlidna bonder var delågare i skutor. Detta år torhånda ej ett bevis for att bondehandeln levde kvar, men man anser, att den levde kvar i det s.k. partrederiet, varfor dessa bouppteckningar delvis kan tjåna som bevis for en fortsatt bondehandel och bondeseglation.

Inte endast bonderna i nordvåstra Skåne ågnade sig åt handel och
seglation utan så var fallet i hela Danmark. Bl.a. forekom sådan handel

---

62 Malmo stads Tolags-, Bropennings-och Ståmpelpenningsbok 1662-1719; Malmo stads tull-, accis- och bropenningsråkenskapcr 1606, 1647—1670. Malmo Stadsarkiv, Malmo.

på Lolland-Falster med kringliggande oar jåmte Blekinge inklusive Åhus' och Kristianstads bakland. Sinsemellan hade dessa omraden olika karaktår. Nordvåstskånes bonder bedrev fraktfart for konungens råkning. Lolland-Falsters bonder hade overskott på livsmedel men brist på skog, medan Blekinges bonder saknade livsmedel men hade tillgång på skog.⁶³ De senare idkade handel med enkelt varuutbyte.

Blekinge — Danmarks ostligaste del — var speciellt låmpad for seglation
tack vare rikedomen på oar. Landskapet var visserligen litet men
likvål delat på två lån, Solvesborgs och Kristianopels.64

Rigsarkivet i Kopenhamn har for båda lånen ett rikt kållmaterial. For Solvesborgs lån finns dels lånsråkenskaper, dels tullråkenskaper. Lånsråkenskaper finns bevarade for tiden 1592—1658, vartill kommer bilagor av olika slag. I dessa återfinns uppgifter på hur mycket hamnfogdarna i Blekinge inlevererade till lånet i tullavgifter. Redan råkenskapsåret 1606-07 uppges i en klumpsurnma hur mycket tull lensmanden fått. Eftersom denna ej angivits for varje år, går det ej att få en klar bild av handeln i lånet hårigenom. Lånsråkenskapernas uppgifter har dårfor foga varde for framstållningen, varfor de i stort sett låmnats åsido.

Den andra gruppen kållmaterial av betydelse for belysningen av handeln på Solvesborgs låns bondehamnar år tullråkenskaper, åven dessa delade på två avdelningar: Solvesborg och Solvesborgs låns hamnar.For kunskapen om bondeseglationen i Blekinge har bådadera varit

---

63 J. Hvidtfeldt: a. a., s. 30f.

64 Solvesborgs lån omfattade Lister, Bråkne och Medelstads hårader, Kristianopel lån Oster hårad.

av betydelse. Eftersom denna typ av seglation i forstå hand berorde Solvesborgs låns hamnar, d.v.s. Bodekull, Vekerum - 1610-1617 redovisasdessa tillsammans - Pukavik, Jårnavik, Hjortahammar(-strand), Matvik och Nåttraby, har tullråkenskaperna for Solvesborgs låns hamnarutnyttjats forst. Denna grupp tullråkenskaper går fram till 1631-32 for alia hamnarna utom fbr Hjortahammar och Nåttraby, som har tullregisterbevarade ånda fram till 1653. Tullråkenskaperna for Solvesborg innehåller också uppgifter, som ger mqjlighet att få en uppfattning av trafiken på ovanstående Blekingehamnar. I Solvesborgs tullråkenskaper återfinnes ej de av hamnfogdarna uppråttade registren, utan dår redovisasseglationen på småhamnarna i storre tullbocker, omfattande flera hamnar. Fram till 1646-47 upptages i dessa blott uppgifter rorande Solvesborgs stads hamn, vilka i detta sammanhang blott kan anvåndas for att komplettera bilden av bondehamnarnas trafik. Från detta år forekommer emellertid fram till 1657 uppgifter om ingående och utgåendetrafik i samtliga hamnar i Solvesborgs lån utom Hjortahammar och Nåttraby. Råkenskaperna for åren 1654-57 år mårkliga så till vida, att råkenskapsåret sammanfaller med kalenderåret - ett råkenskapsår omfattadeeljest tiden från den 1 maj ett år till nåstkommande sista april - och att råkenskaperna forts i två tullbocker, en for Solvesborg och en for Bodekull. I den forrå redovisas Pukavik och Vekerum, i den senare Matvik, Jårnavik och Guevik. Denna uppdelning år så mycket mera anmårkningsvård, som tidigare under århundradet trafiken i Bodekull och Vekerum redovisats i ett och samma tullregister.

Samtliga låns- och tullråkenskaper rorande Skånelandskapen finns, som ovan nåmnts, i det danska riksarkivet. Av någon anledning terfinnes tullråkenskaper for råkenskapsåret 1628-29 i Kammararkivet i Stockholm. De har kommit till Sverige via Norge. I framstållningen hår nedan får de komplettera det danska kållmaterialet.

Tullregistren uppråttades, som tidigare nåmnts, av hamn- eller ridefogdar.Under1610-, 1620- och 1630-talen uppgavs blott, att tull och accis uppburits av skepparna, som anlopt de olika hamnarna. Tullbockernaforde senare åren ger betydligt mera detaljerade uppgifter om olika tullar och avgifter. I dessa återfinns sårskilda register over »St. Annae Bøgningstold«, »Helsingborgs Bropenning« och over småtull.⁶⁵ Hamnfogdarna redovisade rorstull⁶⁶ och lastepengar. Redan 1554

---

65 Jfr. Kurt Stolt: a. a.

66 Den 3 februari 1625 utfårdades en tullrulla att galla »Rorstold udi Danmark«. Denna innehåller en beståmmelse, att danska skutor »ere fri for rorstold oc gifve inted videre, end de af arilds tid gifvit hafve«. Utlåndska skutor skall enligt denna tullrulla »ofver det sedvanlig« betala 2 skilling for var låst. Secher IV, s. 200.

ses, att det i Blekinge skulle utgå avgift på 4 skilling for varje låst.67
Tullrullorna fornyades ganska ofta. Uppgifterna i de blekingska tullregistrenomerlagd
rorstull och lastepengar kan tyvårr ej anvåndas for

---

66 Den 3 februari 1625 utfårdades en tullrulla att galla »Rorstold udi Danmark«. Denna innehåller en beståmmelse, att danska skutor »ere fri for rorstold oc gifve inted videre, end de af arilds tid gifvit hafve«. Utlåndska skutor skall enligt denna tullrulla »ofver det sedvanlig« betala 2 skilling for var låst. Secher IV, s. 200.

67 Kane. Brevb. 1551-55, s. 330.

beråkning av inrikessjofarten, ty kopstadsmån och bonder i Blekinge fick vid flera tillfallen lindring i tullar och avgifter på grund av landskapets»ringhet« .⁶⁸ På grund val av uppgifterna i tullråkenskaperna for Blekinges bondehamnar har tabellerna 5-7, 9-13 over trafiken på varje hamn uppråttats. Eftersom det finns stora luckor i kållmaterialet, kan uppgifterna ej bli enhetliga. For åren 1618-20 och 1633-45 saknas alia tullregister.

Solvesborg och Ronneby år stadshamnarna av betydelse i Blekinge, men de hade ingen betydelse for bondehandeln. Mycket få skutor från de blekingska bondehamnarna återfinnes i dessa staders tullregister. Av bondehamnarna var Pukaviks hamn den mest besokta. Bodekuli - foregångare till Karlshamn - var en viktig hamn, belågen mellan Vekerum (Wegerum Wigh), ett par kilometer våsterut, och Matvik, 5 kilometer osterut. Dessa tre hamnar maste ha haft mycken kontakt med varandra, eftersom sjofbrbindelserna inomskårs var tåmligen låtta att uppråtthålla. Bodekull overtog Pukaviks stållning som den mest trafikerade hamnen på 1640-talet.⁶⁹ De ovriga fyra hamnarna - Jårna\ik, Guevik, Hjortahammar och Nåttraby - var betydligt mindre besokta. Guevik och Hjortahammar var de minst betydande.

I hamnfogdarnas »Register paa hvis Ziise og Told etc.« antecknades
skepparnas namn, hemort, last och storleken av tullavgift, lastepengar
och rorstull, t. ex.:

Troligt år dock, att mycket små båtar ej registrerades och således ej betalade tull eller lastepengar. En randanmårkning i tullboken 1657 for Bodekull upplyser, att små båtar ej var redovisningsskyldiga. Dock finnes en anteckning i registret for Bodekull 1610-11 om att Olle Mickelsen i Bodekull erlade avgift »aff en liden baad«. Eftersom småbåtstrafiken ej år mqjlig att kontrollera, bor den registrerade trafiken vara underlag for undersokningen.

De sju bondehamnarna i Solvesborgs lån foreter ganska stora likheter
sinsemellan. Blott Hjortahammar och Nåttraby långst i oster skiide sig
från de våstliga genom en mindre intensiv seglation. (Tabell 11, 12).

---

68 Secher V, s. 86 och 580.

69 H. Rosengren: Karlshamns historia 1664-1914 I, Karlshamn 1918, s. 7f.

70 Tullregister for Bodekull 1611.

De två storsta av de våstliga hamnarna var således Bodekuli och Pukavik (tabell 5, 6), men Bodekull omgavs, som tidigare nåmnts, av Matvik och Vekerum. Vekerums och Bodekuiis hamnar redovisas i tuilregistret 1610-17 som en hamn. Att Matvik ej registrerats tillsammans med dem torde bero på att Matvik ligger mera isolerat an Vekerum. Av dessa två var Vekerum den viktigaste. Antalet besokande fartyg i dessa hamnar visar en sakta okning under tiden fram till 1623. Samma år forhållandet i ovriga våstblekingska hamnar. Under tiden 1623-27 finns ej några uppgifter på seglation i hamnarna dår, eftersom tullen forpaktats till Herman Wustes f. d. tjånare Hans Jensen, borgare i Kopenhamn.⁷¹ Pukavik och Hjortahammar utgjorde ett undantag. (Tabell 5).

Antalet besokande fartyg har naturligtvis ett visst intresse, men vida intressantare år skutornas hemorter (tabell 6, 7, 9-13), deras destinationsorter och deras laster. Dårvid kommer vissa likheter och vissa skiljaktigheter fram mellan de olika hamnarna.

Bodekull har ej besokts av något storre antal skutor under 1610-talet, åven om en viss okning kan konstateras. Endast de 62 besokande skutorna 1614-15 fordrar en viss kommentar, eftersom det visar sig, att hela okningen låg på trafiken med Stubbekøbing på Falster, och då aktualiseras frågan: har skepparna från Stubbekøbing kunnat erbjuda Blekingebefolkningen någon speciell vara eller har dessa haft sårskilt stort behov av ved detta år?⁷² Av tullregistren framgår ej, att Stubbekøbingborna hade med sig någon speciallast hemifrån, men val att samtliga forde ved från Bodekull. Fyra skutor medfSrde dessutom en eller två tunnor tjåra. Jåmte Stubbekøbing intog Kopenhamn en framtrådande plats som destinationsort for skutor från Bodekull.⁷³ Kontakten med Kopenhamn synes ha varit mera kontinuerlig an den med Stubbekøbing. Bland hemorterna for de besokande skepparna uppgavs både inhemska och utlåndska hamnar. Bland de inhemska intog Køge och Bornholm — som regel år ingen hamn angiven utan 6n får vara hemorten - en tåmligen framtrådande plats, foljda av Ystad. Kontakten mellan Blekinge och Bornholm var av mycket gammalt datum. I ett

---

71 Sdlvesborgs lånsråkenskaper 1621-22.

72 Falster hade som regel ovcrskott på spannmål men underskott på skogsprodukter. Stubbekøbing var sedan åldsta tid beroende av handeln. Bonderna på 6n var intresserade av att driva handel. Det kan vara en forklaring till de många transporterna av ved från Blekinge. Jfr. B. Liisberg: a. a., s. 101 ff.

73 A. Hallenborg: Kristianopel såsom stad under svenskt vålde, Blekinge Hembygdsforbunds årsbok, 11, 1927, s. 17.

1610-1617 rcdovisas Bodekuli och Vekerum tillsammans. Från 1621 galler den
forstå siffran Bodekuli och den andra Vekerum under resp. rubrik.

brev av den 2 april 1511 skrev årkebiskop Birger Gunnarsson till innevånarna i Aakirkeby, att de fick segla till Blekinge och byta sin spannmål mot byggnadstimmer.⁷⁴ Dessa handelsforbindelser rnellan on och Blekinge uppeholls langt fram i tiden, vilket framgår av de stora besokssiffrorna for Bornholmsskeppare under hela 1600-talet.⁷⁵

Jåmfores Pukavik med Bodekuli vid samma tid finner man, att Pukavik ej registrerat någon seglation forrån 1613. (Tabell 7). Under de foljande åren var Pukavik flitigare besokt ån Bodekull. For Pukaviks del var Kopenhamn 1612-17 den dominerande avgångs- och destinationshamnen for de produkter, huvudsakligast ved, som utskeppades. Nåstan lika viktigt område for skeppningen av ved från Pukavik var Bornholm, om hamnarna på 6n råknas som en enhet. Nexø, Rønne, Svaneke, Allinge och Hasle redovisas i Pukaviks tullråkenskaper var for sig. Kopenhamnsbåtarnas antal låg mellan 30 och 35 och Bornholmsskutornas mellan 25 och 40. I ovrigt visar Pukavik en ringa kontakt både med ovriga danska hamnar och utlåndska, såsom Stralsund, Colberg, Rostock och Danzig. Bodekulls kontakt med dessa hamnar var dock betydligt storre. Under 1600-talets borjan utfardades i ett flertal brev tillstånd att skeppa ved ur riket.⁷⁶ Tyskarna medforde emellertid 61 och spannmål, som de sålde, når de håmtade ved i Blekinge. Den 18 juni 1623 utsåndes ett oppet brev om att bonderna i Blekinge fick utfora al- och bjorkved till Tyskland.⁷⁷ I Warnemunde Zollbuch finns uppgift om destinationsort »Blekinge«. Alfred Huhnhåuser anser, att skepparna till Norge från tyska hamnar på vågen dit lossat varor och fyllt på sin last i Blekingehamnar.⁷⁸ Warnemunde år dock ej ofta representerat ide blekingska tullregistren. Stralsund och Colberg forekommer oftare. Kontakten med de tyska hamnarna kan också ges en annan forklaring, som egentligen galler for de syddanska oarna. I de hamnarna tillåmpades under 1503-talet och troligen åven under 1600-talet en viss byteshandel. Kopmånnen i ståderna ville ej ge bonderna reda penningar i betalning for deras varor, vilket de fick i de tyska hamnarna.⁷⁹

---

74 G. L. Dam og H. K. Larsen: a. a., s. 25f.

75 De bornholmska tullråkenskaperna från denna tid åray ringa omfattning, varfor det ej år mqjligt att få någon uppfattning om vad slags varor, som infordes i ons hamnar. De omfattar blott tulljournaler for smor, talg, hudar och skinn åren 1637— 39. Ingen hamn i Blekinge år nåmnd.

76 Kane. Brevb. 1616-20, s. 188.

77 Secher 111, s. 498; Secher IV, s. 75.

78 A. Huhnhåuser: Die Schiffahrt. Rostocks Seehandel von 1635-1648, Beitråge zur Geschichte der Stadt Rostock, Bd. 8, Rostock 1914, s. 27.

79 B. Liisberg: a. a., s. 105.

Når skepparna horde hemma i de storre danska hamnarna, tillhorde skeppen troligen ej bonderna. Eftersom de kungliga breven om handelnpå de blekingska hamnarna var riktade till bonderna i landskapet, torde det trots allt ha rort sig om s. k. bondeseglation. Detta understrykesytterligare

strykesytterligarevid ett studium av skepparnas hemorter. Elieholm - en plats strax intill Vekerum ungefar 20 kilometer från Pukavik - hade haft stadsråttigheter till 1600.⁸⁰ Besokare från Elieholm forekom 2 ganger i Bodekuli, men under 1616-17 gjordes 7 besok från Elleholm 1 Pukavik. Niels Pedersen hette besokaren i Pukavik. Vid tre av besoken,i juni 1616 och i april 1617, erlades inga lastepengar och ingen last angavs, men vid de fyra ovriga besoken betalade han rorstull. Han lastade »bondstanger« en gang och »något knapholt« en annan gang. I juni 1616 medforde han 8 pund smor och i maj 43 laxar. Elleholmsbefolkning var ej stor, ett hundratal personer.⁸¹ I Elleholms jordebok 1616 återfinnes Niels Pedersen, som erlade landgille: 6 skilling 2 ort, 7 skåppor »byg«, 3 skåppor havre, ett lamm, 1 gås, 3 pund gåsteriål, 1 pund matål och 10 ågg. Skepparen Niels Pedersen år sannoliktidentisk med bonden Niels Pedersen i Elleholm. En ganska livlig kontakt mellan Elleholm och Pukavik forekom. Forklaringen återfinns i 1621-22 års jordebok for Elleholm, dår det angavs, att Pukavik horde till Elleholm. En ej registrerad småbåtstrafik kan ha forekommit. Elleholmborde råtteligen i tullregistret ha redovisats som egen tullplats, eftersom det i ett kungligt brev av den 10 juli 1507, då orten ånnu var årkebiskoplig forlåning, heter »ath wore kiære undersatthe, som bygge oc boo udj Elleholm mwge her effter sellige oc kiøbe meth tyske kiøbmaendoc mwge segle til Tyskland«.⁸² A ven Bodekulls ridefogde registreradebondeseglation. Hemorter som Nåttraby, Hunnemara, Widby o.s.v. visar hån mot bonder, som var ute på handelsfårder. Två man från Hunnemara besokte Bodekull 1611-12. Den forste var Bager Jossen, som betalade tull for 4 tunnor 61 med I1I¹/₂ ort P^er tunna, tillsammans I1I¹1₂ daler men ej rorstull eller lastepengar. Den andre var Junge Pedersen,som erlade 1 daler i tull for 2 håstar. Bager Jossen kom en gang till och betalade tull for en hast, två oxar och tre kor med 11/^l¹/^ daler.

Dessa ovannåmnda kan representera bondeskeppare, men i Pukaviks tullregister 1614-15 forekom en annan typ av »skeppare«. Mannen år »Hans Kirkesyender paa Elleholm«. Han seglade inte sjålv utan sande sin last med en annan skeppare. Tånkbart år, att Hans Kirkesyender var uppkopare av djur från Nordblekinge eller mqjligen Småland. For detta talar foljande utdrag ur registret for 1614-15:

---

80 Secher 111, s. 89.

81 Antalet år ungefårligt. Solvesborg hade vid denna tid 107 invånare; med ledning av uppgifter i jordebocker o.d. torde Elleholms befolkningssiffra också ligga omkr. 100.

82 Privilegier, Resolutioner 0.5.v., s. 426.

Hans Kirkesyenders yrke går ej att faststålla. Den kungliga brevvåxlingen från 1600-talets borjan ger vid hånden, att det fanns tillstånd for svenskarna att drivaner sina djur till Blekinge och sålja dem genom danska mellanhånder. Eftersom denne man skickade med djur och betalade tull for dem, år det ej uteslutet, att han var en dylik mellanhand .⁸³

En del av skepparna från dessa småorter torde ha varit bonder, men några maste antagas vara yrkesskeppare. De sistnåmnda forde skepp mestadels tillhoriga adelsmån, t. ex. »Hans Albrechtson udj Københaffn, som forer Welb. Hans Juuls skuda«. En eller ett par sådana skeppare forekom varje år i Pukaviks tullregister men saknas for dvriga blekingska bondehamnar.

Fraktseglation forekom i både Pukavik och Bodekuli. Från Pukavik utfordes sådan av Hans och Jens Andersen från Elleholm. 1621-22 besokte dessa två Pukavik sju ganger for att lasta ved till Kopenhamn. Under foljande år återkom dessa jåmte några andra fraktskeppare. I tullregistren omtalades några få ganger under 1600-talet, att veden i Pukavik håmtades av skeppare, som forde annans båt. Detta år en annan form av fraktseglation. Denna typ år vanligare i Bodekull. Den 12 juni 1621 lastade Mickel Weidemand från Rostock ved i Bodekuli. Enligt anteckning i registret hade han sina redare i Kopenhamn. Den 27 juli s.å. finns foljande anteckning i registret: »Jochum Schmidt aff Rostock, som haffde hans Redare udj Københauffn, ladde Brennevid, som hand førde til Københauffn«. Denne man var således anstålld av någon eller några personer i Kopenhamn. Både i detta sista fall och i Pukavik kan en antydan till partrederi spåras.⁸⁴ Påpekandet vid Jochum Schmidt, att han skulle segla till Kopenhamn med sin vedlast, aktualiserarfrågan, huruvida skepparna som regel gick direkt tillbaka till sina

---

83 Secher IV, s. 583.

84 Jfr. S. Gerentz: Partrederiet i svensk sjofartshistoria, Foreningen Sveriges sjofartsmuseum i Stockholm årsbok 1948, s. 55f.; E. Grill: a. a., s. 190ff.; W. Vogel: Geschichte der deutschen Seeschiffahrt, s. 373f.

hemorter eller ej. Om ej annat angavs, maste det antagas, att de tervåndehem.
samtliga Blekingehamnar forekom under 1650-talet
noggranna anteckningar om vart båtarna var destinerade.

Den vara, som lastades i de blekingska hamnarna, var ved. Vedens allt overskuggande stållning framkommer i overskriften på 1622-23 års tullregister: »Fortegnelse paa dend Wedtold, som i Blegind udj de 7 herefter specificerit hauffner er opboren fra Phillippi Jacobi Daug Anno 1622 oc til Aarsdaugen igienn Anno 1623«. Veden var således den gemensamma exportvaran. Hur stora mångder ved det egentligen rort sig om år ej mojligt att avgora, ty uppgifterna rorde i många fall blott en last ved. Båtarnas låstetal angavs ej. En del skeppare fick betala ll^ mark i lastepengar, medan det stora flertalet betalade 1 mark. En viss skillnad i mångd utskeppad ved torde kunna utlåsas hårav, såvida det ej i stållet ger uppgift om vedens kvalitet. Något litet om vedsorten angavs dock. I Pukaviks tullregister 1631-32 skiides mellan bjork- och bokved. Åven furuved forekom. Under 1630-talet fordes stora mångder ved till de nordtyska hamnarna, dår Rostock dominerade.⁸⁵ De tyska skepparna utgjorde tillsammans det storsta antalet skeppare. Danska hamnar var foga representerade. 1627-28 var ej en enda båt destinerad till Kopenhamn. I stållet gick ganska många vedfrakter till de syddanska oarna från Bodekull. Stubbekøbing spelade en stor roll som mottagarhamn for ved. De syddanska oarnas befolkning håmtade ved både från Blekinge och nordvåstra Skåne, vilket forklaras av bristen på skogsprodukter dår och tillåten seglation inom landet.

Jåmfores Pukavik och Bodekull, så hade Pukavik sin fornåmsta kontaktmed Kopenhamn, ty en tredjedel av samtliga båtar från Pukavik gick dit. Bornholm med sina många hamnar var ett annat viktigt avsåttningsområdefor ved, utford over Pukavik. Rønne var den viktigaste hamnen utom 1631-32, då Nexø fick mest ved från Pukavik. En annan iakttagelse betråffande besokarnas i Pukavik hemorter år det stora antaletsyddanska orter, som år representerade. Oarna Falster, Lolland, Moen och mellanliggande oar spelade for Pukaviks del lika stor roll som for Bodekulls. Redan for Bodekulls del anas en viss anknytning till den nordvåstskånska bondeseglationen. Några orter, angivna i tullregistretfor Pukavik, må uppmårksammas, nåmligen Amager och Dragør samt Laholm. Genom dessa namn vinnes anknytning till Bjårehalvon och dess bondeseglation. Om det var samma personer som besokte både

---

85 K.-F. Olechnowitz: Handel und Seeschiffahrt der spåten Hanse, Weimar 1965, s. 54 ff.

Pukavik och Bjårebygden, går ej med såkerhet att faststålla. Rorstullregistreni Grytehamn upptog, som ovan nåmnts, blott fornamnen på skepparna, medan tullregistren for Pukavik var noggrannare forda. 1629-30 besokte Jon från Amager Bodekuli. Samma år upptog rorstullregistreti Grytehamn en man Petter Jon från Amager.⁸⁶ Vedhandeln i Blekinge och vedhandlen i nordvåstra Skåne hade betydelse for vedforsorjningenpå Sjålland. Kontakten med nordvåstra Skåne fortsatte senare. Den 15 juli 1652 håmtade Jens Madtzen från Grytehamn »ti tolker fyrre plankor, tu tutzen Egge plankor och en fauffn Weed, hvormedhand willde til Københauffn«. Detta år ytterligare ett bevis for att vedhandeln i Blekinge och vedhandeln i nordvåstra Skåne varit av liknandebetydelse.

Tidigare har nåmnts, att en viss fraktseglation forekom i de blekingska hamnarna, men om redaren bodde i Kopenhamn, vem ombesorjde då timmer- och vedleveranserna i Blekinge? I Pukavik fanns en befraktare for ekeplankor - Olle Pedersen i Hollie. Varje gang ekeplankor utfordes, hade lasten intagits hos honom. Icke blott enskilda kopare fick ekevirke genom honom. Kungl. Maj:ts skepp - Nagtt Svenn - håmtade 1629-30 två ganger ekevirke hos Olle Pedersen. Henrik Biskops krejer forde också ekelast.

Bland befraktarna i de blekingska hamnarna forekom också kungliga åmbetsmån, som Holger Rosenkrantz och Hans Juul. Otto Lindenow, konungens befallningshavare i Solvesborgs lån, hade eget vedforråd, ur vilket ved håmtades och fordes till Kopenhamn av Mickel Andersson.

Bodekull och Pukavik var utan diskussion de storsta bondehamnarna i Blekinge. I Karlshamns historia behandlar H. Rosengren stadens tillvaro som Bodekull under den danska tiden, men forfattaren tillmåter Bodekuli alldeles for stor betydelse i forhållande till ovriga hamnar i landskapet. Under 1610-talet var Pukavik den livligast besokta hamnen. Sin forstarangsstållning beholl den till 1640-talet. Mot Rosengrens påstående »att de hamnar, »ladesteder«, som i forrå hålften av 17:de århundradet funnos i Solvesborgs lån, var ingen livligare trafikerad an Bodekull«⁸⁷ maste stållas de totala besokssiffrorna for ovriga hamnar. (Tabell 5). Pukavik var mera besokt ån Bodekull. Detta kan naturligtvis bero på att Pukavik låg långre våsterut och var den forstå vedhamn de danska skepparna anlopte.

---

86 Det år omqjligt att indentifiera blekingeseglande Jon från Amager med någon av de grytehamnsbesokande Amagerskepparna. Det år dock ej uteslutet, att det kan rora sig om samme Jon från Amager, som besokte Grytehamn.

87 H. Rosengren: a. a., s. 7f.

Vekerum och Matvik låg, som ovan nåmnts, på omse sidor om Bodekull, och dessa båda hamnar kom efterhånd i skuggan av Bodekuli. Vekerum hade stor trafik endast under ett fåtal år. (Tabell 6). Många likheter med Bodekull finns. Utskeppningsvaran var ved, som mest fordes till Kopenhamn. Åven tyska skeppare från Rostock och Greifswald besokte hamnen. For Vekerums del kan mångden utford ved till Tyskland anges. (Tabell 8). Någon annan vara an ved tycks ej ha forekommit i denna lilla hamn. Att Bodekull och Vekerum haft livlig kontakt år odiskutabelt, eftersom Bodekull och Vekerum forde gemensamt tullregister vissa år.

Matvik, som ligger lika nåra Bodekull som Vekerum, hade ej så nåra kontakt med Bodekull. Liksom de ovriga hamnarna i våstra Solvesborgs lån var Matvik livligt besdgt. (Tabell 5, 9). Antalet besokande skeppare i Matvik var under 1610-talet lika stort som i Bodekull. Samma okning mot slutet av decenniet registreras i Matvik som i ovriga bondehamnar. For Matviks del spelade Kopenhamn ingen roll. Stubbekøbing dåremot svarade for de fiesta besoken, gott och val 35°/₀ av samtliga. Lolland hade också en viss betydelse som avnåmare for från Matvik utskeppad Blekingeved. Inte bara Lolland utan också många av de små oarna i sunden soder om Sjålland, t. ex. Langø och Askø, nåmnes i tullistorna for Matvik. Hela den sydostra ovårlden i Danmark synes ha varit fattig på ved, eftersom så många orter år representerade i tullforteckningarna for Solvesborgs låns hamnar.

Ganska mycket ved gick också till Tyskland. Utlåndska fartyg, som
ej fick full last i tillåten hamn, kunde fortsåtta till olaga hamn och
håmta ved.88 Kolberg hade en viss kontakt med Matvik. Ol infordes

---

88 Secher 111, s. 232f.

dit. 1610-11 betalade Jacob Wollter från Kolberg tull for bl.a. 13 tunnor61. I juni 1611 håmtade Gryder Bernt från Stralsund 4000 enestakar. Om han sålde något, finns ej angivet. Hela 1600-talet forekom skeppare såljande 61 och håmtande ved, enestakar el.d. I ovrigt kan konstateras, att Matvik hade kontakt med hela ovriga Danmark. Det som skiljer Mat\ ik från Pukavik, Bodekull och Vekerum år nårmast, att Bornholm ej haft kontakt med hamnen.

Matvik och Vekerum borde ha haft lika stark stållning. Under de foljande årtiondena visar sig Matvik vara starkare ån Vekerum. Eljest fbljes en liknande utveckling i samtliga nåmnda bondehamnar med sånkt besoksfrekvens mot slutet av 1630-talet. Om Bodekull, Matvik och Vekerum jåmfores, finner man, att Rostock var den viktigaste destinationshamnen for alia tre. Stubbekøbing betydde ingenting for Vekerum, och Kopenhamn spelade ej någon roll som exportort for Matvik. Åhus fick 1622-23 ganska mycket av lasterna från Matvik.

Mot slutet av den danska tiden minskar seglationen i Matvik. Bodekulls okade trafik inverkade håmmande på de kringliggande hamnarna. Ett visst samspel mellan Matvik och Bodekull spåras, då antalet till Matvik kommande skutor från Rostock var storre ån antalet avgående. I Bodekull var forhållandet det motsatta. Detta kan vara ett bevis for mindre tillforsel av ved till Matvik, något som också understrykes av att skepparna från de syddanska oarna helt forsvann.

Av Solvesborgs låns bondehamnar år ånnu en - Jårnavik - jåmforbar med Pukavik och Bodekull. Mindre betydelse ån de både sist nåmnda hade dock Jårnavik. (Tabell 10). Antalet besokande skeppare var ungefårhålften av Pukaviks och Bodekulls. Liksom i Matvik spelade Stubbekøbingstor roll, medan Kopenhamn ej nåmnts som destinationsort. Veden tycks ej heller ha spelat samma overskuggande roll. Jacob Otte från Kolberg betalade 1613-14 tull for 15 håstar och minkar. Några skeppare med troligen tyska namn men utan angiven destinationsort fortullade 4 minkar, 4 not, 6 kvigor och 6 gåddor, men var ifrån de kom eller vart de reste, år ej kant. Några fraktskutor upptrådde också i Jårnavik. Skepparna - Henrik Kauffmeister, Carsten Pristang, Henrik Graa och Jacob Frisk — kom från Rostock och återvånde dit. Vad dessa båtar forde for last, angavs ej. Troligen var den ved, ty något år senare betalades av dem samma summa for en viss mångd ved. Samtliga skutor uppgavs betala 2 skilling i rorstull. 1616-17 uppgavs de utskeppade lasterna bestå av ved. Fraktseglationen tycks ha spelat storre roll hår ån i Pukavik och Bodekull. Bland befraktarna mårkes Jacob Skomager

från Bornholm. Han gav i uppdrag åt Staffan Degnen i Rostock att stå for frakten. Skutan tycks ha varit ganska stor, ty lastepenningen var Ismark. En annan Rostockbo, som tog frakt for andra, var Hans Smed. Han var vid sitt forstå besok utrustad med konungens pass. Samma år, litet långre fram, gjorde han ett nytt besok, då det anmårkes i tullregistret: »Hans Smed aff Rostock, som en Ystadsmand haffde fragtet«. Jacob Meier i Køge var en annan befraktare av Rostockfartyg. Lasten från Tyskland utgjordes hela tiden av 61.

Jåmavik kunde emellertid enstaka år måta sig med Bodekull. Pukavik var visserligen hela tiden flitigare besokt. 1620-talet innebar en minskning for Jårnavik. Trots detta inlevererade Jårnavik 1621-22 den storsta tullintåkten till Solvesborgs slott: 123¹/₂ riksdaler ll^ riksmark 4 skilling. Detta berodde på att 24 av de 43 frakterna från Jårnavik gick till Tyskland, ty for all ved, exporterad till utlåndsk hamn, utgick tull. Samma år forhållandet foljande år. Någon enstaka gang forekom någon annan tysk destinationsort utover Rostock. I juli 1621 t. ex. kom Peter Nersing från Liibeck med 18 tunnor salt.

I ovrigt skiljer sig Jårnavik ej från ovriga bondehamnar i Solvesborgs lån. De syddanska oarna spelade en stor roll. Ungefår 20°/₀ av alia skutor från Jårnavik gick till Nykøbing på Falster. Många småoar var åven representerade liksom några skånska hamnar. Skeppare från Malmo, Trelleborg, Ystad och Åhus håmtade ved till sina hemorter i Jårnavik.

Under 1610- och 1620-talen var Jårnavik också en viktig utskeppningshamn for ved till tyska hamnar. Under 1630-talet år bondeseglationen så gott som okånd. Kållmaterial saknas helt. De sista årtiondena av den danska tiden minskade trafiken i Jårnavik. Någon påvisbar bondeseglation forekom ej, men trots detta var Jårnavik en typisk bondehamn med overvågande vedhandel. Troligt år emellertid, att Jårnavik också haft en ej regis trerad småbåtsseglation.

Av Solvesborgs låns hamnar återstår utover Guevik, som 1629 blev Årydbondernas hamn,⁸⁹ Hjortahammar och Nåttraby. Under det forstå året - 1629-30 - anlopte 8 fartyg Guevik. Sedan forsvann hamnen ur tullregistren fram till 1646-47. Någon storre trafikintensitet under tioårsperioden till 1657 visade inte Guevik. Antalet anlopande fartyg var aldrig storre ån 15. (Tabeli 11).

Till skillnad från de ovriga småhamnarna i Blekinge hade Guevik
nåstan endast kontakt med tyska hamnar. Rostock år den hamn, dit

---

89 Secher IV, s. 479.

flertalet skutor var destinerade under tiden 1646-57. Fram till 1654 gick också regelbundet ett par båtar till Kopenhamn, men sedan forsvann denna stad ur Gue\ iks tullista. I stållet gick fler lastade båter till Danzig.Endast 1657 angavs 5 ankommande båtar från sistnåmnda stad. Enstaka Guevik-besokande båtar gick till danska hamnar. Ved var den viktigaste utforselvaran från Guevik liksom från de ovriga Blekingehamnarna.

Hjortahammar och Nåttraby var de ostligaste hamnarna i Solvesborgslån. De intog en sårstållning. Både var betydligt mindre besokta an de ovriga. (Tabell 5, 12 och 13). Vid Hjortahammar fanns det ej någon verklig hamn, utan båtarna lade till vid stranden, vilket framgår av rubriken på »Register paa huis Ziise oc Tolld er falden vidt Hjortahammarstrand A° 1611«. Nåttraby var en båttre skyddad hamnplats,en liten bit upp i Nåttrabyån. Nåttraby var Solvesborgs låns utpostmot Kristianopel lån. Att dessa både hamnar redovisas for sig sjålva

beror på att tullråkenskaperna for dem blott går fram till åren 1652-53
och att de ej sammanforts i en tullbok som andra bondehamnars.

Antalet besokande båtar i dessa båda hamnar var ej stort. For Hjortahammars del rorde det sig om tjugotalet per år, for Nåttraby ett något fårre antal. Troligen berodde det ringa besokarantalet på att platsen låg skyddad inne i skårgården och var svåråtkomlig for fråmmande sjofarare. Utlåndska skeppare forekom i stort sett inte i Hjortahammar. Nåttraby låg inte heller sårskilt låttillgångligt, dårtill langt åt oster. Hjortahammar uppsoktes av en tysk skeppare under 1603-talet och Nåttraby av tre. Fortsåttes jåmforelsen, finner man, att seglationsperioden i alia Solvesborgs låns bondehamnar borjade i februari-mars och pågick till oktober-november. I Hjortahammar borjade seglationsperioden omkring den 1 maj och slutade omkring den i september.

Skutor från de syddanska oarna var talrikt foretrådda i både Hjortahammar och Nåttraby. Vidare år det anmårkningsvårt att i båda dessa ostliga hamnar skeppare från de andra blekingska bondehamnarna gick in med sina skutor. Åven blekingska fraktskutor forekom. 1616-17 års tullregister for Nåttraby upptog en sådan: »Thend 28 juli lade Prestens brøder udi Netterby en skuda med Brenneved, som haffde hemma i Aahus«. Troligen var dessa »Prestens brøder« bonder, som sålde ved till någon skeppare. Åven Ronneby och Lyckeby var representerade som hemorter for Nåttrabybesokare.

Ved var åven i dessa hamnar en viktig vara, men i Hjortahammar var tillgången på ved ej alltid så god; så besokte 16.5-16 Jacob Jensen från Nykøbing på Falster Hjortahammar, erlade rorstull, men han »fick ingen last her inde«. Samma skeppare kom tillbaka år efter år något som ej forekom i andra Blekingehamnar i samma utstråckning.

Bakom leveranserna i Hjortahammar finns ej angivet någon såljare, men i Nåttraby betalade 1612-13 Kort Hansen tull for fyra håstar, »hand sender til Tyskland« och 1613-14 for »6 heste oc 4 hopper, som hand udforde, der hand siste reise giorde«. Om han seglade sjålv eller blott var exporter, står ej att få uppgift om.

Hjortahammar med sin ringa seglation ger mera intryck av att ha en bondeseglation ån ovriga bondehamnar i Blekinge. En del av dem, som seglade dårifrån, angav Wambåsa eller Lilla Wambåsa, som ligger 3-4 kilometer norr om Hjortahammar, som hemorter. Andra hemorter for skeppare från Hjortahammar var Tromtosund, ungefår 2 kilometer nordostut, Kuggeboda och Styrsvik. Soder om Hjortahammar ligger Almo. 1629-30 kom Peder Magnusson från Almo till Hjortahammar och

erlade lastepengar och rorstull for enestakar. For AJmobefolkningen var det helt naturligt att håmta ved o.d. från fastlandet, innan de gav sig ut på handelsfarder. Dessa blekingar torde representera bondeseglation av den typ Kulturhistoriskt lexikon for Medeltidsforskning avser.

Åven Nåttraby besoktes av bondeseglare. Den 20 maj 1621 kom Peter Mortensen från Lyckeby dit. Han lastade ved och betalade rorstull for två resor. 1627 avseglade Per Nielsen från Skillinge från Nåttraby med stakar. Hans båt var liten, vilket gållde det stora flertalet Nåttrabybesokandebåtar. Listerby och Hasslo var också orter, varifrån skepparekom till Hjortahammar. Från Lolland hade både Nåttraby och Hjortahammar en serie besokare år efter år. Kopenhamn spelade inte

någon roll for seglationen i dessa småhamnar. Mot slutet av 1640-talet skedde en forandring i både Hjortahammar och Nåttraby. Kdpenhamn blev som destinationsort for skutor från de båda hamnarna val jåmforbarmed Lolland. De lollåndska skepparna kan mycket val också representerabondehandel och bondeseglation.⁹⁰

1629-30 fanns bland de besokande skepparna i Hjortahammar en svensk, som kom från Kalmar och »frilade nogit i hans last«. For detta fick han betala 2 riksdaler 1 riksort i tull. Några flera svenska besokare forekom knappast i någon Blekingehamn under 1600-talets borjan.

I de fiesta fall år ingenting kant om båtarnas storlek, men for Hjortahammarsdel

---

90 H. Hjelholt: a. a., s. 27.

hammarsdelkan under 1640-talet denna håmtas ur tullregistret.
(Tabell 14). 1640-talets skutskeppare anvånde sig ej av några storre
skutor. Ungefår samma uppgifter hade hamnfogden i Nåttraby angivit.

Ved var den viktigaste exportvaran från samtliga blekingska hamnar. Tullregistren år tyvårr fattiga på uppgifter om varor ombord på båtarna. Det sista årets tullregister for Hjortahammar, d.v.s. 1652-53, har emellertid intressanta uppgifter hårom. Hår finns nåmligen antecknat, vad skutorna forde for last, då de anlopte Hjortahammar. I de fiesta fall angavs blott, att de var ballastade med sand, men for skepparen Mickel Staffer från Saxkøbing, som anlånde till Hjortahammar den 6 april 1652, angavs, att han kom dårifrån »med sin førende skude, drektig sex lester, indførde Erter 18 tr«. Blekingebonderna levde i ett skogrikt land och bytte bort sin ved mot livsmedel. Oarna Lolland och Falster var mycket fruktbara. Vete och årtor var de vanligaste overskottsprodukterna .⁹² Dårfor år Mickel Staffers last av årtor till Hjortahammar betecknande for varuutbytet mellan bonderna i skogrika trakter och bordiga.

Det var åven under 1640-talet mest fråga om en utforsel av brånneved
från Hjortahammar, men en del andra skogsprodukter forekom också.
Enestakar var en vanlig exportvara. 1646^-7 ingick sådana i lasten på

---

91 Under 1647—48 registrerades också en »liden« båt samt en s.k. vålboren skuta utan angivet låstetal.

92 H. Hjelholt: a. a., s. 28.

3 båtar av 5. Det var stora mångder enestakar, man utskeppade, vilket
framgår av nedanstående siffror.

Okningen år markant. Vart alia dessa enestakar gick, kan naturligtvis
ha ett visst intresse. Tabeli 15 ger en bild av med vilka hamnar Hjorta-

hammar drev handel. Åven Nåttraby tullråkenskaper ger uppgifter av
detta slag. Dessa visar, att åven dår dominerade utforseln av skogsprodukter.
(Tabell 16). Som komplement till Hjortahammars handels-

partner på andra sidan havet finns samma eller liknande uppgifter for Nåttrabys del. (Tabell 17). Av de båda tabellerna for Hjortahammar och Nåttraby framgår, att det storsta antalet enestakar gick till de syddanskaoarna. For Hjortahammars del gick dock den stora massan till Trelleborg, 20600 av totalt 52200. Från Nåttraby fordes enestakar till Åhus och Ystad. En del varor bl. a. tjåra håmtades i Nåttraby men fortulladesi

tulladesiRonneby. I och for sig sager dessa båda tabeller inte så mycket
mera an att vissa delar av Danmark led brist på skogsprodukter, medan
Blekinge hade ett stort overskott.

For Nåttrabys del finns ytterligare en tullista for kalenderåret 1652, som år intressant, eftersom den innehåller uppgift på infbrseln till Nåttraby och dessutom anger båtarnas storlek liksom båtarnas ankomstoch avgångsdag: »Skipper Lauffridz Soffrensson aff Københauffn ankommen fra ibm med sin førende Boiert, stor 4 lester, inførde Rug Etthundrithalfftredsinstyffne tr, Malt Itt hundrit tr, hvoraff hand en andeel her forhandlet, haffe Resten udført til Christianopel den 3 aprilis«. Seglationsperioden var mycket kort detta år, från den 27 mars till den 20 augusti. Skepparna låg kvar i minst åtta dagar och långst i tre veckor. En del skeppare seglade dock ej direkt från hemorten till Nåttraby utan angjorde annan hamn på vågen. Den 18 april 1652 anlånde Niels Lauffridzsen från Næstved, men han uppgavs hora hemma i Kopenhamn. Den 6 maj s.å. kom Nakskov-skepparen Jacob Fredrick - sen från Kopenhamn med sin ballastade skuta. Han seglade till Nakskov igen den 19 maj, las tad med 5 famnar ved och 2000 »bondstagar«. Den 15 maj kom en liten 2-låsters skuta från Stralsund. Den fordes av skepparen Olle Rasmussen från Nakskov, dit den seglade den 2 juni.

Av ovanstående tabeller framgår, att de både ostliga hamnarna i Solvesborgs lån hade mycket stora likheter. De handlade med ungefår samma varor och med samma hamnar. Det år också tydligt, att de skiljer sig från de våstligare hamnarna i lånet.

Den ostligaste delen av Blekinge, Oster hårad, bildade efter 1600 ett eget lån, Kristianopel lån. Om forhållandena i det ostligaste håradet i Blekinge finns fore 1600 mycket sparsamma uppgifter. Lyckeå lån raderades helt ut och ersattes av det nya lånet. Om lånet och dess skotsel ger Kristianopel lånsråkenskaper lika gott besked som Solvesborgs låns råkenskaper om det våstliga lånet. Den borgerliga nåringen, handeln, i Kristianopel lån kan emellertidfoljas i tullråkenskaperna for detta lån.⁹³ Dessa finns for 1604-06 och i lopande foljd från 1613. (Tabell 18). De två forstå registren år ej forda på samma sått som de ovriga tullregistrena. Blott ankommande och avgående fartyg och deras destinationsort samt erlagd rorstull angavs. Samma år forhållandet 1613-18. Från 1618-19 blir tullråkenskaperna mera innehållsrika och jåmforbara med Solvesborgs låns. Dock finnes ej i Kristianopel låns tullråkenskaper sårskilt forda register for bondehamnarna. I lånet fanns ett flertal sådana, Sandhamn, Klagebåck, Hammarbyvik, Attenås och Bredvik. Viss handel forekom over dessa. Svårigheten att folja denna handel år stor, då alia små hamnar redovisas i samma register som Kristianopel. Några uppgifter om erlagd rorstull forekom ej från 1619—20 till 1645—46 och då blott for detta år och det foljande. I Kristianopel lån uppråttades av hamnfogdarna ett speciellt småtullregister, som år detaljerat på ett annat sått ån det vanliga tullregistret.⁹⁴ Kållmaterialet blir genom denna delning i två register betydligt mera svårbearbetat, risken for fel okar. Såkert år dock att tullråkenskaperna for Kristianopel lån har betydligt fårre uppgifter ån Solvesborgs låns. Orsaken till detaljfattigdomen kan ligga i de stora tullåttnader, som Christian IV beviljade borgarna i Kristianopel liksom bonderna i lånet.⁹⁵ Hela Blekinge hårjades ofta av svenskarna under grånsstrider. Hårdast drabbades det ostliga lånet. Befolkningen orkade ej betala de dryga avgifter kronan kråvde. Dårfor befriades Kristianopel från tull 3 år från 1623 och sedan ytterligare 5 år från 1626.⁹⁶

Handeln i Kristianopel gynnades sårskilt av Christian IV, ty han

---

93 Rigsarkivet i Kopenhamn, Reg. 108 b: Tullråkenskaper for Kristianopel lån.

94 Jfr. Kurt Stolt: a. a.

95 Kane. Brevb. 1621-23, s. 325, 1624-26, s. 782.

96 Uppgift hårom i bilagda anteckningar till Kristianopels tullråkenskaper.

hade på bekostnad av andra staders stadsråttigheter givit Kristianopel sådana. Huruvida båttrafik forekommit i Oster hårad fore 1600, år ej mqjligt att avgora, men det år troligt, att bonder och fiskare utnyttjat de naturliga hamnarna i ostra delen av Blekinge liksom man gjort i de våstra delarna. I samband med inråttandet av Kristianopel berors på sått och vis handeln i olaga hamnar. I en forordning av den 6 november

1606 heter det, att ingen efter detta datum fick segla till Lyckå hamn eller andra olaga hamnar i Blekinge utan alia skulle segla till Kristianopeloch dår driva handel.⁹⁷ Detta påpekande har speciellt intresse som belågg for att bonderna i Blekinge ågnade sig åt olaga handel och dårmed undanholl kronan dess råttmåtiga inkomst. Redan i juni 1607 kompletterades ovanstående med en ny forordning med tillstånd for

---

97 Secher 111, s. 218f.

bonderna i Kristianopel lån att anvånda tre hamnar, Lyckeby, Hammarbyvikoch Klagebeck. Från dessa fick ved foras utan hinder till annan dansk hamn, dock ej till utlåndsk.⁹⁸ Trots att det finns ett tillståndfrån 1607 att driva handel i bl. a. Hammarbyvik, upptages ej någon trafik i denna eller någon annan av de små hamnarna i Kristianopellåns tullråkenskaper forrån 1619-20.

Av tabell 19 framgår, att tullnåren i Kristianopel ej fått många uppgifter om seglationen i bondehamnarna i lånet. Inte var seglationen i de ostliga bondehamnarna av statistiken att doma jåmforbar med seglationen i ovriga blekingska småhamnar. Alia dessa i bondehamnar lastade skutor forde ved med sig och erlade rorstull. Veden fordes till tyska hamnar. Eftersom det redan 1607 faststållts, att från småhamnar blott lasl fick foras till inhemsk hamn, kan detta vara forklaring till att småhamnarna lastade ved, men Kristianopel utfbrde veden. Vid sidari av ved utfordes diverse andra skogsprodukter, såsom tjåra, enestakar och låkter. Under 1640-talet forekom utforsel av håstar over småhamnarna.

Bondehandel har fSrekommit i hela Blekinge, men de ostligaste bondehamnarna har aldrig fått samma betydande stållning som Bodekuli och Pukavik. Ej heller forekommer numera någon seglation i de småhamnar, som 1600-talets tullråkenskaper for Kristianopel lån upptog. Annorlunda har forhållandena utvecklats i f. d. Solvesborgs låns bondehamnar. Bodekull har blivit en viktig hamnstad, den basta handelshamnen i Blekinge.

I redogorelsen over trafiken i de blekingska bondehamnarna framskymtar hår och var, att de anlopande fartygen ej forts av yrkesskeppare. I stållet har skepparna varit bonder och agt en båt, som de anvånde en och annan gang varje år for att utfora transporter med, antingen for egen råkning eller också for fbrtjånstens skull. Det år vål dessutom diskutabelt om det overhuvudtaget fanns yrkesskeppare, som inte samtidigt brukade jord. Det kan således konstateras, att det åtminstone delvis varit fråga om en bondeseglation i de blekingska småhamnarna. Mest utpråglade har Hjortahammar och Nåttraby visat sig. Måhånda forekom sådan seglation i storre utstråckning i Kristianopel låns småhamnar, men kållmaterialet år ej tillråckligt utforligt for att ge en klar bild av forhållandena dår. Samtidigt maste emellertid påpekas, att den verkliga bondeseglationen i Blekinge lika vål som i nordvåstra Skåne år svar att få grepp om, eftersom bondemas båtar med såkerhet var så små att de foil utanfor de registreringsskyldigas ram.

---

98 Secher 111, s. 232 f.

ZUSAMMENFASSUNG Bauernhäfen des 17. Jahrhunderts im nordwestlichen Schonen und in Blekinge

Wåhrend des 16. und 17. Jahrhunderts wcrden einige Håfen in Schonen und Blekinge als „Bauernhåfen" bezeichnet. Diese waren Abfahrtstellen der Bauernschiffahrt, einer Erscheinung, die man auf den Seeverkehr des Mittelalters zuriickfiihren kann. Die dånischen Bauern befuhren schon friihzeitig Norwegen, aber auch deutsche Håfen wurden angelaufen, und diese Schiffahrt genoss durchaus die Anerkennung von seiten der Regierung. Bei Anbruch der Neuzeit erlåsst man indessen einige Verbote gegen den Handel der Bauern, da dieser dem stådtischen Handel Abbruch tut. Die Bauern von Blekinge hatten anscheinend grossere Schwierigkeiten als die Bauern anderswo, ihr Auskommen ausschliesslich durch die Erzeugnisse der Landschaft zu bestreiten. Ein Brief vom 16. Juni 1582 gibt ihnen ausdriicklich das Recht, Handel zu treiben. Die Bauernschiffahrt ist demgemåss ein verbrieftes Recht, auf das sich die Bauernschaft von Blekinge berufen konnte. Gewisse Beschrånkungen bestanden jedoch. Einige Waren, z.B. Klappholz, durften nicht ausgefuhrt werden. Obwohl der konigliche Briefwechsel nur Blekinge betrifft, diirfte die Bauernschiffahrt einen Nahrungsweg von Bedeutung fur die Versorgung der Bevolkerung der schonischen Landschaften schlechterdings dargestellt haben. Dem nordwestlichen Schonen kommt in diesem Zusammenhang eine ganz besondere Bedeutung zu.

Das nordwestliche Schonen besass bis hinauf zur Bjåre-Halbinsel gute Hafenplåtze (siehe Karte, p. 50). Die im Reichsarchiv zu Kopenhagen befindlichen Lehensrechnungsbiicher geben hieriiber Auskunft. Diese umfassen: a) Rechnungen, b) Grundbiicher und c) Register der ausserordentlichen Steuern. Die hier erhåltlichen Angaben liber den bezogenen Zoll der Bjåre-Håfen haben flir unsere Untersuchung grosste Bedeutung, aber auch ein St. Annae Zollbuch fiir Båstad 1653 gibt Auskunft iiber den Handel im nordwestlichen Schonen. Das Verzeichnis iiber den Zoll der verschiedenen Håfen ist von den Hafenvogten und Strandvogten angelegt und betraf den Ruderzoll, den die Schiffer fiir die Boote zu erlegen hatten. Der Ruderzoll ist eine Abgabe ohne Beziehungen zum Warenzoll oder zum Lastgeld. In Hålsingborg wird dieser Betrag von 1615 bis 1641 erlegt. Fiir die kleinen Håfen von Hålsingborg Lehen fehlen ansonsten jegliche Zollbiicher. Im 16. und 17. Jahrhundert war die Versorgung des Kopenhagener Hofes durch Überschusserzeugnisse aus diesem Gebiet zweifellos von wesentlicher Bedeutung. Sowohl im Verwaltungsgebiet Blekinge wie in dem von Bjåre gab es grosse Vorkommen an Holz.

Båstad und Grytehamn im nordwestlichen Schonen waren die bedeutendsten
Hafenplåtze. Hochstwahrscheinlich ist Grytehamn oder „Gryden" das jetzige

Lervik. Es war ein Naturhafen und Verladeplatz fur Holz aus dem VerwaltungsbezirkBjåre. Quittungen und Bemerkungen der Lehensrechnungsbiicher belegen,dass Grytehamn die bedeutungsvollste Ladestelle fiir Holz im Sundgebiet war. Die Forstbestånde im nordwestlichen Schonen wurden wåhrend dieser Jahre riicksichtslos ausgeniitzt. Es gehorte zu den Pflichten der Bauern, Holz zur Kiiste und nach Kopenhagen zu transportieren. 1564 erhoben sie Klage iiber den Druck der Holzlieferungen. Diese Klagen wiederholen sich hier und da im 16. und 17. Jahrhundert. Noch schwieriger entwickelte sich die Pflicht der Bauern, den Hof mit Holz zu beliefern, als um das Jahr 1650 der Bezirk Båstad nicht mehr geniigende Mengen Forst besass, und die Bauern nunmehr das Holz auf dem Hohenzug von Halland („Åsen") zu holen hatten. Es kann kein Zweifel an der Bauernschuldigkeit, das Holz an die Kiiste zu liefern, herrschen; wer fiihrte es aber nach Kopenhagen? Waren es Bauern, Schiffer, Bauernschiffer oder Fåhrknechte? Der Konig besass einige Fahrzeuge fiir den Holztransport; diese Fahrzeuge wurden von Schiffern und Fåhrknechten gefiihrt, und wir konnen somit davon absehen. Namengleichheit zwischen Bauern in den Grundbtichernund in den Quittungen der Lehensbiicher deuten darauf hin, dass Bauern auch Schiffer gewesen sind. Bauern der Kiistengebiete betåtigten sich innerhalb verschiedener Arten der Frachtfahrt. Hochstwahrscheinlich nahmen alle Gruppen an dem Transportunternehmen der Holzausfuhr von Grytehamn nach Kopenhagen teil.

Das einzige erhaltene Zoll-Rechnungsbuch von Båstad, das St. Annae Zollbuch von 1653, liefert den Beweis der grossen Bedeutung von Båstad. Dieser Rechnung nach sind sich Båstad und Grytehamn ebenbiirtig, obwohl Båstad als selbståndige Zollstelle eine hohere Stellung einnimmt. Desweiteren enthalten die Lehensrechnungsbiicher von Hålsingborg einige Ruderzollverzeichnisse der Jahre 1615 - 1630, die mit dem Ruderzoll von Grytehamn eingeliefert wurden. Eine Anzahl Schiffer von Seeland kamen alljåhrlich nach Grytehamn; Ladung ist nicht angegeben, auch nicht Bestimmungsort. Diese Verzeichnisse vervollståndigen unsere Kenntnisse der Schiffahrt im nordwestlichen Schonen.

Die Übernahme der schonischen Landschaften durch Schweden im Jahre 1658 wirkte auf den dånischen Bauernhandel im Sundgebiet ein; doch ist das Quellenmaterial nach 1658 sehr arm. Der Verkehr der kleinen Håfen ist unbekannt. „Malmo Stads Bropennings-, Tolags- och Stempelspecialer" sind im grossen und ganzen zuverlåssig, aber doch eben wie andere Quellen dieser Art unvollståndig. Es ergibt sich jedoch hieraus, dass der Anlegeverkehr von Båstad und Grytehamn auch weiterhin stattfand, doch war der Bestimmungsort der Schiffe jetz Malmo und nicht mehr Kopenhagen. Obwohl die Bauernschiffahrt im nordwestlichen Schonen nicht durch die Zolljournale nachgewiesen werden kann, existieren auf dem Kirchhof von Jonstorp Inschriften auf Grabsteinen, die zeigen, dass sich die Bauern noch im 19. Jahrhundert mit Seefahrt beschåftigten.

Auch in anderen dånischen Gebieten, so auch Lolland-Falster mit dazugehorigenInseln wie in Blekinge mit seinen Schåren gab es Bauernschiffahrt. Das Quellenmaterial fiir die Bauernschiffahrt von Blekinge besteht in erster Reihe aus den Zollbiichern fiir die Håfen in sowohl Solvesborg als Kristianopel Lehen - auch diese im Reichsarchiv zu Kopenhagen befindlich. Hier legen die Hafenvogte Rechenschaft iiber erlegten Ruderzoll und Lastgeld ab. Die Stadthåfenvon

håfenvonSolvesborg und Ronneby war en Håfen von Bedeutung in Blekinge, aber ohne Beriihrung mit dem Bauernhandel. Bauernhåfen waren Pukavik, Bodekull, Vekerum, Matvik, Jårnavik, Guevik. Hjortahammar und Nåttraby (siehe Karte p. 65). Jeglicher Hafenverkehr ist wohl kaum mit Sicherheit verzeichnet,sehr kleine Boote diirften nicht vermerkt worden sein. Die Håfen sind sich sehr åhnlich. Die grossten waren Pukavik und Bodekuli (siehe Tab. 5), von denen der erstere die grosste Hafenkapazitåt aufzuweisen hatte. Die Schiffe kamen hauptsåchlich aus Kopenhagen und von Bornholm. Holz war das Ausfuhrerzeugnisder Blekinge-Håfen; dieser Export ging zum Teil nach Norddeutschland.Matvik und Vekerum wie Guevik spielten eine untergeordnete Rolle in Blekinge. Jårnavik dagegen ist in gewissen Jahren Pukavik und Bodekull ebenbiirtig. Eine grosse Zahl Schiffe fuhren von Jårnavik nach den siiddånischen Inseln.

Die ostlichsten Håfen im Solvesborg Lehen waren Hjortahammar und Nåttraby. Beide Orte waren weniger besucht als die vorhergehenden (Tab. 5). Hjortahammar besass nicht einmal einen richtigen Hafen. Diese beiden Håfen wurden von Schiffern der iibrigen Bauernhåfen von Blekinge besucht. Holz wurde vor allem in Hjortahammar verladen, aber auch in Nåttraby. In beiden Fallen gewinnt man den deutlichen Eindruck von Bauernhandel.

Kristianopel war das ostlichste der Lehen von Blekinge. Über das Lehen und dessen Verhåltnisse geben die Rechnungsbiicher von Kristianopel Lehen gute Auskunft. Die Zollbiicher geben Bescheid iiber den Handel im Lehen, doch behandeln sie nicht die Bauernhåfen speziell, sondern gemeinsam mit Kristianopel. Es gab eine Anzahl soleher Håfen wie z.B. Sandhamn, Klagebåck, Hammarbyvik, Attenås und Bredvik. Die Bearbeitung der Zollbiicher aus Kristianopel Lehen bereitet einige Schwierigkeiten. Die Moglichkeiten fur Irrtiimer sind bedeutend, denn die Rechnungsbiicher sind eingeteilt in ein Klein-Zollverzeichnis und ein gewohnliches Zollverzeichnis, die zum Teil nach verschiedenen Grundsåtzen gefuhrt sind. Nur wenige Einzelangaben sind vorhanden, was darauf zu beruhen scheint, dass Christian 4. den Biirgern von Kristianopel grosse Zollerleichterungen auf Kosten von z.B. Lyckeå einråumte. Tab. 19 legt dar, dass die sogenannten Bauernhåfen in Kristianopel Lehen nur selten angelaufen wurden, es wurde auch kein Holz verladen. Allem Anschein nach wurde jedoch ein Teil des Holzes, das iiber Kristianopel ausgefuhrt wurde, gerade in diesen Håfen verladen.

Bauernhandel existierte in ganz Blekinge, doch waren die ostlichsten Håfen nicht von der Bedeutung Bodekulis und Pukaviks. Dass die Schiffer zum Teil Bauern gewesen sind, ist in Blekinge eben so wahrscheinlich wie im nordwestlichen Schonen. Die Schwierigkeit besteht darin, auf Grund von Namengleichheit in Grundbiichern und Zollverzeichnissen festzustellen, welche Schiffer Bauern waren und welche Bauern Schiffer. Viele der Schiffe der Bauern diirften so klein gewesen sein, dass sie nie registriert wurden.