De studier rörande några isländska sagor jag företagit under mina resor på Labrador halvöns atlantiska kust, så att säga på ort och stalle, ha bibragt mig förvissning om att djärva sjöfarare av nordisk stam redan vid tiden kring år 1000 e. Kr. och senare beseglat de nordostliga kusterna av Nordamerika. Forhaller det sig så, borde ju också fasta fornlämningar ha bevarats till eftervärlden från dessa resor, vilka åtminstone delvis avsågo besittningstagande och brukande av nytt land. Såsom ett minnesmärke av denna art utpekades för mig i Nain det förmodade vikingavistet på Sculpin Island. Denna „ruinby" skall jag i det följande redogöra för och framlägga de slutsatser man kan draga av utredningen.

***

Skyddad mot «världshavets excessiva stormvågor och dyning i öster av en svärm öar och skär tillhörande Nain-arkipelagens yttre skärgard, ligger Sculpin Island omedelbart öster om den i våra dagar begagnade huvudfarleden på kusten mellan Ford Harbour och Port Manvers vid 56° 49' 10" n. b. och 61° 17' 16" w. long, ön bildar västra randen av en labyrint med smärre öar och holmar, vilka åtskiljas av smala sund och vikar, fig. 1. Ett bättre stalle för sälfangst an detta torde svårligen kunna anträffas på heia Labrador-kusten, ty när sälarna under sina vandringar på vår och höst stryka igenom trakten fastna många av dem i näten, som läggas ut över sunden.

Ön utgöres av en i nord-syd utsträckt, jämförelsevis obetydlig bergsträckning av ett par kilometers längd, och den reser sig till ett sextiotal meter ö. h. Från nordost och sydväst skjuta breda dalar fyllda av svallade grusmassor in mot öns mitt för att mötas i ett forntida ed uppbyggt av svallgrus. Detta ed utgör tillika

en brygga mellan de ispolerade släta gabbrohällarna i öster och d( småkuperade, mycket sprickfyllda gneisgranitklipporna västei om den centrala dalsänkan. Vid öns ostsida och sydsida stupai bergsträckningen brant och oförmedlat ned mot havet; någon hamnplats finns ej dar. På västsidan kantas ön däremot av 15_— 150 m breda grusränder, vilka på några stallen övertväras a\ några utflackade klippsporrar, vilka kila ut mot vaster från den västra bergsträckningen. Under ett tidigare skede av den postgla

ciala tiden, då havsytan räckte längre upp over land an nu, ha dessa sporrar genom avlagring av strandackumulationer avdelats i flacka grupper av klippor. Vid nordvästra ändan av ön stracker sig ett sådant utsprång mot västnordväst och avslutas med den vid ebbtid landfästa domformiga klippa, vilken synes längst i nordväst på fig. 2. Här ligger den basta hamnen på ön. Klippan och det steniga edet bilda under alia vattenstånd en ypperlig vågbrytare mot oceanen, som har bryter med våldsamt dån mot nordsidorna. Vid högvatten skiljes klippan från ön av ett stenfyllt sund, dar man kan ro småbåtar igenom. Sydost om denna intermittenta klippö finner man på min karta ett stärkt förklyftat, ganska flackt sluttande klipparti, vårs former narmare antydas på kartbilden av de inmätta 5-m och 10-m höjdkurvorna. Detta klipparti skiljes från resten av det i västnordväst strykande utsprångets huvuddel

av ett grused. Det är på klippartiet nordväst om samma grused den
ryktbara „ruinstaden" är belägen.

Med avseende å växtligheten liknar ön de andra öarna inom yttre delen av Nain-arkipelagen. Växttäcket kring „ruinstaden" är av torftigaste slag. Mellan de skrovliga klipphällarna eller flata strandgrusytorna utbreder sig mager kusttundra med större och

mindre, övervägande glesa lav- och mossmattor med krypande Arctostaphylos alpina och sparsamt spalierformig dvärgbjörk och krypviden, fulla med luckor, dar mineraljorden skymtar fram. Någon Empetrum-torx ligger i klippskrevor och fördjupningar i marken. En frodigare anblick erbjuder blott den oregelbundna, några få meter breda våden med Elymus, vilken skiljer kusttundrans xerofila vegetation från högvattenstranden. På heia ön antraf fades icke mer an tre exemplar av svartgran (Picea mariana), ett mattformigt och tvenne bildande omkring 1 m höga, stubbade buskar. Inga vittnesbörd tala för att växtligheten någonsin skulle ha varit frodigare här tidigare. Om folket, som begagnat ön, använt brännved, har det varit nödsakat hämta den från andra öar ett gott stycke vaster om Sculpin Island. I och för sig bjuder sålunda Sculpin Island icke på några sådana anmärkningsvärda förhållanden, varigenom den kunde tänkas ha varit sarskilt tilldragande tor folk av vitstam; det enda intressanta sardrag jag kunnat råka på dar är läget vid randen av en ölabyrint med de ypperligaste betingelser for fangst av havsdjur.

Att ön fått en plats i den vetenskapliga litteraturen beror på forekomsten av ett antal lämningar av boningsgrunder, bildande ett slags „ruinby" på det isolerade klippartiet, fig. 2. Ruinkomplexet har förr ganska allmänt uppfattats utgöra ett forntida nordbosäte, dar färdemän från Grönland skulle uppehållit sig under sina resor till Vinland. Det är sårskilt de herrnhutiska missionärerna, vilka tidigt uppspårade ruinerna, vilka givit spridning åt denna tanke, därvid framhållande, att boningsgrunderna till form och skaplynne helt avvika från de boningar som begagnats av eskimåerna i trakten under den tid missionen verkat på Labrador. Det var också missionaren i Nain, pastor Paul Hettasch, som riktade min uppmärksamhet på dessa ruiner (Tanner 1939). Forskare på eskimålogiens område ha emellertid uttalat en förmodan, att ruinerna icke alls skulle ha något att skaffa med nordborna på Grönland utan vore lämningar efter en utdöd eskimåbefolkning, vilken vistats på Labrador-kusten redan innan den nu levande eskimåstammens forfader invandrade till trakten (Mathiassen). Det var för att få klarhet i denna fråga jag gjorde ett besök på ön den 3 och 4 augusti 1939.

Öns namn lamnar ingen säker ledning för tydningen av de problematiska boningarnas härkomst. ön kailas av de nu levande eskimåerna Kanayoktok efter stensimpan. Denna fisk kailas av den vita befolkningen scolpin, och det engelska namnet på ön utgör tydligen en direkt översättning av eskimåernas benämning, ehuru ortogralien

kan synas vara något förvillande. Det bör kanska därför omtalas, att i trakten begagnas ett lokalt engelskt ord: to sculp. Hawkes omtalar (p. 140, not): to „sculp" a seal is to skin it with the fat adhering to the hide. This is a term employed by the Newfoundland sealers. Hawkes omtalar också eskimåernas „Sculping dance". Svårt är att avgöra, huruvida öns benämning på engelska möjligen kan ha något att göra med „to sculp". Fangst- och handelsmän ha länge trafikerat dessa trakter, t. o. m. ganska regelbundet under 1700-talet (Bernard), och det är naturligtvis icke helt uteslutet att ett flänseri kunnat overgående befinna sig här, ehuru numera varje tecken därom saknas. Den nuvarande eskimågenerationen i Nain kan lämna praktiskt taget inga upplysningar av intresse om Sculpin Island, varemot den icke är rädd att komma fram med fantastiska gissningar.

Alia de husgrunder jag lyckats uppspåra på ön äro bundna vid nordvästra utsprånget och dess omedelbara närhet; blott en boningslämning antraf fades ett kort stycke söderut; jfr fig. 2,aX40, 41. När man beträder „ruinstaden" är det först svårt att finna ut något sammanhang i det virvarr av grunder, som möter en, ty boningsgrunderna uppträda i synnerlig komplex blandning. For att få någon reda i forhållandena ansåg jag det vara andamålsenligt att mäta upp en topografisk karta over ruingruppen i skalan 1:2000. På förminskningen av kartan, fig. 2, har fördelningen av berg och grus angivits och formerna antytts genom de inmätta 5- och 10-m höjdkurvorna. För de skiida boningsgrundernas identifiering på kartan har ett koordinatsystem införts.

Såsom väntat var började i den mån kartan kom till vissa systematiska drag att skymta fram. Det visade sig sålunda, att boningslämningarna fördela sig med avseende å grundformen i tvenne huvudgrupper: sådana med elliptisk eller halvelliptisk omkrets och sådana med fyrsidig stensättning. Dessutom förekomma i tvenne fall en utdragen form av gåtfull natur. Under hänvisning till planskisserna och deras skalor, fig. 3, skall jag här skildra de iögonenfallande dragen hos de förekommande grundtyperna.

1. De bäst bibehållna stensättningarna äro belägna på den släta strandgrusmarken i trakten b, e, f X 11, 12. De äro alia av mer eller mindre regelbunden elliptisk form, fig. 3/nr. 2, och angiva otvetydigt platsen dar en gang i tiden några tupek, eller tipig (såsom min följeslagare, eskimån Julius Nathanael från Nain, kailade eskimåernas stora skinntält) statt. De ringformiga stensättningarna bestå av runda strandstenar omkr. 0,2 m2m² tvärsnitt, och dessa

ha använts för att spänna ut tältets skinntak. På var sin sida om den merendels mot sydliga väderstreck vettande ingången till tältet anträffas innanför tältringarna tvenne oregelbundet ringformiga högar av kantiga stenar av något större dimensioner an i tältringen. Vid anblicken av dessa råkade Julius i hänryckning; pekande på

stenhögen utropade han: seal meat, plenty of seal meat once there; stenhögarna få tydligen antages ha utgjort köttgömmor till skydd mot tjuvaktiga hundar. Innanför tältringarna finner man f. ö. inga stenar; marken täckes dar av en tat bädd av mossa och renlav, tre-fyra cm tjock, och denna växtlighet synes mig giva vid hånden, att även de allra yngsta tältbottnarna av denna typ icke ha kunnat vara i bruk har under de två senaste århundradena, utan de kunna förmodas vara aldre.

Med ledning av signaturerna på översiktskartan i rutan c Xl2 på fig. 2 kan man följa denna typs utbredning. Den högst belägna hyddbottnen av denna typ ligger på en flack strandvall i rutan pq X 23; i torven på denna hyddbotten antraf fades ett litet stärkt förvittrat stycke av ett avskuret renhorn. Vid tältringarna dX22, 23 åter anträffades i en gammal köttkällargrop några små söndersmulade stycken av trä med tränaglar och valben, vilka Julius ansåg härröra från en kajak, och kanske han uppfattat dem rätt, men jag är ej säker därom. Förutom dessa lämningar anträffades inga artefakt inom typen.

Typen synes vara übikvitär, och den förefaller ej vara någon sällsynthet på Labrador-kusten. En väldig stenring tillhörande denna typ med en längre axel av ca. 11 m längd antraf fade jag på sydvästra sidan av High Island. Även på södra stranden av Double Mer har jag sett en snarlik typ. Uteslutat är det ej, att en viss utveckling inom formen kan sparas.

2. Den andra typen av hyddbottnar, fig. 3, nr. 1, kännetecknas av en svängd stenrad, vilken rasat ut, men hos vilken man dock kan igenkänna en halvelliptisk grundform, t. ex. vid i X 24. Ingångsoppningen ligger vid halvellipsens spets, medan bakväggen utgöres av en rak, 0,25^—0,35 m bred och 0.50^—0.88 m hög mur av platta, en till ett par dm tjocka stenar, vilka i några fall med verklig omsorg radats på varandra. På hyddbottnen finner man utmed muren och av lika längd som denna en 0,1^—0,15 m hög och 1,3 m bred upphöjning med jämn yta, en sovbrits tydligen. Även i några andra hyddbottnar här återkommer denna upphöjning, och dess yta har även här något utjämnats med smått singelgrus. I några hyddbottnar av denna typ ha klippytans skrovligheter ock utjämnats medels platta stenar. Den omsorg, med vilken bottnen i hyddan tillretts, skiljer ut denna typ från de övriga med av blott skrovlig klipphäll eller blockstenar bestående golv i hyddbottnarna. Symmetriskt belägna på både sidor om ingången ligger en hop kantiga blockstenar, vilka tydligen även i detta fall ha utgjort gömmor för sälkott, som härigenom skyddats mot de alltid glupska hundarna.

3. Man kan anse, att den lilla hyddbottnen vid a X 40,41 på fig. 3 nr. Y, principiellt överensstämmer med den sist anförda typen. Grundkonturen är också här halvelliptisk och vid bakväggen ligger en med stenplattor belagd upphöjning av 0,7 m bredd och 0,2 m höjd. Hos de båda utrasade stenflyglarna igenkänner man formen från typen 2, och man kan beräkna, att väggarna varit

ungefär 0,4 m höga. Denna hyddbotten avviker från typen 2 genom sina iögonenfallande små dimensioner. Här saknas även alia tecken till stenhögar, under vilka kött hade förvarats, och som alltid förekomma hos typerna 1 och 2. Dessutom utgöres bakväggen i detta fall av en slät klippvägg, som stupar ett 70-tal grader in mot hyddan. På den släta klippan kvarligga ännu några blockstenar, vilka förefalla ha lagts på hyddans skirmtak för att hålla detta fast vid klippan och utspänt. Blockstenarna ligga vid ca. 1 m över

bottnen och i forening med väggarna lämna ett ungefärligt begrepp om det trånga utrymmet i hyddan. Trots de nämnda skiljaktligheterna synes det mig vara tydligt, att typen 2 och 3 deriverats från en och samma grundtyp.

4. Vissa boningsgrunder av typen 2 leda osökt tanken tillbakü till den fyrsidiga, nästan kvadratiska husgrunden med köttgömmor vid båda sidor om ingången, t. ex. i rutan g, h X 21, 22. Väggarnas läge markeras hos denna äldre typ av låga blockstensvallar, men oklart ar det i många fall, huruvida dessa bildat verkliga murar, som senare rasat ut. I några av dessa grunder ar stenarnes antal så ringa, att man kan betvivla, att de bildat egentliga väggar; se fig. 4. Tydligen nödgas man dock räkna också med den möjligheten,

att övergivna hyddor blivit plundrade på stenmaterial, när nya anlagts. Inom andra är däremot en verklig tillradad mur forhånden; se fig. 5. På fig. 2 har jag med tjockt streck i konturerna angivit forekomsten av sådana murar. Någon britsartad upphöjning forekommer ej utmed bakväggen hos denna boningstyp, hos vilken skrovliga hälleberget alltid utgör botten. I en av bottnarna anträffades mellan tvenne tunna torvskikt ett stycke av ett valrevben, och i ett annat en ryggkota av en mindre val.

Denna grundtyp torde ha varit den allmännast begagnade på platsen. Av vegationsforhållandena, särskilt den ymniga Gyrophoravegetationen, är man böjd att sluta sig till, att den därjämte är äldre an de tre tidigare skildrade typerna.

5. På några stallen forekommer en med 4 överensstämmande typ, men köttgömmor saknas hos denna, såsom jag formoder äldre typ. Hos några av grunderna är det icke heller möjligt avgöra, var ingången befunnit sig. Man får ett vagt intryck av att denna typ företräder boningar av mera tillfällig karaktär.

6. En stor rektangulär husgrund vid kX 4,5 med tillbyggt förrådsrum
utgör en särföreteelse; se fig. 3, nr. X. Bland de fyrsidiga

typerna är denna bäst bibehållen. Huset har anlagts på en ganska jämn klippbotten och förekommande ojämnheter ha utjämnats genom påfyllning med singelgrus, varmed också släta upphöjningar ha uppbyggts utefter de båda kortväggarna. De raka, 0,7^—1,0 m höga och 0,3^—0,5 m tjocka murarna bestå även här av övervägande platta blockstenar, vilka radats på varandra med skickligt utnyttjande av även klipptaggar och stenblock, som tidigare funnits på stallet. Det lilla forrådsrummets nordöstra vägg bildas av en stor flat granithäll, men några ristningar eller inskriptioner efterletades förgäves på densamma. Konfigurationen tyder på att det här är fråga om en dubbelhydda.

7. På några stallen förekomma några av naturen själv utjämnade och av helt låga stenrader utmärkta rektangulära husbottnar, t. ex. vid j, k X 10, 11, 12. De ligga två och tre, tätt radade till varandra, några med gemensam mellanvägg. Murarna mellan dem ha varit blott några få dm höga och äro nu fullständigt utrasade. Avbalkande utsprång av en eller två m längd ha utgått från båda långvaggarna in mot husen. Man får kanske tänka sig, att dessa komplexa hyddor utgjort något slags fest- eller församlingslokal for hyddornas invånare. Man vet, att festlokal forekom t. ex. hos eksimåerna i Hopedale ännu på slutet av 1700-talet enligt Cranz.

8. Med ändarna mot varandra ställda, egendomliga bågformigt böjda murar, vilka mellan sig innesluta ett linsformigt rum, fig. 3, nr. A, förekomma på ett par stallen, kX 13 och n X 10, 11. Den bågformigt mot nordost utböjda muren på det senare stallet är 0,83^—0,58 m hög och består av med stor omsorg på varandra radade platta blockstenar av ett par tre dm eller i några fall ännu större tjocklek. Den mot sydväst utböjda muren är svagare, högst 0,37 m hög, men bättre sammanhängande. Murarne äro hos denna konstruktion så påfallande väl bibehållna, att man är böjd att tro, att denna kunde höra till de yngre anläggningarna på stallet.

Mellan de båda murarna ligger en av stora stenar hopradad stenkista av halvoval form och 0,6 m höjd, och vilken tjänat obekanta syften (grav?, köttgömma?). Den på fig. 3, nr. A, återgivna stenkistan är något så när symmetriskt belägen i forhållande till de båda murarna, blott något förskjutna mot sydost. Däremot ligger den igenrasade kistan i konstruktionen k X 13 förskjuten mot östra vinkeln mellan bågarna. Denna senare konstruktion är utrasad och gör på grund av skorplavvegetationen på stenarna intryck av att vara en av de äldsta ruinerna på stallet, se fig. 6. Från den mot

norr utböjda vallen utgå mot söder rester av tre 0,4 m höga skil joväggar
någon meter, och dessa liksom uppdela rummet i avdelningar.

9. Kupolformiga högar av någon meters höjd och I—21—2 m diameter
vid basen, uppbyggda av grova blockstenar, förekomma flerstädes.
De få antagas ha utgjort köttkällare. Vanlieen äro de

fristående, men i några fall stöda de ena sidan mot brantstående
klippor, vilka då ingått såsom delar i konstruktionen.

10. Tre stenpelare på ca. 2—32^—3 m inbördes avstånd och av ca. 1 m höjd, bestående av stora platta blockstenar, som lagts på varandra, befinna sig i en rad på p X 8,9. Den medföljande eskimån förmodade, att man brukat lägga upp kajaken på dem, eller hade man spänt ut skinnremmar mellan dem för att torka.

Av de olika typerna äro 1 och 9 ubikvitära, och de anträffas därjämte vid alia nivåer. Typerna 4^—6 bilda en gyttring inom den nordöstra delen av ruinsvarmen vid 3^—5 m ö. h. Typen 7 forekommer påfallande regelbundet vid 5 m höjdkurvan samt 2 och 3 nära samma kurva. Typen 8 tillhör däremot de högre nivåerna.

Bortses från typen 9, så är det ett genomgående drag hos alia boningsgrunderna, att på deras bottnar inga stenar påtraffas, vilka kunde tydas såsom lämningar efter ett infallet torvtak, som i detta stormiga område maste ha rikligt belastats med stenar för att ej blåsa bort. Tydligen har taket bestått av något annat material, och det mest sannolika är väl, att det utgjorts av sammansydda sälhudar eller valrosshudar lagda over en bärande konstruktion av trä, valrevben el. dyl. Spår av någon träställning kan man ej vänta sig, den har sparlöst förmultnat. Men vart ha valbensresterna tagit vagen? Endast spår av valben kunde ju anträffas. Möjligen ha de bortsläpats till någon annan boplats. Det mest sannolika forefaller dock vara, att benen bllivit avyttrade under byteshandel med de vita. Jeffreys vet omtala, att fransmän handlade med eskimåerna i Hamilton Inlet-trakten omkring år 1750, och de synas t. o. m. ha haft ett faktori dår på södra stranden, näre the Narrows (antecknat bl. a. på en karta av 1757, vilken åtfoljer de la Harpe's arbete, motstående mot S. 640). Jeffreys omtalar vidare, att en av eskimåernas bytesvaror utgjordes av valben, och att sådana anskaffades av dem ända från Ungava.

Ett annat iögonenfallande drag, som står i överensstämmelse med det sistanförda, är att spår av en husgång överallt saknas. Putnam omtalar visserligen, att i åtminstone en boning en „doorway remains with a rectangular entrance passage beyond it. Except their rectangular feature they resemble the entrance tunnels of modern Eskimo winter houses in Greenland." Kan han avse boningen X i fig. 3? Jag kan eljest ej forstå vad Putnam avser.

Av de båda sist anförda omständigheterna skulle jag vilja draga
den slutsatsen, att boningarna icke begagnats vintertid.

Det betydande antalet boningar och de omväxlande typerna i forening synas mig åter giva vid hånden, att stallet varit ett sarskilt uppskattat tillhåll för fångstman samt att platsen bor ha bebotts under en lang följd av år under vissa perioder av årets varma del. Emellertid maste det vara mycket länge sedan hyddorna — om vi bortse från typen 1 — varit bebodda; därom vittnar mäktigheten av torvtäcket, som bildats på några hyddbottnar, och den växlajnde, men övervägande mycket rikliga Gyrøp/iora-vegetationen på byggstenarna.

En narmare datering av grunderna blir dock ej möjlig här. Oaktat hyddbottnarna systematiskt genomletades påtraffades ej mera an ett enda artefakt. På boningsbottnen 1 X 4 skymtade nämligen fram mellan stenarne ett foremål, som otvetydigt tillverkats av människohand, fig. 7. Det utgöres av ett valrevbensstycke av

49 cm längd och 7 (6,8) cm bredd, vilket omformats med stor omsorg, så att det fått ett linsformigt tvärsnitt med 1,3 cm tjocklek. Symmetriskt och 15 cm från båda ändar forekomma 1 cm djupa skåror, vilka visa, att benstycket fästs vid något forcmål från båda ändarna. I mitten finns ett rektangulärt hål av 2,7 X 4,5 cm omfang. Den yta av benstycket, som låg uppåt, är ytterst stärkt förvittrad, och lavar ha tagit faste dar, varemot den undre sidan

ännu uppvisar tecken till polering. Man påtvingas slutsatsen, att
stycket i flere århundraden legat utsatt för atmosfärilierna.

Under ett sammanträffande den 21.X.1939 i København omtalade dr. Therkel Mathiassen, att han i tiden funnit och avbildat ett motsvarande stycke (1927, I, PI. 21, fig. 5), vilket han uppfattat såsom en tvärspjäla på en komatik eller eskimåslade. Den enda skillnaden mellan de båda styckena är, att mitthålet på dr. Mathiassens stycke är elliptiskt, på mitt rektangulärt.

I de forna köttgömmorna vid e X 22 anträffades vidare några stärkt förvittrade smala trästycken, som genomborrats på regelbundna avstånd. Det forefaller såsom om tränaglar suttit i halen, ty i ett av dem satt en sådan ännu kvar. Halen ha tydligt tillverkats med drillborr, vilket tyder på eskimåiskt Ursprung. Den åtfoljande eskimån trodde, att trästyckena tillhört en kajak. Detsamma ansåg han om några stärkt förvittrade valbensstycken.

Den överraskande bristen på artefakter kan förmodas bero därpå,
att husgrunderna redan manga ganger tidigare genomsnokats.

Även Putnam nödgades konstatera, att „excavation brought to light nothing". Främst vittna de små gropar av växlande djup och alder jag fann i vissa hyddbottnar därom. Även något slags små mätningsrösen av jämförelsevis gammalt datum anträffades.

Påfallande är vidare, att intet enda kolstycke kunnat iakttagas. Men ej heller några skärvor av tranlampor eller stengrytor lyckades det att uppspåra här. Ej heller kunde i omgivningarna några gravar antraf fas. En forntida rävfälla fann däremot den medföljande eskimån i ett stenröse ett stycke sydost om boplatsen; typen har icke använts i trakten i mannaminne.

Ruinkomplexet på Sculpin Island är icke någon ensamstående uppenbarelse på Labradors atlantiska kust. Såsom ovan framhölls ha ruinerna på Labrador-kusten kommit till världens kännedom genom de herrnhutiska missionärerna.

Under studium av de moraviska brödernas rapporter fann Gosling (s. 11) ett omnämnande av boningslämningar på öar på Nainkusten. Det konstaterades därjämte i rapporterna, att husen varit byggda av sten men icke efter [de då levande] Labrador-eskimåernas modeller. De skildras av brodern Lundberg år 1831 på följande satt: „The fact of the Greenlanders having once inhabited Labrador appears to be proved by the occasional discovery of ruins of Greenland houses upon the islands which stretch along our coast. In the construction of these houses stone has been used, which is contrary to the Eskimo mode of building".

Bröderna Kohlmeister och Kmoch omtala, att de 1811 antraf fade ruiner av „Greenland houses" på ön Amitok eller Gannet Island vid 59° 30' latitud: — „they consist in remains of walls and graves, with a low stone enclosure round the tomb, covered with a slab of the same material. — They have been discovered on islands near Nain, and though sparingly, all along the eastern coast". Kohlmeister och Kmoch upptäckte däremot inga dylika boningslängor vid stränderna av Ungava Bay.

Den herrnhutiska biskopen Martin skrev till Gosling med anledning av hans forfrågan i ett brev bl. a. följande: „Several times I have heard about ruins of old dwelling places upon some islands along our coast, but have never yet seen one of them. Whether these ruins are really the ruins of old Greenland houses, as is stated in the report of Brother Lundberg, or not, will be difficult to decide ".

Gathorn-Hardy (1921, 1922) omtalar sådana lämningar från
flere stallen på kusten mellan Turnavik och Port Manvers.

På Stag Island, den lilla ön langt ute i oceanen, mitt for Cape
Porcupine, har jag själv funnit sådana.

Troligen är det liknande husgrunder Woodworth omtalar från
Saglek Bay (1927, p. 635).

Innerst i viken söder om Kaumajet Mts har jag funnit boningslämningar
och kvartsflisor efter redskapstillverkning, fig. 8.

Uppvisa nu de lämningar av boningar, vilka avbildats på fig. 3
några drag, vilka kunde motivera antagandet, att de skulle härröra

från nordbor, vilka under senmedeltiden beseglat Labrador-kusten?
Härom dela sig meningarna.

Missionärarna Lundberg, Kohlmeister och Kmoch m. fl. ävensom Hettasch, som först faste min uppmärksamhet på Sculpin Island, ha omfattat den meningen att ruinerna borde ställas i samband med nordbornas resor. De motiverade detta ej blott med formerna utan jämväl därmed, att eskimåerna uppgivit dem vara lämningar efter ett främmande kraftigt folkslag, som de kalla tunnit. Dessa tunnit antaga missionärerna ha varit grönländska nordbor.

Med ledning av de upplysningar Gosling lyckats inhämta kommer han til den slutsatsen, att ruinerna i fråga ej likna grönländarnas stenhyddor. Frågan om ursprunget kompliceras därigenom, anför han, att traktens eskimåer förneka, att de vore eskimåernas verk. De antogos därför av Gosling utgöra gravplatser „with a low stone enclosure round the tomb", som antogs ha skyddat de döda mot rovdjur. Under inflytande av det faktum, att eskimåerna aldrig under äldre tider visat några vördnadsbetygelser för de döda, kommer Gosling därefter till den slutsatsen, att eskimåerna ej kunna ha haft något att skaffa med ruinernas tillkomst. Han omfattar därför ungefär samma slutledning som missionärerna, nämligen att dessa minnesmärken härröra från ett kraftfullt folk, som sannolikt utgjorts av nordbor från Grönland.

Hovgaard (1915, p. 45) och Gathorne Hardy (1922) voro jämväl
av den meningen, att boningarna härstamma från nordbor eller
eskimåiserade nordbor.

Mac Millan anför, att en likhet med nordbokoloniernas ruiner
onekligen foreligger.

Gathorne Hardy's senaste uttalande (1932, p. 424) är betecknande för de svårigheter tydningen av ruinernas Ursprung stött på: „A possible Norse origin has also been attributed, on several occasions, to certain stone ruins on islands off the Labrador coast, which are assigned by the Eskimo to an extinct people of foreign stock, whom they call Tunnit'. I myself investigated a number of these remains in 1920. My own conclusions having been occasionally misunderstood or misrepresented, I should like to make them clear. In spite of certain pecularities such as the rectangular plan of some of the buildings, the ruins appeared to be the work of a very primitive people, of Eskimo culture, using stone implements, and I believe them to have been so. But this does not quite close the question, for, while the remains which I saw are of this character, I am still impressed by some remarkable features in the Eskimo traditions concerning the Tunnit, who are everywhere represented, right up to Baffin Land, and consequently by a number of different tribes, as a people distinct from Eskimo, of large stature but few in numbers, who lacked each characteristic and necessary aptitudes as that of dressing seal-skins, and, though living by the sea and even on islands, had no boats save such as they could steal from the natives. These and other points incline me to suspect that the traditional Tunnit were quite possibly shipwrecked Norsemen from Greenland, and that some remains on the coast may yet turn out to be such origin, butthat the Eskimo of

the present day erroneously attribute tothern any unexplaned traces of stone building, much as an English or Irish peasant will attribute to 'Caesar' or 'The Danes' any olds remains, of whatever period. In the present state of the evidence, however, no connexion between the Norsemen and the Tunnit can be said to have been established."

Under sin strävan att försöka tyda de isländska sagorna är det
visst nog att flera forskare utpekat ruinerna såsom minnesmärken
efter nordbor.

Till en helt annan uppfattning kom Mathiassen (1928, s. 84) efter en omvärdering av uppgifterna i litteraturen. Hans uppfattning är, att han ej lyckats i dem finna något drag, till vilka ej paralleller skulle finnas i den nu försvunna eskimåiska Thule-kulturen. I skildringarna av Labrador-kustens ruiner fann han däremot intet, som skulle påtvinga antagandet, att ruinernas invånare varit nordbor.

Ruinerna själva kunna giva oss någon vägledning i frågan.

Med avseende å de stora elliptiska stenringarna, typen 2 på fig. 3, råder det ej det minsta tvivel om, att ej de skulle angiva läget av forntida eskimåers tupek-platser. Det synes mig att man på Sculpin Island kan skilja mellan två till sin ålderstallning skiida undertyper. Tältringarna tillhörande den yngre typen nere på den lilla slatten b, f X 11, 12 utmärka sig genom en regelbunden rad av små och väl rundade, jämförelsevis föga lavklädda stenar. De äldre tältringarna, t. ex. vid 1, n X 11, 12 ha däremot hopradats av smärre kantiga blockstenar och täckas nu av stark Gyrophoravegetation. Det är tältringar med den stora elliptiska konturen, som brukar förekomma i omedelbar närhet av Thule-kulturens valbenshus, och de få antagas ha använts samtidigt med dem (Mathiassen 1927, s. 129); sådana finnas vid Aivilik, på södra delen av Baffin Land, Rae Isthmus och King William Land. Redan Parry lämnade upplysningen, att stenarna begagnats för att spänna ut de skinntält, som av eskimåerna begagnades sommartid; jämför ock Thalbitzer (1914, p. 365), Thostrup (1917, p. 193) och Gathorne-Hardy (1922, p. 164).

Även bottnarna med halvelliptisk kontur och lave vid muren, som bildar bakvägg, uppvisa den för eskimåkulturen karakteristiska stilen, men med ett arkaistiskt drag. Denna typ förefaller vara litet känd och så vitt jag vet inskränkt till Labrador. Gathorne (1922, p. 162) omtalar från Kivalek nära Okkak „ruins of the old turf houses. The characteristic plan of which is either a rude oval or an oval with one flatened side. From the curved side, facing

the south, runs a narrow passage forming the entrance." Ett avvikande drag utgör på Sculpin Island muren, som bildar boningens bakvägg. Mangen vill kanske tänka sig, att denna utgör en aksessorisk foreteelse, men så är knappast fallet, ty den återkommer i alia grunder av denna typ. Det är vanligt i arktiska trakter, att tält och snöhus omgivas med snövallar, vilka avse att bryta vinddriftens kraft, och man kunde antaga, att stenmurarna tjänat ett sådant andamål. Emellertid talar den påtagliga omsorg, med vilken stenarna i muren radats till varandra, mot ett sådant antagande. Forhållandet forefaller mig visa, att murarna knappast varit avsedda att göra några tillfällighetstjänster utan tvärtom utgjort en väsentlig del av boningen. Med stor sannolikhet framgår det, att taket på boningen vid a X 40,41, typen 3, vilat på själva klippan, som har bildat bakväggen i boningen. Det tyckes därför vara sannolikt, att även de övriga hyddornas tak vilat på bakmurarna av typen 4 och 5. Mathiassen omtalar (1927, p. 133), att renjägarna hos den 1902 utdöda eskimåstammen Sadlermiut på Southampton Island brukade reda sig tillfälliga nattläger genom att bygga upp en stenvägg, over vilken de lade tältet.

Stilen, som vilar över lämningar, vilka tillhöra dessa typer, är sålunda otvetydigt eskimåisk. Knappast skulle väl heller någon, som sett ruinerna på ort och stalle, insistera på att nordbor hade uppfört och bebott dem.

Det är väl de fyrsidiga grunderna på Sculpin Island, som förmodats ha utgjort grönlänningboningar, i följd av grundernas helt avvikande former, ty de anförda personerna ha varit mycket väl förtrogna med beskaffenheten av de vinterhus de nu levande Labrador-eskimåernas forfader brukat uppföra. Bland de fyrsidiga grunderna är det förmodligen sårskilt typen X, fig. 3, som de tankt på, när de räknat med att nordbor från Grönland bebott ruinbyn.

Det fyrsidiga huset är emellertid icke främmande för ett aldre stadium i eskimåernas kultur. Både inom det osteskimåiska och det vasteskimåiska området förekomma lämningar efter sådana. Vi inskränka här frågan till det osteskimåiska området.

På Grönland finner man flerstädes fyrsidiga boningsgrunder. Vid Angmagssalik på ostkusten förekomma stora fyrsidiga hus bebodda av flera familjer enligt Mathiassen (1927, p. 150), men enligt samma forskare finnas även små rektangulära hus dar (1933, fig. 11, 14, 18, 19, 25, 26); se ock Thalbitzer (1914). Längre uppåt kusten bli detta slags husgrunder mindre, men de äro inga sällsyntheter. De omtalas från Scoresby Sund av Ryder (1895), vidare omtalas sådana av Amdrup (1909) och Thostrup (1817, p. 353,

223), Larsen påvisade dem på Clavering Island (1934, fig. 13, pl. 17, 18) och Knud Rasmussens Land (1938, fig. 57, 15, 20), Glob (1935, fig. 9, 16) i trakterna kring Kong Oscars Fjord och Kempe Fjord. Längre uppe i nordöstra Grönland dominerar Cape Yorkhuset enligt Mathiassen (1927, 11, p. 150).

På vestkusten av Grönland har Holtved funnit det fyrsidiga huset i Thule-distriktet samt Mathiassen och Holtved i Julianehaab-trakten (1936, fig. 3, 10, 11, 12, 20, 26, 30 och pl. 2, 3, 4). Några små fyrsidiga hus och dubbelhus vid Igdlutalik ha kunnat dateras till tiden omkring år 1500. Det för Thule-kulturen karaktäristiska runda valbenshuset, som förmodas ha liknat indiantältet (Stefansson 1914) forekom allmänt i Väst-Grönland ännu under 17:de seklet; det vill synas såsom om åtminstone i några fall det rektangulära huset uppkommit genom sammansmältning av tvenne runda hus (se t. ex. Mathiassen och Holtved 1936, fig. 8). Även vid Disko-Bukten fann Mathiassen fyrsidiga husgrunder (1934, fig. 25, 51, 65); här syntes det Mathiassen, att overgangen till det fyrsidiga huset ägt rum under 16:de seklet (op. c. p. 172). Bland grunderna längst i nordväst dominerar Cape York-typen. Steensby (1910, p. 306) framhåller, att vissa av vinterhyddorna ha haft en mera kvadratisk form.

Slutligen förtjänar det framhållas, att Simmons (1905, p. 191) fann de bäst bibehållna och alltså yngsta eskimåhusen vid Buchanan Strait på Ellesmere Land utmärka sig genom en rektangulär grundplan, medan de äldre husen utmärkte sig genom runda eller elliptiska konturer.

Det fyrsidiga vinterhuset med domformigt torvtak och med normal husgång, men också med fantasirika variationer, vinklar och utsprång har förekommit på Labrador. Sådana ha utgrävts av Junius Bird Jr vid Hopedale. Jag skisserade grovt upp några av de av Bird utgrävda hyddbottnarna, fig. 9. Hopedalehusen härstamma förmodligen från senare delen av 1700-talet. Också Hutton (s. 16) omtalar „square mounds of turf, old ruined houses" i Okkak.

De gamla husgrundernas former visa sålunda överensstämmelse med vad vi känna till om eskimåernas byggnadsätt i andra trakter. Däremot överensstämma de ej med de grönländska nordbornas byggen, vilka klargjorts genom utgrävningar under de senaste rtiondena under Nørlunds ledning. Indianerna ha aldrig begagnat hyddor av denna typ. De vita åter ha satt sig fast på denna kust betydligt senare an ruinbyn varit i bruk. Några andra bebyggare an dessa fyra folkslag ha vi inte att välja på.

Det torde sålunda ej kunna råda något tvivel om att vi på Sculpin Island ha att göra med en grupp forntida eskimåboningar. De i dem funna artefakten äro mycket sparsamma, men dem man känner ansluta sig osökt till eskimåkulturen. Enligt uppgifter lämnade på ort och stalle skall man på andra dylika husgrunder ha anträffat stenspetsar och uloliknande knivar av skiffer. Intet, som man känner om ruingruppen, tyder på, att den skulle ha bebotts också av nordbor.

Det ligger heller ingen motsägelse däri, att de nu levande Labra

dor-eskimåernas forfader vid uppförande av sina vinteriglos begagnat
ett byggnadssätt, vilket avviker från Sculpin Island-ruinernas.

De senare kunna nämligen, såsom Mathiassen fremhällit, osökt sättas i samband med en numera utdöd skimåbefolkning. Denna levde i en blandad ben-stenålder och förjagades från kusten av de nu levande eskimåernas forfader.

Av både Rink och Hawkes ha traditioner upptecknats, vilka förtäl ja om ett forntida fångstfolk, som skall ha bebott nordöstra kusten av Labrador, Hudson Strait och södra delen av Baffins Land ännu vid en tid nar den nuvarande eskimåstammen hade inflyttat. Detta folk kalla de nu levande eskimåema tunnit. Enligt Hawkes utpekade de äldsta eskimåerna (1916) vissa i nordöstra Labrador förekommande ruiner såsom härrörande från tunnit. Enligt traditionen

skulle dessa tunnit ha levat i trakten samtidigt med de nuvarande eskimåernas forfader, tunnit ute i havsbandet, eskimåerna längre inåt land. Men slutligen blevo tunnit fördrivna eller utrotade av eskimåerna.

I motsats till vad som varit brukligt bland de nuvarande Labrador-eskimåernas forfader, vilka alltid inrättat vinterboningar åt sig på skyddade platser inne i fjordar, skola tunnit ha hållit sig ute vid det yttersta havsbandet året om. De uppförde dar hus med murar av stora stenar, mellan vilka torv drevs in för att täta fogarna, medan en konstruktion av revben och skulderblad av val bar upp taket. På sidorna om ingången voro vanligen valkäkben placerade. Husen skiljde sig från den nuvarande eskimåstammens jordiglos även genom trångheten av det lilla kvadratiska rummet mellan murarna.

Tunnits ha i sägnerna framställts såsom högväxta och starka. En tunnit kunde hålla en valross lika lätt som en eskimå haller en säl. Men tillika voro de enfaldiga och trögtänkta. Enligt en version kande de ej ens till bruket av bage och pil utan använde blott stora spjut med en flintspets och harpuner med spets av ben eller valrossbet. I sina drillborrar begagnade de bergskristall. Enligt en annan version använde tunnit bage av valben och pilar med flintspets. Kvinnorna begagnade i stallet för ulo ett rundat skifferstycke utan håndtag. Tunnits lampor voro mycket små; för kokning använde de däremot större lampor an eskimåerna. Enligt vissa versioner ägde tunnit ej själva båtar; de brukade emellertid stjäla sådana från eskimåerna. Enligt andra framställningar hade tunnits mycket större skinnbåtar, umiaks, an eskimåerna.

Tunnits sagas ej ha forstått sig på konsten att bereda sälskinn, utan de lato dem ligga i havet tilis en liten havsmask hade befriat hudarna från fett. På vintern voro de klädda i oberedda renskinn. Fotbeklädnaden utgjordes av oberett sälskin, som lindades om foten börjånde från tårna, och till sula togs ett fyrkantigt skinnstycke med hål i kanterna, vilket fastgjordes kring anklarna. Såsom proviant brukade tunnits föra med sig ett stycke rått kött, som bars mellan skinnklädnaden och bara kroppen och åts först sedan det overgått i förruttnelse.

Vid renjakten gingo tunnit ej tillväga på samma satt som eskimåerna, utan de brukade bygga upp en rad stenrösen, „stengubbar", tvärs over den dal, i vilken drevfolk sedan inmotade en vildrensflock. Bakom öppningar i linjen hade tunnits lagt sig i forsåt och fällde renarna med sina spjut.

Under aldre tider hände det att tunnits och eskimåer gifte sig

med varandra. Men sedan det inträffat, att en tunnitkvinna, som var gift med en eskimå, hade forrått det läger mannen tülhörde, straffade man henne med att hugga av hennes armar, och efter den tiden var det slut med de blandade giftermålen. Jämväl på grund av tunnits kajakstolder berättas fiendskap ha uppkommit mellan dem och eskimåerna. Av dessa och andra orsaker ökades oviljan mot tunnit med åren, och slutligen drevs de av eskimåerna norrut till Chidley-trakten och slutligen over Button Islands helt och hållet bort från Labrador. Utdrivandet av de sista tunnits ägde förmodligen rum först under nya tiden. Ännu så sent som i början av 1700-talet kunde nämligen en eskimåkvinna borta vid St. Lawrence Golfkusten för Gourtemanche omtala tillvaron av tunnits längst i norr på Labrador, och hon skildrade dem såsom varande ett stenåldersfolk (Charlevoix, 1744).

En skildring av tunnit, vilken väsentligen överensstämmer med den foregående framställningen, har Rink upptecknat på Grönland. Rink berättade om tunnits bl. a.: Some ruins of their houses are also to be found here and there in our country, chiefly upon the islands, having been built of stones, and differing from the abodes of our people

Det är icke svårt att påvisa motsägelser i de bevarade sägnerna. Men oaktat dessa komma från trakter, som ligga langt från varandra, giva alia skildringar av tunnits i huvudsak vid hånden en så påtaglig överensstämmelse inbördes, att det svårligen kan betvivlas, att ej skildringarna skulle vila på verklighetens grund; tunnits ha tydligen varit ett följe av kött och blod, som en gang i tiden jagat havsdäggdjur och vildren på Labrador-kusten.

Vad för ett folk var då tunnits? Tydligen kan detta stenåldersfolk intet ha att göra med nordborna. I en sägen, som upptecknats på Grönland, göres också åtskillnad mellan nordbor och tunnits. Ej heller överensstämma skildringarna av tunnits levnadssätt och vanor med indianernas. Däremot tyda både redskapsforråd och vanor rätt klart på frändskap mellan eskimåernas och tunnits materiella kultur.

Den trovärdigaste tydningen blir nog därför den, som redan Mathiassen (1928) givit saken, att tunnits utgjort en mera primitiv eskimåstam. Med denna kommo de nuvarande eskimåernas forfader i beröring, nar de från Kanada invandrade till Labrador, och de levde sida vid sida ännu under en tid, då eskimåer overgått till jarnåldern, medan tunnits ännu levde kvar i stenalder. Den av Mathiassen uttalade förmodan, att de omtvistade boningsgrunderna på den yttre Labrador-kusten och andra kulturlämningar, som stå

i samband med dem, skulle hänga ihop med tunnits och Thulekulturen,
synes mig ha fått sin bekräftelse på Sculpin Island.

Yilken aldersställning inlaga då boningsgrunderna på Sculpin Island? Såsom redan bör ha framgått, är det ej möjligt att med ledning av något egentligt redskapsforråd datera hustyperna. Det enda artefaktet kan tillhöra ungefär vilket skede som helst i eskimåkulturen. Det enda som kan sägas, är att hyddan i rutan IX4, i vilken det tillformade valbensstycket anträffades, är äldre an benforemålet, och detta maste i flera hundra år ha legat exponerat mot atmosfärilierna. Också av vegationen på stallet kunna vi sluta oss till, att husgrunderna maste vara flera hundra år gamla. I överensstämmelse harmed står ytterligare det forhållandet, att i andra dylika husgrunder på samma kust skifferredskap uppgivas ha anträffats.

Att försöka sätta typernas vertikala utbredning i samband med landhöjningen förhjälper oss ej heller till en datering. En etagering av typerna på stallet är visserligen ett ofrånkomligt faktum, men detta forhållande behöver ej stå i samband med landhöjningsprocessen. Lagarna för landhöjningen på Labrador är jag själv sysselsat med att utreda, och oaktat jag ej ännu kommit till något definitivt resultat för nivaförändringarna under de äldre senkvartära skedena, så finns dar dock redan åtminstone en säker hållpunkt i frågan, nämligen: att den moderna strandlinjen under förmodligen ett årtusende intagit i stort sett sitt närvarande läge i Labradors skärgard. Alia de i granit- och gneisklippor inskurna bergterrasser, vilka förekomma på Labrador och norra Newfoundland, befinna sig nämligen samtliga vid den nuvarande strandlinjen (på Newfoundland ett par tre meter ovan denna), varemot detta slags bergterrasser saknas vid större höjd over havet. Med avseende å bergterrasserna få vi anlägga den syn på tingen, att det maste ha forgått mycket långa tider innan dessa djupa terrasser hunnit bildas i fast berg genom frostvittringen vid ebb. Forhållandet på Labrador överensstämmer med vad vi känna til från Fennoskandias yttersta oceankuster, vilka sedan ungefär järnalderns början intagit samma läge i forhållande till havsytan som nu. Skulle husgrundernas fördelning mot förmodan stå i samband med landhöjningen, komme de äldsta att rycka tillbaka till en tid, då bronsålder rådde inom Nord-Fennoskandia. För godtagandet av ett sådant forhållande behovs emellertid andra bevis an de omständigheter vi nu känna till. Med landhöjningen behöva vi därför knappast räkna i denna fråga.

Med avseende å sin arkeologiska ställning få de på Sculpin Island företrädda boningsgrunderna betraktas vara jämförelsevis unga. Det eskimåiska valbenhuset efterträddes i det centraleskimåiska området av det domformiga snöhuset, medan åter i de perifera områdena jordhus med rektangulära grundplan efterträtt valbenshuset både i Grönland och Alaska, men oberoende av varandra i öster och vaster. Det fyrsidiga huset förefaller fullständigt saknas i det centraleskimåiska området, likaså Cape York-huset: det sistnämnda synes vara en lokal nordgrönländsk typ. Därför frågar sig Mathiassen, om den fyrsidiga hustypen verkligen är en mycket gammal typ. Eller är det en typ, som uppkommit i Grönland genom inflytanden från europeernas byggen. Tanken på lån från det västeskimåiska området är däremot mindre sannolik, emedan det fyrsidiga huset saknas i centraleskimåområdet. Mathiassen lutar därför till det senare antagandet och förmodar, att det stora fyrsidiga huset varit originaltypen, och att de små rektangulära husen äro yngre och uppkomna på grund av brist på byggnadsmaterial. Mycket synes sålunda tala för, att i overgangen från det domformiga runda huset till det rektangulära den vite mannens inflytande spåras under medeltiden (Birket-Smith, 1936, p. 128). Bortses från formen forblev emellertid även det fyrsidiga huset liksom hela dess atmosfär genuint eskimåiska skapelser på Grönland.

På Ost-Grönland, dar dessa fyrsidiga hus alltjämt begagnas, har det varit brukligt att gräva in bakväggen i en backsluttning, så att taket vid bakväggen kommit att ligga i samma plan som markytan. Väggarna ha gjorts av på varandra radade stenar, mellan vilka fogöppningarna stoppats igen med torv. Taket får vila på en traås, som bares upp av flera strävor. Väggarna ha beklätts med skinn och bottnen belagts med flata stenar. Vid bakväggen har inrättats en plattform av sten och torv, over vilka bredas skinn. Husgången utgår från den motsatt sidan. Sculpin Island-husen ha tydligen tillhört en primitivare typ.

Sedda mot bakgrunden av det nyss anförda få väl ruinerna på Sculpin Island snarast uppfattas såsom lämningar efter gamla qarmat, hösthuset med skinntak hos vissa centraleskimåer, och vilket av Mathiassen (1927, s. 133 f.) uppfattats utgöra ett relikt från Thule-kulturen. Detta kvarlevde till sena tider vid västkusten av Hudson Bay och sydkusten av Baffin Land. Qarmat uppgives först efter 1878 ha ersatt valbenshuset vid Cumberland Gulf. Det var valbenshuset med skinntak, som skall ha bebotts av tunnit redan under 16:de årh.; härom har Frobisher lämnat en god skildring

(avtryckt hos Mathiassen 1927, s. 137). Hall omtalar dylika
tunnithus från Frobisher Bay (I, p. 131), Cornelius Grinelis Bay
(11, s. 289) och Sylvia Grinelis Bay (11, p. III).

Ruinbyn på Sculpin Island företräder sålunda förmodligen en säsongetapp, och boningarna ha troligen använts under den besvärliga hosten, då det blev kallt i talten, men snön ännu ej var hård nog för uppförande av snöiglos. Troligen galler denna tydning även for alia de andra boningsgrunderna på öarna inom den yttersta skargården på Labrador.

Om också „ruinbyn" på Sculpin Island icke, lika litet som de andra ruiner, vilka undersökts på Labrador och Baffin Land (Strong 1928), formå lämna några konkreta vittnesbörd om nordbornas resor under medeltiden på den nordamerikanska kontinentens ostkust, så går icke därmed själva resornas realitet förlorad. Härom redogöres i en annan uppsats (Tanner, 1941).

S/S „Strathcona", Labradors atlantiska kust, i augusti 1939.

V. Tanner.

LITTERATUR.

Admiralty Chart. North America-Labrador. Approaches to Nain and Port
Manvers from the survey by commander A. G. Wyatt, R.N., and the
officers of H. M. Surveying Ship „Challenger" 1932—34. Ed. 1936.

Amdrup, G.: The former Eskimo settlements on the East coast of Greenland.
Medd. om Grønland; Bd. 28. København 1909.

Bernard, Sir Francis: Account of the coast of Labrador (16. Febr. 1761).
Mass. hist. soc. coll., Ist ser., Vol. I, p. 233. Boston 1792.

Birket-Smith, Kaj: The Eskimos. London 1936.

Gathorne-Hardy, G. M.: The Norse discover America. The Vineland Sagas
translated and discussed. Oxford 1921.
A recent journey to northern Labrador. Georgr. Journ., Vol. LIX,
p. 153. London 1922.
Alleged Norse Remains in America. Antiquity, Vol. 6, p 420. Gloucester
1932.

Glob, P. V.: Eskimo Settlements in Kempe Fjord and King Oscar Fjord.
Medd. om Grønland, Bd. 102, Nr. 2. København 1935.

Gosling, W. Q.: Labrador: its Discovery, Exploration, and Development.
London 1910.

Harpe, M. de la: Abregée de l'Histoire Generale des Voyages ... Vol. XIV.
Paris MDCCLXXX.

Hawkes, E. W.: The Labrador Eskimo. Geolog. Survey., Mem. 91, Nr. 14.
Anthropolog. Series. Ottawa 1916.

Holtved, Erik: Foreløbig Beretning om den arkeaologisk-etnografiske Expedition
til Thule Distriktet. 1935—37. Geogr. Tidsskr., Bd. 41, Del I,
p. 1. København 1938.
Se Mathiassen, Therkel.

Hovgaard, W.: The Voyages of the Norsemen to America. New York 1915.

Jeffreys, Thomas: The great probability of a Northwest Passage deduced from observations on the letter of Admiral De Fonte ... Containing the account of a discovery of part of the coast and inland of Labrador, made in 1753. London 1768.

Kmoch, George: See Kohlmeister, Benjamin.

Kohlmeister, Benjamin & Kmoch, Georg: Journal of a Voyage from Okak on the coast of Labrador to Ungava Bay, westward of Cape Chidley. Undertaken to explore the coast, and visit the Esquimaux in that unknown Region by Benjamin Kohlmeister and George Kmoch, Missionaries of the church of the Unitas Fratum or United Brethren. London 1814.

Larsen, Helge: Dødemandsbugten. An Eskimo Settlement ,on Clavering
Island. Medd. om Grønland, Bd. 102, Nr. 1. København 1934.
Archaeological Investigations in Knud Rasmussens Land. Ibid.,
Bd. 119, Nr. 8. København 1938.

Mac Millan, Donald B.: The Mac Millan Arctic Expeditions returns. Nat.
Geogr. Soc. Magz., Vol. XLVIII, p. 477. Washington 1925.

Mathiassen, Therkel: Archaeology of the Central Eskimos. I. Descriptive
Part. 11. The Thule Culture and its Position within the Eskimo Culture.
Rep. Fifth Thule Exped. 1921—24, Vol. IV. Copenhagen 1927.
Nordboruiner i Labrador? Dansk Geogr. Tidsskr., Bd. 31, s. 75. København
1928.
Norse ruins in Labrador? Amer. Anthopologist, Vol. XXX, p. 569.
Menasha 1928.
Prehistory of the Angmagssalik Eskimos. Medd. om Grønland, Bd. 92,
Nr. 4. København 1933.
Contributions to the archaeology of Disko Bay. Medd. om Grønland,
Bd. 93, Nr. 2. København 1934.
and Holtved, Erik: The Eskimo archaeology of Julianehaab district
with a brief summary of the prehistory of the Greenlanders. Medd.
om Grønland, Bd. 118, Nr. 1. København 1936.

Parry, W. E.: Journal of a Second Voyage for the Discovery of a North
West Passage ... in the years 1821—22—23. London 1824.

Putnam, G. P.: The Putnam Baffin Island Expedition. Geogr. Review,
Vol. 18, p. 1. New York 1928.

Rink, H.: Tales and traditions of the Eskimo. London 1875.

Ryder, C: Om den tidligere eskimoiske Bebyggelse av Scoresby Sund.
Medd. om Grønland, Bd. 17. København 1895.

Simmons, Herman G.: Eskimåernas forna och nutida utbredning samt
deras vandringsvägar. Ymer, Bd. 25, s. 173. Stockholm 1905.

Strong, W. D.: Anthropological notes and news. Amer. Anthropologist,
Vol. 30. Menasha 1928.

Tanner, V.: Folk och kulturer på Labrador. Ett bidrag till belysande av
konvergensföreteelserna. Societas Scientiarum Fennica, Årsbok XVII
B, no. 2. Helsingfors 1939.
De ganila nordbornas Helluland, Markland och Vinland. Ett försök
att lokalisera Vinlands-resornas huvudetapper i de isländska sagorna.
Budkaveln, No. 1, 1941. Åbo 1941.

Thalbitzer, W.: The Angmassalik Eskimo. Medd. om Grønland, Bd. 39.
København 1914.

Thostrup, C. B.: Ethnographie Description of the Eskimo Settlements and
Stone Remains in North-East Greenland. Medd. om Grønland, Bd. 44.
København 1917.

Woodivorth, Robert H.: Notes on the Torngak Region of Northern Labrador.
Geogr. Rev., Vol. 17, p. 632. New York 1927.