DE HISTORISKA SLUTLEDNINGARNAS HELHETSKARAKTÄR

Vi har har uppfordrats till att klarlagga, hur vi egentligen tanker vid vart forskningsarbete. Min inledning vill pa satt och vis vara ett forsok att ta ett steg just i denna riktning. Detta ar ganska naturligt, ty den som har att framlagga historieforskningens metodiska principer - som vi ju alia har att gora - kommer allt som oftast att fraga sig och sedan att forklara for sina ahorare, pa vilka grunder man vid en viss fas av arbetet forfar, som man gor. Men vid detta eftersinnande stoter han inom kort pa en omstandighet, som atminstone till en borjan verkar forvirrande. Han lagger marke till, att han egentligen kommer att rora sig i cirkel.

Lat oss tanka pa det enklaste fallet vid tillampningen av historiskkritiskmetod, pa den yttre kallkritiken. Da man med dess tillhjalp t. ex. soker klarlagga, till vilken fas av ett visst handelseforlopp kalian hor, for att darigenom kunna bedoma dess mojlighet att ge riktiga uppgifter, maste man naturligtvis forst ha klart for sig, hurudant detta handelseforloppar.

forloppar.Handelseforloppet kan man emellertid klarlagga enbart pa basen av uppgifter i andra kallor, men anvandbarheten av dem och deras uppgifter forutsatter i sin tur, att de genom den yttre kallkritikens medel placerats pa sin ratta plats i de motsvarande handelseforloppen. Och da man utreder dessa, upprepar sig ater samma forhallande. Utredningen av handelseforlopp forutsatter kallkritiskt provade uppgifter, men dessa uppgifterkan inte kallkritiskt provas utan klarlagda handelseforlopp. Pa detta satt synas det forhalla sig i all oandlighet. Den fasta utgangspunkten forsvinneralltid nagonstans i det ouppnaeliga.

Det dilemma som har uppstar redan vid den principiella begynnelsen av allt historiskt slutledningsarbete, for oss i kontakt med ett vasentligt drag i den historiska slutledningsmetoden. Och detta drag aterkommer sedan i varje skede av arbetet och har en central betydelse, da man soker fa en uppfattning om den principiella arten av det historiska forskningsarbetet. Det historiska slutledningsforfarandet ar synbarligen inte en metod, dar man skrider fram steg for steg fran tidigare sakerstallda utgangspositioner, utan det ar redan till sina grunder av annan beskaffenhet. Det bestar av helhetsslutledningar, genom vilka forskningen hela tiden soker en enhetlig losning for en storre mangd av fakta. Den soker en sadan helhetsforklaring, att alia de fakta eller notiser den har framfor sig ostridigt passar in i den. Och denna helhet ar vanligen sadan, att det inte gar att bygga upp den genom att tummera bit for bit, utan den maste pa en gang fa en losning, som omfattar alle dess drag.

Om vi fortfarande tanker pa ett aktstycke som skall behandlas kallkritiskt, beror det ovan sagda pa att handlingen inte ar ett konglomerat av isolerade och sammanfogade notiser, utan en meningsfylld helhet, dar just den mening som aktstycket haft, sammanfogar notiserna till nagot annat, an vad de for sig eller summerade ar. Om de rycks 16s ur sammanhanget sager de historieforskningen inte egentligen nagonting. Om en notis utsager, att hertigen av Holstein var narvarande vid Karl XII:s dod, sager detta oss i och for sig ingenting. Betydelse far den forst, om vi - for det forsta - vet, vilken stallning hertigen hade och hur han pa denna grund skulle ha varit ett tungt vagande vittne vid handelsen, och om — for det andra — notisen skulle passa i hop med den helhet, som hans verksamhet vid den i fraga varande tidpunkten bildade. Nu passar denna notis inte till denna helhet, och da. betyder den strax nagot helt annat, t. ex. att aktstycket dari den ingar, soker tendentiost forvranga bilden av det faktiska skeendet. Losryckt ar notisen den samma, men dess innebord ar alldeles olika beroende pa hur den ingar i en viss helhet.

Det kanske mest grundlaggande draget vid historikerns normala material,handlingarna,

terial,handlingarna,i jamforelse med manga andra vetenskapers materialar just det, att de ar integrerade helheter med meningen - eller avsikteneller tendensen eller funktionen - som dominerande och sammanbindandesamt riktningsgivande faktor. Redan detta for med sig att historikernsarbete hela tiden ar ett arbete for att passa in helheter med varandra och inte for att foga ihop losa fakta. Och denna samma omstandighetaterkommer sedan i olika former pa olika hall vid det historiskaforskningsarbetet - egentligen - skulle jag tro - pa alia avgorande punkter.

Redan hela var tilltro till handlingamas beviskraft beror i vasentlig grad pa den helhet de alia tilsammans bildar. Hurudana ar de handlingar, vilka vi anser innehalla nagot sadant vittnesbord som vi inte garna kan tvivla pa? Jag tror att vi alia ar ense om, att de ar sadana officiella handlingar, som vi patraffer som en arkivalisk helhet och pa sin ratta plats i denna helhet. Dar bildar de ett sa vitt forgrenat nat av varandra understodande relationer, att vi pa denna grund kan ta for givet, att de omtalar verkliga och inte fingerade atgarder. Ett ankommet brev pa sin plats i mottagarens arkiv bevisar eo ipso, att avsandaren overstyrt det meddelande den formedlar till adressaten, och gor det med en helt annan kraft, an om vi patraffar samma brev lost for sig i ett frammande sammanhang, da vi ju t.o.m. kan betvivla, om det overhuvudtaget avsants. Just pa detta satt, alltsa just genom att stdda oss pa en helhetsslutledning - ty varje enstaka handlings varde kunde vi ju stalla oss skeptiska till — kan vi sakerstalla en hel stomme av fakta i det historiska livet, och mot dessa kan vi sedan granska sadana kallnotiser som inte har samma beviskraft.

Till varje detalj i dessa arkivhandlingar staller vi emellertid inte samma tilltro. Och vid den narmare granskningen av denna skillnad trader ett nytt viktigt drag i vara slutledningar i dagen. Den del av en arkivhandling, som formedlar sjalva atgarden eller representerar den, ar det som ar ostridigt. Aven om det ar fraga om en atgard, som avser att kamouflera det egentliga syftet, aterger den i varje fall vittnesgillt, vad avsandaren velat formedla till mottagaren. Vad ar det som denna beviskraft grundar sig pa? Pa det att handlingen annars skulle vara meningslos. En befallning till nagon fastningskommendant att koncentrera vissa trupper till gransen, for att forhindra ett befarat fientligt overfall vore meningslos, om inte avsandaren darmed avsett, att mottagaren skulle fa uppfattningen, att han borde forfara sa som befallningen forutsatter. Grunden for befallningen kan vara ohallbar, befallningen kan bero pa fel information eller pa en avsikt att t. ex. sjalv forbereda ett anfall, men sjalva befallningen maste vi satta tilltro till.

Aven vid bedomningen av vittnesvardet for dylika s.a.s. berattande - eller forklarande - notiser i handlingen, vilka alltsa inte uttrycker sjalva atg'arden utan begrundar eller forklarar den, genom att hanvisa till nagot utanfor sjalva atgarden, maste forskaren ater ty sig till ett slutledningsforfarande, som gar ut pa att se dessa notiser som delar av storre meningsfyllda helheter. Narmast ar det da fraga om den meningsfyllda helhet, som bildas av den funktion handlingen haft.

I de klassiska metodiska anvisningarna gar man ut fran pa visst satt fristaende notiser och sager i enlighet darmed, att en uppgift maste anses hallbar, om den framstalls pa samma satt i minst tva tillforlitliga och av varandra oavhangiga forstahandskallor. Vid narmare granskning uppvisar denna gamla regel emellertid sa pass markanta blister, att man ar tvungen att ga ut fran alldeles annorlunda - och just helhetsbetonade - synpunkter.

Ett par exempel ma askadliggora detta. Under och strax efter Stora ofreden framhavde a ena sidan statsmaktens representanter flerfaldigt den rattsloshet som harskade i Finland. A andra sidan framfordes fran Finland en mangd klagomal med skrackskildringar om ryssarnas framfart. Dessa sinsemellan oavhangiga och fran olika hall stammande samtida kallor stodde alltsa varandra, och lange litade forskningen pa dem, tills man genom kvarlevorna fran sjalva ockupationstiden och de datida forhallandena i avsevard man maste reducera uppfattningen om missfor- Mllandena. Har var det tva. stravanden som hade forskjutit bilden i samma riktning: a ena sidan regeringens tendens att svartmala det frammande valdet, a andra sidan en naturlig stravan hos dem som traffats av frammandvaldet att fa medlidande och understod, genom att sa bjart som mojligt utmala sina lidanden.

Ytterligare ett annat exempel. Fran nya tidens borjan har vi flera slags olika skattelangder, dar gardsagarna fortecknas med sina skatter eller skattetal. Vid flera av dessa handlingar gjorde deras funtion som skattelangder det mojligt att inte arligen registrera, vem da var husbonde, utan sakerstalla identifikationen av garden genom namnet pa husbonden vid en viss tidigare tidpunkt. Detta for med sig att situationen for forskaren ganska ofta ar sadan, att tva dylika olika slags skattelangder, vilka ju anses for ganska palitliga, ar officiella och oberoende av varandra, ger samstammiga men felaktiga uppgifter. Skattelangdernas likartade funktion leder har till avvikelser fran de verkliga forhallandena i samma riktning.

Pa grund av alia dylika avvikelser maste den ovannamnda regeln om
de samstammiga notisernas tillforlitlighet formuleras anyo, inte genom
sammanrakning av isolerade uppgifter i palitliga kallor utan genom att

mycket mera nyancerat ta hansyn till de helheter, i vilka de ingar. I den man dessa helheter ar sadana, att de tenderat att forandra uppgiften i olika riktningar, stiger sannolikheten for att en omstandighet som de framstaller lika, ar hallbar. Om ater dessa helheter ar sadana, att de tenderat att framstalla sakforhallandet forandrat i samma riktning, ger inte ett anhopande av samstammiga fall nagot tillskott for sannolikheten.

1 detta sammanhang vill jag papeka hur har overgangen fran additivistisk till holistisk formulering inte blott leder till riktigare resultat utan aven utokar regelns fruktbarhet och samtidigt aven i sjalva verket battre motsvarar historikerns praktiska forfaringssatt. Additivistiskt utformad lamnar regeln forskaren i sticket i alia de mycket vanliga fall, da han star infor tva divergerande notiser, holistiskt formulerad ger den en mojlighet att sluta sig till, i vilken riktning sanningen star att finna. I forandrad form drar regeln aven de - ofta for otillborliga ansedda - ex silentioslutledningarna inom sin sfar. Trots de starka varningsord, som av den klassiska metodiken framforts mot ex silentio-slutledningar, tror jag dock att vi var och en anvander oss av dem t. ex. i de fall, dar vi genom avsandarens titulatur i en handling sluter oss till den officiella stallning han innehaft eller inte haft: vi anser att han inte haft ett sadant ambete som han inte tar med i sin titulatur. Grunden for denna ex silentio-slutsats ligger dari, att till skrivelsens funktion och mening horde att hanvisa till avsandarens ambetsstallning och att utelamnandet salunda skulle ha varit stridande mot detta centrala drag. Hur nara var slutledning ansluter sig till just dylika meningsfyllda helheter, framtrader kanske bast dari, att vi kan stalla oss skeptiska till ett pa denna grund erhallet resultat, blott om vi har anledning att misstanka att utelamnandet av en viss titel skulle kunna ha nagon speciell mening eller avsikt.

Det som jag har i korthed skisserat upp, synas kanske narmast berora den kallkritiska sidan av vart arbete. Men redan har tror jag att det ar av vikt, att fullt medvetet inse, hur vara slutledningar vid analysen av vart material fran de forsta till de sista detaljerna inte kan genomforas additivistiskt, utan hur de vid varje steg fordrar ett holistiskt grepp med sikte pa meningsfyllda helheter, vilka inte kan byggas upp bit for bit. For den som ser pa saken ur additivistisk synpunkt ser det ut, som om vi darvid rorde oss i cirkel, men i sjalva verket ar detta forfaringssatt inte pa nagot satt logiskt bristfalligt, an mindre otillborligt, utan det enda sattet att komma till ratta med fenomen som har denna odelbara, holistiska karaktar.

Denna insikt leder emellertid langt utom den egentliga kallkritikens
granser. Det ar ju ganska klart, att materialets karaktar knappast kan

vara utan inverkan, da man pa grund av det skall overga till att syntetiskt
skapa storre helhetsbilder av det forgangna. Den egna meningsfylldhet
som materialet ar spackat med, maste fa sin plats aven i synteserna.

Det har kring historieforskningen forts en langvarig och synbarligen ganska ofruktbar diskussion, om hurudan den historiska syntesens vetenskaplighet egentligen ar. Som argument mot historieforskningens vetenskapliga fullvardighet har anforts omojligheten att finna lagbundenheter i det historiska livet samt historikernas ovilja mot att ens soka sadana. Och da historikerna hanvisat till att historien ju dock far till stand sammanhang mellan fenomenen, har man ganska spydigt fragat, vad dylika sammanhang kunskapsteoretiskt kan vara varda, da de inte utmynnar i normala lagbundenheter eller generaliseringar. Historikernas handicap i denne diskussion beror troligen pa, att vi trots allt accepterar den som naturvetenskaplig ansedda synen pa vetenskapens karaktar allt for latt och inte tillrackligt intensivt soker finna en sjalvstandig vetenskaplig grund for vart arbete. Vi har godtagit bl. a. det naturvetenskapliga tidsbegreppet, den naturvetenskapliga orsaksuppfattningen och den naturvetenskapliga malsattningen, i stallet for att resolut saga ifran, att vi i alia dessa hanseenden ror oss med annorlunda tankekategorier, vilka mera adekvat passar in pa historien och pa manniskolivet i allmanhet. Det ar detta jag annu har skall soka litet belysa.

For historikern har tiden en central stallning, men det ar da fraga om en alldeles speciell tidskategori. Det ar inte tiden som rnattenhet, som vid aldersberakning, alltsa som tidsintervaller oberoende av nar de infaller,fastan historikern t. ex. som statistiker anvander sig av tiden i denna bemarkelse. Men inte heller var naturliga tidsuppfattning, den som steg for steg leder fran det forgangna over nuet mot framtiden, utgor historikernstidsperspektiv. Jag vet att jag har latt blir motsagd med en hanvisningtill, att historien ju dock sa uppenbart placerar allt vad den behandlarjust pa trappstegen av denna var naturliga tidsuppfattning och att just detta ju ger de historiska foreteelserna en sarartad individualitet. Jag skulle vilja starkt understryka, att allt detta emellertid ar blott yttre sken. Inte daterar historikern handelser for att bokstavligen tidfasta dem, utan han gor det for att fa fram sammanhangen dem emellan. Om han faststaller attar 1898 blev Bobrikov generalguvernor i Finland och attar 1899 komponerade Sibelius Finlandia-hymnen, sa ar det inte artalensom ar viktiga for honom. Det som for honom ar det mest betydelsefulla,ar att de hanvisa till ett genetiskt sammanhang mellan dessa tva handelser, namligen att den ryska fortrycksperiod som tog sin borjan med Bobrikov, stod i meningsfyllt samband med hymnens uppkomst. Jag tror

att var och en ar ense med mig, att sjalva tidfastningen ar blott ett medel
for det som for historikern ar det vasentliga, namligen att fa fram det
genetiska tidsperspektivet.

Detta genetiska tidsperspektiv har nu vetenskapsteoretiskt sett vissa konsekvenser for historien, som vart naturliga tidsperspektiv inte har. I det naturliga tidsschemat kan man pa skilda trappsteg satta in isolerade foreteelser, men sa snart man overgar till det genetiska tidsperspektivet, finns det inte mera isolerade foreteelser; foreteelser, som star i genetiskt sammanhang, hor som led till nagon storre helhet, som stracker sig over en langre tid. Vi ser att genom det genetiska tidsperspektivet forsvinner nagot vasentligt av den historiska foreteelsens absoluta individualitet eller av engangsforeteelsens »Einmaligkeit«. Allt har nagot gemensamt med andra foreteelser, allt ar led i helheter, vilka s.a.s. i tvarriktningen hor til samma genetiskt foranderliga struktur, och i langdriktningen genom de genetiska banden hor i hop med sadant som ar tidigare och senare. For klarlaggandet av dylika relationer agnar sig inte de traditionella naturvetenskapliga lagbundenheterna, utan det behovs andra slag av forklarande kategorier - holistiska strukturer - och en annan metod - just den historisk-genetiska.

Vad amu speciellt och principiellt utmarkande for den historiska metoden - utom det som kom fram redan vid behandlingen av kallkritiken. Det genetiska tidsperspektivet for med sig, att metoden maste basera sig pa kronologiska serier, vilket ju i hog grad motsvarar historikerns praktiska forfaringssatt. For historikern ar ju t.o.m. en sadan »individuell» foreteelse som en viss person en kronologisk serie - och lat oss dessutom har faststalla, att en ingaende biografi i sig sjalv ar en ganska omfattande generalisering av mangder av enstaka fakta. Men just den genetiska synpunkten for med sig, att dessa serier inte ar enbart kronologiska. Historiskt sett blir en kronologisk serie absurd, om den inte uppfyller vissa villkor. Det framsta ar val det, att serien bor bildas av nagot, som kan uppfattas som en och samma foreteelses olika faser. Detta innebar samtidigt, att nagot i tillracklig man identiskt alltsa aterfinns vid de olika tidpunkterna; om man skulle utga fran en extremt individualiserande historieuppfattning, kunde man inte alls anvanda kronologiska serier, emedan nasta led redan skulle vara en helt annan foreteelse.

Papekandet av denna forutsattning kan synas banalt, men i praktiken ar faststallandet av denna identitet inte sa latt att genomfora. Vanligen racker det inte till, att foreteelserna ar i yttre mening likartade. Historikernhar knappast nytta av en sadan kronologisk serie lat oss saga drakterfran olika tider, som skulle omfatta den adliga renassansdrakten pa

1500-talet, de lardas kapor pa 1600-talet, Gustav III:s nationella drakt och studentuniformer fran 1800-talet. Alia ar nog till clet yttre drakter under olika tidevarv, men trots detta bildar de inte nagon genetisk serie. For att fa en sadan till stand, borde man ytterligare sakerstalla, att det hela tiden varit fraga om samma barare, dvs. om barare inom samma samhallsgrupp. En genetisk serie kraver att atminstone subjektet ar det samma vid de pa varandra fbljande tidpunkterna.

Vad har da historikern vetenskapligt sett vunnit genom dessa kronologiskt-genetiska serier? Vanligen torde man mena, att han salunda far mojlighet att klarlagga de kausala sammanhangen, liksom man garna tanker sig som sammanhorande narmast sadana fenomen, vilka star i kausala relationer till varandra, sa att de tidigare leden i serien fungerar som orsaker for de senare. Historikern framstaller ju i stor utstrackning handelseforlopp som orsaker och fciljder. Jag tror emellertid att var och en som litet narmare begrundar de fall som presenteras pa detta satt, latt inser, att det sallan ar tal om orsaker i vanlig bemarkelse.

Jag skall inte har soka analysera orsaksbegreppet - det har ju Ottar Dahl redan grundligt gjort i sin avhandling - men jag maste framhava atminstone ett par drag, dar historikerns orsaksbegrepp menar nagot annat an vanligen. For det forsta ar det inte fraga om en tillracklig orsak till att frammana verkan; man forutsatter en hel mangd kausalt lika betydelsefulla faktorer som sjalvklara, men talar blott om den enda som inte anses sjalvklar. Statens finansiella behov som orsak till reformationen i Sverige var blott en faktor i situationen som ledde till reformationens seger. A andra sidan ar det inte heller fraga om faktorer, som automatiskt skulle leda till det som anses for verkan: statens finansiella behov leder inte alltid automatiskt till reformation.

Da historikern talar om orsak, menar han - oftast utan att saga ut det - den sk. »orsaks»faktorn i samband med alia de andra faktorer, vilka verkar i samma situation. Och dessutom anser han dock sist och slutligen, att det ar manniskans installning till alia dessa faktorer, som binder dem samman till en helhetssituation och ger dem var och en deras stallning dari. Just darmed forsvinner mojligheten att addera isolerade faktorer eller att utga fran deras mekaniska samverkan. Tvartom far de manskliga reaktionernas egenart utslagsgivande betydelse. Det mest central a i denna egenart ar just den manskliga aktivitetens meningsfyllda helhetskaraktar. Manniskan anvander - medvetet eller omedvetet - alia faktorer i situationen som helhet for sina syften. Skeendet i historien ar da inte langre kausalt, utan far framfor allt ett finalt, mot nagot stravande drag.

Jag vill belysa detta med ett forenklat exempel pa den grupp »kausala»

faktorer som de geografiska orsakerna anses bilda. Skogarna och vagarna ar dylika, och de har synbarligen haft stor betydelse for det historiska skeendet.Men man kan latt finna ut tva fall, dar dessa faktorer ar absolut identiska, men deras verkan ar helt olika. I en viss situation ser man vagarna som militara transportleder, vilka vasentligt inverkar pa den militara verksamheten; skogen daremot ar helt en bifaktor och ar utan betydelse, om den inte utgor t. ex. ett militart hot. I nasta situation bildar vagarna och skogen jamnstallda och lika vasentliga faktorer for den ekonomiskaverksamheten. Det som fororsakar skillnaden, ar inte dessa »kausala» faktorer, utan manniskans olika installning, for vilken i varderafallet det specifika ar helhetskaraktaren eller meningsfullheten. De olika faktorerna i situationen verkar inte automatiskt och av egen kraft, utan sa att de som helhet tjanar manniskans davarande syftemal.

Om man inte lagger marke till denna viktiga egenhet i historikerns uppfattning, utan tar honom pa orden, kan det for en utomstaende synas som om man i historien ideligen skulle hanvisa till kausala forbindelser. Aven for den som inser, vad det ar fraga om, ar det ytterst svart att undvika pa detta satt tvetydiga uttryck, eftersom vi ar vana att anvanda samma ord for kausala och for finala relationer. Vi sager att tradet foil, emedan det var murket — har har vi en automatiskt verkande kausal orsak, — men vi sager aven att tradet foil, emedan manniskan behovde det som virke - alltsa pa grund av en final orsak. Denna verkar inte automatiskt, ty vi kan val tanka oss, att tradet dock blev staende, t. ex. om det estetiskt hade storre varde for manniskan, eller om andra trad stod lagligare till hands. Man borde alltsa i historien hellre tala om en anledning an om orsak. Orsaken uppfattas latt som en faktor, som verkar med en naturlags obeveklighet, medan man genom uttrycket anledning lattare far fram, att det ar fraga om en faktor som fogas till manga ovriga i situationen och som verkar endast om manniskan tar vara pa. anledningen.

Det har sagda torde visa, hur de meningsfyllda helheterna har en central betydelse, da historieforskaren soker infoga det forgangnas handelser till led i storre historiska handelseforlopp. Med sakligt sammanhangande omstandigheter menar man i historien framfor allt just sadana, som hor samman som led i samma meningsfyllda helhet. En myntforsamring och en prisstegring hor i hop, emedan de infor dem levande manniskornas meningsfulla ekonomiska verksamhet kombinerar dem med varandra. Om man kan forhindra manniskorna att gora sa, om t. ex. en diktaturregim kan fa manniskorna att tro, att det ar storre mening i att lyda regeringens pabud an att folja ekonomiska synpunkter, hor myntforsamringen och prisstegringen inte langre samman.

Just den betydelse som manniskornas installning har som dominerande faktor i de helheter, med vilka historikern opererar, ger grunden for det ovan anforda kravet, att dessa helheter maste utformas sa, att denna dominerande faktor hela tiden forblir den samma och att varje led i helheten hor till forverkligandet av samma manniskas eller samma manniskors stravanden och malsattningar.

Men arten av dessa historikerns helheter har aven en annan och kanske annu viktigare konsekvens. En dylik meningsfylld helhet, det satt pa vilket tidens manniskor sammanfogat olika synpunkter till en meningsfylld helhetssituation, kan inte adderas i hop, utan den uppstar som en relation mellan helheten och alia dess led. Man nar den m.a.o. knappast genom ett diskursivt forfarande, utan maste ta pa sig risken av skenbara cirkelslutledningar dvs. arbeta utan absolut sakerstallda utgangspunkter. Forskaren maste avancera i viss mening hypotetiskt. Han borjar med att saga sig: alia dessa omstandigheter, som kallorna hanviser till, antydar tillsammans och som helhet, att de agerande manniskorna har haft denna mening med sin verksamhet. Lat mig nu ta en ny slags omstandighet i kallorna, som borde eller kan sta i samband med denna helhet, och lat mig se om den harmonierar med den eller fororsakar motsagelser. Om disharmonier uppstar, maste han fortsatta att fraga sig: ar anledningen dartill den, att den nya omstandigheten inte alls hor hemma i detta sammanhang (och da maste han klarlagga, varfor den inte hor dit) eller beror motsagelsen pa att jag har uppfattat de i fraga varande manniskornas mening felaktigt. Pa detta satt fortsatter han sedan, sa langt han kan komma utan att hamna i motsagelser, och starker sa for varje steg hallbarheten av den ursprungliga hypotesen. Det som han alltsa gar efter, ar inte enskilda hallbara fakta, utan en helhetslosning dar alia relevanta omstandigheter later sig infogas pa ett naturligt satt.

Detta forklarar aven, varfor det i historieforskningen ar sa ytterst viktigt att beakta varje motsagelse, varje spricka i den meningsfyllda helheten. Dessa visar inte blott, att nagot faktum ar oriktigt och att det trots detta star ratt till med de ovriga, utan det tyder pa att sjalva helheten pa nagot satt har uppbyggts oratt. Ratt ofta far man ju erfara, hur ganska sma forandringar vid nagon detalj leder till en fullstandig omvardering, just emedan i historikerns helheter allt kan vara beroende av allt. Darfor galler det for historikern - sa som Jorgen Weibull har tidigare understrok - att inte noja sig med att faststalla korrelationer mellan vissa faktorer eller faktorgrupper, utan sa mangsidigt som mojligt beakta hela den meningsfyllda situation, dar den behandlade omstandigheten framtrader - man kan ju saga, att just detta ar en av historiens mest centrala »lardomar».

Med allt detta, vad jag har i helt grova drag skisserat, vill jag ingalunda havda, att det inte i historieforskarens arbete skulle forekomma annat an helhetsslutledningar. Men jag har tyckt mig marka, attorn man gar pa djupet i den vetenskapsteoretiska analysen av fallen, kommer man till det resultatet, att dessa annorlunda fall utgor en forsvinnande liten brakdel. I varje fall ar det just helhetsslutledningarna, som ar det karakteristiska for historieforskningen. Darfor har jag den uppfattningen, att da vi principiellt soker klarlagga var vetenskaps grunder, borde vi losgora oss fran det additivistiska kausaltankandet och i stallet soka fordjupa var uppfattning om, vad det egentligen galler vid den annorlunda typ av slutledningar, som vi sjalva i praktiken bygger pa och som tydligen har en markant holistisk karaktar. Vi maste ju dock - i synnerhet med tanke pa vara elever - ga i land med att formulera detta vart annorlunda tankande och aven ge en systematisk bild av dess principer, lat vara att det inte ar fraga om att systematisera genom fasta regler utan genom vissa overordnade synpunkter, som inte kan tillampas schematiskt utan elastiskt och med omdome. Jag har fatt den erfarenheten, att man vid varje steg framat pa denna vag marker, hur bilden av var metod far allt klarare former och greppet om vart material blir allt fastare. - Och sist och slutligen galler detta kanske inte blott for oss sjalva och var vetenskap utan aven for andra humanistiska vetenskaper.