Troels Fink: Fern foredrag om dansk udenrigspolitik efter 1864. (Universitetsforlaget i Aarhus, 1958). 81 s.

Historieprofessorn i Arhus Troels Fink holl i hostas fem foredrag, som nu utgivits i bokform under titeln »Dansk udenrigspolitik efter 1864«. Det ar en till omfanget liten, till innehallet tungt vagande skrift, i viktiga punkter byggd pa forut obegagnat kallmaterial. Framstallningen blir glansande genom professor Finks forma ga att forena klara linjer, stark koncentration och fin analys med ett livfullt berattande, som trots knappheten ger utrymme at belysande och spannande episoder. Med sadant masterskap borde en oversikt av Sveriges utrikespolitiska historia formas i anslutning til det stora verk som nu narmar sig avslutningen.

Professor Finks ledmotiv ar att klarlagga forhallandet mellan utrikespolitik och forsvarspolitik; darvid blottas motiv och synspunkter som i den offentliga debatten av naturliga skal aldrig kommit fram. Efter 1864 ars nederlag i kriget mot Preussen och ssterrike dominerades den danska politiken under nagra ar av hoppet om atervinnande av de danska delarna av Slesvig. 1867 ars harordning byggde pa denna tanke; Danmark skulle ha en liten, val utrustad och rorlig arme, som kunde samarbeta med en fransk expeditionskar i handelse av ett fransk-tysk krig. Vid krigsutbrottet 1870 blev fragan aktuell, en del ledande politiker var benagna for aktion, och underhandlingar oppnades med en till Kopenhamn sand representant for den franske kejsaren; de danska studenterna, samlade till mote i Klampenborg, jublade vid underrattelsen om fransk krigsforklaring. Redan inom nagra veckor blev dock den preussiska overlagsenheten i kriget uppenbar, och de dansk-franska forhandlingarna avbrots. Sedan dess kannetecknas dansk utrikespolitik intill det andra varldskriget av en vilja till neutralitet som i allt hogre grad praglades av uppfattningen att man under inga forhallanden fick komma i krig med Tyskland. Den sista etappen av denna neutralitetspolitik med reservationer blev foljdriktigt forsvarets nedskrivning och uppgivelsen infor Tyskland i april 1940.

Under 1800-talets sista decennier blev forsvarsfragan, liksom senare i Sverige,ett stridsamne mellan partierna vid sidan av fragan om parlamentarismensgenomforande. Kopenhamns befastande,sarskilt pa sjosidan, genomfordesunder Estrupiatet. Den utrikespolitiskatanken bakom befastningsverketvar narmast att Kopenhamn i handelseav ett tyskt angrepp under ett storkrig skulle kunna halla ut tills man fick hjalp fran England och/eller Ryssland, men atminstone vid vissa tillfallen ansag Estrup sjalv att risken av ett krig med Tyskland till varje pris maste undvikas. »Jag anser det darfor nodvandigt«, yttrade Estrup privat ar 1878, »att vi i tid narmar oss Tyskland sa mycket att det inte kan vara nagot som heist tvivel om att Danmark kommer att sta pa dess sida i varje lage och aldrig ga emot det.« Monarkens och hogerns man forebadadealltsa den politik som kom att drivas sextio ar senare, men han genomdrevlikval,

omdrevlikval,kanske framst av inrikespolitiskaskal, det befastande av Kopenhamn som allmant uppfattades som riktat mot den lyska faran.

Ett nytt skede i utvecklingen markeras av uttalanden och forhandlingar fore och under det rysk-japanske kriget. Den vansterregering med Deuntzer i spetsen som sedan 1901 satt vid makten hade enligt deklarationer som gjorts redan vid Estrups fall och »forlikningen« 1894 att arbeta for internationellt erkannande av Danmarks neutralitet. Vidare var Ryssland och Tyskland, under narmandet 1903-1905 mellan dessa stater, angelagna att garantera Danmarks neutralitet av ett helt annat motiv, namligen med tanke pa en engelsk flottaktion i ostersjon. »Kort uttryckt kan man framstalla saken sa att Ryssland och Tyskland skulle ge garantier for Danmarks neutralitet for att darigenom fa tillfalle att - i handelse av krig med England - besatta landet innan England kunne gora det«, skriver Fink. Kejsar Vilhelm talade om saken med Kristian IX, som fick lova att tills vidare halla tyst infor sin statsminister - vilket erinrar om de svenska kungarnas upptradande da och senare - och trevare gjordes i Kopenhamn. Det blev ingenting av saken, narmast darfor att de tyska och ryska regeringarna drog sig tillbaka. Den tyske kejsaren skrev till tsaren att det var bast att lata den danska insikten om landets hjalploshet mogna utan nagra neutraliseringsforslag; vid ett storkrig »skulle Ryssland och Tyskland ogonblickligen handla till skydd for sina intressen genom att besatta Danmark och halla det ockuperat sa lange kriget varade«.

Aven under den foljande vansterregeringen J C Christensen diskuterades neutralitetsfragan och forhallandet till Tyskland; av sarskilt intresse ar samtalen mellan byrachefen i det danska forsvarsdepartementet, kapten Liitken, Christensens representant, och chefen for den tyska generalstaben Moltke. Liitken tog upp fragan om Tyskland ville lova att respektera Danmarks neutralitet, men antydde ocksa mojligheten av en militarkonvention eller allians, om Danmark kunde aterfa Nordslesvig. Moltke forklarade att Danmark i ett storkrig maste valja mellan England och Tyskland. Att ge tilbaka Nordslesvig till Danmark kunde det inte vara tal om, utom mojligen efter ett krig i vilket Danmark ingripit pa tysk sida. En rad uppgifter tyder pa att kungen, konseljpresidenten och utrikesministern stod positiva till kravet att Danmark i ha'ndelse av krig skulle gamed Tyskland, aven om ett avtal i denna riktning ansags omojligt. Den nya forsvarsordningen av ar 1909 innebar, enligt Fink, »att Danmark skulle kunna forsvara sig mot alia stater utom Tyskland, dock att det inte var uteslutet att en regering som sa 6nskade ocksa kunde anvanda forsvaret mot Tyskland«.

Radikalerna och socialdemokraterna, som under de foljande artiondena i huvudsak bestamde dansk utrikes- och forsA'arspolitik, leddes av andra principiellasynpunkter an de forut harskandepartierna. Av sarskild betydelsevar den redan ar 1909 av radikalenP Munch - den senare utrikesministern - framforda tanken att ett starkt forsvar kunde inbjuda till angrepp genom att de krigsforande skulle tavla om att ta detta forsvar i besittning; Kopenhamns fasten pa sjosidan skulle for Tyskland vara atravarda i ett krig med England, och tyskarna kunde genom en nattlig aktion pa ett dygn erovra huvudstaden. Munch och andra uttalade nastan oppet att en fredlig ockupation under alle forhallanden vore battre an ett krig. Utrikesminister Erik Scavenius klarlade regeringens hallning da han den 3 augusti 1914 till det tyska sandebudet forklarade att »Danmark kommer inte i nagot fall att sluta sig till Tysklands motstandare«. Meningen med dessa ord maste ha varitatt Tyskland kunde ockupera landetutan

detutanmotstand; i motsats till Estrup 1878 och Liitken eller Christensen1907 torde man ocksa ha menat att Danmark ej heller skulle ga in i kriget pa tysk sida, aven om andra stater krankte landets neutralitet eller skred till ockupation.

I det forsta varldskriget lyckades Danmark likval att sta utanfor, dels for att de krigforande into hade 1111rackligt intresse av att bryta neutraliteten, dels darfor att »det danska forsvaret var tillrackligt for att ge Tyskland tro pa att Danmark skulle forsvara sin neutralitet*. Under 1920-0ch fick forsvaret forfalla, Danmark blev ett militart vakuum och »den fredliga ockupationen« den 9. april 1940 blev en slutpunkt pa »den i militart hanseende svagt underbyggda alliansfria utrikespolitiken«. Men den 9. april blev ocksa en vandpunkt. »Denna dags bittra erfarenheter bildar utgangspunkten for en ny utrikes- och forsvarspolitik.«