Hannibal Sehested. Anteckningar kring en biografi

1600-talets mitt i Danmarks historia med adelsvåldet, kungamaktens fbrsbk att håvda sig, adelns kris och fall och envåldets genomforande visar ett forlopp som i sin helhet terfinnes Sveriges historia mednågot senare datering: adelns snabba uppgång under tiden från 1612, dragkampen mellan råd och regenter, Karl XI: s fbrmyndarregering, råfsten och reduktionen samt det karolinska envåldet. Professor C. O. Boggild-Andersens nu fbreliggande forstå del av ett stort planerat verk¹ år bl. a. ett forsok att visa, att bakom de gemensamma dragen i de danska forsbken att håvda kungamakten och fornya statsforvaltningen, med andra ord i Christian IV: s och Frederik III: s kamp mot det overmogna adelsvåldet, står i våsentliga punkter en enda person ur adelns egen krets, nåmligen Hannibal Sehested, en av de beryktade »svågrarna«, men fristående gentemot svågerpartiet. Hannibal Sehesteds kanske mest kånda politiska tanke, hans egenartade »nordism«, framtråder endast hår och var i denna forstå del; den kommer att nårmare undersbkas i det avslutande band som fbrf. bebådar. I fråga om grundtanken i det foreliggande forstå bandet år det en mycket stor bevisbbrda som fbrf. har tagit på sig. Hans tes kraver genomgång och analys av ett synnerligen omfattande, delvis verkligt svårbemåstrat material. Men fbrf: s huvudfigur år utan tvivel vård ett stort och mbdosamt arbete.

---

1 Hannibal Sehested: En dansk Statsmand I (1946)

Den som en gang har fångslats av Hannibal Sehesteds temperamentsstarka och originella gestalt, erkånner det tråffande i Knud Fabricius' ord att han var en gåta for sin egen tid och fbrblir det for vår. Han gbr ett nåstan anakronistiskt intryck, framtråder ibland med så »moderna« ord och tankar att man kan kånna sig bojd att betvivla kållornas vittnesbord — sårskilt galler det hans berbmda »testamente«. Han dyker upp i sammanhang med åtskilliga centrala problem i dansk och norsk historia: Norges stållning i riket och dess i stånderfbrsamlingarna for en tid återuppvåckta politiska liv, de dansk-svenska krigen och frederna, statsvålvningen 1660, den dårpå foljande forvaltnings - och utrikespolitiken med de nya uppslagen. Det finns under stormannaperioden i Danmarks historia en rad adelsmån, vilkas 6de under långre eller kortare tid blev en frivillig eller ofrivillig landsflykt. Fråmst i raden kommer Peder Oxe, dårnåst Tyge Brahe, slutligen Corfitz Ulfeld — alia begåvade man med sjålvståndiga tankar och originella uppslag på olika omraden, mera moderna eller kanske råttare mera kontinentala an sin omgivning. Till denna grupp kan på visst sått också Hannibal Sehested råknas: efter sitt »fall« i borjan av 1650-talet hade han en tid orlov att vistas i England och Spanien och Strs.V3.dc dal cftcFcitt jj^gga upjj en pulilisk kuiiuulLiåiexibltms; han synes dock aldrig ha inlåtit sig på sådana ståmplingar, som efter nyare — men inte efter frond-tidens — uppfattning betraktas som landsforrådiska.

Var han drog iram, låste han uppmårksamheten vid sin person. »Bisarr och visionår« — så karakteriseras han av sin van den franske diplomaten Terlon; Frankrikes utrikesminister Hugues de Lionne skriver: »Je n'ai jamais vu d'homme plus zelé et plus appliqué« (ett uttalande som forf. har låtit bli bokens motto); han gjorde i lika mån intryck på Cromwell och Karl II av England, men den från Sveriges historia vålkånde sir BulstrodeWhitlocke har visserligen att beråtta, att protektorn avbrot kontakten med honom vid ryktet att han var »a very debauched person«. Det forefaller som om han alltid kom bast till sin rått i internationell miljo och under sådana forhållanden,

då han under en relativt kort tid fick tillfålle att forsåtta sina intellektuella krafter i hogspånning och inte hann trottna på omgivningen. Annars gjorde han, som de fiesta månniskor, olika intryck beroende på iakttagare och situation, och det finns också mycket snåva karakteristiker av honom. Han tycks ha burit på en svar belastning i det våldsamma lynne, som han i sin ungdom karakteriserade med orden »min naturfejl, vredladenhedog alt for stor tilbøjelighed til at fare i flint ved den mindste krænkelse« (fort:s oversåttning etter det latinska originalet), och han stotte såkert många for huvudet, dår han drog fram. 1600-talets adelsmån ålade sig inte alltfor snåva grånser for sina lynnesutbrott: det horde till tidsstilen med temperamentsfullsjålvhåvdelse, vare sig den nu yttrade sig i våldsamtbaktaleri, ohåmmade vredesutbrott eller dueller. Han tycks i stort sett inte ha varit ålskad av sin omgivning, inte heller sjålv ha varit djupt fast vid andra månniskor, med ett undantag: dottern. Hans våldsamhet och intensitet framtråder också på andra sått i hans liv, framfor allt i hans arbetsiver och arbetsglådje;han sager en gang under sin norska tid med en betecknandeformulering att han år så »okkuperet som en mus udi barselseng«. Vid ett annat tillfålle heter det: »Jeg trøster mig hver dag, at jeg er født til arbejde og haver lyst til arbejde og kan stå arbejde ud« — ord vilkas ton och rytm erinrar så starkt om Axel Oxenstiernas: »Jag år med arbete fodd, har med arbete levat och vill med arbete do«, att man frestas att tånka sig en bakomliggande sentens, omtyckt av tidens månniskor.

Ofta fångslar H. S. sin omgivning i hog grad genom sina diskurseri olika åmnen, genom sina ordlekar i tidens concetti-stil och sina djårva paradoxer — då forf. vill sluta sig till hans sinne for religiosa varden av hans ord att religionen år »som peppar på mat«, synes han mig knappast tolka hans ogenerade bildspråk riktigt. Vill man i ett kort citat fånga något av det mest egenartadei mannens syn och uttryckssått, med ett ord hans »litteråra«begåvning, kan man vålja ett uttalande av honom om hans eget land, hår återgivet i forf: s oversåttning (håmtat ur ett brev till Lente från Paris 1663): »Jeg er gennem erfaring blevet mere

og mere bestyrket i den overbevisning, som jeg ofte har givet udtryk, nemlig at man bør se vort fædreland som en skøn have, plantet midt i et stormpisket hav, som klogskab byder før alt andet at værne på alle sider med gode stærke diger for at hindre de ødelæggende oversvømmelser, som lige til de seneste dage så hyppigt og så frygteligt har hærget den. Først derefter kan man anvende sin flid på at pryde og forskønne den«. Med all hånsyn tagen till att detta år utformat på ett fråmmande sprak, mera uppodlat an danskan och med fastare litteråra traditioner, och dårfor också ger oversåttaren sårskilda mojligheter¹, vill man åndå helt inståmma i forf:s fint formulerade omdome att i dessa ord finnes »mere realitetssans, men ikke mindre digterisk folelse end i Laurids Koks lidt yngre vise om Danmark, dejligst vang og vænge, lukt med bolgen blaa !«. En svensk låsare kånner sig bb'jd att tillfoga, att han inte kan ange någon sin landsman från 1600-talet, som skulle kunna formulera en så på en gang poetiskt och politiskt tråffande bild av detta slag — med ett undantag: Gustav II Adolf. Sehested hade otvivelaktigt ordet — och åven tanken —i sin makt mer an de fiesta; hans oåkta, sedermera adlade son overste Jens Steen Sehested gjorde sig kånd som en begåvad diktare.

JT C -C^ «.~1 „Å1,,„,Jrt -»/¦>'-]»-» r.A»vi4-T^nTin r\rr\ A'A -r*-t n-rt r\T>-l
XI. O. AClllgOlCH OaiUllUU IV/Uail g^liuill OUmuiuwiu umuumvii v/i»x
honom, genom de reaktioner han framkallar, men ån mer genom
sin egen formåga att fålla pregnanta och laddade uttalanden,
genom sin snabba uppfattning och forsande uppslagsrikedom,
genom sin hetsiga aktivitet, parad med formåga all vånia ueli
bida tillfållet, och genom sitt våldsamma lynne, spelande mellan
djårva skåmt och vulkaniska vredesutbrott — allt detta
framtråder klart i ett omfattande kållmaterial. De tankar han

---

1 Brevet ar avfattat på franska och i kopieboken fort i pennan av en Iransk skrivare. Originalets ordalydelse hår år foljande: «... qu'il falloit considerer nostre patrie comme vn beau jardin plante au milieu d'vne mer orageuse lequel la prudence vouloit qu'auant toutes choses l'on munit de tous costez de bonnes et fortes Digues pour empescher le rauage des jnondations qui l'ont jusques a present sy frequemment et sy horriblement endommagé, apres quoy Ton pourroit s'applicquer a l'orner et embellir.«

uttalar åro ofta påfallande obundna av tidens konventioner och kunna som nåmnt forefalla nåstan anakronistiskt moderna; de vittna ibland om en egendomligt framåtblickande formåga. Var han, detta medgivet, också en stor statsman, rent av sin tids dominerande gestalt i sitt land? Att visa detta, på så många punkter och med så många belågg som mojligt, harvarit forf:s huvudsyfte med sin undersokning; han vill visa det åven i andra sammanhang an dår materialet omedelbart och otvetydigt ådagalågger Sehesteds uppslagsrikedom och handlingskraft. Forf :s tes, som forut har angetts, kan också uttryckas med orden, att H. S. står bakom det mesta originella och »moderna« i sin tids danska politik. For att faststålla om forf. har lyckats att bevisa detta blir det nodvåndigt att i den foljande genomgången av arbetet låta diskussionen av en rad kållkritiska frågor utgora ett ledmotiv, utan att dårfor forbise andra sidor av forf: s framstållning.

Vad som hår redan har berorts år den biografiske fbrfattarens eviga dominerande problem: avvågandet av hjaltens roll i skeendet. Den stora risken for honom år att overbetona denna roll: han dukar under for en naturlig benågenhet att såtta allt i den skildrade tiden i relation till sin egen huvudperson. Men ingen historiker kan uppnå någonting våsentligt på den personhistoriska forskningens område utan att ta denna risk, som dessutom år dubbel: att tolka sitt material med prejudice for sin hjålte och att underkasta ett material, som talar til forman for denne, en otillråcklig analys. Bådadera ligger sårskilt nåra till hands, då det år fråga om en så fårgstark, så i alia avseenden påfallande och dessutom på visst sått tragisk gestalt som Hannibal

Det foljer av denna upplåggning, att forf:s verk mindre år en biografi an en framstållning av det mesta i Danmarks historia från 1640-talet fram till 1666, i varje fall av allt som enligt forf:s mening kan belysa eller berora H. S:s liv och verksamhet. Dårav foljer en brist på 6verskådlighet,som tidvis kraver åtskilligt av låsaren — låt mig redan nu saga att han emellertid inte får

anledning att ångra den moda han lågger ned på att tillågna sig arbetet. Mycket ingående aktreferat tynga ofta framstållningen, och driften till storsta mbjliga fullståndighet har stundom tagit loven av forf :s annars dokumenterade formåga att skilja mellan huvudsak och bisak. En omståndighet utover utfbrligheten bidrar att gora boken, åtminstone delvis, ganska tunglåst. Var och en som under lang tid har låst och levat sig in i ett kållmaterialfrån gangen tid vet av egen erfarenhet, att hans egna språkliga uttryck fårgas av detta material. Bbggild-Andersens framstållning får ibland sin ton av en latiniserande periodbyggnad i barockstil (exempel sid. 467, nåst sista stycket), som kan bli besvårande. Å andra sidan år boken rik på ypperliga formuleringar,bland vilka som typexempel må anforas orden om »Christian IV.s glæde ved havet og de vuggende skibe i fred og fejde, ved opdagelses- og handelsfærder, ved erhvervslivets myldrendeproblemrigdom«. Och i stora avsnitt av boken hojer sig fbrf. till en mycket impressiv, levande framstållning.

Den stora utforligheten har paverkat dispositionen och vallat svarigheter for denna. Man kan fraga sig om den valda grupperingenav stoffet alltid ar lycklig. Denna forsta del behandlar enligt fbrf:s sammanfattande rubrik dels »Manden og tiden t r*r\c\ t rr>r> i i i . _ t._i i_ : _i 1. 1. i:4-;i. ICOC luvja iuuuv, ueis nciiia viiiuocilo 1 uaiioiv-nui ojv puixi/ixv iu^u 1660.« Detta vill saga, att H. S:s sista, mycket viktiga ar behandlashar endast i valda delar: hans plats i hov- och ambetsmiljo, vissa sidor av hans utrikespolitiska verksamhet under denna tid och vissa drag av hans heromda poiitiska »testamente« (dock annu utan nagon uttommande kallkritisk vardering av detta pa egenartat satt bevarade dokument), i den man dessa belysa hans stallning och arbete i namnda miljo. En del av hans poiitiskagaming, som kallorna med fullt betryggande vittnesbbrd tillskriva honom, namligen hans utrikespolitiska verksamhet efter statsvalvningen, synes komma att behandlas som huvudsakforst i arbetets nasta del. Av skal, som framga i det foljande, fornimmer man denna upplaggning som ett osakerhetsmoment. Sa lange det sakrast kanda i H. S:s livsverk ej har framstatt for lasarens blick i den belysning vari forf. ser det, och sa lange den

avgorande analysen av den viktigaste perioden i den biograferadesliv och av de viktigaste — och dessutom såkra — dokumenteninte har framlagts, har låsaren nåra till en kånsla av att en del av forf :s resonnemang ånnu hånger i luften for honom. Inte minst dårfor våntar han med spanning på den avslutande delen, som bl. a. skall stålla in H. S:s mårkliga, delvis kånda och mycket diskuterade nordiska allians- och samarbetsplaner i helhetssammanhanget.Av detta skål skall det sista avsnittet av nu foreliggande del endast i storsta korthet berbras i denna artikel.

Professor C. O. Boggild-Andersens vetenskapliga arbete har i mycket hog grad koncentrerats kring just Hannibal Sehested. Ur den biografi, som han sedan lange hade planerat och vårs forstå del alltså nu har framlagts, udbrot han på 1930-talet ett kapitel, som hotade att språnga ramen; i utvidgat skick blev detta kapitel hans doktorsavhandling på 454 sidor i kvartformat: »Statsomvæltningen i 1660. Kritiske studier over kilder og traditioner« (1936), dår han for forstå gangen sbkte ådagalågga, att H. S. stod bakom den statskupp, varigenom envåldet grundlades i Danmark. Sedan dess har han behandlat åmnet i flera smårre studier och i en oversiktlig biografi i Danskt biografiskt leksikon samt i Schultz' Danmarkshistorie gett en framstållning av Christian IV.s tidsalder; nu har forstå delen av det ursprungligen planerade arbetet fullbordats (1946). Den andra avslutande delen befinner sig enligt forf: s utsago på god våg mot sitt fårdigstållande.

Det var ett djårvt påhitt av den jydske adelsman, vårs nionde barn H. S. var — fodd under faderns tid som lånsman på Osel —, att ge sin son ett fornamn, som forde in i hans jydskabakgrund en ton av Livius' Karthago och renåssansens Italien. På 1600-talet betydde personnamnet mycket. Tillråckligt bildade personer ha kanske tyckt att påhittet var formatet. Tack vare detta bar H. S. senare ibland det genomskinliga tåcknamnet»Carthago«.

namnet»Carthago«.Med sitt sinne for ord och for lek med deras betydelse kan han gott tånkas ha spekulerat over namnmagi i sammanhang med sig sjålv. Den unge Hannibal fick en vårdad uppfostran, men det centrala i hans utbildning blev utan tvivel resorna — peregrinationerna, som det hette om de samtida svenska herrarnas ungdomsfårder —, och de forde honom till Richelieus Frankrike, Karl I:s England, Filip IV:s Spanien, vidare till Italien, Tyskland, Holland (vårs såregna geografiska forhållanden val ha inspirerat hans nyss anforda bild om sitt fådernesland?). Efter hans återkomst faste Christian IV sin blick vid den jydske knapadelsmannen, vårs begåvning maste ha uppmårksammatspå olika hall, och lovade honom sin tioåriga dotter froken Christianes hand. Som hovmåstare for hennes bror reste han darefter åter 1637^—39 i Nederlånderna, Frankrike, Italien och England. Det ovanligaste med honom i den danska adelns krets var kanske hans omfattande och allsidiga kunskaper, Corfitz Ulfelds huslåkare Otto Sperling beråttar langt senare, att H. S. tyckte om »at diskurrere med mig i det italienske sprog« och att han dessutom talade franska och engelska val^— det sistnåmnda språket var vid denna tid ganska okånt i Norden. Overallt samlade han intryck om forvaltning och handel, utrikes- T<-"1 -T 1 C---.1 911 -1,— l_„_ ..si U„4- Jl^4- _~: ]_„ jjuhlii*. \j\^ii nu viuincuiaiiucii, ucin vai vai jj^uj <_iiigw mmuit glånsande an svågern Corfitz Ulfeld, men också betydligt mer sakligt inriktad.

Så langt kunna vi med forf:s hjalp få en bild av H. S:s utbildmngsar. Det ligger i sakens natur att materialet for denna tid integer några storre mojligheter till analys av hans personlighet.

Ett mera beståmt grepp om H. S:s person blir det forst tankbartatt få sedan han år 1642 hade blivit ståthållare i Norge. Som bakgrund till hans kommande utrikespolitiska insatser och till hans forvaltnings- och ekonomiska politik i Norge tecknar fbrf. på sid. 18^—36 en skiss av »Ostersjopolitiken«, ganska konventionellttolkad, dår en svensk låsare gårna skulle ha sett t. ex. synpunkter från Gustaf Clemenssons och Artur Attmans

undersbkningar om Ostersjbproblemets strategiska och ekonomiskasidor uppmårksammade. Emellertid ger H. S: s verksamhet och mångfaldiga uttalanden forf. goda mojligheter att uppdra en livfull bild av hans norska tid. Den tidiga form av merkantilism, som utmårker Axel Oxenstierna och Kristinas formyndarregeringoverhuvud i Sverige och som hos dem kan studeras så ingående, hade sin vålkånda motsvarighet i det dansk-norska riket, med många gemensamma drag. Inte minst var det i Norge som de ekonomiska expansionsmojligheterna i tidens stil uppmårksammades, ty denna del av riket hade efter datidens principiella fbrestållningar de avgjort storsta utvecklingsmbjligheterna,med timmer, jårn och koppar. Som ståthållare i Norge blev H. S. starkt engagerad i den dansk-norska merkantilismen,av allt att doma åven verkligt personligt intresserad. Praktiska ting visade sig fångsla honom mer an de fiesta bland tidens danska adelsmån: handelsproblem och forvaltningssporsmållade beslag på honom till mycket stor del.

Redan hår anslår forf. något som senare skall visa sig vara ett ledmotiv i hans framstållning: han tanker sig att de beståmmande uppslagen iH. S:s forvaltnings- och ekonomiska politik ha håmtats från Sverige. Resonnemanget synes i allmånhet plausibelt: Sverige låg vid denna tid langt fore sina grannlånder i forvaltningens effektivitet, och parallellerna mellan svenska forhållanden och H. S:s idéer åro ofta påfallande — en annan sak år att åtskilliga svenska forvaltningsnyheter kunna tånkas komma från Holland, vilket emellertid inte år tillråckligt noga undersokt for att tillåta ett generellt omdome (tidens forvaltningstekniska problem ha fått en åven for Sveriges del nyttig framstållning av Knud Fabricius i ett avsnitt av »Den danske Centraladministration«). Vad Bbggild-Andersen framdrar for att belysa denna sin tes år i huvudsak foljande.

H. S: s kontakter med Sverige inleddes med en på kungligt uppdrag foretagen resa till Stralsund 1636, varvid han sammantråffademed Axel Oxenstierna. Hårtill kom sedan hans befattningmed de norska grans- och fbrsvarsproblem, vilka hångde nåra samman med svenska forhållanden (tyvårr forbigår fbrf.

Hannibalsfejdens militåra sida med den principiellt diskutabla motiveringen att han saknar sakkunskap for en sådan undersokning).Vidare hade H. S. livliga forbindelser med svenska diplomater, sårskilt efter vad det tycks Magnus Dureel, och holl brevkontakt med svenska åmbetsmån och herrar, såsom Per Brahe d. y. och Johan Berndes (sid. 53) och Bengt Skytte (sid. 54). Slutligen hade han mojlighet att få veta åtskilligt om svenska forhållanden under sin vistelse som »neutral person« i Karl X Gustavs omgivning under 1658^—60 års krig. Det kan visas att han vid olika tillfållen har uttalat sig mycket positivt om svensk forvaltning. Dessa hans uttalanden ådagalågga också tydligt att han kande till vad han dårvid yttrade sig om, åven om de val ha fårgats av att de fållts infor svenska lyssnare; i detta avseende åro hans ord till Magnus Dureel (brev till pfalzgrevenKarl Gustav från Dureel 29/1 1647) betecknande: han berommer »icke ringa regementet i Swerie och brukar desse formalier: ces sont des gens qui se gouvernent bien«.

Atskilliga paralleller mellan svensk forvaltning och H. S:s atgarder, uppslag och reformer lata sig pavisas. Under sin norska stathallartid sammankallade han sa ofta standermoten till 6 verlaggningar,att hans styrelse framtrader sarskilt tydligt i de nuiSKa. bliiiiueiiias insluiici. Foil. »itLLci ueLLti i aciiiijjcuiu aicu den svenska traditionen pa omradet, men nagot slags bevisning kan givetvis har ej astadkommas. Ar 1646 inrattade H. S. ett generalkommissariat for Norge organiserat som ett kollegium: instruktionen tor detta amttetsverß anser fort, bygga pa lormyndartidenssvenska kollegieinstruktioner, ehuru nagon detaljoverensstammelseej har framdragits och synes rec. svar att belagga. Da H. S. inrattade ett norskt postvasen, var det i anslutning till aldre dansk organisation fran 1624 (pa detta omrade var Danmark tidigare framme an Sverige) och uppslag som hade diskuterats vid detta tillfalle, men — sager forf. — det finns drag i hans norska postvasen som tyda pa inverkan fran den svenska postordningen av 1636. Av stor betydelse ar forfrs framstallning av parallelliteten mellan den svenska kronojordsrealisationenoch H. S:s motsvarande ideer. Det tyckes

onekligen ha varit ett genomgaende motiv i hans finanspolitiska spekulationer att rekommendera avsondring av kronogods for att skaffa pengar till statsutgifter. Han lyckades ocksa genomdrivadylika atgarder bade i Danmark och i Norge, i vilket land de for ovrigt sarskilt kommo hans egen godsarrondering till godo. Den svenska avsondringspolitik, som skapade sadana svarbemastrade sociala problem, sags salunda pa andra hall som en efterfoljansvard forebild och hade sakerligen i sig intet ctct^ndc for dcnnS. tlds 3a±±ii±ci.ii:3Lciiikaiiu.c. All Jess suuiaia vador uppmarksammades sa livligt i den svenska riksdagens overlaggningar vid 1600-talets mitt, ar ett gott be vis for de skyddsmojligheter, som bondefriheten dar faktiskt hade. Det skall i detta sammanhang inte glommas, att H. S. och Christian IV uppmarksammade borgarnas och av allt att doma aven bondernasintressen; efter kungens dod och H. S:s senare foljande maktforlust atergingo vissa reformer, som hade lattat bondernas bordor. — Langre fram i H. S.s verksamhet mota liknande parallellerpa dessa omraden, bl. a. vid forvaltningens omorganisation efter statsvalvningen. — Det ar i varje fall sakert att Sverige i dessa avseenden har varit pa tal i Christian IV.s omgivning som forebild. Kungen skrev t. ex. om den forsokta lansreformen i Danmark till H. S. i borjan av 1647 (sid. 82): »Vilde man den rette vej ud, da kunde man her saa vel som i Sverige mage det saa, at det kunde slaa til, thi der har rigens raad deres visse penge af kronen, kronens len og indkomst administreres af landshofdinger, paa det kronens indkomst des bedre kan slaa til«. Magnus Dureel inberattar till Karl Gustav vid samma tid ryktena att H. S. inte endast skall inratta postvasende i Norge, utan ocksa ett nytt amiralitetskollegium samt kansli och ranteri,med var sina assessorer »efter svensk maner«. Liknande rykten diskuterades i det svenska radet.

Man får emellertid inte forbise, dels att åtskilliga av dessa uppslag kunde hårstamma från Holland, som H. S. kande genom sjålvsyn, dels att de kunde ligga i tiden, dels slutligen att andra i kungens krets kunde umgås med liknande tankar. Ett skatteochstatsfinansvåsen som det i Nederlånderna (sårskilt i skatteavseendedet

avseendedetrikast utvecklade i datidens Europa) har såkerligen varit av stor betydelse for alia de nordiska lånderna. Det enda kållstålle, som direkt beror uppslaget till det norska postvåsendet, år betecknande nog ett visserligen langt senare uttalande av den hollandske affårsmannen Selio Marselis, att han var upphovsmantill denna institution — mot hans uttalande såtter forf. sin allmånna tes. En detaljjåmfbrelse mellan de av H. S. redigerade instruktionerna under hans norska tid och senare samt motsvarande svenska synes vidare knappast visa ett narmaredirekt samband. Hur en ekonomisk tanke, som så att saga ligger i luften, nåstan samtidigt kan avsåtta spår inom forvaltningenpå ett par hall, belyses av ett annat fall, som forf. nåmner. Defensionsskeppssystemet genomfordes i Sverige under Gustav II Adolf s sista femton år och vid ungefår samma tid slog det igenom i Danmark. Hår kan knappast talas om idépåverkan från ena eller andra hållet. Tanken hånger, som Heckscher har påpekat, nåra samman med merkantilismen i allmånhet¹ och år mer eller mindre sjålvfalien for dess anhångare.

Att den effektiva svenska forvaltningen i allmånhet stod som en forebild for H. S. synes emellertid vara klart. Till den hade han sett er ut^salarl mntsnts i den snanska. vårs utrikesforvaltning han under en ambassad 1640_—41 skildrade i livfull form (ett av bokens mest karakteristiska kållcitat, sid. 42 f.):

Q" njisr ullc disse consult?₅ nnrppprps. rnhricas. saccarlas in limpio og respuertas haver ende og ambassadøren foruden videre replik med deres svar lader sig nøje, haver man fast mere umage med formaliteter hos sekretærerne, som saadanne skal forfærdige og siden lade refendere, førend kongen det selver undertegner, end man tilforne haver haft med kommissærerne, eftersom der skal udi hver despacho tages ny razon hos alle dennem, som derudi haver konsulteret, og efter deres undertegnelse føres til bogs hos secretario de la junta de la embaxada, dersom det skal have nogen gænge.«

---

1 . Produktplakatet i »Kkonomi och historia", 165 ff., och »Merkantilismen' 11, 23.

Svårigheten att avgora graden och medvetenheten i H. S: s lårjungaskap till de svenska statsmånnen ligger dåri att de dokumentariska kållorna inte ge beståmt besked; man får dårfor noja sig med att i allmånhet konstatera H. S:s intresse for svensk forvaltning och hans forsok att praktiskt utnyttja detta intresse. Hår synes låsaren med nyss anforda reservationer kunna folja forf:s biografiska konstruktion inom ett begrånsat område. Vanskligare år det att avgora, om forf: s idéattributioner (for att anvånda en tor åndamaiet tiiiverkaa term) i iråga om H. S. åro generellt pålitliga. På grund av materialets art år han nodsakad att bygga dessa attributioner for den forstå och storsta delen av H. S:s tid på indirekta bevis och inre kriterier; påtagliga bevis åro svåra att åstadkomma. Men hår galler det forf: s grundsyn på sin hjålte, och han for sin tes — att H. S. står bakom det mesta originella och betydelsefulla i sin tids Danmark — mycket langt. Utan att från bor jan ta stållning till frågan skall den hår belysas genom en rad exempel, dår arten av kållmaterial och dess faktiska beviskraft skall granskas punkt for punkt. Att dra en slutsats av resonnemanget år inte mojligt fbrrån en sådan genomgång har verkstållts.

Under diskussionen om Bromsebrotraktaten anser forf. att H. S. har spelat en framtrådande roll. Det heter hår (s. 48): »Det synes imidlertid at have været ham, som i skrivelsen (från rådet) fik indsat et forslag om, at man skulde gøre et forsøg paa at lokke Hollænderne over paa dansk side, eventuelt ved at tilbydedem den af Sverige fordrede pengesum, og vinde deres bistand til kommerciernes forhindring at afskaffe og enighed mellem rigerne at plante«. Detta, sager forf., har »næsten karakter af et politisk program.« — For att få drågliga fredsvillkor framladesden 18. april 1645 »to forslag, som temmelig sikkert udgik fra ham«. Det ena av de sistnåmnda forslagen — att låta flottan gå till sjoss — hårror med såkerhet från H. S.: detta visas av hans bevarade utforliga skriftliga betånkande i saken (s. 49). Det andra av dessa två forslag — att sånda en »expres« ambassad till Haag for att påverka hollånderna — och det forstnåmnda i sin helhet finns det inga skål att tillskriva H. S. utover de inre

kriterier, som forf. finner i forslagens overensståmmelse med
vad han anser vara H. S:s genomgående politiska huvudtankar,
hans »program«.

På samma sått vill forf. tillskriva H. S. forslag" om inforseltull på snormakerier (kniplinger) samt jårn- och måssingsarbeten (forordning 7/9 1647) och den ny a tulltaxan 1651, enligt forf. utarbetad av den då nye generaltullforvaltaren Henrik Muller. Om tulltaxan heter det att »det er stærkt sandsynligt, at den i sin almindelige tendens er inspireret af H. S., som længe havde næret en levende interesse for toldspørgsmaal, indtil udgangen af 1650 havde betydelig indflydelse paa kong Frederik 111 og vistnok stod i et ret intimt forhold til Henrik Muller« (sid. 69).

Når fråga år om den redan diskuterade anslutningen till svensk administration som fbrebild, citerar forf. en gang ett mycket karakteristiskt uttalande av Christian IV i ett brev till Sehested (s. 82; jmf. ovan s. 415), hur man »her saa vel som i Sverige« kunde »mage det saa, at det kunde slaa til« (det år fråga om den då aktuella lånsreformen). Hårav drar forf. inte den slutsatsen att den erfarne monarken, som hade haft så mycket med Sverige att gbra och formodligen båttre an någon Himcn i Sin Snmt^S Ironrlp till rvrannlnnrlpts fnrhållanden,var den som hade kommit upp med sådana frågor. I stållet sager han: »Det er temmelig sikkert, at det er Sehested, som har rettet kongens blik mod svenske forbilleder«. Resonnemanget hår ål niyckel Jjclcukncmuc for iOIj. '. 3 33.tt JVtt 3C CCh icggS "pp problemen. — I slutet av samma år som detta brev hade skrivits,firade H. S. jåmte sin hustru jul hos Christian IV på Frederiksborg.I januari 1648 skrev kungen ett par brev till Corfitz Ulfeld, dår han framlade olika forslag till okning av kronans inkomster. »Man tager næppe«, sager forf., »fejl i den gisning,« att H. S. har inspirerat dessa skrivelser; det var i dem fråga om »veje til en indtægtsforøgelse for kronen, som Sehested enten tidligerehavde arbejdet for eller senere søgte at iværksætte«. Det år en osåker bas for en detaljattribution; det maste dock erkånnas,att

nas,attde anforda parallellerna åro tråffande, och kungen
skrev dessa reformprojekt på sjuklågret, som forf. också framhåller(sid.

Efter Christian IV: s dbd i februari 1648 var nu frågan, hur den nye kungen skulle stålla sig till den dugligaste av »svågerpartiet«,som dessutom hade stått på den avlidne kungens sida mot ovriga man inom råd och adel. Forf. borjar framstållningen av H. S:s forhållande till den nya regimen med att forsoka visa, att denne spelade en roll under Frederik III: s forstå regeringstid.Frederik III: s kungaforsåkran betydde en bkning av rådets makt. Endast på en punkt fick Frederik 111 ett medgivande från rådet under forhandlingarna om kungaforsåkran: han fick rått att behålla de fråmmande han redan hade i sin tjånst och rått att anvånda holsteinare i diplomatiska vårv. Bakom detta medgivande spårar forf. H. S:s insats. Hår år forf:s kriterium for attributionen ett annat ån i de nårmast foregående fallen, nåmligenett yttre: »H. S. synes her at have ydet hertugen sin støtte, thi rigsraadets erklæring om denne sag er, modsat dets øvrige erklæringer, ført i pennen af ham« (s. 97f.). På det tidigare anvånda såttet går emellertid forf. till våga, då det galler fortsåttningenav H. S:s forbindelser med Frederik 111. Då denne kom till Norge for att hyllas som kung, fick han bl. a. (se s. 102) motta hyllningsbrev från norska pråstmån och borgare, dår han kallas arvherre till Norge. En sådan formulering kan enligt forf. endast ha tillkommit i samråd med H. S., fast denne inte sjålv har gett något uttryck for en sådan uppfattning »i følge hele sin stilling«. Enligt en några år senare uppgift av den blivande norske rikshistoriografen Jens Dolmer i en framstållning, avfattadkungen till behag (jmf. s. 154), skall den norske kanslern Jens Bielke vid samma tid ha gett Frederik 111 samma titel. For att med detta kållstålle styrka sin huvudtes på denna punkt resonnerar forf. sålunda: Jens Bielke kan inte ha uttalat sig i så direkt motstrid mot den bestående statsråtten, som han enligt denna Dolmers utsago gjorde, »uden efter stærk tilskyndelse fra oven. Han maa have vidst, at kongen bifaldt hans udtalelse,

men denne kan vanskeligt tænkes fremsat uden forudgaaende samraad med statholderen, med hvem Bielke havde haft intimt samarbejde fra 1642, og sandsynligvis er den fremsat paa Sehestedsinitiativ«. Bevisningen år hår mer an lovligt indirekt och på intet sått avgorande.

Kulmen av denna framstållning utgbres av en ny attribution direkt till H. S. av ett anonymt »consilium« om genomforande av kungahusets arvsrått i Norge (daterat 1648_—49). Den som forst har framstållt denna hypotes år Oscar Alb. Johnsen i arbetet »Hannibal Sehesteds statholderskab« (1909); en tidigare hypotes — av Ludvig Daae — vill tillskriva det en i generalkommissariatetpå Akershus anstålld kapten Jacob Madsen. Åven hår bygger forf: s attribution egentligen på argumentet: det kan inte vara någon annan an H. S. En sak år att borja med såker: i det skick, vari detta »consilium« handskriftligt foreligger, kan det inte hårrbra direkt från H. S., ty i inledningen anger sig dess forfattare med foljande ord: »Dett er en lang tied sieden ieg haffuer quiteret mitt fåderland Norige, oc opholdt mig i fremmedelande, mest aff den aarsag, att ieg kunde icke see og tolerereden Servitut, huilcken Dannemarck wille paalegge b: te mit fåderland, som altied aff begyndelsen haffuer weret et friit oc separeret Kongerige fraa Daniiemai ck, uc uug uu maa passere for en Provincie dependerende aff Dannemarckis Krone«. Det kan knappast vara tal om att H. S. sjålv har skrivit »consiliet«, ty det later inte tånka sig att han skulle ha fbrsett det med en dylik fritt diktad inledning; det år naturligtvis inte neiier forf :s mening. Om H. S. har något med skriften att gora, skulle det sålunda vara, att han har inspirerat den genom samtal med dess forfattare och formått denne att framlågga tankarna som om de hårrorde från honom. Det kraves direkta bevis for att man skall kunna godta en sådan uppfattning. Man skulle hår som vid andra tillf alien garn a ha sett en stiljåmfbrelse, en mera genomfordanalys av detaljerna iH. S:s såkra aktstycken i jåmfbrelse med de attribuerade. Bland de mera såkra kan framhållas den omfattande defensionsskriften av år 1650, ehuru det ej ens i fråga om denna har gjorts klart av fbrf., huruvida den hårror

från H. S. personligen eller från en av honom instruerad sekreterare;åven H.S:s egenhåndiga korrespondens skulle kurmage utgångspunkter for en dylik komparativ analys. Det forefaller en mera flyktig iakttagare som om H. S. dels forfogade over en utpråglat personlig stil, dels over en som noggrant anslbt sig till tidens officiella kanslivanor. — Trots de invåndningar som hår ha riktats mot forf: s framstållning, maste det emellertid medges, att overensståmmelserna mellan »consiliet« och »1660 års idéer« åro mycket påfallande. Men hur langt statsvålvningens grundprinciperhårrora från H. S. år i sin tur diskutabelt. Bevisningen får i sådana fall som detta lått en benågenhet att rora sig i cirkel. Problemet maste åter beroras i samband med genomgången av statsvålvningens historia.

Det år inte meningen att hår i detalj genomgå alia attributionsfrågorna,utanendast att droja vid några av de mera våsentliga.Nåsta påpekande av detta slag kan goras i samband med framstållningen av de dansk-svenska fredsforhandlingarna 1660 och dårvid forda diskussioner (s. 204). Hår frestas forf. att spåra H. S:s inflytande, når de svenska forhandlarna framhålla betydelsenav nordisk samverkan. Han har emellertid sjålv åven dragit fram H. S: s (indirekt bevarade) vittnesbord om att Karl Gustav i sin intima krets framfort sådana tankar. Abbé Jean Paulmyer har refererat ett samtal med H. S., vari denne anforde Karl Gustavs uttalanden under belågringen av Kopenhamn — fållda då han såg att hans planer hade motgång —¦ att eftersom den ena av Nordens två kungar inte formådde odelågga den andre, vore det skickligaste politiska schackdrag som de kunde gora att hålla vål och uppriktigt samman. Om de levde i god grannsåmja, skulle de inte långre behova be om hjalp, utan sjålva få mottaga dylika boner. Sålunda skulle de kunna bli sjålvståndiga och oberoende. Under nuvarande forhållanden hade alia grannstaterna fordel av deras osåmja¹. Resonnemanget år kanske ganska betecknande for Karl Gustav med hans ståndigtpå nya uppslag fruktbara ingenium och hans dynamiska

---

1 Thyra Sehested: Hannibal Sehesled 11, 494; Bøggild-Andersen 191.

lynne — naturligtvis år det hos honom inte fråga om ett program utan om ett av hans många ståndigt skiftande tankespel —, och likavål som att tillskriva H. S. en sådan tanke hos de svenska såndebuden kunde man tånka sig den hårstamma från deras egen monark. Hår synes det fbreligga ett typiskt exempel på biografifbrfattarens perspektivforskjutning.

Samma fbrskjutning gor sig fbrf. skyldig till, då han (s. 233) frestas tånka sig, att den svenska pamfletten »Somnium Gersdorphianum« — efter fbrf:s iyndiga karakteristik ett slags politisk-apokalyptisk novell, en av en initierad person skriven skildring av aktuella problem i Danmark omkr. 1660 -_— har utgått från H. S:s diskussioner med hans svenska vånner under det besbk som han avlade i Stockholm for att underhandla om Bornholms vederlagsgods. Olikheterna mellan Somnium Gersdorphianum och H. S: s handlingar och tankar synas hår snarare bbra avgbra frågan (jmf. fbrf: s framstållning s. 234). Men mbjligheten av att fbrf: s tes hår i stbrre eller mindre utstråckning år riktig kan naturligtvis inte bestridas.

Det kan vara låmpligt att vid detta stadium av framstållningensbka gbra en sammanfattning av det problem som hår fbretrådesvis har sysselsatt oss. Två generella slutsatser åro — lbienkiaL uLLiyckL — iiibjliga aIL diaga av ell sådaiil inaLeiial som det fbrf. i de anfbrda exemplen har framlagt. Antingen hårrbraalia dessa uppslag och tankar från Hannibal Sehested, som fbrf. vill visa, eller också finnas de i full och jåsande framvåxt inom en krets eller vissa kretsar i datidens Danmark och ta sig dårifrån åtskilliga uttryck, dels genom H. S., dels också genom andra personer. Den sista forklaringen kan också få den formen, att dessa uppslag och tankar ligga i tiden, ha framkallats av de fbrhandenvarande fbrhållandena, och att det år mera ovåsentligtvem som råkar fora dem i pennan eller på tungan. Consilium Anonymi år i varje fall formulerat av en annan ån H. S.; Somnium Gersdorphianum utgår från en med såkerhet svensk miljb och tjånar svenska intressen, efter vad det vill synas. Fbrf. synes vara skyldig beviset att det forhaller sig på det fbrstnåmndasåttet. Materialet fbrefaller inte råcka till den avsedda

bevisningen eller har i varje fall inte kunnat ge en sådan bevisningmed
de" metoder som ha begagnats.

Man saknar i dessa sammanhang åven en konsekvent vårderingav de olika grupperna diplomatiska och liknande kållor. Det år tydligt att forf. långre fram kommer att genomfora en dylik vårdering av H. S:s beromda testamente, och det år ju också nodvåndigt for att rått kunna bedoma denna kållas varde (vissa forhandsmeddelanden om denna undersokning finnas i bokens sista avsnitt, t. ex. s. 408 ff). Men åven for vissa av de tidigare anvånda kållgrupperna skulle man onska en sådan analys.Det galler hårvid dels att undersoka varje rapports sanningsvårdemed hjalp av de kontrollmojligheter som stå till buds, dels att se varje rapportors samlade produktion som en helhet, som en sammanhorande beråttande kålla, och underkasta denna helhet motsvarande kontroll, vilken kan ge såkrare resultat an analysen av den enstaka rapporten. I forf.s framstållning spela dylika kållgrupper en stor roll. I vissa fall inbjuda de direkt till en undersokning av detta slag, sårskilt kanske då det år fråga om Dureels rapporter, men åven Sten Bielkes rapport (s. 464), dår inte hans skildring i och for sig, utan sedd mot bakgrunden av hans person, uppdrag och instållning i ogonblicket bor ge utgångspunkten.Svenska rådet analyserar i januari 1648 en hemlig korrespondents »aviser och judicia«, innan man bygger något på dem: de blevo icke »hogre ansedde an ens, som håmtade hår och dår sine judicia, som han utur bockerne låsit och fattat hade, vore fordenskull icke alldeles att lita uppå, såsom icke heller helt foraktandes, man toge dårav, så mycket man ville . .; om intet mere vore, ån att han refererade ållenast de discurserhan dår och hår in aulis principum horde, kunde man lika visst något dårav sluta, efter som ock tillforene hånt vore«¹. Detta såges om en okånd korrespondent just från Danmark, formedlad av Schute i Hamburg, och det anfbrda ur protokollet år ett gott stycke praktisk diplomatisk kållkritik. Just i detta sammanhang ger forf. ett påtagligt exempel på risken av att

---

1 Svenska rikrådets protokoll, XII, 258 f.

undvika den mera intrångande analysen. Han refererar diskussioneni det svenska riksrådet bl. a. med orden, att det dårvid uttalades om H. S. — gubernatoren i Norge — att han formådde dår uppvåcka en rebellion mot Danmark (s. 93). Detta framkallade,sager forf. vidare, »en diskussion om Sehesteds 'ingenium'. Man formente, at det var 'ærgerrigt og hovent og stod let til at opægges'«. Hårvid år att mårka, att det forst citerade uttalandetinte anger det svenska rådets uppfattning utan uttryckligenanges som citat från den anforda och omdiskuterade hemligekorrespondenten; detsamma galler troligen, men ej såkert, åven om det andra omdomet. Forf. har inte behandlat sin kålla med samma skepsis som det svenska riksrådet. Inte heller anmålerhan enligt rec: s uppfattning tillråcklig skepsis gentemot uppgifterom H. S. i ett anonymt brev till regeringen i Sverige av den 18. april 1648 (jmf. s. 98f.; mojligen av samma korrespondentsom den av rådet diskuterade). Det som intresserar låsaren i dylika fall år givetvis inte ett excerperat stycke ur en rapport, utan helheten. Hår stannar forf. ibland alltfor tidigt i undersokningen,men kan hånvisa till det overvåldigande stora material,som han har insamlat.

Da rec. har verkstallt denna kritiska genomgang av iorf:s
& •/ J
diplomatiska materialet, ar det emellertid inte hans avsikt att
underkanna forf:s helhetsresultat pa dessa punkter. Genom
undersokningen har forf. otvivelaktigt visat H. S:s betydelseluiiainsals
i derma Lids puiiLik, liuns roll sum iue- uch uppslagscentrumoch
hans nara kontakt med de kretsar i datidens Danmark,dar
man arbetade med ekonomiska, militara och fdrvaltningsmassigareformprojekt.
Grundlinjerna i skildringen av
H. S:s politiska verksamhet aro salunda enligt recrs mening
riktiga, men forf:s nitalskan om sin tes har kommit honom att
forsoka utoka bilden med atskilliga diskutabla drag. H. S. blir
knappast mindre intressant om man ser honom som impulsgivareoch
talesman for en viss krets eller vissa kretsar i datidens
Danmark och som malsman for vissa av tidens tankar, an om

man vill gora honom till den ende originelle och tånkande
mannen i sin samtid.

Under den period av H. S: s liv, som hittills har genomgåtts, voro hans oden skiftande. Hans uppslagsrika verksamhet i Norge och hans skrupelfria arbete att bli storgodsågare med val arronderade besittningar dår; hans nåra kontakt med den gamle kungen och hans fiendskap med råd och adel; hans stråvan att uppehålla forbindelsen med kungamakten åven under Frederik III:s tid; hans fall, ekonomiska ruin och tvungna syssloloshet under åtskilliga år—r^— allt detta får en fy Hig framstållning i forf:s biografi. Likaså H. S:s upptrådande som »neutral person« under det andra kriget med Sverige, hans stållning i fbrhållande till Karl Gustav och hans roll under fredsunderhandlingarna. Dessa kriser i H. S: s liv ha alltid varit foremål for intresse och ibland granskats med utgångspiinkt i en nyare tids moraluppfattning. Forf. sbker hår hela tiden forsvara sin hjålte genom att se honom i sammanhang med sin tids beteendevanor. Varken H. S:s ogenerade ekonomiska privatpolitik i Norge eller hans kontakt med diverse utlåndska furstar och hans »neutralitet« i forhallande till Karl Gustav under 1658^—60 års krig var i och for sig något enastående i 1600-talets historia. Likavål som H. S. i Norge kunde svenska generalguvernorer rått ogenerat ta till vara de ekonomiska mojligheter som deras forvaltningsposter erbjodo. Och for tidens ånnu levande feodala tankesystem erbjbd det intet egendomligt att en storman betraktade sig som en sjålvståndig politisk part: det galler såvål om vissa av frondens ledare i Frankrike som om Corfitz Ulfeld i Danmark eller Nils Bielke i Sverige. I dessa sammanhang skola H. S: s åtgårder i Norge ses: givetvis innebar detta intet forsbk att forklara honom moraliskt ofbrvitlig efter modern åskådning. Han tillåmpade ogenerat i det nordliga riket samma hånsynslbsa arronderingspolitik med kop och mageskifte, som stormånnen hemma i Danmark hade tillåmpat under hela adelsvåldets tid och som hade sina motsvarigheter i Sverige samtidigt och senare.

Upplosningen år såregen. H. S. hade, med allt sitt utpråglade

sinne for statens och forvaltningens organisation, i sitt eget intresse foljt andra linjer. Han hade dessutom ofta plåderat for statlig godsavsbndring, liksom i Sverige, for att stabilisera statens ekonomi, och vad han på detta område uppnått, hade kommit honom sjålv till godo i hog grad. Hans egen maktstållning byggdessålunda inte upp efter ett enhetligt teoretiskt system — och så sker det val sållan¹. I varje fall svarade Frederik 111 och H. S:s fiender bland adeln med en mot Sehested personligen inriktad råfst och reduktion, som kan bringa vissa svenska fbrsbk fore den egentliga reduktionen i erinran.

Efter hans fall foljde en utstråckt krisperiod med ekonomisk ruin och politisk isolering. Han sokte sig en våg ur denna misår genom att gå i frivillig landsflykt — kort dessforinnan hade hans rival och svåger Corfitz Ulfeld flytt, men han hade i motsats till H. S. placerat betydande penningbelopp i utlandet i fbrvåg och kunde under landsflyktens år upptråda som långivare åt t. ex. svenska furstliga personer. H. S. brbt inte med sitt land och dess konung. Hans långa resor under utlandsvistelsen fbrde honom som fbrut antytt till Cromwell, den landsflyktige Karl II av England och Filip IV av Spanien. Uppslag hade han alltid gott om (bl. a. funderade han på att sbka fbrlika Cromwell och liSli u), GCii han bicv" Idtt Uppnicukixiinnictu. i optimen uiev nan utnåmnd till Capitan General de la Artilleria de uno de mis exercitos de Espana — ett rent skenåmbete, men nyttigt for hans prestige. Vid det dansk-svenska krigets utbrott sommaren 1657 åiervande han hem, men man nåde tortiarande inte rjruk for honom, och hans isolering fortsatte. Den betingades givetvis till stor del dårav, att adeln i allmånhet betraktade honom som fiende, naturligt nog med hånsyn till hans upptrådande dels som hånsynslbs maktstråvare, dels som kungarnas rådgivare; hos kungen hade han å andra sidan ingen såker stållning.

---

1 De rykten som cirkulcrade om honom, gåvo ingen skonmålning av hans verksamhet som ståthållare. Magnus Dureel beråttar (till Axel Oxenstierna 25 12 1648): Har har varit tidender att några bonder utur Norge skulle vara hitkomne och klaga jammerligen på H. S., som skinnar och plågar dem. Men jag kan inte fornimma sanningen.

Når det andra dansk-svenska kriget brotut, blev hans position en annan: han blev tillfångatagen av svenskarna och ford till Karl Gustav. Det var nu som hans stållning som »neutral person« intrådde. Karl Gustav låt honom undersoka fredsmojligheterna i Kopenhamn, men kvarholl honom for bvrigt i hogkvarteret, dår H. S. erbjod den svenske kungen sina framtida tjånster. Efter de svenska motgångarna återupptog han sina fredsstråvanden, samtidigt som han stråvade att stårka s^in stållning hos Frederik 111. Han blev dårefter dansk Iredsunderhandlare och gjorde otvivelaktigt en betydande insats vid Kopenhamnfredens tillkomst; hår år kållmaterialet tillråckligt for att detta skall framtråda i klar dager. Hans framgång medfbrde bl. a. att han till någon del återvann en position i Danmark. I Stockholm fbrhandlade han dårefter om hur fredsbeståmmelserna angående Bornholms vederlagsgods skulle realiseras (det år i samband med detta besok som forf. vill placera hans inflytande på Somnium Gersdorphianum). Ett program for nordisk politik framforde han i ett tal under sin Stockholmsvistelse, nårmare beståmt vid sin mottagningsaudiens. Det år klart att de då fållda orden åro beståmda av tillfållet; de ha åndå sitt intresse, inte minst dårigenom att de så slående bverensståmma med det uttalande av Karl Gustav, som fcrut har refererats. I talet ger H. S. uttryck åt sitt hopp »at alting derhen lempes, at begge disse nordiske riger, samt deres gode og tro indbyggere af alle stænder maa troligen række hverandre haand og med indbyrdes enighed flittigen anvende alle deres midler til at samle saadan styrke igen, udimidlertid de have fred, hvormed de med unerede forcer desto bedre kunde imodstaa alle dem, som deres fælles velstand herefter ville hindre og forstyrre« (sid. 222).

Åren 1657^—1660 hade avsevårt okat H. S: s insikter i och erfarenhet av de nordiska problemen; dessutom hade han visat sin effektivitet — sin oumbårlighet, hoppades han vål sjålv — och återvunnit en del av sin stållning hos kungen. Men hans framtid var osåker, oviss och fbga lovande. Hos adeln var han såkerligen fortfarande illa sedd, och åter dromde han om att bege sig utrikes. Han var en orolig och otålig ånde, dårom vittnarhela

narhelahans karriår. Men han hade också en mårklig formåga att overvinna sin otålighet, vilket han sjålv vid just denna tid (då han, som forf. klart visar, sbkte ingripa till svågern Corfitz Ulfelds hjalp under dennes fångelsetid) gav uttryck i brev till denne. Han onskar frånden hålsa och dem alia sjålslugn, »alt det andet afventer de fornuftige af tiden, hvilket jeg med mit eget exempel nu tvende gange haver lært«. Bojeisen for obetånksamma eller desperata handlingar behårskade han.

Professor Boggild-Andersen nalkas nu en av de avgorande punkterna i sin egen framstållning och dårmed åven vad som enligt hans uppfattning var en avgorande punkt i Hannibal Sehesteds liv, nåmligen dennes roll vid 1660 års statsvålvning. Med stor utforlighet har han tidigare behandlat detta problem i sin forut nåmnda doktorsavhandling. Det kan hår inte vara fråga om någon utfbrligare genomgång av frågan, men det år att beklaga, att Bbggild-Andersens dissertation, såvitt rec. bekant, inte har utlost någon offentlig vetenskaplig diskussion i Danmark.

Kållmaterialet till 1660 års statsvålvning år av det slag, att hela forf:s resonnemang maste bygga på indirekta bevis. Dessa kunna sammanfattas ungefår på fbljande sått. Intet av dokuomH. S:s insats. I den givande genomgång av aktstyckena, som forf. har fbretecknat i doktorsavhandlingen och i biografien utfor på s. 253 ff., kan han inte peka på något omedelbart stod for sin huvudtes: att det ar Hannibal Sehesleu sum slåi bakum de åtgårder, vilka leda fram till statsvålvningen och envåldets inforande. Något mera medgorligt material får han, då det galler de bevarade dagboksanteckningarna och de samtida breven. H. S. skymtar i en tradition, som ytterst hårror från OdenseborgmåstarenThomas Brodersen och har bevarats genom hans dotterson: på borgarnas sinsemellan framstållda fråga vid ståndermotets borjan, vad meningen var med denna sammankomst,kom H. S. springande och viskade halvhbgt i brat på en av de deputerade från Fyn: »Det betyder att om du inte vill, så skall du«. Efter avgbrandet mbter man vidare en rad uttalanden,foretrådesvis

landen,foretrådesvisav diplomatiska iakttagare, som understrykaH. S:s betydelse for det skedda i allmånhet. Det bor hår markeras, att då Magnus Dureel efter ett samtal med en fornam man, som kom från Kopenhamn, skriver (16/12 1660) till Per Brahe om statsvålvningen och H. S:s stållning: »på honom beror alltsammans«, så betyder det med den tidens svenska uttryckssåttendast, att allt numera baseras på honom (s. 256; forf:s tolkning av uttrycket år riktig). Inte heller i fortsåttningen finnertort. något såkert ocn omeaeirjart stod tor sin tes om hl. b. som den starke mannen under statsvålvningens avgorande dagar. De »konj ungerade« hade under forhandlingarnas senare skede Svane som mest framtrådande talesman. Men på ett par beståmda punkter upptråder dock H. S. åter i det beråttande kållmaterialet. Då de lågre standens deputerade i ett dramatiskt ogonblick kråvde svar på de konj ungerades forslag om arvrike den 10. oktober 1660 och hogtidligen tågade upp mot slottet, var kungen i Christianshavn; den som tog emot dem var enligt en beråttares vittnesbord H. S., som senare på dagen under de fortsatta fbrhandlingarna upptrådde i kungens såliskap (NyborgrådmannenKnud Wolf i några senare omredigerade dagboksanteckningaroch »Lerche-dagbogen«, en anonym kompilation med vissa sjålvståndiga uppgifter). Nåsta dag skriver det kejserligasåndebudet Goes, att H. S. har gett honom meddelanden om låget. Ånnu en gang — den 13. oktober — upptråder H. S. i Lerche-dagbogen som overbringare av de olika parternas — de ofrålse ståndernas, adelns och rådets samt kungens — bud om arvriket; han framfor till sist att envar nu får fritt saga sin mening. Han omtalas i samband med den sistnåmnda dagens håndeiser i ånnu en beråttande kålla (pråsten Laurits Jørgensen Hammers beråttelse om ståndermotet) och åven i andra sammanhang.Den 18. oktober år han i kungens nårmaste omgivning vid festen på slottet efter arvhyllningen (Knud Wolfs »dagbok«).

— Tre år efteråt påtråffas ett rykte om hans stora inflytande på dessa håndeiser. Trettio år senare kan en tradition konstaterasi vissa kretsar i Kopenhamn, upptecknad av den engelske diplomaten Molesworth, som gor H. S. till huvudpersonen i 1660

års statsvålvning, Svane och Nansen till hans redskap. Uppgifterav motsatt innebbrd underkånner forf. i sin doktorsavhandlingpå grundval av de analyser av kållmaterialet han dår ger. Det år omojligt att hår i detalj granska dessa tidigare undersokningar; en sådan genomgång skulle lågga beslag på lika stort utrymme som hela den hår framlagda studien. Hår hånvisas sålunda endast referatvis till fbrf: s tidigare framstållnin g₁. Detta år i varje fall vad forf. kan bygga på for att stodja sin huvudtes, vad det beråttande kållmaterialet angår.

Inte heller dokumentmaterialet ger, som forut papekats, nagot direkt besked om H. S:s roll. Indirekta skal for denna finner emellertid fbrf. framst i borgarnas stora reformkrav (17/9 1660), som han delvis betraktar som motsvarigheter till H. S:s tidigare projekt. Pa en viktig punkt — vornedskabets avlosning — overensstamma de dessutom med H. S:s senare uttalanden i »testamentet«. Andra, sarskilt finanstekniska reformkrav upptogos kort darefter i det nyskapade, av H. S. organiserade och ledda skattkammarkollegiet. F6rf:s slutsats ar en ny attribution: det ar svart att avvisa den tanken, att H. S. »har haft en vsesentlig andel i indlseggets udarbejdelse«. Da fbrf. framhaller de markliga reformkravens hansynstagande till olika samhall ski a ssprs hn^kprnnl — han fSllpr ryrn nttsstvrVpt rip vppVt-q orden att ingen dansk kan lasa det utan gripenhet och stolthet — faster han uppmarksamheten vid H. S:s ord i ett tidigare brev till den svenske riksdrotsen, dar han talar om sitt hopp //£"•- *-*l-i-T«rv moo l/nrnmn nrii nn rir\r\ net r\-r\r*i rffi rf f rr_{* T}*"^"I*0CIlllo'^ V»lor^^l4alle staender«. Att ur detta uttryck lasa lit en demokratisk tankegang, harmonierande med borgarnas reformkrav, synes i varje fall en svensk omojligt; uttrycket ar en vanlig 1600-talskliche, dar ordet »stander« inte har den associationsrikedom som senare tider ha fbrlanat det.

Till denna forf:s på idéattribution grundade argumentering
for H. S: s roll i håndelseforloppet kommer emellertid ytterligare

---

1 En fornyad kålldiskussion av dagboksmaterialet kring statsvalvningen skulle i och for sig vara av stort intresse.

en rad indirekta skål. Av vikt i detta sammanhang år onekligen den omståndigheten att H. S. sedan sin ungdoms studier kande Hans Svane. Viktigare åro dock några håndeiser efter statsvålvningen:H. S. blev den 26. oktober riksråd, rikets skattmåstare och president i det kammarkollegium, som han nu organiserade med storsta energi, vårs instruktion han utarbetade och vårs arbetsuppgifter han våldsamt kastade sig over. I en vårdefull framstållning, som dock enligt rec:s mening alltfor mycket tynges av utforliga aktreferat, foljer Boggild-Andersen hans verksamhet under tiden nårmast efter 1660 års avgorande håndeiser.Knud Fabricius har karakteriserat H. S. som »grundlæggerenaf det danske kollegiestyre, som herskede lige til 1848«, och detta år utan tvivel tråffande. Sålunda stoder det nårmaste håndelseforloppet efter statsvålvningen indirekt fbrf:s tes: att H. S. så markant stiger fram till en av de mest bemårkta positionernai riket, f orklaras naturligast genom att han har spelat en framtrådande roll bakom kulisserna vid statsvålvningens forberedelser.På motsvarande sått harmonierar H. S:s tidigare instållning till kungamakten och till aktuella forvaltningsfrågor med den av forf. framstållda tesen.

Sålunda blir det viktigaste argumentet — jag anvånder med flit icke ordet beviset — for fbrf:s tes om H. S: s roll vid statsvålvningen,sådan den har framstållts i biografiens tredje bok, egentligen hans personlighets ofornekliga dynamik, hans egenskapatt vara en av de få, kanske den ende i datidens Danmark, som kan tånkas ha haft energi och intensitet nog for att driva en så riskabel sak så beslutsamt och fora den så langt. Détta argument stbdes, for att rekapitulera, fråmst av det stora utbyte, som han personligen fick av statsvålvningen, den maktstållning som den omedelbart forde honom upp till, vidare av att han skymtar mer eller mindre otydligt i vissa delar av kållmaterialet, av parallelliteten mellan 1660 års håndeiser och hans tidigare och senare uttalanden och gårningar (med de begrånsningar som ligga i den tidigare framforda kritiken mot ett antal attribueringar)och av hans nåra kontakt med Hans Svane från ungdomsåren.Enligt rec:s mening har fbrf. sålunda inte fort avgorande

bevisning for sin tes på denna punkt. Om rec. trots detta år bbjd for att i huvudsak acceptera den, beror det nårmast på att grunddragen i den bild, som så har frammanats, ha enhetlighetoch sammanhang. I varje fall ger fbrf:s framstållning en fångslande bild av tidens tankestrbmningar — inte minst av den besvikelse som foljde stats val vningen i spåren, då konstitutionella,administrativa och sociala framtidstankar kvåvdes under den långsamt framglidande absolutism, som den enkelspårigekungen och hans tyska rådgivare fingo att ta form med begagnande av låget.

Bokens sista 75 sidor — d. v. s. fjårde bokens femte till och med tionde kapitel — foljer Sehested på nya beskickningsresor och skildrar maktkampen i regeringen fram till utfårdandet av Kongeloven. Detta blev till ånnu en period av besvikelser och missmod i hans liv. En slutgiltig genomgång av detta avsnitt torde av praktiska skål bora uppskjutas tills Bbggild-Andersens framstållning av Hannibal Sehesteds ekonomiska och statsfinansiellapolitikoch hans insatser i utrikespolitiken under 1660-talet foreligger i slutgiltigt skick; hår år det tilis vidare, som forut påpekat, endast fråga om att ge bakgrunden till H. s:s staiining inom regeringen under de sisåa åren av hans> liv. Det år att hoppas, att fbrf. snart skall få tillfålle att fullfolja sitt arbete med denna andra del. Centrala frågor, utan vilkas losning helhetsbilden av H. S. inte låter sig uppdragas, bverflbda under dessa sista år. Inte minst gåiier detta nans nordiska politik. Fbrf. vill genom hela sin hjåltes liv spåra en obruten linje av nordisk samforståndstanke, skapad av Hannibal Sehested sjålv. Den återfinnes klart i hans s. k. testamente, men forf. sbker ofta ådagalågga den tidigare i H. S:s liv. Man har hår, åtminstone som framstållningen nu foreligger, inte alltid intrycket att fbrf. har underkastat sina kållstållen tillråckligt skarp analys. Ett par exempel på vad rec. avser kunna framfbras hår. Då Hannibal Sehested fbrberedde fredsfbrhandlingarna mellan Frederik 111 och Karl Gustav, skrev han vid ett tillfålle till den senare ett

brev (s. 176f.), dår han berorde den nordiska politiken. Det heter hår bl. a. att han alltid hade »ønsket og søgt, at begge kroner maatte komme udi bedre og nærmere fortroenhed og alliance undersaatterne til mere sikkerhed og fremtarv«. Om detta uttryck sager forf., att hår anslås med en kraft, som otvivelaktigt år overtygelsens, en ton, vartill tidigare ansatser ha spårats och som sedan aldrig upphorde att ljuda i Sehesteds uttalanden till svenskar och andra. Då man tolkar de uttryckssått som H. S. valt i detta brev, har man givetvis att utgå ifrån, att han har anvånt en form, som han kunde tånka sig skulle tilltala Karl Gustav; att dårur tolka ut en ton av overtygelse år subjektiv kållanalys. Det år mojligt att overtygelse ligger bakom, men vi sakna alia mojligheter att fastslå detta. — På motsvarande sått resonnerar forf. i fråga om Sehesteds besok i Stockholm sommaren1660.Hår tillskrives forst och fråmst kreditivens formuleringarH.S. sjålv (s. 222), vilket naturligtvis år mojligt, men inte såkert. Om de forut anforda, uttrycksfulla ord, som han fållde om de nordiska rikenas gemensamma intressen vid sin mottagningsaudiens(jmf.ovan s. 427), sager forf. att sådana tankar aldrig hade blivit uttryckta med en sådan innerlighetens styrka som nu, och tillfogar: »At Sehesteds ord blot skulde være en smuk frase, anvendt for at vinde den svenske regering for en for Frederik111fordelagtig afgørelse af vederlaget for Bornholm, er en psykologisk helt umulig antagelse«. Av samma skål som nyss anfordes synes det vara omojligt att hår, med hjalp av ett uttalandeiett officiellt anforande, trånga de bakomliggandé sjålsliga realiteterna in på livet. Om Hannibal Sehesteds nordism var ett resultat av djup ideell overtygelse, realistiska politiska overvågandenelleronskan att på ett djårvt program nå en personlig maktståll ning, kan inte avgoras på det tidigare materialet, knappastensefter en djupborrande analys av hans politiska testamente.Det psykologiskt och politiskt rimliga år vål att hår som annars d e olika motiven ha varit forknippade med varandra och att de ba komliggande ståmningarna ha våxlat från situation till situation . Med storsta intresse avvaktar man emellertid åven ur

denna synpunkt verkets avslutande del med dess for denna fråga
avgorande material av forhandlingar och forst och sist det
svårbeståmbara »testamentet«.

Vad som redan i denna del meddelas om H. S:s verksamhet inom utrikespolitiken under hans sista år, våcker i hog grad låsarens åstundan att folja den fortsatta framstållningen. Det bor sagas hår, att vad rec. har anfort av reservationer och kritik från principiella standpunkter inte år avsett att dolja hans hbga uppskattning av fbrf :s arbeten om och kring Hannibal Sehested. Åven om forf. enligt rec:s mening har varit alltfor frikostig med sine idé- och dokumentattributioner och stundom overskattat beviskraften hos sitt material eller underkastat det otillråcklig analys, har han lyckats ge en i stora drag hållbar bild av Hannibal Sehesteds dynamiska personlighet och hans for sin tid så »moderna« sått att tånka. Bilden kunde ha tålt vid starkare skuggor, den hade kanske med dem blivit ånnu mera levande, men man kan inte fbrebrå en biografiforfattare hans sympati for sin hjålte, om resultatet av denna hans sympati har blivit energi och tålamod och hångivenhet nog att soka våcka till liv ett helt historiskt skede. Professor Boggild-Andersens verk om Hannibal Sehested galler ett i ordets egentliga mening centralt amiie ucli kunmiei siikeiligcu ittt sctit<3. åtskilliga spår i nordisk historieforskning och -framstållning. Det maste våcka intresse for sitt åmne både i Danmark, i Norge, dår Hannibal Sehested utforde en viktig del av sitt arbete, och i Sverige, dår hans verksamhet, idéer och personlighet av oiika skål tiiidra sig uppmårksamhet. Biografien år en imponerande prestation av en lård forskare och en fin skribent.

Ivar Hansteen Knudsen, De relationibus inter Sanctam Sedem et Norvegiam (1946), med råttelser eiter artiklar av forf. och J. Duin i S:t Olav (n:r 39^—40, 1946), beror material, som tyckes ge vid hånden, att Sehested har varit katolskt orienterad. En nårmare analys av ifrågavarande material visar emellcrtid, att det ej kan galla denne.