1.

Redaktionen for Dansk historisk tidskrift har intagit (ll.r. V. 3.h.) en av cand. mag. Niels Skyum-Nielsen forfattad recension av mitt arbete Kungamordet i Finderup. Nordiska forvecklingar under senare delen av Erik Klippings regering₁). Låsare av denna ur vissa synpunkter intressanta recension kunna inte gårna undgå intrycket, att recensenten gått till verket, tyngd av uppgiften att avråtta den fremmede forfatter, som »ladet haant om« Kristian Erslev och Erik Arup.

I huvudsak har Skyum-Nielsen inskrånkt sin recension till slutkapitlet om kungamordet, avhandlingens kap. XVII. Att bakgrunden dårtill skulle vara mitt betonande av att kållmaterialets beskaffenhet hårvidlag ger mojlighet till aven andra tolkningar, år knappast antagligt. Utover slutkapitlet riktas endast ett par detaljanmårkningar mot femte kapitlet. Det vore dock oriktigt att inte framhålla, att recensenten, bortsett från slutkapitlet, år overvågande erkånnsam, åven om det egendomliga uttryckssåttet år ågnat att dolja detta. Skyum-Nielsen summerar sin uppfattning så, att »i det hele faar vi dog en solid og troværdig fremstilling af udviklingen frem mod den skæbnesvangre novembernat«. Den kritik han lagt fram motsåger inte detta något motvilligt givna erkånnande. Dessforinnan har han forklarat, att min rekonstruktion »af hændelseforløbet« dock icke år »blankt acceptabel«. Att så skulle bli fallet, vågade jag aldrig sjålv hoppas, når jag skrev mitt arbete, med hånsyn till det sproda kållmaterialet och de stora svårigheterna med dess tolkning. Vem har forresten lyckats skriva en invåndningsfri avhandling på ett material av denna art? Mojligen Skyum-Nielsen? Inte Erslev och inte heller Arup ha gjort det.

---

1 Skrifter utgivna av Yetenskaps-Societeten i Lund nr. 45.

2.

Betråffande de anmårkningar, som Skyum-Niclscn riktar mot femte kapitlet, maste jag, åven om de inte aro av någon storre betydelse, dock ta upp dem till bemotande på grund av uttryekssiittet. Den forstå av dessa vander sig mot att jag inte blankt accepterat Erslevs åsikt, att Huitfelds uppgift om en hovdag 1280 skulle bero på en dubblettlapp om handfåstningen från hovdagen 1282. Min uppfattning formulerades så, atl Erslevs resonemang iir diskutabelt, åven om vi inte kunna bevisa riktigheten av Huitfelds uppgift. Slutomdomet lyder: »Helt uteslutet ar det inte, att Huitfeld haft till sitt forfogandc en uppgift om en hovdag 1280« (sid. 39). Jag har nojt mig med detta konstaterande, och for min rekonstruktion av håndelseforloppet har detta ingen betydelse. Annorlunda låter det hos Skyum-Niclsen, diir det blåses upp till en allvarlig metodisk fråga, som naturligtvis varslar ilia for slutkapitlet.

Så fortsåtter han: »En smule stærkere, om end langt fra overbevisende er argumentationen for et danehof i 1281«. Jag håvdade (s. 39 ff.), att en så representativ skara stormån varit samlad den 17 juli 1281, att den torde vittna om att en hovdag då hållits utan att det behover ha varit ett consilium generale. Kanslern, marsken, drotsen, skattmåstaren, junker Jakob jåmte »pluribus aliis tam clericis quam laicis fldedignis« sagas ha varit nårvarande i testeslistan. Urkunden har sigillerats av rikets samtliga biskopar. Skyum-Nielsen menar nu, att vi inte veta, om biskoparna varit nårvarande, då urkunden kan ha sånts omkring till dem for sigillering. I min avhandling har jag markerat skillnaden mellan testeslistans stormån och sigillanterna. Jag har inte uttalat mig om huruvida samtliga biskopar voro nårvarande, endast konstaterat, att samtliga sigillerat. Det år mycket mojligt, att samtliga biskopar inte varit nårvarande, liksom det år mycket sannolikt, att åtminstone några av dem varit det. Enligt testeslistan voro utom de namngivna stormånnen åven flera andra, både andliga och vårldsliga, tillstådes. Varfor skulle då ingen av biskoparna ha varit nårvarande, isynnerhet som det var dessa, som hade att representera den andliga makten, når det gållde att acceptera den ingångna forlikningen mellan de kungliga vasallcrna i Estland och biskopen i Reval. Skyum-Nielsens iver att forsvaga mina argument leder honom in absurdum. Aven om vi bortse från biskoparna, kvarstår testeslistans vittncsbord om en anmårkningsvårt stor stormannaforsamling kring konungen 1281 av både vårldsliga och andliga. Att samtliga biskopar skulle ha saknats, får Skyum- Xielsen gårna tånka sig, men det forsvagar inte min argumentation.

Till detta stormannamote 1281 har jag också velat anknyta en annaluppgift, som under år 1281 beråttar: »Cursores eiecti sunt de curia regis«. Sture Bolin uppfattade »cursores« som en foga ansedd grupp inom militårståndet. Jag framholl dåremot, att »cursor« i tidens språkbruk betyder »karir«. Liksom Bolin fann jag notisen innebåra, att cursores stotts ut från konungens hov, oeh liksom Bolin fann jag, att det sannolikt var stormånnen, som stodo bakom. Sedan gick jag emellertid vidare och menade, att om stormånnen Iyckats genomdriva sin vilja, maste det ha skett i samband med ett stormannamote och anknot notisen till hovdagen 1281, betraktande den som ett vittnesbord om en av stormånnen 1281 inledd kamp mot antiaristokratiska element inom hovdagsforsamlingen. Det var ett forsok att foga in notisen i håndelsesammanhanget, isynnerhet som hovdagarna 1282 forutsåtta forberedande sammanstotningar med kungamakten.

Skyum-Nielsen vill inte acceptera något utover Bolin. Mot mig riktar han anmårkningen, att jag glommer, att curia regis kan betyda både kungens gård, kungens hird och kungens hov, och samtidigt som han erkånner, att kurir år »en nærliggende oversættelse«, framhåller han, att cursor åven kan betyda »kræmmer, landstryger eller drivert«. Dårfor ger notisen tillfålle till så många tolkningar, att den år vårdelos.

Man maste fråga sig, vein som, bortsett från Skyum-Nielsen, kan tånka sig, att annalforfattaren hår upptecknat, att losdrivarna eller kråmarna 1281 drevos ut från kungens gård. Ånnu orimligare blir det, om vi i stållet for »kungens gård«, såtter in »kungens hird«. Antagandet att »curia regis« i språkbruket under senare half ten av 1200-talet skulle kunna betyda »kungens hird«, vittnar dessutom om okunnighet hos vår recensent. Hirden horde nåmligen på 1280-talet sedan lange till det forgångna. Endast oversåttningen »kungens hov« år rimlig i annalforfattarens sammanhang, ty en oversåttning »kungens gård« ger inte heller någon mening.

3.

Efter detta mindre givande ordande om femte kapitlet går
Skyum-Nielsen till den avgorande attacken med en muntrande
fanfar: »Og nu til kongemordet!«.

Han inleder åter med ett erkånnande, innebårande, att jag med råtta håvdat, att hertig Valdemar år »en vigtigere person end hidtil forstaaet«. Detta synes honom dock ha blivit min olyeka i slutkapitlet. Når jag vid behandlingen af kungamordet fann en kålla, som gjorde hertigen till huvudpersonen, låt jag nåmligen

inte bara lura mig av den utan gjorde till på kb'pet den blundern att anvånda Huitfeld for att bekriifta dess innehåll. I huvudsak innebår recensentens kritik av slutkapitlet, att jag byggt på Jydska kronikan och ytterligare styrkt min framstållning med Huitfeld, något som later hogst allvarligt och betyder, att exekutionenfullgjorts.

»Huitfeldt maa helt og holdent elimineres som kilde til en træfning i Skelskor inden dommen 1287. Kun Jydske Krønike bliver tilbage«, heter det hos vår recensent. Ifråga om Huitfeld ar jag ense med recensenten, vilket framgår av att jag i min avhandling (s. 164, jfr. Yrwing i Sv. Hist. Tidskr. 1957 s. 360f.) tydligt angett, att man inte kan bygga någonting på Huitfeld, något som inte hindrar, att det ar av intresse, hur Huitfeld skildrat håndelserna och vilka kållor han dårvid anvånt. For ovrigt får jag hånvisa till min uppsats i Svensk Historisk Tidskrift. Hår slår recensenten in oppna dorar.

En forvanskning av min framstållning år det dåremot, når recensenten låtsas, som om jag i slutkapitlet utgått ifrån Jydska kronikan. Det år i stållet Rydannalerna som utgora utgångspunkt for min framstållning (se s. 151 f.). Dessa annalers latinska redaktion slutar med 1288, och den utgor således en nåstan samtidig kålla for håndelserna 1286—1287.

Av Rydannalerna framgår, såsom jag håvdade i min avhandling (s. 151 f., 155 f.), att ett mote mellan ånkedrottningen och hertig Valdemar jåmte stormånnen i Danmark hållits fore Nyborgdomen, d.v.s. fore pingsten 1287. Vid detta konsilium återfick hertigen enligt annalerna allt, vad hans fader agt. Denna hovdag har tappats bort i andra annaler, formodligen dårfor att den kommit helt i skuggan av Nyborghovdagen 1287 och fredlosforkiaringen over ae anklagade. Kydannalerna uppge också, att det uppstod stor oenighet bland stormånnen med anledning av mordet på konungen. Detta år de pålitligaste uppgifter vi ha om håndelserna mellan mordet och hovdagen i Nyborg 1287.

Samma stormannamote, vid vilket hertigen och nkedrottningen forhandlingar, moter också i Jydska kronikan. Endast i Jylland, dår man haft spcciellt intresse for hertigen, har uppgiften således bevarats, medan hovdagen i Nyborg annars helt dragit till sig intresset.

Uppgiften att hertigen och ånkedrottningen 1287 mottes vid ett mote fore Nyborghovdagen framstår således som korrekt. Nytt i Jydska kronikan år, att motet holls i Skelskor och att en sammandrabbningmellan hertigens och ånkedrottningens mån kommittill stand, varvid ånkedrottningen tagits till fånga av hertigens

man men blivit fri genom sin klokhet. Helt nytt år emellertid inte heller detta, då Rydannalerna beråtta om »magna dissensio« angåendekonungens dod bland stormånnen, tyvårr utan nårmare upplysningar dårom. Dåremot har J. Kr. ingenting om att hertigenvid motet återfått allt, vad hans fader innehaft. J. Kr. år i sin framstållning icke beroende av annalerna.

Uppgifterna om platsen for hovdagen, Skelskor, och om saramandrabbningen mellan ånkedrottningens och hertigens man år det egentligt nya stoffet. Kronikans ovriga uppgifter verifleras av Rydannalerna. Motet fore Nyborghovdagen år ett faktum. De nya uppgifterna kråva granskning men framstå genom Rydannalerna inte i tvivelaktig dager. Skyum-Nielsen forbigår med tysthet Rydannalernas uppgifter och forkastar J. Kr. som kålla. Hans bevis for att J. Kr. inte fortjånar någon tilltro, åro genljud från Erslevs skrifter med ett undantag, som av honom framstålles som avgorande.

Enligt Skyum-Nielsen ha Rydannalerna utgjort »forlæg« for J. Kr:s skildring av kungamordet 1286, dock med två sjålvståndiga tillågg. »Det ene udmaler udaaden paa det grusomste; de 56 saar fra Rydaanbogen katalogiseres som 55 i brystet, 1 stk. nedenfor, men alle dræbende. Det andet tillæg i Jyske Krønike er anklagen mod hertug Valdemar. Hvor meget den er værd i disse omgivelser og i en text, som er forfattet ca. 60 aar efter begivenhederne, overlader jeg til læserne at afgøre«. Vi skola for vår del parallellstålla texterna, for att låsarna skola få tillfålle att jåmfora Rydannalerna med J. Kr. ifråga om skildringen av kungamordet och så båttre kunna ta stållning till Skyum-Nielsens kållkritik.

Annales ryenses.

Chronica jutensis.

Rex E[ricus] occisus est in lecto in nocte sancte Cecilie a suis, quos maxime dilexerat, inflictis sibi vulneribus 56.

Sed sequenti anno ad preces principum liberatus (hert. Vald.) conspirare cepit cum aliquibus nobilibus regni in mortem regis; qui et interfectus fuit per aliquos ab eis missos juxta Wibergh, dum dormiret in lecto suo, in nocte sancte Cecilie anno domini 1286, anno vero regni sui 27, sepultusque est Wibergh in ecclesia cathedrali. Recepit autem vulnera mortalia LVI, quorum nullum fuit infra pectus preter vnum.

Man maste fråga sig, varfor Rydannalerna utgora »forlæg« for J. Kr. Endast vetskapen om att forfattaren annars anvånt dem, kan forklara Skyum-Nielsens påstående. Att Erik Klipping mordades i sin sang och att han flck 56 sår, utgor ej något stod

dårfor. Det ar uppgifter, som tillhora den muntliga traditionen, men vilka forfattaren naturligtvis mott aven i skriftliga kallor. Bortsett från detta a'ro skildringarna i detta fall så olika, som man gårna kan begara av två fristående kallor. Når forfattaren beråttar,att Erik Klipping fått r>6 dodliga sår, varav endast ett tråftat nedanfor brostet, bygger han otvivelaktigt på samma muntliga tradition som for ovrigt i sin skildring av mordet. Att han skulle ha »paa det grusomste« utmålat ogårningen, d.v.s. Rydannalernas uppgift om de 5(5 saren, iir rent nonsens, som Skyum-Nielsen till— gripit for att misstankliggora J. Kr:s skildring. Uppgiften om hertig Valdemars andel i mordet befmner sig trots Skyum-Niclsen i »omgivelser«, vilka inte misstankliggora den.

Men Skyum-Nielsen har ånnu ett skål for att forkasta hela
J. Kr:s skildring av motet mellan ånkedrottningen och hertig Valdemar
fore Nyborgmotet.

Jag framholl i min avhandling (s. 162f.) att det i dansk tradition bevarats två uppgifter om konflikter under tiden nårmast efter kungamordet, å ena sidan efter kungamordet men fore Nyborghovdagen mellan hertig Valdemars och ånkedrottningens man i Skelskor enligt J. Kr., å andra sidan 1289 mellan hertigen och drotsen Peder Hoseol i Nyborg enligt Ribeannalerna. I de Lybska annalerna forekommer en uppgift om blodiga strider mellan hertig Valdemar och drotsen Peder Hoseol i Skelskor 1289. Denna notis i de lybska annalerna år betydligt utforligare och har senare utnyttjats och forvanskats i tysk historieskrivning. Givetvis accepterar Skyum-Nielsen uppgiften i de lybska annalerna, eftersom den passar for hans syften, och med ett Alexanderhugg loser han hela det kållkritiska problemet. Jag konstaterade, att kållåget var invecklat. Skyum-Nielsen finner att det skulle blivit »åtskilligt cnklurc, cm jag kant ånnu en kalla, en nulis, sum Peder Olsen har funnit i en annal«. Jag kande denna kålla men forstod inte dess kållvårde, något som tydligen inte heller Erslev gjort.

Peder Olsen var en franciskanermunk, som under forrå delen av 1500-talet samlade material for sitt historiska forfattarskap, vilket mest år av vårdelos karaktår. En del av hans materialsamling (Arnam. Saml. 107 8°) har tryekts i Annales Danici under titeln Collectanea. Det år en i hog grad brokig samling excerpter från olika historiska verk. Under 1289- 1290 har han excerpcrat foljande:

»Obiit Johannes Dros archiepiscopus in Aos. Et prepositus
Johannes Grand electus dominica Quasi modo geniti. Et bellum
fuit Skelfiskør, übi Petrus a duce Valdemaro capitur. Et rex Xoruegienauali

uegienaualiexercitu Daniam infestat et multi suorum occiduntur
in Strughshet et Scanør 1290«.

Peder Olsen har hår fort samman excerpter i annalform till gagn for sitt forfattarskap. Når uppgifterna varit for omfattande, har han formodligen gjort ett koncentrat av dem. Excerpterna om Johannes Dros och Johannes Grand maste hårrora från någon uppteckning, kanske en annal, med anknytning till Lund eller Roskilde¹). Ovriga excerpter kunna men behova inte stamma från samma kålla. Redan i formen ligger en antydan om att uppgifterna håmtats från flera hall. Detta upprepande av »et« framfor varje ny uppgift talar cmot att han skrivit av en annal. Gå vi till den aktuella uppteckningen: »Et bellum fuit Skelfiskør, übi Petrus a duce Valdemaro capitur«, år det anmårkningsvårt, att drotsen Peder Hoseol upptråder enbart under beteckningen »Petrus«. Så kan nåppeligen ha varit forhållandet i en annal, knappast ens om han nåmnts under ett foregående årtal. Dåremot kan det ha varit fallet i en beråttande kålla, som behandlat drotsen. Sannolikt år dock, att anteckningen innehåller Peder Olsens eget sammandrag av vad han i beråttande kållor funnit om sammandrabbningen mellan drotsen och hertigen 1289, varvid han utelåmnat den i dessa vanliga långa skildringen av kampen efter de tyska kållorna. Det finns inte något stod for att vi hår skulle ha att gora med en uppgift ur en forlorad annal och till på kopet i ursprunglig form.

Hur har då Skelskor kommit in i anteckningen i stållet for Ribeannalernas Nyborg? Det har utan tvivel skett genom formedling av de tyska historieskrivarna, vilka alia direkt eller indirekt bygga på de lybska annalerna. Dessa lybska annaler innehålla en lang och for ovrigt okånd skildring av hovdagen 1289, som de fo'rlågga till Skelskor. De beråtta:

»Agnes regina Danorum venit Schelveschore in Selandia cum magna multitudine contra Woldemarum ducem Jutiae pro placitis habendis. Et convenientibus ibidem nobilibus, facta est pugna inter homines reginæ et homines ducis; et primo victus dux cum suis fugam cepit, sed tandem dux et sui, audacia et viribus resumptis, reginam et suos fugaverunt, quosdam vulneraverunt, quosdam occiderunt, et dapiferum, scilicet Petrum Heseld, captivaverunt et secum in Alsiam in turri Sunderborch custodiæ mancipaverunt«.

I den danska traditionen mota vi foljande uppgifter om hertig
Valdemars forhållande till kungahuset:

---

1 E. Jørgensen (Ann. Dan. s. 203) talar om hans flitiga utnyttjande av manuskript, som torde ha tillhort Roskilde domkyrka.

Annal. ryenses

Annalcs ripenses

Chronica jutensis

1287. Convocato consilio regni dux \V[aldemarus] reccpit omnia, que pater eius habuerat ante eum. Orta est magna dissensio inter meliores regni de morte regis. Eodem anno in pentecosten consilio celebrato generali in Nyborg

Eodem anno (1289) dapifer Petrus Hoosool Nyburghi in concilio regni circa pentecosten, volens captivare ducem Waldemarum, a duce captus est et in castro Synderburgh ferro vinctus.

1286—1287. Dictus dux, habens secum pociores regni, occurrit regine in Skelskoor, tanquam de bono statu regni cum ea tractaturus. Sed pugna ibi orta inter homines regine et ducis, dux cepit reginam, que infra paucos dies per subtilitatem manus ducis evasit.

Den danska traditionen kå'nner ett konsilium 1287 fore Nyborgkonsiliet (Rydannalarna och J. Kr.) och ett konsilium 1289 i Nyborg (Ribeannalcrna). Rydannalerna sakna uppgift om platsen for konsiliet 1287, men J. Kr. forlågger det till Skelskor. Konsiliet 1289 holls enligt Ribeannalerna i Nyborg. Rydannalerna och J. Kr. sakna uppgiften om att drotsen Peder Hoseol tagits till fånga av hertigen. Dåremot vet J. Kr., att ånkedrottningen vid en sammandrabbning under Skelskormotet fallit i hertigens hånder men efter kort tid blivit fri genom sin klokhet. Med detta mote forknippa Rydannalerna uppgiften, att hertigen återfått allt, vad hans fader innehaft.

Erslev anser, att det ror sig om samma mote, och det gor iiven Skyum-Nielsen. Råda forlågga det till 1289. Dårmed nonchalera de emellertid helt Rydannalerna, som i sin latinska redaktion avslutats fore 1259. Rydannalerna gora, att denna identifikation av hovdagarna som en och samma 1289 inte år mojlig. Det ror sig otvivelaktigt om två olika stormannamoten. Frågan år dåremot huruvida vad som hånt vid dessa moten kan ha blivit foremål for sammanblandning.

I scnare beråttande kållor ha hovdagarna smålts samman till en, vid vilken drotsen Peder Hoseol tillfångatagits. Foljden har blivit, att hovdagen daterats till 1289, eftersom man haft uppgift om att drotsen det året tagits tillfånga av hertigen. Hur och var har nu denna sammansmåltning skett? De lybska annalerna åro sannolikt upphovet dårtill, och från dem har den overgått till de beråttande tyska kållorna, Detmar, Korner och Krantz samt från dem i sin tur till dansk historieskrivning.

Vid den hovdag, som holls 1287 fore Nyborgkonsiliet har hertigenåterfått allt, vad hans fader innehaft, d.v.s. tvisteåmnet mellan hertigen och Erik Klipping bragtes ur vårlden. Rydannalernaberåtta också, att hertigen blev »tutor regni« vid Xyborghovdagen.Forhandlingar ha således forts om de framtida forhållandenai Danmark. I J. Kr. heter det, att man forhandlade om

rikets basta vid hovdagen. Bortsett fran rydannalernas uppgift darom, ar det ju redan i och for sig sannolikt, att man mast gora det. Granskar man nu lybeckannalernas uppgifter marker man, att de bygga pa ett med J. Kr. gemensamt stoff, anda tills striden och dess resultat skildras, d.v.s. de ha kant till en hovdag i Skelskor,dar forhandlingar forts mellan ankedrottningen och hertigen, samt vidare en strid, vilken darvid uppstatt mellan ankedrottningensoch hertigens man. Jag staller samman dessa uppgifter parallellt.

Chron. jutensis.

Ann. lubicenses.

dictus dux occurrit regine in Skelskøør.

habens secum pociores regni
tanquam de bono statu regni cum
ea tractaturus.
sed pugna ibi orta inter homines
regine et ducis

Agnes regina Danorumvenit Schelveschore
in Selandia.
cum magna multitudine contra
Waldemarum ducem Jutiae
pro placitis habendis
facta est pugna inter homines reginae
et homines ducis.

Nu frågar man sig, varfor inte åven fortsåttningen stammer. Orsaken maste vara, att de lybska annalerna inarbetat uppgiften om att hertigen vid Nyborghovdagen 1289 tillfångatog drotsen Peder Hoseol och inspårrade honom på Sonderborg. Det bor observeras, att den enda danska uppgift vi ha dårom stammar från Ribeannalerna, och dår beråttas ingenting om någon strid mellan hertigens och ånkedrottningens man, som skulle resulterat i att ånkedrottningen tillfångatagits. Det såges endast, att drotsen planerat tillfångata hertigen men i stållet sjålv blivit tillfångatagen av denne och inspårrad på Sonderborg. Hår bakom doljer sig vål en våpnad sammandrabbning, men dansk tradition har ingenting att beråtta dårom. Det har sitt intresse att parallellstålla åven återstoden av skildringarna med Ribeannalernas.

Chron. jutensis.

Annales ripensis.

Annales lubicenses.

dux cepit reginam, que infra paucos dies per subtilitatem manus ducis

dapifer Petrus Hoos-0I in concilio regni circa pentecosten, volens captivare ducem Wald., a duce captus est et in castro Synderburgh ferro vinctus.

et primo victus dux cum suis fugam cepit, sed tandem dux et sui audacia et viribus resumptis reginam et suos fugaverunt, quosdam vulneraverunt, quosdam occiderunt, et dapiferum, scilicet Petrum Heseld, captivaverunt et secum in Alsiam in turri Sunderborch custodise mancipaverunt.

Det ar otvivelaktigt, att de lybska annalernas skildring, tillkommen tidigast på 1320-talet¹, innehåller uppgifter om en strid i Skelskor 1289, vilka inte utan vidare låta sig forenas med Ribeannalernas uppgift om drotsen Peder Hoseols tillfångatagande. Man har i annalerna utgått ifrån att iinkedrottningen plancrat att overrumpla hertigen men misslyckats, varpå hertigen gått till anfall, haft framgång oeh tillfångatagit drotsen. Detta år en helt annan uppgift an den vi moter i J. Kr., dår ånkedrottningen till syncs genom en tillfållighet råkar i hertigens håndcr, då en strid uppstått mellan deras mån. I stållet for ånkedrottningen ha Ribeannalerna drotsen som huvudperson.

Det år typiskt for den danskfientliga instållningen i Tyskland på 1300-talet, att de lybska annalerna gora ånkedrottningen till den, som smider lomska planer men misslyckas genom hertigens handlingskraft. Detta år rent tendentiost. Dåri har man inpassat uppgiften om Peder Hoseols tillfångatagande och forlagt det hela till en plats, dår man kant till att hertigen utkåmpat en strid, nåmligen Skelskor. Den danskfientliga tendensen skårpes ytterligare hos Detmar och Korner.

Det år dessa kållor, Peder Olsens Collectanea och de lybska annalerna, som Skyum-Nielsen tillskriver avgorande kållvårde, medan Rydannalerna, Chronica jutensis och Ribeannalerna frånkånnas allt kållvårde.

4.

Det återstår mig att ta stållning till ånnu ett par yttranden i denna recension. Jag berorde i min avhandling Oms klosterkronika, dår nedre delen av textens sista blad skurits bort. I dansk forskning har framlagts två antaganden om vad som stått på det bortskurna partiet. Det ena år Suhms, som går ut på att hår antecknats, vad Skyum-Niclsen kallar »en smudsig historie om dronning Margarethe Sambiria og biskop Tyge af Aarhus«. Det andra år N. K. Andersens², som innebår, att dår kan ha stått upplysningar om slutet på striden mellan klostret och biskopen i Århus samt om kungamordet i Finderup.

Det var N. K. Andersen jag anknot till i min framstållning når

---

1 Om dessa annaler se Lappenberg i Monumenta Germanise Historica Scriptorum XVI, 416; K. Koppmann: /ur Geschichtsschreibung der Hansestådte von 12. bis zum 15. Jahrhundert. Hanische Geschichtsblåtter, 1871; J. Bruns: Der Verfasser des liibecker Annalen. Liibische Forschungen 1921: I. M. Andersson: Erik Menved och Venden, 312ff.

2 N. K. Andersen: Striden mellem Øm kloster og Aarhusbisperne. Dansk teol. Tidsskr. 1939, 146; ærkebiskop Jens Grand 1,17.

jag (s. 179f.) skrev: »Det har antagits, att på den bortskurna hålften av fol 43 kunna ha stått upplysningar om stridens slut och kungamordet i Finderup, som varit graverande på något sått. Det ligger då nåra till hands att anta, att samma jydska uppfattningom mordets bakgrund, som vi mott i Chronica jutensis, på något sått kommit till uttryck, åven hår, snarast val på så sått, att mordet framstållts med tydligt gillande«. I noten nåmnde jag såvål Andersen som Suhm. Vad jag sagt, innebår således endast, att jag fort fram en redan i dansk forskning framlagd åsikt, som jag snarast modiflerat. Om man sedan hellre vill misstånka munkarnafor att uppteckna skabrosa historier om biskopen i Århus, har jag ingenting dåremot, och for mig får lika gårna Suhm ha rått som N. K. Andersen, om Skyum-Nielsen av någon anledning foredrar den forre.

Mot min uppfattning av sjålva Nyborgdomen gor Skyum- Nielsen åven ett par invåndningar. Den ena galler min åsikt, att de anklagade sjålva borde fått utse wortheldsnåmnden, vilken forklaras osåker. Då anmårkningen inte motiveras, kan den inte heller bemb'tas, och den får galla for vad den kan vara vård. Den andra anmårkningen åray annan art. Jag skulle ifråga om nåmndens sammansåttning ha byggt på Huitfeld. Några intressanta uppgifter, som finnas hos Huitfeld, har jag anfort, men jag har samtidigt forklarat (s. 183f.): »Då Huitfeld inte synes ha haft sjålva domsakten, år det dock såkrast att råkna med att något misstag kan ha begåtts av honom ifråga om nåmndens sammansåttning«. Åter mota vi således denna genomgående benågenhet for att nedvårdera avhandlingen infor dansk låsekrets genom ett konstruerat angrepp på min kållkritiska metod.

Denna långa uppgorelse med Skyum-Nielsens recension kan synas onodig. Att låta den passera utan bemotande vore dock oriktigt. Kållkritiken tillhor historieskrivningens grovgora, nodvåndigt och viktigt, men det kravs också annat an det rent hantverksmåssiga for att sammangangen i historien skola tråda i dagen.