I Dagene 8.^—14. August 1939 fandt i København det 7. nordiske Historikermøde Sted. Oprindelig havde man paa Mødet i Stockholm^—Upsala 1935 modtaget en Invitation fra Norge, men denne Beslutning ændredes, da man fra dansk Side udtalte et Ønske om at fejre det store Jubilæumsaar i dansk historisk Forskning ved Afholdelsen af det skandinaviske Møde her i Landet. De øvrige nordiske Lande gav beredvilligt deres Tilslutning

In^b^dslssn tit nordisks HistorikerniGfd⁰ * 1939 udsendtes i Efteraaret 1938 af den danske Komite for Historikernesinternationale Samarbejde: fhv. Professor, Dr. theol. J. Oskar Andersen; Museumsdirektor Otto Andrup;fhv. Museumsdirekter og Docent, Dr. phil. Francis Beckett; Museumsinspekter, Dr. phil. Johs. B. Brendsted; Professor, Dr. phil. Chr. Elling; Redaktor Povl Engelstoft; Professor, Dr. phil. Knud Fabricius; fhv. Professor, Dr. phil. Aage Friis; Lektor Hans Fussing; Professor, Dr. phil. GudmundHatt; Arkivar, Dr. phil. Holger Hjelholt; Bibliotekar, Dr. phil. Ellen Jergensen; Professor Poul Johs. Jergensen; Professor, Dr. theol. Hal Koch; Arkivar, Dr. theol. Bjern Kornerup; Bibliotekar Alfred Krarup, Lektor K. Kretzschmer;Rigsarkivar Axel Linvald; fhv. Museumsdirektor,

Dr. phil. M. Mackeprang; Udenrigsminister, Dr. phil. P. Munch; Professor, Dr. polit. Axel Nielsen; Museumsdirektør, Dr. phil. Poul Nørlund; Professor, Dr. theol. Jens Nørregaard;Professor, Dr. phil. Albert Olsen; Overbibliotekar, Dr. phil. Carl S.Petersen; Professor, Dr. phil. Johan Plesnerog Lektor Fr. Wendt. Som Mødets Sekretærer havde Dr. phil. Adam Afzelius og Arkivar Harald Jørgensen underskrevet Indbydelsen.

Til at forberede Mødet nedsatte den danske Komité et særligt Organisationsudvalg med Professor, Dr. phil. Aage Friis som Formand. Som Medlemmer i dette Udvalg indtraadte: Professor, Dr. phil. C. 0. Bøggild-Andersen, Professor, Dr. phil. Knud Fabricius, Rigsarkivar Axel Linvald, fhv. Museumsdirektør, Dr. phil. M. Mackeprang og Professor, Dr. phil. Albert Olsen. Efter sin Udnævnelse til Docent i Aarhus optoges Dr. Afzelius i dette Udvalg, medens Arkivar Harald Jørgensen alene overtog Sekretærhvervet. Til at fastlægge det videnskabelige Program nedsattes et særligt Udvalg med Rigsarkivar Axel Linvald som Formand. I dette indtraadte desuden: Professor, Dr. phil. Erik Arup, Professor, Dr. phil. Knud Fabricius, fhv. Museumsdirektør, Dr. phil. M. Mackeprang og Professor, Dr. phil. Albert Olsen. Efter almindelig Sædvane traf dette Udvalg sine Beslutninger efter nærmere Forhandling med Medlemmerne af det fælles-skandinaviske Udvalg, der var blevet nedsat paa det nordiske Historikermøde i Stockholm_—Upsala i 1935, nemlig Rigsarkivar, Dr. phil. K. Blomstedt, Rigsarkivar B. Gudmundsson, Professor, Dr. phil. Aage Friis, Udenrigsminister, Dr. phil. H. Koht og Professor, Dr. phil. S. Tunberg.

I Lighed med hvad der havde været Tilfældet i Stockholm i 1935 indledte man Historikermødet med Afholdelsen af en særlig nordisk Arkivdag. 65 nordiske Arkivfolk havde modtagetRigsarkivar Axel Linvalds Indbydelse, og Tirsdag d. 8. August aabnedes Forhandlingerne i Rigsarkivets Læsesal. Rigsarkivar Helge Almquist, Stockholm, indledede en Forhandlingom:

handlingom:Erfaringer fra det indre Arbejde i Rigsarkivet,navnlig med Hensyn til Anvendelsen af Proveniensprincippet.I den efterfølgende Diskussion deltog Rigsarkivar Linvald, Dr. Nystrom og fhv. Statsarkivar Bergwitz. Efter en Pause, hvor den danske Arkivarforening var Vært ved en Frokost i Tivoli, genoptoges Forhandlingerne i Rigsarkivet. Rigsarkivar A. Steinnes, Oslo, og Stadsarkivar, Professor R.Boéthius, Stockholm, gav Meddelelser om moderne Arkivbygningers Indretning, hvorefter Rigsarkivar K. Blomstedt,Helsingfors, indledte en Forhandling om Uddannelse af Arkivarer. I den efterfølgende Diskussion deltog Arkivar Marquard.

Til det nordiske Historikermøde havde ialt 244 Personer anmeldt Deltagelse, heri medregnet ledsagende Damer og Historie-Studerende. Sverige havde sendt det største fremmede Kontingent, nemlig 65. Fra Norge mødte 31, fra Finland 24 og fra Island 4. Hertil sluttede sig fra Danmark 120. En meget stor Del af Deltagerne var ledsaget af deres Fruer. Med særlig Glæde saa man desuden, at et betydeligt Antal Studenter og yngre Kandidater deltog aktivt i Mødet.

Deltagere i Mødet var:

Fra Danmark:

Andersen, Ib Tage, stud. mag. — Andersen, J. Oskar, fhv. Professor, Dr. theol. — Andrup, Otto, Museumsdirektor — Arentoft, Preben, Adjunkt — Arnstrem, Ellen, Adjunkt, Frk. — Bang, Bodil, Registrator, Fru — Barfod, Jorgen Henrik, stud. mag. — Binder, Rigmor, Registrator, Fru — Bodnia, Hugo, stud. mag. — Boesen, Gudmund, Museumsinspektor — Boesen, Fru — Bruun, Henry, Arkivar — Bruun, Elisabeth, Fru — Beggild Andersen, C. 0., Professor, Dr. phil. — Bendergaard Jacobsen, stud. mag. — Christensen, Axel E., cand. mag. — Christensen, Gerda, cand. mag., Fru — Christensen, Vagn, Adjunkt — Christiansen, C. S., fhv. Arkivar — Christiansen, Tage E., stud. mag. — Colding, Poul, Lektor, Dr. phil. — Cour,

Vilh. la, Lektor, Dr. phil. — Cour, Asbjorg la, Fru — Cronquist, Monna, cand. mag., Frk. — Dahlerup-Petersen, Gudrun, Registrator,Frk.— Danstrup, John Kristian, stud. mag. — Dreyer, Lily, Frk. — Eggers, Jørgen, stud. mag. — Engelsen, Carl, stud. mag. — Engelstoft, Povl, Redaktør — Engelstoft, Sigrid, Fru — Fabricius, Knud, Professor, Dr. phil. — Fabricius, Estrid, Fru — Fabricius, Tordis, Frk., Biblioteksassistent — Fabritius, Albert, Bibliotekar — Fink, Troels, cand. mag. — Friis, Aage, fhv. Prof. Rostgardianus, Dr. phil. — Friis, Benedicte, Fru — Friis Astrid, Dr. phil., Frk. — Friis, Jacob, stud. mag. — Fussing, Hans H., Lektor — Galster, Georg, Museumsinspektør — Glædemark,H.J. H., cand. mag. — Gudnæs, Bodil, stud. mag., Frk. — Hansen, Rise, cand. mag. — Hassø, Arthur G., Arkivar — Hatting Jørgen, Adjunkt — Hatting, J., Fru — Heils, Kirsten, stud. mag., Frk. — Henrichsen, Carsten L., Adjunkt. — Hermansen,V.,Museumsinspektør — Hjelholt, Holger, Arkivar, Dr. phil. — Hjelholt, Fru — Hoff, Arne, Museumsinspektør — Hvidtfeldt, Johan, Arkivar — Hvidtfeldt, Karen, Fru — Hvidtfeldt,Jutta,Frk. — Jensen, Hans, Dr. phil. — Jensen, Jørgen, stud. mag. — Johnsen, Inge, stud. mag., Frk. — Jonsen, 0., Lektor — Jonsen, Fru — Juul, Stig, Docent — Juel, Fru — Jørgensen, Ellen, Bibliotekar, Dr. phil., Frk. — Jørgensen, Harald, Arkivar — Jørgensen, Harriet, Fru — Jørgensen, Poul Johs., Professor ¦— Kier, Annelise, stud. mag., Frk. — Klem, Knud, Museumsdirektør — Knudsen, Hans, Landsarkivar — Knudsen, Ebba, Fru — Koch-Olsen, Ib, cand. mag. — Koefoed- Petersen, 0., Museumsinspektør — Kornerup, Bjørn, Arkivar, Dr. theol. — Kornerup, Else, Fru — Korsgaard, Thorkild, stud. mag. —¦ Krarup, Alfr., Bibliotekar — Langberg, Edele, stud. mag., Frk. — Lassen, Hans, stud. mag. — Linvald, Axel, Rigsarkivar—Linvald, Adda, Fru — Linvald, Jytte, stud. mag., Frk. — Linvald, Steffen, stud. mag. — Lomholt-Thomsen, Adjunkt — Mackeprang, M., fhv. Museumsdirektør, Dr. phil. — Marquard, E., Arkivar — Muller, Th. A., Lektor — Neiiendam,Jan,cand. mag. — Neiiendam, Karen, Fru — Nielsen, Astrid, Adjunkt, Frk. — Nielsen, Helge, stud. mag. — Nystrøm,

Eiler, Arkivar, Dr. phil. — Nystrøm, Ida, Fru — Nystrøm, Vibeke, Arkivassistent, Frk. — Nørlund, Poul, Museumsdirektør,Dr.phil. — Nørregaard, Georg, cand. mag. — Olrik, Jørgen, Museumsinspektør — Olsen, Albert, Professor, Dr. phil. — Olsen, Agnete, Fru — Rasmussen, Edit, stud. mag., Frk. — Reske- Nielsen, Erik, stud. mag. — Rosendal, Axel, Lektor — Salicath, Sven W., stud. mag. — Salomon, Niels-Henrik, stud. mag. — Sandberg, Karen Elna, stud. mag., Frk. — Skov, Erik, stud. mag. — Skovgaard, Johanne, Arkivar, Frk. — Skrubbeltrang, Fridlev, cand. mag. — Spang-Hansen, E., Kontorchef — Thomsen,Rudi,stud. mag., Frk. — Trosborg, E., stud. mag. — Tryde, Inger, stud. mag., Frk. — Uebel, Fru — Vibæk, Jens, Overlærer, Lektor — Winding, Kjeld, cand. mag.

Fra Finland:

Anthoni, Eric, Docent, Fil. dr. — Anthoni, Allis, Fru — Blomstedt, Kaarlo, Rigsarkivar, Professor, Fil. dr. — Cederberg, A. R., Professor, Fil. dr. — Jaakkola, J., Professor, Fil. dr. — Jutikkala, Eino, Docent, Fil. dr. — Juva, Einar W., Professor, Fil. dr. — Jorgensen, Arne, Bibliotekar, Fil. dr. — Jorgensen, Mårta, Fru — Lesch, 8., Professor, Fil. dr. — Lesch, Harriet, Fru — Lesch, Margherita, Frk. — Malieni, Docent, Fil. dr. Nikula, Oscar, Docent, Fil. dr. — Nordm^ji, "V A Docent, Fil. dr. — Nurmio, Yrjo, Arkivar, Fil. dr. — Nurmio, Kerttu, Fru — Renvall, Pentti, aldre amanuens, Fil. mag. — Renvall, Alice, Fru — Roos, John E., Arkivar, Fil. dr. — Runeberg, Carl Michael, Fil. dr. — v. Torne, P. 0., Professor, Fil. dr. —Viljanti, Arvo, Fil. dr. — Ylonen, Aulikki, Fil. mag. Fru.

Fra Island:

Gudmundsson, BarQi, Rigsarkivar — Hermansson, Haldor,
Professor, Dr. phil. — Thordarson, Skuli, Mag. art. — Thordarson,

Fra Norge:

Agerholt, Johan, Førstearkivar, Dr. philos. — Bergsgard,
Arne, Professor, Dr. philos. — Bergwitz, Joh. K., Statsarkivar

— Blytt, Aslaug, Lektor — Broch, Lisbeth, cand. philol., Frk. — Bull, Edvard, stud, philol. — Gaustad, Ingrid, cand. philol., Frk. — Haadem, Marthea, stud, philol.. Frk. — Hagelund, Gerd, stud, philol., Frk. — Johnsen, Oscar Albert, Professor, Dr. philos. — Johnsen, Evie, Fru — Landmark, Wenche, stud, philol., Frk. — Mosgren, J., fhv. Arkivar — Mosgren, Ingrid, Fru — Noreng, Harald, stud, philol. — Nordsveen, Johan, stud, philol. — Olstad, Jan H., stud, philol. — Ording, Arne, Dr. philos. — Sandberg, oystein, cand. philol. — Sanness, Dagny, stud, philol., — Sanness, John, stud, philol. — Schiotz, Johannes, Oberst — Schreiner, Johan, Docent, Dr. philos. — Schreiner, Astri Host, Fru — Sollied, P. R., Ingenier — Steen, Sverre, Professor — Steinnes, Asgaut, Rigsarkivar, Dr. philos. — Steinnes, Gudrun, Fru — Svalastoga, Kaare, stud. mag. art. — Sveum, Arvid, stud, philol. — Vigander, Haakon, Lektor.

Fra Sverige:

Ahnlund, Nils, Professor, Fil. dr. — Ahnlund, Lisa, Fru — Almquist, Helge, Rigsarkivar, Fil. dr. — Andersson, Ingvar, Docent, Fil. dr. — Andersson, Ally, Fru, Fil. mag. — Andgren, Sigfrid, Lektor, Fil. dr. —Andreen, P. G., Fil. mag.^— Arfwidson,Fredrik, Lektor, Fil. dr. — Arfwidson, Fru — Arnell, Sture, Amanuens, Fil. dr. — Bergstrom, Rudolf, Fil. lie. — Boethius, Bertil, Stadsarkivar, Professor, Fil. dr. — Boethius, Gerda, Fru — Bolin, Sture, Professor, Fil. dr. — Bolin, Fru — Brulin, Herman, Arkivraad, Fil. dr. — Brulin, Ida, Fru — Carlgren, Wilhelm, Lektor, Fil. dr. — Corin, Carl Fredrik, Fil. lie. — Dalin, Ebba, Dr. — Elmer, Ake, Fil. mag. — Enander, 80, Fil. lie. — Engstrom, Sten, Landsarkivar, Fil. dr. — Erikson,Irene, Lsererinde, Frk. — Grauers, Sven, Rektor, Docent — Heckscher, Eli F., Professor, Fil. dr. — Heckscher, Ebba, Fru — Holm, Nils, Amanuens, Fil. lie. — Holmberg, Berta, Frk. — Holmberg, Nils, Arkivar, Fil. dr. — Holmberg, Maj, Fru — Hojer, Torgny, Fil. mag. — Hbjer, Torvald, Docent, Fil. dr. — Hojer, Solvig, Fru — Jakobsson, Theodor, Oberstlojtnant— Jagerskiold, Olof, Amanuens, Fil. lie. — Kraft,

Salomon, Lektor, Docent, Fil. dr. — Kromnow, Ake, Fil. stud. Lagerwall, Karin, Frk. — Landberg, Georg, Rektor, Docent, Fil. dr. — Liedgren, J., Fil. kand. — Lindberg, Folke, Fil. dr. — Lindblad, Gosta, Lektor, Fil. dr. — Linden, Birger, Arkivar — Linden, Maj, Fru — Lonnroth, Erik, Docent, Fil dr. — Malmberg, Thorhild, Fil. lie, Frk. — Mellander, Karl, Landsarkivar,Fil. dr. — Munthe, Arne, Amanuens, Fil. lie. — Nygren, Ernst, Landsarkivar, Fil. lie. — Palme, Sven Ulrich, Fil. lie. — Palmstierna, C. F., Marinearkivar, Fil. dr. — Petrini Hasse, Amanuens, Fil. lie. — Peterzén, Ingvar, Fil. lie. — Sandstrom, Josef, Landsarkivar, Fil. dr. — Sandstrom, Fru — Schiick, Adolf, Docent, Fil. dr. — Stangenberg, Kate, cand. mag. — Stille, Åke, Fil. kand. — Traner, Gbsta, Fil. stud. — Tunberg, Sven, Professor, Fil. dr. — Wallin, Harry, Universitetslektor — Willers,Uno, Fil. kand. — Wittrock, Georg, Professor, Fil. dr.

Af Københavns Kommunalbestyrelse var Mødets Deltagere indbudt til en festlig Sammenkomst paa Københavns Raadhus Tirsdag Aften d. 8. August. Paa Byens Vegne bød den fungerende Overborgmester S. Munk Velkommen til København, medens Rigsarkivar Axel Linvald hilste de Fremmede paa Organisatinnsndvalgets Vegne. Gæsternes Tak tolkedes af Professor P. O. v. Tørne. Den egentlige Aabningsfestlighed fandt Sted i Nationalmuseets smukke Foredragssal. Alle Historikermødets Foredrag holdtes ligeledes i Nationalmuseets Lokaler, takket være Imødekommenhed fra Direktør Poul Nørlunds Side.

Den egentlige Aabningstale blev holdt af det danske Medlem af den fælles-skandinaviske Komité, fhv. Professor Rostgardianus, Dr. phil. Aage Friis¹, der ligeledes valgtes til Mødets Præsident. Som Medlemmer af Præsidiet udpegede Forsamlingen desuden følgende fire Herrer: Rigsarkivar K. Blomstedt, Rigsarkivar Bardi Gudmundsson, Professor Oscar Alb. Johnsen og Professor Sven Tunberg. Efter disse Valg tog Kongressens videnskabelige Arbejde sin Begyndelse.

---

1 Talen er offentliggjort i Dagbladet >Politiken-s Kronik 10. Aug. 1939.

Der var til Mødet anmeldt 35 Foredragsholdere, og i Modsætning til, hvad der ofte er Tilfældet ved de store Historikermøder, kunde Organisationsudvalget med Tilfredshed konstatere, at alle 35 Foredrag blev gennemført efter Programmet. Ved enkelte Lejligheder viste det sig, at der burde være afsat mere Tid til Diskussion. Efter Samraad med Medlemmerne af det fælles skandinaviske Udvalg havde det oprindelig været Aftalen saavidt muligt at samle Forhandlingerne om visse større Emner af almindelig Interesse. Ved Programmets Fastlæggelse var der imidlertid saa mange Forskere, der ønskede at meddele Resultaterne af deres Enkeltundersøgelser, at dette kun i begrænset Udstrækning kunde finde Sted. Fra Finland, Norge, Sverige og Danmark holdtes der i Plenarmøder Forelæsninger over Emnet: Gennembruddet i nordisk Historieforskning og Historieskrivning, af hvilke Foredrag to er trykt andetsteds i dette Tidsskrift. Desuden førtes der paa Kronborg Slot en Forhandling om: Kilder til Nordens Historie i Udlandet, med Bidrag fra Finland, Norge, Sverige og Danmark. Tiden tillod desværre ikke, at en virkelig Diskussion kunde finde Sted i Anledning af de fire Indledningsforedrag, men efter Forslag af Rigsarkivar Axel Linvald vedtoges det at paabegynde et praktisk Samarbejde. Til Løsning af dette for alle nordiske Historikere saa betydningsfulde Spørgsmaal enedes man derefter paa det afsluttende Møde om følgende Resolution:

»Mødet overdrager til den Komité, der skal forberede det 8. nordiske Historikermøde 1) paa passende Maade i de forskellige nordiske Lande at iværksætte Samarbejde om Udforskning af Kilder til nordisk Historie i udenlandske Arkiver paa Omraader, hvor det maatte være praktisk; 2) paa Grundlag af de ved nærværende Møde fremlagte Redegørelser at tilvejebringe en systematisk Oversigt over det i de forskellige Lande allerede tilvejebragte Materiale og træffe Foranstaltninger til, at disse Samlinger senere kan suppleres og i hvert Land stilles til Raadighed for Forskerne; 3) Mødet overdrager det til den danske Repræsentant i Komitéen at tage Initiativet til disse Bestræbelser.«

De allerede nævnte Foredrag blev alle holdt i Plenarmoder; ligeledes talte Professor NilsAhnlundiet Plenarmøde umiddelbart forud for Slutningsmødet. Alle de øvrige Foredrag blev holdt i Sektionsmøder. Som Afslutning paa denne Redegørelse aftrykkes samtlige til Sekretariatet indsendte Resuméer.

Under Slutningsmødet stillede Prof. Aage Friis Forslag om Nedsættelsen af et Udvalg til at forberede det 8. nordiske Historikermøde. Idet han meddelte, at han ikke ønskede selv at indvælges, vedtog Forsamlingen paa hans Forslag at nedsætte et Udvalg, bestaaende af Rigsarkivar K. Blomstedt, Rigsarkivar Barfti Gudmundsson, Rigsarkivar Axel Linvald og Professor Sven Tunberg. Som Repræsentant for norske Historikere udtalte Prof. Oscar Albert Johnsen Ønsket om, at næste Historikermøde maatte afholdes i Oslo, men henstillede samtidig, at der ikke nu blev truffet Bestemmelse om Tidspunktets Fastsættelse. Disse Udtalelser hilstes med Bifald.

I Tilslutning til Mødets videnskabelige Arbejde var der arrangeret en Række Udflugter og Festligheder. Torsdag d. 10. August henlagdes Formiddagsmødet til Riddersalen paa Kronborg Slot, og om Eftermiddagen var der arrangeret en Udflugt til Frederiksborg Slot. Med stor Elskværdighed havde Helsingør Magistrat inviteret Mødets Deltagere til Frokost. Om Aftenen afsluttedes den vellykkede Dag, der havde været begunstiget af det mest straalende Sommervejr, med en Souper paa Marienlyst. Paa den danske Komités Vegne bragte Professor Albert Olsen de nordiske Gæster en Hilsen. Fredag Aften var Organisationsudvalget Vært ved den officielle Festbanket i Haandværkerforeningens Lokaler (Moltkes Palæ). Som Repræsentant for danske Historikere talte Professor Knud Fabricius. Derefter bragte Rigsarkivar K. Blomstedt, Professor H. Hermansson, Professor Oscar Alb. Johnsen og Professor Sven Tunberg en Tak fra deres respektive Lande. Endelig havde Undervisningsminister Jørgen Jørgensen og Borgmester, Dr. phil. Ernst Kaper Ordet. Lørdag Eftermiddag var der arrangeret en Udflugt til Roskilde Domkirke og Boserup Skov.

Efter Mødets egentlige Afslutning deltog et mindre Antal

af Deltagerne i en to-Dages Udflugt til Sydsjælland. Under Museumsdirektør Poul Nørlunds Ledelse besøgte man VikingelejrenTrelleborg; senere aflagde man Besøg paa Borreby og Holsteinborg, hvor Deltagerne blev modtaget med Elskværdighedaf Ejerne, Hofjægermester Castenschiold og Lensgreve Bent Holstein. Turen afsluttedes med et Besøg i Næstved og Vordingborg samt ved Storstrømsbroen.

Resuméer over afholdte Foredrag.

Af Foredragene om Gennembruddet i nordisk Historieforskning er Professor Dr. phil. Knud Fabricius: Gennembruddet i dansk Historieforskning og Historieskrivning i 1870'erne og 1880'erne offentliggjort i dette Bind S. 385 ff. og Docent Dr. phil. Johan Schreiner: Gammelt og nytt syn på norsk middelalderhistorie smstds. S. 412 ff. Professor fil. dr. Eli F. Heckscher: Harald Hjårne och den moderna historievetenskapen i Norden meddeles i Svensk Historisk Tidskrift.

Forhandling om Kilder til Nordens Historie i Udlandet.

Den norske Referent, Professor Dr. phil. Oscar Albert Johnsen.

Foredragsholderen omtalte kortelig de fellesnordiske ekspedisjoner til Vatikanarkivet, som hadde gitt et godt utbytte ogsaa for Norges vedkommende, og nevnte de funn som i de senere aar er gjort, særlig i British Museum, av dokumenter til oplysning om forholdet mellem stat og kirke i Norge i det 12. aarhundre. Hovedmassen av kilder til Nordens historie i utlandets arkiver stammer dog fra nyere tid. De vilkaar, forskerne er henvist til aa arbeide under, er imidlertid meget ulike. Mens de danske og svenske arkivsaker i utlandets arkiver utenfor Vatikanarkivet gjerne er samlet og katalogisert under rubrik ene »Danmark« og »Sverige«, og ofte kan fotostateres en masse i tusenvis av sider, er de norske forskere henvist til i de samme arkivpakker og protokoller aa søke efter enkelte dokumenter, som muligens kan inneholde noe om Norge. Norge forsvinner nemlig fra det 14. aarhundre av nesten fullstendig fra de europeiske arkivers kataloger.

Blandt de norske forskere som har innlagt sig størst fortjeneste

gjennem sine forskninger i utlandets arkiver, bortsett fra Vatikanarkivet,maa navnlig fremheves professor Alexander Bugge, hvis undersøkelser særlig i engelske, skotske og irske arkiver i flere henseender er blitt grunnleggende; men ogsaa professorene Yngvar Nielsens og Olaf Brochs undersokelser i russiske arkiver, professor Oluf Kolsruds studier i forskjellige land over Norges kirkelige forhold i middelalderen og reformasjonsaarhundredet,dr. Johan Schreiners forskning i nederlandske arkiver vedrørende nederlendernes skibsfart paa Norge i det 17. aarh. har stor betydning. Tilslutt omtalte foredragsholderen ogsaa sine egne undersøkelser i London og i en rekke fastlandsarkiver.

Da Norge siden det 14. aarh. savnet en egen selvstendig utenrikspolitikk, er det vesentlig som handelsmenn og sjømenn nordmennene i den følgende tid trer i noen direkte forbindelse med utlandet, og det er først fra det 16. og 17. aarh. av at disse forbindelser setter betydeligere spor i det utenlandske arkivmateriale, nemlig dels i den diplomatiske og konsulære korrespondanse i vedkommende land og dels i de lokale arkivers skibslister m. m. Foredragsholderen omtalte derefter nærmere særlig de norgeshistoriske kilder som finnes i det spanske riksarkiv (Archivo General) i Simancas, i Nasjonalarkivet, Utenriksdepartementets arkiv, Marinearkivet og Nasjonalbibliotekets store manuskriptsamling i Paris, i grevene av Flanderns arkiv i Lille, i Departementsarkivene, Karantenearkivene og i Handelskamrenes m. fl. arkiver i Marseille, Bordeaux og Rouen i Frankrike, i Livorno, Genova, Ancona, Triest, Venezia og Neapel, i de største spanske havnebyers arkiver, i det engelske riksarkiv, »Public Record Office« i London, i en rekke nordtyske hansestæders arkiver, samt i arkivene i Riga, Tartu (Dorpat) og Tallin (Reval). Disse kilder gir hovedsakelig oplysning om handelens og skibsfartens historie siden det 16. aarhundre; men foredragsholderen nevnte ogsaa en rekke eksempler paa, at forskerne i disse samlinger leilighetsvis kan støte paa dokumenter av betydning ogsaa for andre omraader av Norges og Nordens historie.

Den svenske Referent, Arkivraad H. Brulin:

Det expansiva draget i Sveriges aldre historia gor sig åven på detta område starkt mårkbart, såvål i det historiska intressets inriktning som betråffande materialets forekomst. Under sextonhundrataletvar det vetenskapliga intresset, som ej helt saknades vid forvårvet av våra >'litteråra krigsbyten«, i hog grad av »gotisk« prågel. Sjuttonhundratalet har blott att uppvisa enstaka foreloparetill

loparetillsenare tiders arkivresor (t. ex. Arckenholtz' KristinaochFredenheims Yatikan-forskningar samt vissa studier i Danmark).Den forstå expeditionen i storre skala var Fryxells 1834^— 35. Från mitten av forrå seklet borja våra historiker av olika typer i storre utstråckning anvånda utlåndska kållor (F. F. Carlson,Malmstrom, Styffe, Wahrenberg m. fl.). Sedan dess ha otaliga studieresor låmnat resultat i form av avhandlingar och aktpublikationereller — oftast i Riksarkivet forvarade — reseberåttelser, arkivforteckningar och kopiesamlingar.

Nordisk samverkan har uppburit genomforskningen av Vatikan-arkivets medeltidsmaterial (efter mitten av forrå rhundradet P. A. Munch, kring sekelskiftet fråmst danska och svenska emissarier, från 1920 fast organiserat samarbete från de nordiska lånderna, just i år slutfort) samt fotokopieringen av diplomatiskt material i Moskva från 18de och 19de århundradena (genom utskickade från Danmark, Norge och Sverige 1928^—32).

De enbart svenska foretagen ha dels syftat till ett mera generellt fortecknande av handlingar rorande Sverige i sårskilda arkiv, dels varit knutna till speciella tidsperioder, ofta i forbindelse med editionsarbeten. Så ha ej minst arkiven kring Ostersjon undersokts for den senare medeltiden och borjan av nyare tiden, delvis i samband med Styffes »Bidrag til Skandinaviens historia«, Diplomatarie-verket och »Gustaf I: s Registratur«. Trettioåriga krigets tid har bl. a. givit anledning till en mångd systematiska arkivundersokningar, dels for Vitterhetsakademiens på lang sikt anlagda utgivning av Axel Oxenstiernas brev, dels for Forsvarsstabens nu till Gustav Adolfs dod framforda stora krigshistoriska verk. Aven intresset for Kristina har framlockat omfattande studier i utlandet. Karl XIl-forskningen har i vart århundrade vunnit en medelpunkt i Karolinska Forbundet, som foranstaltat undersokningar i flere landers arkiv, ej minst Turkiets. For ett senare skede har det en viss motsvarighet i Karl Johans-forbundet. Detta såsom sårskilt anmårkningsvårda exempel; mellanliggande perioder ha givetvis ej heller forsummats av forskningen.

På lårdomshistoriens område mårkes framfor allt den for publicering foretagna, på 1880-talet borjade, i samband med jubileet 1907 systematiserade och under senare tid återupptagna kopieringen av Linnés brevvåxling.

Den svenska verksamheten brister i enhetlig planlåggning och organisation, aven i fråga om den ekonomiska grundvalen (spridda bidrag från staten, akademier, fonder såsom den av Vitterhetsakademien forvaltade Humanistiska, den av Riksarkivetdisponerade Posseska och den av en finlåndare stiftade

Långmanska, vetenskapliga foreningar o. s. v.). Med sina svagheterger dock detta forhållande utrymme åt de individuella intressena; alltfo'r mycket reformerande skulle kunna medfora overorganisation och likriktning. Ej heller torde det skandinaviskasamarbetet, hur gagnande det an år på de omraden, dår det ligger i sakens natur, bora stråckas dårutover. Emellertid år enhetlig oversikt over arbetet att livligt rekommendera till forekommandeav dubbelarbcte. 1 svenska Riksarkivet har upplagts en kortforteckning over dår forvarade reseberåttclser, arkivforteckningaroch samlingar av kopior eller excerpter från utlåndska arkiv. Denna borde utvidgas till att omfatta dylikt material åven i universitetsbibliotekens handskriftssamlingar, helst också kopior av eventuella liknande forteckningar i grannlånderna.

Den finske Referent, Amanuens, fil. mag. Pentti Renvall:

Det polska arkivmaterialets betydelse for de nordiska låndernas — specieilt Danmarks, Sveriges och Finlands — historieforskning koncentrerar sig i huvudsak kring tidevarvet från 1550-talet till 1720-talet, vilket finner sin forklaring i den livliga diplomatiska och militåra kontakten under denna tid. For såvål tidigare som senare tider har det blott sporadiskt att bjuda på något av storre vikt. Trots att det polska materialet hittills endast i ringa mån systematiskt genomgåtts av nordiska forskare, kan man taga for givet, att den nordiska forskningen icke framdeles kan Inrnna rletta betydelsefulla material åsido.

Beskaffenhcten och organisationen av det polska arkivmaterialetgora det emellertid i de fiesta fall svårt for en enskild forskareatt ihopbringa det nodiga materialet. Den organiska uppkomstenav det polska statliga centralarkivet foreter nåmligen betydande avvikelser från det normala, i det att i Polen i hogre grad och under en långre tid en god del av rikshandlingarna stannat i åmbetsmånnens privata arkiv. Å andra sidan har åven arkivbeståndeti kronans arkiv senare splittrats och delar dårav hamnat i privat ågo. På grund hårav innehåller det polska riksarkivet »Archiwum glowne akt dawnych'c endast delvis rikets centrala arkivmaterial, medan betydande delar av detta beflnna sig i de fornåmsta privata samlingarna: Kornik-biblioteket i Poznari, Czartoryski-museet i Krakow, Ossolinski-stiftelsen i Lwow, universitetsbibliotekeni Krakow och Warszawa samt Nationalbiblioteketi Warszawa, i vilka dessutom — liksom i Raczynskibiblioteketi Poznari och Krasiriski-biblioteket i Warszawa —

forvaras viktiga privata arkiv av intresse aven for den nordiska historieforskningen. De privata arkivens egna beståndsdelar utgorasi en icke ringa mån av brokigt sammanstållda kopiebocker, vilkas genomgående — trots att over de viktigaste privata arkiven uppgjorts och delvis publicerats detaljerade forteckningar — fordrar mera tid an en enskild forskare vanligtvis kan disponera; undantag i positiv riktning bilda delvis endast de for svensk och finsk historieforskning vårdefulla Zamoyski- och Radziwillarkiveni Warszawa. — Utom av dessa kan den nordiska historieforskningenofta draga nytta åven av de lokala statsarkiven samt de historiskt viktigaste stådernas arkiv.

Med hånsyn till den splittring, som år utmårkande for de polska arkivforhållandena, vore det skål att folja polackernas foredomme, då de både i Sverige och Danmark utfort ett systematiskt efterforskningsarbete, samt att utvidga det på svenskt hall for beståmda tidsskeden påborjade arbetet till ett insamlingsarbete på bredare bas, vilket skulle omfatta allt det polska arkivmaterial från den nåmnda tidsperioden, som ror åtminstone de nordiska lander, vilka grånsa till Ostersjon. Betråffande de låttare overskådliga arkiven i Danzig och Kbnigsberg, vilka en nordisk forskning, som begagnar sig av polskt material, knappast kan forbigå, torde dåremot icke skål foreligga till gemensamt nordiskt initiativ.

Den danske Referent, Rigsarkivar Axel Linvald:

Foredragsholderen — som paa Grund af den korte Tid, der var til Raadighed, maatte indskrænke sin Redegørelse — nævnte de enkelte historiske Forskere, særlig C.F.Allen, I. A. Fridericiaog Aage Friis, der af Hensyn til egne private Arbejder havde gennemført omfattende Undersøgelser i udenlandske Arkiverog Biblioteker, og hvis Samlinger stadig var til Raadighed for den historiske Videnskab. Der var næppe Tvivl om, at den nulevende Generations Oplevelser i særlig Grad har gjort den lydhør for Samspillet mellem ydre og indre Historie, og at Tidspunktetfor saa vidt var heldigt for Løsningen af det her behandledeSpørgsmaal. Foredragsholderen gjorde derefter Rede for de hidtil foretagne systematiske Undersøgelser, der har haft til Formaal til Gavn for samtlige Forskere at gennemgaa og registrere,eventuelt tilvejebringe Gengivelser af det samlede Kildestofvedrørende Nordens Historie, som ligger gemt i fremmede Arkiver og Biblioteker: De nordiske Vatikanundersøgelser, det danske Sprog- og Litteraturselskabs Indsamling af Diplomer

til Brug for Diplomatarium Danicum, Undersøgelserne i de russiske Statsarkiver, samt Registreringen af litteræreKilder til dansk Historie, som det danske VidenskabernesSelskab har holdt i Gang siden Historikermodet i Lund 1906, og som har givet et saa rigt Udbytte. Foredragsholderen anførte derefter en Række Eksempler paa Arkivundersogelser, som vilde være af Betydning, enten for Udforskning af Danmarks Historie alene, eller for alle Nordens Lande, fremhævede særlig Wienerarkivet og gjorde lejlighedsvis opmærksom paa, at der i Calkutta og Madras opbevares betydelige Samlinger af Arkivalier,som er af Interesse for dansk Koloni- og Personalhistorie. Til denne Redegørelse knyttede Foredragsholderen nogle almindeligeBetragtninger. Paa den ene Side fremhævede han, at den moderne Fotograferingsteknik (Microfilm) i væsentlig Grad letter Efterforskningen og formindsker Bekostningen; paa den anden Side understregede han Betydningen af, at der til Løsningen af de stillede Opgaver melder sig Historikere, som ogsaa af egen Forskerinteresse paatager sig Arbejdet. Kildestoffet fra nyere Tider, hævdede han, er saa omfattende og fyldt med Gentagelser, at alene den Forsker, som i Forvejen er fortrolig med det hjemligeKildemateriale, har Betingelserne for at kunne vælge og vrage mellem det udenlandske Stof. Han advarede imod at være altfor ivrig efter paa Forhaand at præcisere Opgaverne og foreslog,at de nordiske Landes Historikere skulde nedsætte et Udvalg, som vel ogsaa kunde tage Initiativet til nye Foretagender, men som fortrinsvis skulde være til Tjeneste for Historikere, der meldersig med Ideer. Paa denne Maade vilde man gøre nyttigt Arbejde og samtidig forebygge den Mekanisering og Beslaglæg gelse af Kræfterne til udefra givne Opgaver, som ganske utvivlsomter en Fare ved Nutidens Arbejdsmetoder.

Professor, fil. dr. Nils Ahnlund, Stockholm: Östersjötanken i Gustav Adolfs och Axel Oxenstiernas

I diskussionen om Gustav II Adolfs planer och mål har frågan om hans ostersjopolitiska stråvanden intagit en viktig plats. Visserligen har en historiker som G. Droysen ensidigt tillspetsat detta motiv på bekostnad av andra, sårskilt den protestantiska gemenskapskånslan; men synpunkten bevarar sin betydelse, och åmnet ger fortfarande rikt utbyte åt forskaren. For problemets riktiga uppfattning år det nodvåndigt att klargora den verkliga inneborden av begreppet »dominium maris Baltici«. Foredragshållarenuppeholl

hållarenuppehollsig utforligt vid utvecklingen av detta begrepp som en gemensam dansk och svensk doktrin till den nordiska Østersjons skydd, dock under obeståmd maktfordelning och med rikt utrymme for den inbordes rivaliteten. For den danska politikenutgjorde dominium maris-tanken en mera primår faktor an for den svenska.

Det svenska stormaktsvåldet, Gustav Adolfs och Axel Oxenstiernas verk, innebar mindre realiserandet av ett program an ett resultat av delvis oforutsedda omståndigheter. Det år forst så småningom man skymtar konturerna av en medveten plan. Att »nyttja occasionen« blev under det långvariga polska kriget den ledande praktiska grundsatsen for de svenska statsmånnen, sårskilt Oxenstierna. Tydligt år också, såsom i foredraget nårmare utvecklades, att kanslern under 1620-talet framfor allt tog sikte på den polska ostersjofronten och mindre an konungen intresserade sig for de nordtyska forbundsplaner, som då kommo fore. Grundlåggande for Gustav Adolfs militårpolitik var behårskandet av »sjokanten«, av hamnarna och flodmynningarna — forst på polsk och senare på tysk mark.

Danmarks nederlag mot kejsaren aktualiserade kravet på Ostersjons frihet »såsom dessa rikens fundament« enligt Oxenstiernas ord infor Kristian IV. Freden i Lybeck 1629 grusade planen på nordisk samverkan, och Gustav Adolf formulerade nu oppet satsen om Sverige som den fråmsta skyddsmakten for Ostersjon. Att han hårvid menade allvar visade hans fredsprogram vid ingripandet i det stora mellaneuropeiska kriget. Segern vid Breitenfeld skapade nya perspektiv.

Axel Oxenstierna kan i hogre grad an Gustav Adolf uppfattas som ostersjopolitikern i specifik mening. Bevarandet av »sjokanten«, Sveriges tryggade kustpositioner i soder, stod efter konungens dod ståndigt i centrum for hans planer. Brandenburgs anspråk på Pommern visade sig vara det stora hindret. Mårkligt år rikskanslerns uppslag 1634 om ett utbyte av Preussen (till Sverige) och Pommern (till Brandenburg). Avtrådandet till Polen 1635 av de preussiska områdena medforde otvivelaktigt, att Axel Oxenstierna som den svenska politikens ledare allt hårdare bands vid kravet på gottgorelse i Pommern. Tanken på ett overvågande svenskt dominium maris Baltici håvdade han fortfarande med kraft, nåmligen som det stora efterstråvansvårda målet. »Åro vi måstare på flotta, då åro vi ock måstare på Ostersjon.« Som flottpolitiker ha otvivelaktigt såvål Gustav Adolf som Axel Oxenstierna tagit vissa intryck av Kristian IV, vilken hårvidlag var foregångaren.

Professor, Dr. phil. Arne Bergsgård: Striden om parlamentarisme i Noreg i 1840-åra.

Striden om parlamentarisme er i Noreg serskilt knytt til striden om statsrådssaka; den gjekk ut på åfå slutt på det konstitusjonelle hove som var mesta eineståande for Noreg, at statsrådane ikkje hadde tilgjenge til nasjonalforsamlinga. Statsrådssaka vart reist av praktiske grunnar for å letta samarbeidet mellom storting og regjering. Samstundes var det vona åt regjeringa og dei ministerielle, at om statsrådane fekk tilgjenge til stortinget, så ville dei også få ei forande stode i tinget. Serleg etter bondevala i 1832 og 35 var det eit sterkt ynske hjå den unge intelligens at stoda åt regjeringa i vart offentlege liv på denne maten kunne bli sterkare. Liberale forarar som Daa og Stabell var for statsrådssaka i den vona at ho skulle forebu eller fora til parlamentarisme seinare. Samstundes freista dei få stortinget til å nytta makta si gjennom adresser til kongen til å få til skifte i regjeringa. Bondene under Uelands forarskap var prinsipielt mot grunnlovrettingar, også statsrådssaka.

Av omsyn til grunnlovkonservatismen åt bondene freista ein fyrst få loyst statsrådssaka utan å retta sjolve grunnlova, berre med rettingar i stortingsreglementet. Framlegg i denne leia vart gjort av Hielm, og var mest i framgrunnen på stortinga i 1842 og 45. Freistnader på å tvinga fram skifte i regjeringa med parlamentariske middel som mistillitadresser vart gjorde av Daa i 1842, men fekk mest inkje medhald. I 1845 vart det, etter tiltak som sterkast skreiv seg frå redaktoren av Morgenbladet, Stabell, gjort ein freistnad pa a iå til adresse — elier LrunLaledcbatt med sikte på heile regjeringa, — kanskje i den tanken å fora inn ein ny konstitusjonell skikk med den nye kongen. Den vart også mislykka. Landet var enno ikkje moge for slik parlamentarisk politikk.

Dei sterke politiske stridane på dette stortinget vekte ny interesse for konstitusjonelle sporsmål, derunder også statsrådssaka;nye og utolmodige ynske frå dei ministerielle om å styrkja regjeringa gjorde seg endå voner om statsrådssaka. Andre heldt like visst fram at statsrådssaka i sine konsekvensar måtte styrkja stortingsmakta og fora til parlamentarisme. For saka nådde fram til ny avgjerd på stortinget i 1848, fekk ein ei praktisk prove pa evna åt stortinget til å verka på regjeringa. Det var ved ein ny og radikal adresseframstbyt om våren etter februar- og marsrevolusjonane,hovudsakleg driven av Stabell og Ueland. Meiningavar å driva fram eit så stort statsrådsskifte at det kunne

bli til eit systemskifte i regjeringa. Det vart ein fullkomen fiasko. Dette dreiv nok nokre av opposisjonen til å slutta seg til statsrådssakai den tanken, at fyrst måtte statsrådane kunna mota i stortinget for ein kunne tvinga dei med parlamentariske middel. Men bondefylkingen under Ueland vart heller styrkt i motstandetmot saka, og dermed var ho atter tapt. Meir enn for blir motstand mot statsrådssaka ei hovudsak for bondeopposisjonen. Avgjerande for bondene var her fyrst ein reint taktisk tanke, at statsrådane i stortinget ville auka den byråkratiske makta i tinget og såleis bli til hindring for bondepolitikken i det fyrste og avgjerande slaget han måtte slå. Dertil kom ein avgjord uvilje hjå bondeforaren Ueland mot parlamentarisme og mot alt som kunne rupla jamvekta mellom statsmaktene etter grunnlova. Han ville ha ei sterk kongsmakt som kunne stå som ei noytral makt over partia.

Det var heller ikkje utan verd for statsrådssaka i 1840-åra at unionspolitikken var lite framme denne tida. I ei slik tid kunne jamvekt- og maktfordelingslæra åt Ueland og dei ministerielle lettare halda seg. I ei unionell stormtid måtte kravet om storre organisk samanheng mellom statsmaktene naturleg melda seg.

Lektor, fil. dr. Wilh. Carlgren, Stockholm: Oscar Dickson och hans nordiska forbindelser vid tiden for frihandelens och trävaruindustriens genombrott.

Liksom tidigare den nationella, så tyckes i våra dar den nordiska historieskrivningen vilja belysa de politiska och ideella sammanhangen med hjalp av de ekonomiska. Den medvetna nordiska ekonomi, som egentligen forst framtrått i nationalliberal tid, visade då, som den gor det nu, en dubbel aspekt: de nordiska folkens inbordes forsorjning och deras gemensamma kommersiellaaktivitet utåt. Den forrå var nårmast ett idépolitiskt sporsmål,den senare ett reelt affårsintresse. Som fråmste målsman for eet sådant intresse ville C. F. Tietgen, med den vårmlåndsk — norrlåndske tråvaruexportoren Oscar Dickson vid sin sida, grunda eet samfålt skandinaviskt holding- och emissionsinstitut. Ur denna plan framgick endast ett svenskt bankforetag i Goteborg,den alltjåmt bestående Skandinaviska banken. Tillfållig gemenskap i kreditoperationer fingo ersåtta den tilltånkta enheten. A. O. Wallenbergs nygrundade Stockholmsbank representerade i Sverige en starkt personlig och lokal opposition. Norrmånnen, de ljummaste skandinaverna, drogo sig helt undan. Oscar Dickson var en internationelt kånd flnansman och hans firma sannolikt Nordens storsta. Men han saknade kraft att overvinna splittringstendenserna.Hans

ringstendenserna.Hansmotiv synes mindre varit iver for den samfålda kreditanskaffningan, av vilken hans egen firma var oberoende, an personlig ambition. Han framstår som Carl XV :s fortroendeman. Viktig for framtiden blev Oscar Dicksons forbindelsemed norska penning- och redarkretsar.

Bibliotekar, mag. art. Albert Fabritius: Frederik Barfod og Skandinavismen.

Foredraget indlededes med en Omtale af det af Frederik Barfod redigerede »Brage og Idun, et nordisk Fjærdingårsskrift« (1839^— 42), der markerer et Vendepunkt i Skandinavismens Historie. Tidsskriftets Tilblivelseshistorie skildredes paa Grundlag af Barfods Fortale, dels i dens endelige Form, dels i de i hans efterladte Papirer (Kgl. Bibi.) bevarede Koncepter; dernæst behandledes Indholdet med særligt Henblik paa de norske og svenske Prosabidrag og med Omtale af Frederik Barfods egne Artikler, der i Forbindelse med hans øvrige litterære Arbejder gav Anledning til at fremhæve, at Personalhistorien var hans egentlige Felt.

Barfods egen Angivelse af Aarsagerne til Tidsskriftets Standsning i 1842 som væsentlig begrundet i økonomiske Aarsager (»Folke«, 1859) imødegikkes, og hans personlige Sammenstød med Enevælden (Artiklerne i Fædrelandet 3._—5. Juni 1840) og Domfældelse antoges at være den væsentligste, om ikke eneste, Aarsag.

Dernæst omtaltes Frederik Barfods Deltagelse i Studentermøderne, hans Stilling som Skandinavismens danske Leder i 1842, hans Afgivelse af Pladsen til Ploug i 1843 og hans Stilling senere, hvor han — uden nogensinde oftere at spille nogen ledende Rolle — gennem hele sit lange Liv vedblev at virke for de Idéer, som havde bjergtaget ham.

Det søgtes derefter paavist, at Frederik Barfods egen Opfattelse af sine Idéers Indhold senere hen ikke er rigtig. Han hævdede 1876 (Seks Forelæsninger over Nordens Historie), at Nordens statsborgerlige og dynastiske Enhed havde været hans Maal. Her overfor paavistes det, hvorledes hans Tanker saavel i 1836, da han første Gang beskæftigede sig med Planerne om et nordisk Tidsskrift, som i 1838 og 1839, da disse Planer blev realiseret, kun gik ud paa en ren abstrakt Forening.

Barfods Overgang fra den abstrakte Skandinavisme i GrundtvigsAand til den politiske dateredes til kort efter Frederik Vl's Død — med Sangen »I Dybet hamrede de travle Dværge« fra Maj 1840 som dens første Udtryk — og sattes i Forbindelse med hans hele liberale Indstilling. Skuffelsen over Christian VIII's Holdning

førte ham til den Antagelse, at Folkefriheden kun kunde sikres i et politisk forenet Norden, og hans Haab om en ny Union, hans Tro paa dens Nødvendighed, hentede yderligere Næring i det sønderjydske Spørgsmaal.

Skandinavismen antages almindeligt først at have faaet sit politiske Indhold omkring 1843; Foredraget her skulde have vist, at det politiske Indslag for Frederik Barfods Vedkommende kommer tidligere, nemlig i de første Maaneder efter Frederik Vl's Død.

Dr. phil. Astrid Friis: Rigsraadet og Statsfinanserne.

En paavisning af: 1) at trods de øgede indtægter Christian 111 fik ved kirkegodsets inddragelse 1536 blev han dog ikke dermed uafhængig af rigsraadet, da de ordentlige indtægter alligevel langt fra kunde dække de ordentlige udgifter, endsige de store overordentlige udgifter i hans første regeringsaar. Alene skatter bevilgede af rigsraadet kunde dække det store deficit. Dette forklarer sikkert for en del, at lensreformens egentlige begyndelse først kan dateres til 1545.

2) At de konservative elementer i rigsraadet i tiden efter 1545 gjorde modstand mod lensreformen, hvilket i 1547 førte til rentemester Joachim Becks fald, og at Eske Bille udnævntes til rigshofmester. — Den alligevel fortsatte lensreform førte videre til rentemester Eskil Oxes fald i 1557. Ligesom den ogsaa var medvirkende til broderen Peder Oxes fald. Personligt had til ham hos nogle af hans standsfæller spillede dog naturligvis ogsaa ind.

Med Peder Oxe, der samtidig var en forkæmper for lensreformen og for rigsraadets kontrol med anvendelsen af de af dem bevilgede skatter, faldt ogsaa det forsøg paa effektiv kontrol, der var gjort i 50erne. Paa et yderst uheldigt tidspunkt, fordi Frederik II derved i sine første regeringsaar fik alt for frie hænder. Først efter Peder Oxes tilbagekomst midt under Syvaarskrigen, da den finansielle tilstand var blevet kritisk, genoprettedes rigsraadets kontrol med landeskatternes anvendelse.

Lensreformen, der i nogle aar efter Oxernes fald stod i stampe, og som ogsaa Syvaarskrigen virkede retarderende paa, førtes senere i aarhundredet helt igennem. Rigsraadet var mod aarhundredets slutning helt indstillet til gunst for den, til trods for at det derved faktisk svækkede sin egen magt, idet de øgede indtægter, som var resultatet heraf, maatte gøre kongen mere uafhængig af rigsraadet. Man ser da ogsaa, at først da Christian IV ved sin deltagelse i Trediveaarskrigen havde faaet landets finanser helt ødelagt, genopstod rigsraadets kontrol med skatterne.

Cand. philol. Ingrid Gaustad: Norsk utvandring til Amerika i det 19 århundre.

Blandt de årsaker som tilsammen utgjor bakgrunnen for utvandringen til Amerika, bor en i første rekke feste seg ved befolkningstilveksten. I Norge som i Europa forovrig vokste folkemengden meget sterkt i det 19. århundre, og en merker de nye tallrike årsklassene på arbeidsmarkedet alt fra midten av 1830årene. Veksten i folketall ble ikke fulgt av ny okonomisk utvikling i den første halvdelen av århundret. De nye årsklassene måtte finne plass på landsbygda innen rammene for det gamle bondesamfunnet. Her ble det demmet opp en reserve av mennesker i de ikke-jordeiende lag av befolkningen.

I andre halvdelen av århundret satte en ny økonomisk utvikling inn. Den sprengte det gamle selvforsynte bondesamfunnet, og omgrupperte befolkningen både i topografisk og næringsgeografisk henseende. Nå ble de nye årsklassene som var vokset fram, hele reserven av mennesker, satt i bevegelse. En stor utflytning begynte fra alle landets jordbruksdistrikter, dels til byer, industristrøk o. s. v. innen landet, dels til Amerika. På den ene siden kvittet jordbruket seg med overflødig arbeidskraft, på den andre siden var det så at særlig ungdommen ville vekk fra jordbruket til nye steder og andre yrker. En må regne med en ny innstilling hos menneskene på dette punkt. Mens de før hadde vært fast bundet til heimbygda, var de nå individualister som ville realisere sine egne livsmuligheter.

Undersøkelser viser at forholdet mellom utvandring og utflytning til andre strøk av landet varierer. Der det utvikiet seg nye næringsmulighetcr innen distriktet var utvandringen forholdsvis liten og omvendt. Selv utvandringen fra byene er en del av dette oppbruddet fra landsbygda og fra det gamle bondesamfunnet. Det viser seg at en meget stor prosent av byutvandrerne tidligere var flyttet inn fra landet. De flyttet videre til Amerika når kårene i byen ikke var tilfredsstillende.

Docent, Rektor Sven Grauers: Riksstallmästaren Hans Wachtmeister. Till belysning av den baltiska adelens invandring i Sverige under drottning Kristinas

Den baltiska adeln har i samband med den svenska stormaktens
starka expansion, som kråvde okad tillgang till officerare
och åmbetsmån, i betydande antal engagerats i svensk statstjånst.

Inflyttningen till Sverige nådde sin hojdpunkt under Kristinas regering. »Livlandarna«, som samtiden vanligen med eet gemensamt namn kallade de baltiska adelsmånnen, tåvlade med sina svenska kolleger om tjånster och beloningar och voro knappast sårdeles val sedda av dessa. I motsats till de ledande svenska statsmånnen — rikskanslern Axel Oxenstierna o. a. — som ogårna slåppte fram »livlandarna« till mera framskjutna poster inom hår och forvaltning, gynnade den unga drottningen balterna, i vilka hon trodde sig fmna villigare redskap for den kungliga viljan an bland deras svenska ståndsbroder.

En typisk exponent for de baltiska emigranterna år Hans Wachtmeister. Han var fodd i Estland 1609, gick tidigt i svensk krigstjånst och avancerade till overste, foljde som sådan Johan Baner 1635_—40, men låmnade hans armé på grund av utebliven befordran till generalmajor. Orsaken hårtill var nårmast Baners obenågenhet att anvånda baltiska officerare inom den hogsta ledningen. Rådsregeringen gjorde honom efter hemkomsten till Sverige till drottningens stallmåstare, gav honom en betydande forlåning i Finland och utnåmnde honom 1644 till generalmajor. Som sådan deltog han i kriget med Danmark i Skåne. Efter freden hoppades han bli landshovding over det nyforvårvade Osel, men planen korsades av rikskanslern, som ej ville ha en »livlåndare« på denna viktiga post. Mojligen har detta bidragit till att nårma Wachtmeister till rikskanslerns motståndare, fråmst det pfalzgrevliga huset och familjen de la Gardie. Under sin foljande tjånstgoring vid hovet åtnjdt han i hog grad Kristinas gunst och erholl betydande jordforlåningar såvål i egentliga Sverige som i Pommern och Finland. Den 11 maj 1647 utnåmndes han till riksstallmåstare. Något politiskt inflytande på drottningen torde han icke utovat. Dennas personliga intresse for honom var emellertid frapperande konstant. Toppunkten av sin karriår nådde han 1651, då drottningen den 8 april upphojde honom i friherrligt stand — friherre till Bjorko i Finland — och två dagar senare utnåmnde honom till riksråd. Som svensk kommissarie deltog han s. å. i en fredskongress i Liibeck mellan Sverige och Polen. Forhandlingarna nådde icke till åsyftat resultat. Genom en ny stor forlåning i Finland erholl han ersåttning for sina personliga utgifter under ambassaden. På sommaren 1652 angreps han av en håftig farsot, som rasade i Stockholm och avled den 23 juli »hogst beklagad av alia månniskor«.

Fil. lic. Nils F. Holm, Stockholm: Svensk forsvarspolitik vid tiden for dansk-tyska kriget 1864.

Svensk forsvarspolitik under 1800-talets forrå halft flck sin prågel av de strategiska, politiska och ej minst psykologiska verkningarna av Finlands forlust 1809. Den ryska grannen nådde nu fram till det egentliga Sveriges grånser samtidigt som rikets militåra resurser avsevårt minskats. Rysslands overmakt blev for vida kretsar en sjålvklar sak och revanchlusten flck vika for resignation. I detta låge utbildades det s. k. centralforsvarssystemet, som hade en utpråglat defensiv karaktår.

Under den långa fredsperioden efter Napoleonskrigen utbredde sig emellertid en allt starkare fredsoptimism, och forsvaret flck forfalla. Reformforslagen ebbade ut, och den indelta armen, som sållan flck tillfålle till ovningar, stelnade alltmer i gamla former. Genom Krimkriget undergick situationen en avgorande forandring, och med 1860-talets ingång borjar en ny period eller kanske råttare ett overgångskede i den svenska forsvarsfrågans historia.

I samklang med tidsrorelserna uppstår nu en nationell stramning, och forsvarsviljan vaknar, fråmst manifesterad i skarpskytteroreisen. Jårnvågarnes tillkomst maste påverka de strategiska forutsåttningarna, och den tekniska utvecklingen revolutionerade stridsmedlen. Mot bakgrunden av dessa forhållanden får man se tillsåttandet av den forstå stora forsvarskommittén år 1861.

Denna kommitté hade dock ej hunnit avsluta sitt arbete an minrirp. genomdriva några Dositiva reformer, då den svenska utrikesledningen stålldes infor en avgorande provning — den dansk-tyska konflikten.

Den stående haren råknade 1863 ej fullt 30000 man, vartill kom fem årsklasser bevaring, som dock på grund av bristande ovning ågde ringa stridsduglighet. Bevåpningen var ålderdomlig och otillråcklig, utrustningen bristfållig och mobiliseringsapparaten

Sveriges forsvarsvåsen befann sig alltså i dåligt skick vid den tidpunkt, då man forhandlade med Danmark om allians och under krisen rådde det en skarp kontrast mellan de utfåstelser och deklarationer, som avgåvos, och de maktmedel man hade att såtta bakom orden. Det år otvivelaktigt, att svenska regeringens tvekan infor ett aktivt upptrådande i danska frågan fråmst bottnade i vetskapen om landets militåra svaghet, vilken också på ett uppseendevåekande sått demonstrerades infor offentligheten i avsikt att hålla de aktivistiska kretsarna tillbaka.

Ledande militårer n'otarbetade ivrigt den allianspolitik, som hade sin fråmste målsman i Karl XV sjålv och inom regeringen var krigsministern, Feuterskiold, vid sidan av Gripenstedt den som mest manade VJA forsiktighet.

Den danska krisen fick i Sverige vittgående foljder av politisk och militår art. Det blev uppenbart, att utrikespolitik och forsvar maste stå i rimlig proportion till varandra och att ett aktivt upptrådande kråvde motsvarande maktmedel. Men krisen hade också givit en ny påminnelse om krigets aktualitet, och Preussens offensiv mot Ostersjon i visst samforstånd med Ryssland 6'ppnade allvarliga perspektiv. Forsvarets alia svagheter hade blottats infor offentligheten på ett forodmjukande sått, och folkopinionen blev efter den danska katastrofen mera benågen an tidigare att medverka till en genomgripande forsvarsreform. Det gållde nu blott att forena de nya stromningarna på krigsvåsendets område med svenska forutsåttningar.

Arkivar Johan Hvidtfeldt: Forvaltningspolitik under Christian den Anden.

Under Christian den anden havde rigshovmesteren og rigsmarsken ingen indflydelse paa administrationen. Og fra 1516 stod rigshovmesterembedet übesat. Hele det daglige administrationsarbejde laa udelukkende i det kongelige kancellis hænder. Og kun kongen kunde give dette ordrer til udstedelse af breve.

Kancelliet lededes af kansleren. Foruden denne var der et meget stort antal skrivere eller sekretærere i kancelliet. lait kendes der 36 kongelige sekretærere fra tiden 1513_—1523. Heraf var ni tyske sekretærere. Størstedelen, nemlig 27 af de 36, var af borgerlig

Efter haandfæstningen laa en meget stor del af den politiske indflydelse hos rigsraadet. Paa mange omraader blev dette dog tilsidesat af Christian den anden. Mod haandfæstningen erklærede han egenmægtigt krig mod Sverige, udstedte forbud og udskrev skatter. Men trods alt kan forholdet til rigsraadet ikke have været saa daarligt, som man skulde slutte af de senere begivenheder. De to store love fra slutningen af 1521 og begyndelsen af 1522 maa saaledes være vedtaget af rigsraadet.

Men der kan ingen tvivl være om, at det var kongen, som havde
den afgørende magt. Spørgsmaalet er da, hvem der af kongens
raadgivere havde størst indflydelse paa den politik, der førtes.

Hans Mikkelsen var en vigtig politisk personlighed, men det
var dog Sigbrit, der faktisk var regeringens leder, landets
diktator.

Naar regeringen faldt, skyldtes det mange forskellige aarsager. De udenrigspolitiske: Oproret i Sverige og Liibecks krig mod kongen, men forst og fremmest hertug Frederiks politik. Men grundene var ogsaa indenrigspolitiske. Adelens magt var stærkt funderet, og borgerne, der skulde have baaret kongens styre, havde ikke tilstrækkelig okonomisk kraft eller politisk styrke hertil. Hans Mikkelsen var en ensom skikkelse indenfor datidens borgerskab. Men regeringen havde ogsaa sit vigtige ansvar. Kongen selv manglede i afgørende øjeblikke viljekraft og beslutsomhed. Og hans medarbejdere var maaske nok dygtige, men manglede moralsk styrke til at føre de nye ideer frem. Det mest afgørende blev dog, at ikke blot adelen, men ogsaa borgere og bønder vendte sig mod kongen, da afgørelsen kom.

Professor, fil. dr. J. Jaakkola: Vandringar till och från det medeltida Finland.

Professor Jaakkola beskrev i sitt foredrag, huru finnarna forst såsom fåtaliga invandrare och pålshandlare intogo den bottniska sidan av landet: sydvåstkusten, Kumoålvdalen, Våstra Tavastland och Syd-Osterbotten. Fore och under vikingatiden, som med ett slag gjorde Finska viken till ett kulturhav mellan våstern och ostern, slntfnrrlps kolonisationen osterut — i Ostra Tavastland och Karelen.

Den sålunda langs hela kusten uppnådda direkta kontakten med vårldshandeln oppnade Finlands stora insjoplatå med dess ypperliga vattenvågar och till och med den hoga norden for den finska pålshandlaren och skattekråvaren. Enligt foredragaren vandrade kvånerna från Kumoelvdalens ovre lopp norrut och gåvo tillsammans med karelarne upphov till den medeltida finska invandringen till Nord-Norge. Av allt att doma blevo de dock såvål tidigare som i synnerhet sedan Nord-Norge mellan 1270-0ch alltmer åven politiskt utbyggts endast spridda fångstmån och foretagare. I norra Sverige bildade dåremot de från Birkala-trakten utvandrade och privilegierade birkarlarna mellan 1270- och 1320-talen ett egendomligt bondedominium och behollo åven efter den svenska massinvasionen på 1320-talet sin sårstållning. Ur helt andra sociala forhallanden framvåxte senare under 1300^—1400-talen den proletåra nyrodjaren eller svedje-

brukaren, vilken huvudsakligen från Savolax trånger norrut och
senare invandrar ånda till mellersta Sverige och Norge.

I den svenska invandringen till Finland fick den till sj'dvåstkusten aldrig någon enhetlighet. Massivast blev dåremot den svenska invandringen till Nyland. Av alia geograflska, historiska, råttshistoriska och sociala grunder att doma skedde denna nybyggarinvandring huvudsakligen mellan 1249 och 1270. Liknande skål ty da på att den svenska invandringen till Syd-Osterbotten ågde rum huvudsakligen under samma forhållanden som den nylåndska. I stort sett verkade åven invandringen dårhån, att vid den fenno-skandiska unionens borjan de svensk-flnska intressena kunde utbyggas till åndan av Finska viken och att den finska bebyggelse redan på 1300-talet utplånade de ryska intressena åven vid Bottniska viken.

Ehuru ut- och invandringen betytt for Finland och dess grannar mest fore och under den fenno-skandiska unionen, fortsatte den sporadiska penetreringen utifrån genom hela medeltiden. Dårom tala enstaka tyska gasters invandring till Kumoålvdalens landsbygd och till ståderna — i synnerhet Åbo och Viborg — och svenska, danska och tyska tillskott till Finlands andliga stand och dess medeltida frålse.

Dr. phil. Hans Jensen: Den politisk-historiske Udviklingstanke i de danske Forfatningsdrøftelser 1830—1848.

Offentliggjort i dette Bind S. 431 fL

Professor, fil. dr. Einar W. Juva, Åbo: Denallmänna värnepliktens införande i Finland på 1870-talet.

Professor Einar W. Juva redogjorde i sitt foredrag om den allmanna varnpliktens inforande i Finland pa 1870-talet samt berorde de manga politiska, ekonomiska, sociala samt organisatoriska problem, som voro forknippade med den. Genom den varnpliktslag, som standerna pa lantdagen 1877_—78 antogo och som Kejsaren-Storfursten sedan stadfaste, flck Finland en ny militarorganisation, som pa sarama gang — genom att vissa paragrafer i lagen av monarken forklarats sasom grundlagsstadganden — forstarkte Finlands autonoma stallning i fdrening med Ryssland.

Fil. lic. Olof Jägerskiöld: Den svenska författningsfrågan

Det kan numera anses fastslaget, att den svenska frihetstidsfdrfattningen från borjan ej var ett doktrinart enhetligt verk. Den pråglades av tre faktorer: den aldre svenska traditionen, den rådande sociala och politiska stållningen i landet och den samtidiga europeiska spekulationen. Riksdagens från borjan starka stållning uteslot ej de båda andra historiskt givna bårarna av statsmakten, konungen och rådet som sjålvståndiga maktfaktorer. Foljderna av grundlagstiftningsarbetet trådde forst så småningom i dagen. Men denna senare utveckling var framfor allt betingad av den inriktning, statsskicket erhdll, sedan tyngdpunkten glidit over till riksdagen. Denna senare utveckling av forfattningens praxis och doktrin var i hogre grad en foljd av de medel, som tillgrepos i kampen mellan olika politiska riktningar for befordrandet av de mål framfor allt av utrikespolitisk art, som man efterstråvade, an ett uttryck for en avsiktligt skapande vilja på forfattningslivets område. Denna synpunkt kan anlåggas både på Arvid Horns kamp och når det galler hattarnas statskonst. De medel, som av dem anlitades for att mojliggora en kraftigare utrikespolitik och en skarpt merkantilism, åstadkommo sådana resultat på forfattningslivets område, att en viktig forutsåttning for denna politik, en stark regeringsmakt, for framtiden kom att saknas. I detta motsattsforhållande mellan mål och medel, som från borjan fanns i hattarnas politik, ligger en viktig och hittiiis ej tillråckligt uppmarfrsnmmfld forklaringsgrund till statsskickets och partiets vidare utveckling.

Denna uppfattning gav sig for forstå gangen tydligt tillkånna under den kris, som efter 1741_—1742 års olyckliga ryska krig skakade den svenska staten. Yissa framskjutna hattledare i samforstånd med tronfoljarparet borjade overvåga en forfattningsreform. Men samarbetet omintetgjordes av dessa bådas allt for ambitiosa forhoppningar på en okad konungamakt, och avlostes efter tronskiftet av en kamp om konungens forhållande till rådet. Det tidigare stållda problemet om regeringsmaktens stållning i samhållet skots åt sidan for en fråga som rorde regeringsmaktens organisation. Striden var emellertid fråmst en maktkamp och den ledde till 1756 års katastrof.

Tecken funnos emellertid, som tydde på att den mot riksdagsvåldet kritiska uppfattningen bland ledande hattar alltj amt levde. Men den kunde gora sig gållande i aktiva reformstråvanden forst, nar foljderna av statsskickets utveckling efter partiets

andra stora misslyckande under det pommerska krigetter vid
1760—1762 års riksdag klart trådde i dagen.

Sedan denna riksdag under många omskiftelser pågått ett års tid hade man nått frarri till ett partipolitiskt jåmnviktsforhållande mellan å ena sidan hattpartiet och å den andra den oppositionsgrupp, som utgjordes av hovets anhångare och det med dem samarbetande återuppståndna mosspartiet. En foljd av detta låge voro de underhandlingar, som vid årsskiftet 1761_— 1762 togo sin borjan mellan hattarnas ledande man vid riksdagen lantmarskalken greve Axel von Fersen och drottningen. Dessa forhandlingar ledde så småningom till en uppgorelse, varmed riksdagen avslutades. De utgora emellertid endast borjan till ett håndelseforlopp, som hittilis varit om ej okånt så dock till våsentliga delar obekant for forskningen.

Den uppgorelse, som avslutade 1762 års riksdag, torde nårmast vara att betrakta som ett vapenstillestånd i partikampen. Men vissa omståndigheter pekade dock framåt. Till dessa horde det lofte, som i varje fall Fersen torde ha givit drottningen om en kommande forfattningsreform liksom också drottningens utfåstelse, att verka for en partiforsoning. Från denna tid kan man hos drottning Lo visa Ulrika, alltjåmt hovpartiets faktiska ledare, konstatera en verklig sinnesåndring och tanken på en ny taktik. I stållet for at vinna okade befogenheter for konungamakten i samband med forverkligandet av endera partiets avsikter vill hon nu soka åstadkomma en politisk sanering, som åven skulle innebåra en revision av statsskicket. Harmed fdrmålde sig de ledande hattarnas forstårkta och fordjupade kånsla av forfattningsutvecklingens vådor. Åven bland mossornas ledare torde man ha insett behovet av en reform.

Underhandlingarna fortsattes också efter riksdagen och ledde på våren 1764 till en overenskommelse syftande till partiforsoning och forfattningsreform. Den planerade reformen avsåg en moderat omgestaltning i Montesquieus anda, varigenom framfor allt exekutiven skulle stårkas gentemot legislatives

Men om alltså drottningens stråvan att forena partiledarna i en forsonings- och reformpolitik sålunda till en borjan krontes med framgång bar den dock inom sig froet till misslyckande. Varken hattar eller mossor hade uppgivit hoppet att forverkliga sina sårskilda avsikter. Fullt årligt uppbars den nya politiken blott av hovet och dess nårmaste anhångare. Frågan om det franska subsidieavtalet, som på hosten 1764 åter blev aktuell gav den konstfullt uppbyggda planen dess forstå stot. Den aktivt mossvånliga politik, som Ryssland i samarbete med England och

Preussen forde under 1765_—17f>6 års riksdag ominletgjorde den. I stiillet for den planerade reformen i Montequieus anda, som annu under riksdagen fann forespråkare iiven bland mossorna, kom forordningen angående lagarnas verkstallighet, som i intet våsentligt forbiittrade forfattningens brister men genom nya bestiimmelserom beslut i grundlagsfrågor syftadc till att bevara det rådande laget.

Arkivar Harald Jørgensen: Statsmagtens Stilling til den politiske Presse i Chr. VIII's Tid.

Chr. VIII's Regeringsperiode er den Tid i vort Lands Historie, hvor Sammenstødene mellem den offentlige Mening og Regeringen er talrigst. lait anlagdes der i disse Aar indenfor den københavnske Jurisdiktion 270 »Pressesager«. Af disse tog »Fædrelandet« ikke mindre end 104 paa sin Kappe, »Kjøbenhavnsposten« 64 og »Corsaren« 42. Foruden disse liberale Hovedaviser havde talrige mindre Blade og Tidsskrifter Sammenstød med Justitsmyndighederne.

Tilsynet med den politiske Presse førtes i København af Assessor Reiersen, men han var selv under en meget nøje Kontrol, idet Kancelliet havde den afgørende Indflydelse og alene kunde træffe Beslutning om henholdsvis Beslaglæggelse eller Sagsanlæg. I flere Tilfælde ophævede man Censors Beslaglæggelser, i andre gav man ham en Irettesættelse for ikke at føre Tilsyn nok. Ogsaa Kancelliet kunde lægge en Avis under Beslag, og dette fandt StfH i r.a. 8 pCt. af de undersøgte Tilfælde. Kancellipræsident Stemann var her særlig virksom, ligesom han staar som Leder af det Parti inden for Kancelliet, der vilde den skrappeste Fremfærd mod den liberale Presse, medens de Deputerede Holm og Lange forsvarede Pressens Ret til at udtale sig paa en sømmelig Maade. Et Mellemparti bestaaende af Bentsen og A. S. Ørsted gik snart til den ene snart til den anden Side, men sluttede sig oftest til Stemann. Holm og Lange var ligeledes stemt for at give de upriviligerede Blade en vis Ret til at bringe udenrigspolitisk Stof, men Kancellipræsidenten lagde sig ogsaa her hindrende i Vejen. Kancelliets skarpeste Vaaben mod den liberale Presse var Sagsanlæg, og med Iver benyttede man sig heraf. En Gennemgang af de anlagte Pressesager viser imidlertid, at Domstolene i mange Tilfælde saa helt anderledes paa Sagen og frifandt Redaktøren. Saaledes tillod Domstolene Agitation for en Ændring i Forfatningen, naar dette kun tilstræbtes ad fuld lovlig Vej gennem Stænderne, ligesom man i langt videre Udstrækning end

Kancelliet bar over med Kritik af offentlige Forhold, naar denne fremfortes paa en sømmelig Maade. Derimod skred man strengt ind mod personlige Angreb paa Statens Embedsmænd og mod Spydigheder mod den enevældige Majestæt. Vil man forklare, hvorfor Kancelli og Domstol kunde se saa forskelligt paa disse Sager, som det faktisk var Tilfældet, maa man først pege paa den Kendsgerning, at Bedømmelsen af om en Ytring var strafværdig eller ikke naturnødvendig maatte bero paa et personligt Skøn. Af afgørende Betydning har det ligeledes været, at der i Retten optraadte en Forsvarer for den anklagede, og at Tiltalte ogsaa selv nærmere kunde forklare Meningen med sine Udtalelser. For Bedømmelsen af dansk Censurlovgivnings Rækkevidde er det af afgørende Betydning at være klar over disse Forhold, ligesom de ogsaa tjener til at kaste nyt og klarere Lys over det danske enevældige Styre. Hvis det er et Særkende for en Retsstat, at den besidder selvstændige og uafhængige Domstole, maa den danske Enevoldsregering under Chr. VIII absolut karakteriseres som en saadan.

Docent, fil. dr. Salomon Kraft: Slaget på Brunkeberg, dess forhistoria och betydelse.

Ett nårmare studium av Brunkebergsslagets forhistoria maste ha till utgångspunkt vad som blev stridens omedelbara foljd: det riksrådsbeslut av den 14 oktober 1471, som annulerade stadslagens beståmmelse, att halva magistraten i Sveriges kdpståder skulle utgoras av tyskar. Man tvingas fordenskull att fixera de problem, som i samband med de nordiskt-unionella forhållandena varit aktuella for i all synnerhet de vendiska hanseaterna under åren nårmast for Brunkeberg.

Dubbla hånsyn bundo konung Kristian av Danmark vid Liibeck, båda sammanhångande med att han under några år varit både Sveriges och Schleswig-Holsteins herre. Hans politik fram till 1471 ror sig ståndigt mellan Sverige och de båda furstendomena, till vilkas losen åven Sverige mast ekonomiskt bidraga. Konungens motgångar i Sverige, dår 1467 Karl Knutssons konungadome tack vare de danskfodda Axelssonerna (Tott) for andra gangen restituerats, tvingade honom till undfallenhet gentemot Liibeck, och samma verkan hade den oreda, som uppstått i furstendomena, dår konungens broder greve Gert av Oldenburg som ståthållare fort en mot ridderskapet fientlig politik och mot sig uppkallat Liibeck och Hamburg.

Från 1469 forstod man på hanseatiskt hall att framgångs-

rikt utnyttja Kristians trångmål for tillgodosecnde av de vendiska intressena jåmvål i den långvariga hollåndskt-vendiska konflikt, som alltmera skårptes då 1461 års tioåriga stillestånd borjade nalkas sin utgång. I detta sammanhang infogar sig Kristians samarbete med Luneburg, den stora saltproducenten inom den vendiska hansans vårld. Mellan Liineburg och den danske monarken hade relationerna varit goda alltifrån Kristians trontilltrade (1448). Som motprestation for den pekuniåra hjalp, som den av kroniska penningbekymmer anfåktade konungen erholl av hansestaden, våntade man sig, att han skulle sluta upp på stadens sida i dess kamp mot baj saltet. Efter freden i Thorn vidtogo flera av Liibeck dirigerade hansedagar åtgårder mot den hollåndska fraktfarten och kopenskapen inom Ostersjoområdet, bl. a. betråffande transport och forsåljning av bajsalt. På våren 1471, då Kristian mobiliserade Danmarks stridsmakt mot Sverige och dess riksforeståndare Sten Sture d. å„ såkrade han sig de vendiska hanseaternas bistand bl. a. genom att forbjuda transitering av baj salt och annat salt an lyneburgsalt genom sina lander.

Under sju års tid hade Sverige befunnit sig i ett permanent krigs- eller kristillstånd, varunder konung Kristian oavbrutet flkat efter att återstålla sin svenska regim och hårvid i skiida repriser hånsynslost anvånt blockad- och kaperivapnet. Saltbristen i landet maste ha okats undan for undan, och den år tydligt omvittnad for år 1471. Forbittringen over Kristians saltpolitik har varit en ingrediens i den primitiva nationalkånsla, som den moderna forskningen funnit framvåxa i Sverige under åren nårmast fore Brunkeberg.

Brunkebergsslagets fbrhistoria, sådan den hår skisserats ur en viss synpunkt, bekråftas av dess efterspel. Den mot hollåndarna vålvilliga handelspolitik, som Sten Sture sokte inaugurera efter Brunkebergssegern, blir icke begriplig, om ej det faktum beaktas, att den i våsentlig grad varit betingad av den danska handelspolitikens diametralt motsatta inriktning under tiden narmast fore Brunkeberg. Denna synpunkt bjuder ock losningen till det omdebatterade spdrsmålet, varfor Sten Sture och icke den år 1468 som presumtiv tronarvinge utpekade Ivar Axelsson blev Sveriges styresman vid Karl Knutssons frånfålle (1470): herr Ivars fientliga upptrådande mot Danzig och Holland var alltigenom ågnat att skada Sveriges intressen. Slutligen ger den en dementi av Erik Lonnroths uppfattning (uppsats i Scandia 1938), att slaget på Brunkeberg till sin egentliga innebord icke var en strid mellan Danmarks konung och Sveriges folk utan

djupare sett var en strid mellan två svensk-danska hogfrålsekoalitioner.
Mot denna uppfattning tala åven vissa ekonomiskt-sociala
forhållanden i Sverige.

Professor, fil. dr. Bruno Lesch: Autonomiplaner i Finland på 1780-talet.

Foredraget gestaltade sig till en karakteristik av den s. k. sjålvståndighetsrorelsen, med framhåvande av skillnaden mellan ledarens och hans anhångares program. Den forre, Goran Magnus Sprengtporten, ville utnyttja det huvudsakligen på grund av jordbrukspolitiken rådande missnojet i 6'stra rikshålften for genomfdrande av Finlands sjålvståndighet med rysk garanti. Bortsett från ett fåtal entusiaster, nojde sig emellertid hans anhångare med finlandsk autonomi inom svenska riket. Detta var åven vad Jågerhorn foreslog i det enskilda memorial han till komplettering av den s. k. Liikala-noten inlåmnade till de ryska vederborande i borjan av augusti 1788. Vid den emotsedda riksdagen skulle Finland få en vidstråckt inre autonomi, val nårmast med den irlåndska som forebild. Oppositionen i Finland utvecklade sig sålunda i stort sett parallellt med oppositionen i rikets huvuddel. På båda hallen avsågs en omstortning av den gustavianska forfattningen. Men det nya ståndervåldet skulle bli av den art, att det mojliggjorde ett konsekvent tillvaratagande av Finlands intressen.

Docent, fil. dr. V. A. Nordman: De danska krigstågen till Finland åren 1191 och 1202.

I flere danska åldra medeltidsannaler, ss. Valdemarsannalerna, Annales Lundenses m. fl., omtalas ett krigståg, som konung Knut VI gjorde till Finland 1191, och ett liknande under rkebiskopens Lund, Andreas Sunesons ledning 1202. Dessa uppgifter ha lange betvivlats, emedan »Finlandia« lasts som »Vendlandia«, »Samlandia«, ja t. o. m. »Flandria«. Sårskilt ha de fiesta aldre svenska historiker betvivlat riktigheten av dessa uppgifter.

Vid sekelskiftet omnåmnde Hans Olrik dessa krigståg som sjålvklara fakta i sina arbeten »Konge og Præstestand i den danske Middelalder« II (1895) och i andra delen av sin Absalonbiografi (1909). Detta har formått en finsk historiker, Johan Wilhelm Ruuth, att ingåpå problemet. I flere artiklar (»Tanskan keskiaikaisten kronikkojen mainitsemista tanskalaisten ristiret-

kistii Suomcen 1191 ja 1202«, (Finska vctcnskapsakadcmiens foredrag och protokoll 1910): »Xågra ord om de iildsta danska medcltidsannaler, som innehålla uppgifter om tågen till Finland 1191 och 1202« (Historiska uppsatser tillegnade Professor Magnus Gottfrid Schybergson på hans sextioårsdag den 26 november 1911 = Skr. utg. av Sv. Litt. sållsk. i Finland 100); »Paavi Innocentio III:en »Ex tuarum«-kirjccsta 30 p:ltii lokakuuta 1209« (Historiallincn Arkisto 22, 1911); »Tanskalaisten annaalien merkintii Suomen retkestå v. 1191« (ibidem 34, 1925)) tar han tillforlitligheten av dessa annaler i forsvar, i det forskare ss. Waitz, Usinger och Schåfer trots flere meningsskiljaktigheter tillerkånna de ålsta av dessa annaler ett historiskt varde. Dcssa åsikter bekråftas av dr. Ellen Jørgensens editioner av annalerna i »Annales Danici medii aevi" (1917^—1920) samt »Scriptores minores historiae danicae medii aevi« (1917^—1920). Dessutom framhåller Ruuth tronstriderna i Sverige vid denna tid, vilka hindrade detta land att gora sig gållande i Finland. I årkebiskop Andreas Sunesons korrespondens med curian finnas dessutom luckor, vilka kunna kombineras med vissa korstag, som foretogos av denna, bl. a. åven med tåget till Finland 1202. Slutligen erholl arkcbiskopcn en bulla av paven Innocentius 111 av den 30 oktober 1209, vari han beråttigades att inviga en biskop for Finland, och vari varken någon konung av Sverige eller årkebiskop av Upsala år omnåmnd. Trots en kort avvisande kritik av Curt Weibull i »Historisk tidskrift for Skåneland« IV (1911—1913) ha K. B. Westman (»Den svenska kyrkans utv. under mcdeltiden«, 1915) och F. Ohrt (»Gamle tiders Finland«, 1932) accepterat Ruuths teorier.

En annan finsk forskare, arkeologen Juhani Rinne, har i en uppsats (»Tanskalaisten ristiretket Suomeen linnatutkimuksen valossa«) (Festskrift i anl. av Statsrådet J. R. Danielson-Kalmaris sjuttioårsdag 1923)) påvisat, att två borgar vid Finska vikens kust, den gamla borgen vid Borgå stad och Sibbesborg i Borgå socken i sin konstruktion forete overensståmmelser med danska borgar från denna tid och sålunda ge stod åt Ruuths teorier.

Prof. JalmariJaakkola har i sitt arbete om den aldre medeltiden i Finland, som utkommit denna vår, utnyttjat ovannåmnda forskningsresultat och sammanstållt en period, som han kallar »den dansk-lundensiska intresseperioden i Finland« (1191^—1216). I sammanhang harmed har han gjort den franska benediktinermunken Fulco, som av årkebiskop Eskil av Lund på 1160-talet i Rheims vigdes till biskop for Estland, identisk med Folquinus, som omnåmnes som biskop av Finland i Paul Juustens »Chro-

nicon episcoporum Finlandensium«. Som argument anvånder Jaakkola likheten mellan de båda namnen. Dessutom framhåller han, att uppgifterna om Fulco i nåmnda kronika »natione Suecus, prius canonicus Upsaliensis«, tillkommit senare, enår de saknas i den gamla flnska biskopskronikan, det s. k. Palmskioldska fragmentet.

Fil. kand. Åke Stille: Den rättsliga karaktåren av Finlands ställning i förhållande till Ryssland under den ryska tiden.

Foredragshållaren utgick ifrån en skildring av det faktiska håndelseforloppet vid Finlands overgang från Sverige till Ryssland 1809 och redogjorde dårefter for de åsikter, som uttalats i den vetenskapliga litteraturen rorande den råttsliga inneborden i dessa håndeiser. I motsåttning till tidigare forskare håvdade foredragshållaren, att Finlands stållning icke grundade sig på Borgå lantdags akter eller på fredsfordraget i Frederikshamn utan på båda dessa fakta. Alexander I:s forsåkran vid Borgå lantdag regierar sålunda hela den forvaltning, som Finland sjålvt skulle handhava i egenskab av en sjålvståndig statsorganisation men underforstår hela tiden tillvaron av en rysk forvaltning i Finland; så snart fråga var om något årende tillhorande den senare forvaltningen var Finland ej annat an en provins bland andra i Ryssland. Några grundlåggande urkunder eller beståmmelser angående kompetensfordelningen mellan dessa båda forvaltningsorganisationer och dårmed fasta grånser for omfattningen av Finlands autonomi utfårdades emellertid aldrig. Avgorande for gestaltningen av denna kompetensfordelning blev praxis, varvid foredragshållaren betonade den stora betydelsen av, att utformningen av denna praxis i sista hand berodde av Alexander I under en avsevård tid framåt. Man vore sålunda beråttigad att i praxis under denna tid se en auktoritativ tolkning av upphovsmannen till forsåkran i Borgå om sina avsikter. Foredragshållaren framholl som en betydande uppgift for forskningen att skildra arbetet på utvecklingen av denna praxis, vilken i stort sett trots ogynnsamma forutsåttningar fick ett for Finland gynnsamt forlopp. Slutresultatet mojliggjorde sålunda for 1800-talet att konstruera teorien om en realunion mellan Finland och Ryssland; ehuru foredragshållaren påvisade, att de historiska grundvalarna for denna teori voro oriktiga, maste de praktiska slutsatserna av teorien anses såsom oanfåktbara, då det gållde bedomandet av råttsenligheten av Rysslands åtgårder i Finland mot 1800-talets slut.

Mag. art. Skuli Thordarson: Kongemagten paa Island for 1662.

Kongemagten blev indfort i Island i Aarene 1262^—1264, fordi Landets gamle Forfatning var blevet sprængt, og en Nyordning var blevet nødvendig. Kampen om den nye Statsforfatning sluttede ikke med »Gamli Sattmalis« Vedtagelse, men først c. 20 Aar senere, da Jonsbogen blev vedtaget (1281).

Denne Kamp var først og fremmest en indre Kamp mellem forskellige Elementer i det islandske Samfund. Stormændene, der efterhaanden blev Forkæmpere for den nye Ordning, tjente mest ved den. De blev kgl. Embedsmænd og nød godt af de kgl. Indtægter af Landet. Islands Forfatning bestod saa uden nogen Forandringer til 1541^—1551. Da tvang Kristian 3. Island til at vedtage en ny Kirkeforfatning med Militærmagt og eksproprierede Klostergodset og Biskoppernes private Gods imod islandsk Lov og Ret. Herved fik Kongemagten en kolossal Udvidelse, da Krongodset, der før var meget übetydeligt, nu blev ca. 1/₈ af Landets Jord. Herefter var de kgl. Lensmænd stadigt Danskere, og deres faste Residens blev Kongsgaarden Bessastadir. Islands Statsforfatning blev ikke forandret ved Reformationen, men Gamli Sattmalis og Jonsbogens Forfatningsbestemmelser blev ved at gælde. Og endnu indtil 1662 havde Altinget lovgivende Myndighed. I Tiden mellem 1551 og 1662 fik Kongemagten i Island en stor Udvidelse ved, at der blev oprettet et Handelsmonopol, hvorved den islandske Handel gik over fra Hamborgerne til Danskerne. Herved voksede ogsaa Kronens Indtægter af Landet. Da Enevælden b\ev indført i Island Aaret 1662, rnaaLLe Lensmanden bruge bevæbnede Soldater for at bevæge Island til at vedtage den nye Forfatning.

Fil. stud. Gösta Traner: Förhållandet mellan Sverige och Danmark vid tiden for Gustav III: s besök i Köpenhamn 1787.

Når Gustav 111 i september 1787 erfor, att Turkiet forklarat Ryssland krig, borjade han genast utforma planer att i detta gynnsamma låge åven sjålv angripa Katarina II for att sålunda gora ett definitivt slut på den nyligen intensifierade ryska inblandningeni svensk inrikespolitik och samtidigt bryta den utrikespolitiskainringning, som forelåg i och med den dansk-ryska allianstraktaten av år 1773. Det gållde emellertid da forst att infor detta svenskryska krig soka formå Danmark till ett lofte

om neutralitet, så att Sverige ej riskerade ett traktatsenligt angrepp i ryggen. I syfte att for detta andamål lågga hela sin diplomatiska och personliga formåga i vågskålen avreste svenske konungen i slutet av oktober till Kopenhamn. For de forhandlingar,som nu hår under en vecka fordes, åga vi ingående redogorelsersåvål av Gustav 111 sjålv som av den dominerande danske underhandlaren A. P. Bernstorff. Den senare relationen år den avgjort tillforlitligare, medan svenske konungen i hogre grad fallit for fresteisen att giva en for honom sjålv och hans syften låmplig framstållning. Detta påkallades dårav, att Gustav 111 ej lyckades uppnå några som helst resultat; i sjålva verket visar ett ingående kållstudium, att hans misslyckande varit ånnu mer fullståndigt, ån man tidigare menat. Ej heller lyckades han skapa båttre personliga relationer till kronprins Fredrik eller Bernstorff; den senares skrivelser till danska legationen i Stockholm pråglas allt framgent, når talet faller på Gustav 111, av en markant ironisk och sarkastisk ton. Danmark fastholl alltså vid ryska alliansen och foljden blev, att når svenska trupper år 1788 marscheradeupp mot Ryssland, foil den traktatsenliga danska hjålpkårenin over svenska grånsen.

Professor, fil. dr. Sven Tunberg: Det nordiska länsväsendets

I sitt foredrag over Det nordiska lånsvåsendets organisation sokte professor Sven Tunberg belysa det nordiska lånsvåsendets grundvåsentliga olikhet gent emot det kontinentala lånsvåsendet, i det att lånsvåsendet i Norden ej fått den upplosande inverkan på statslivet, som det fick på de fiesta andra hall i Europa. Forelåsaren redogjorde hårvid forst for tidigare av forskningen framforde fakta och synpunkter av betydelse for sporsmålets besvarande. Dårefter gav han en kort analys av det kontinentala lånsvåsendets innersta karaktår såsom byggande på den hogt utvecklade frankiska konungamakten och från denna vinnande sin politiska och ekonomiskt-sociala sjålvståndighet med hånsyn till sine lånsdelar. Forelåsaren framholl så, hurusom i belysning hårav det nordiska lånsvåsendet sjålvfallet maste upptråda med betydligt blygsammare anspråk och ej få samma revolutionerande inflytande på de forefintliga riksstyrelserna. Slutligen påpekades en inom det nordiska lånsvåsendet så småningom skeende utveckling, vilken i forvarande sammanhang fortjånar sårskild uppmårksamhet.

Professor, fil. tir. P. O. v. Törne: Konungs edsöre.

I litteraturen ha uppfattningarna om vad edsoret inneburit varit riitt viixlande. En striivan att deflniera dess inncbord flnncr man också i de aldre svenska landskapslagarna. I Ostgotalagen mot er edsdre-begreppet tidigast i någon lagtcxt (såvida ej vissa varianter av den yngre vastgotalagen maste anses aldre an den bevarade redaktionen av Ostgotalagen), medan det annn helt saknas i den iildre vastgotalagen. Oslgotalagens edsoresparti iir omfangsrikare an de senare lagarnas edsorebalkar. Birger Jarl, på vilken detta parti tydligen återgår, åtminstone i huvudsak, har har medtagit allt som man på hans tid kunde formoda skulle råknas till det kungliga edsoret, men dårur har han utskiljt en sårskild grupp av fdrbrytelser, allesamman innefattande våld mot enskild person. Genom skårpta straffbeståmmelser (strångare an de som gållde for urbotamålen), bestående i egendomsforlust och biltoghet, har han av den skapat en såregen kategori av kvalificerade edsorebrott. Detta blev for framtiden »konungs edsore«.

Det enda egentligt nya i hans fridsstadganden var det som rorde kvinnofriden, tillkommet under uppenbar paverkan fran Danmark, liksom overhuvud hans fridslagstiftning rojer patagliga danska inflytelser. Magnus Ladulas har synbarligen ej i Alsno-stadgan tillfogat nagot nytt, endast upprepat och inskarpt faderns bestammelser, sasom han sjalv sager, darjamte ock givit fridsstadgandena eller det speciella edsoret karaktar av rikslag. Att namnet »edsore« skulle uppkommit darav att Magnus jamte stormannen (och som det formodats redan fore honom Birger och hans samlida) avlagL cu pa fridsstadgandcna, iir en ken struktion som saknar nodigt underlag i fakta och kallmaterial. Edsoret har tydligen aldre anor och har ursprungligen betytt allt sadant, som ansetts falla inom konungaedens sfar, d. a. inom omradet for konungens fridsuppehallande verksamhet. I eet kungabrev av 1281 jamnstalles uttryckligen konungens ed (juramentum regis) med »edsoret«. Landskapslagarna och Magnus Erikssons Landslag ge stod at uppfattningen om edsoret som nagot, vilket fans redan fore Birger Jarls tid, men som han omformade och som Magnus Ladulas ytterligare gav en mera preciserad form.

Fil. dr. Arvo Viljanti: Definska regementenas garnisonstjänst och fortifikationsarbete i Balticum under slutet av 1600-talet.

Efter att ha redogjort for fmnarnas andel i det svenska Ostersjovåldets
grundlåggning under 1500-talet framholl foredrags-

hållaren, hum det finska infanteriet redan under Gustav II Adolf s tid i fråmsta rummet flck på sin lott garnisons- och fortifikationsarbetet i de baltiska landerna. Yåstra Finlands, Osterbottens, Tavastlands och Nylands infanteri var vanligen forlagt till Estlands och Liflands garnisonsorter, medan ostra Finland arbetade på befastningarna i Ingermanland.

Foredragshållaren konstaterade, att forskaren ror sig på hartnår obanade stigar, då han soker klarlågga denna fråga, trots att kållorna i de finska, svenska och baltiska arkiven åro rått givande. Han begrånsade sin framstållning till skedet 1680^— 1700, emedan denna for en stormaktstid sållsynt långa fredsperiod år synnerligen låmplig for dylik forskning; blott i fredstid kan garnisonstjånsten betraktas som någorlunda stabil. Under denna tid stråvade Sverige att såvitt mojligt forstårka och fornya de mest forfallna befastningarna i Balticum. Fråmst forsokte man befåsta Narva, Reval, Riga och Neumiinde. Anslagen voro dock for knappa, vilket forklarar, att åtminstone de tre forstnåmnda ånnu vid det stora nordiska krigets utbrott voro mycket bristfålliga.

I slutet av 1600-talet, då det finska infanteriets fredstids numerår var c:a 7.000 man, deltog regelbundet en tredjedel, under många år hålften, i det baltiska garnisons- eller fortiflkationsarbetet. Då August II vid krigsutbrottet sokte overrumpla Riga den 12 februari 1700 flck den finska garnisonen som forsvarare av Cobron skans och Neumiinde stå emot den forstå offensiven, tilis hela den finska armen mobiliserades i slutet av samma månad. Efter att ha marscherat hundratals kilometer på usla vågar och i menfore från Viborg genom Ingermanland och Estland nådde den fram till Lifland och drev dår genom sin blotta ankomst flenden tillbaka over Diina.

Dr. juris Kristian Østberg: Vandring fra Finnland til Midt-Sverige i det 16. og især til Østlandet i Norge i det 17. århundre.

Tidsrummet 1570^—1640 var en av de verste ulykkesperioder i Finnlands lange lidelseshistorie. Især var det slemt for bonderne. De blev brutalt behandlet og undertrykt både av fogdene og godseierne. I ren desperasjon gjorde bonderne opror to ganger i 1590-årene. Men disse oprorene blev dempet med hård hånd, og bonderne fikk det enda verre enn for. De som kunde komme vekk vandret da ut til grannelandene ved Ostersjoen.

De fleste flyttet til moderlandet Sverige og bosatte sig i hertugdommet,som

dommet,somGustav Vasas yngste sonn Karl styrte nok så selvstendig. Især i Yermland var det store, nesten folketomme skogstrekninger, som hertug Karl interesserte sig meget for å få ryddet og befolket. Han tok derfor godt imot finnene og viste dem stor velvilje. Den storste finneinnvandringen til Sverige fant sted i de tre siste decennier av 1500-tallet og fortsatte en hel mannsalder inn i det neste århundre. Foruten til Yermland kom det snart finner også til Dalarne, Helsingland, Mcdelpad og ngermannland.

Fra eller iallfall gjennem Yermland rykket finner inn i Norge noe for år 1620. Her var det også store übebodde skogarealer, — som finnene befolket i et 25 til 30 kilometer bredt belte gjennem et halvt snes kirkesogn i Solor langs riksgrensen. Dette området heter ennu den dag idag Finnskogen.

Med centrum i Grueherred blev den norske Finnskogen en ren finsk koloni. Her levde finnene meget isolert og uten nevneverdig blodblanding med nordmennene i gode 250 år. Gjennem hele dette lange tidsrum artet livet sig på ekte finsk vis. Finsk sprog, finsk bygningsskikk og finsk levemåte i det hele holdt sig i uanet renhet.

I de siste 70 år er nærmest alt det ekte finske forsvunnet selv
på Grue Finnskog. Fornorskningen er gjennemfort på alle områder.

Men det var ikke plass på Solor Finnskog for alle finske innvandrere. Mange drog tidlig vestover og lengere inn i landet. I lopet av det 17. århundre slog finner sig ned i en rekke skogbygder i Ostlands-fylkene, Hedmark, Akershus, Opland og Buskerud. Utenfor Solor bosatte de sig imidlertid mere spredt og dannet ingen tett koloni. De smeltet raskere sammen med den norske befolkning, og det meste av alt finsk blev hurtig utvisket. Visse finske antropologiske trekk kan dog ennu påvises hos befolkningen i disse skogbygdene. De varigste minner om finnebosetningen i Ost-Norge er en mengde stedsnavn. På Finnskogen bærer adskillige berg, sjoer og noen få gårdsbruk finske navn.