INLEDNINGSORD. — Fol j ånde uppsats är att betrakta som en preliminär redogörelse för undersökningar, vilka ännu äro ej på langt nar fullbordade. Vi anse dock, att en redogörelse för deras karaktär och syften belyst genom några av de redan vunna resultatenar av så pass stort intresse att det kan berättiga till publicerande redan på undersökningarnas nuvarande stadium.

Framhållas maste också, att dessa undersökningar ha fått göras nästan uteslutande som fritidssysselsättning enär vi bägge haft andra huvudsysslor. Undersökningarna påborjades redan sommaren 1933 men den viktigaste grunden lades under en färd vi företogo tillsammans sommaren 1937, då vi från Reydarfjordur reste genom östra och norra Island och via Kaldidalur till Reykjavik, för att kort därefter göra en färd over Kjölur till Seydiså. Sedan ha vi, antingen var på sitt hall eller tillsammans, kompletterat dessa undersökningar när tid och tilfälle erbjudits. Någon systematisk forskning har det ej kunnat bli. Men om följ ånde redogörelse skulle kunna övertyga om nödvändigheten eller åtminstone önskvärdheten av undersökningens fortsattande anse vi att dess huvudsyfte uppnåtts.

UNDERSÖKNINGARNAS SYFTE. — Island är som bekant ett av världens i historisk tid mest aktiva vulkanområden. Sammanlagtha vi uppgifter om omkring 150 utbrott sedan omkring år 900, och säkert ha utbrotten varit avsevärt flera an de i källorna registrerade.Specieilt galler detta de forstå århundradena efter år 900, dar litteraturen är mycket sparsam. Somliga av dessa utbrott ha varit enbart effusiva, men de fiesta ha varit kombinerade askochlavautbrott eller enbart eruptiva. Varje askutbrott lamnar kvar ett asklager på marken inom ett större eller mindre område

kring vulkanen. Fortsätter jordmånsbildningen sedan askan avlagrats,framträder den senare i markprofiler som en mer eller mindre markerad horizont. Förutsättning är naturligtvis att askan ej genom vind och vatten bortsopats eller bortspolats. Det blir därför främst de asklager som fallit på sommaren som bevarats och då specieilt om de fallit på myr- eller skogsmark. Dar blir också den sekundara omlagringen av askan minst. Dylika omradenböra därtor lämpligen uppsökas när det galler att undersöka äldre asklagers utbredning och mäktighet.

Det var främst av två skäl som vi borjade intressera oss för möjligheterna for att datera asklager i islandsk jordmån. Det ena var de möjligheter daterade asklager skulle ge för erhållandet av ett kvantitativt begrepp om Islands jordmånshushållning. Det andra skälet var den hjalp dylika daterade horizonter skulle vara for en pollenanalytisk undersokning av landets myrmarker och darigenom för studiet av landets postglaciala klimathistoria. Bägge dessa skal må har inledningsvis något narmare beröras.

Av Islands areal, 104000 km², ar c:a 44000 km² under 400 meters höjd, c:a 43000 km² mellan 400 och 800 meters höjd och 17000 km² over 800 meters höjd. Sluten vegetation forekommer huvudsakligen inom området under 400 m, men langt ifrån hela detta område har dylik vegetation. Man har dock skäl att antaga, att vid tidpunkten för landets kolonisation en mycket större del av detta område varit vegetationsklädd an nu. Omraden mellan 400 och 800 m.s höjd har, åtminstone sedan landet koloniserades, varit till stor del utan sluten vegetation. Stora delar av dessa omraden utgöras av moran- och sandurslatter vårs bergarter äro främst basalt och palagonitformationens olika arter. Vittring sker inom dessa omraden mycket snabbt, både på grund av bergarternas lattvitterbarhet och boglandets täta och stora växlingar mellan kold och varme, frost och töväder. Områdena over 800 m.s höjd äro till stor del (c:a 13000 km²) täckta av glaciärer som nöta på sitt underlag och varje år transportera oerhörda mängder morän och ler fram till sina kanter. Glaciarernas randzoner och boglandets moranoch sandurslatter bli huvudleverantorerna av en väldig mängd flygsand och stoft som sedan av vindarna transporteras från dessa omraden. En del af detta eoliska material försvinner i havet men mycket blir kvar på låglandet dar det bindes av vegetationen. På så satt ökar jordmånstacket mycket snabbt i mäktighet. Hosten 1918 hade vulkanen Katla ett stort utbrott (10), vårs askmangd uppskattats till 700 mil j. m³.

Detta asklager kan man nu spåra over stor del av södra Island,
vanligtvis ligger det 2 å 4 cm. under markytan men flerstädes låg
det redan 1938 på 5—10 cm.s djup.

Den stora sand- och stoftflykten gor, att mycket av islandsk jordmån kan karakteriseras som lössartiga jordar („lössartige Staubböden", 20) även om man kanske ej kan tala om bildning av loss i en trangre definition av denna term (6, 7, 5, 9).

Sand- och stoftflykten gor också, att isländska myrar i allmänhet aro mycket rikare på mineraliska beståndsdelar an exempelvis Skandinaviens. Analys av fem torvprov på sydisländska låglandet visade stoftmängd varierande mellan 42 och 53 % (5, s. 9). De overgå också ofta utan någon skarp grans i kringliggande lössartiga jordar.

I Island pågår emellertid ej endast jordmånsbildning utan även — och i ännu högre grad — jordmånsforstoring och jordmånsbortförsel. Detta främst genom deflation och avspolning. Man maste nästan ha sett verkningarna av häftiga höstregn på Sydlandet (22) eller en sandstorms verkningar i boglandet (13) eller i trakterna kring Gullfoss for att forstå, hur snabbt dessa markförstörande krafter verka.

Det pågår alltså en ständig kamp mellan jordmånsbildande och jordmånsforstorande krafter, och i denna kamp har människan ingripit på ett ödesdigert satt, då hon genom att tillåta intensivt fårbete, och framför allt genom att hänsynslöst skövla, förstört björkskogen, marktäckets främsta försvarsvapen. Genom rhundraden boskapsskötsel, och då främst farskötsel, varit Islands viktigaste näringsgren. Ännu livnär den det största antalet människor, även om dess betydelse för exporten numera är ringa gentemot fiskets. En absolut nödvändig förutsättning för en dylik boskapsskötsel är tillgång på slatter- och betesmarker. Lämpliga jordar för sådana utgör alltså landets viktigaste kapital. På kampen om jordmånen beror landets „vara eller icka vara" som boskapsskötselsland. Det torda därför vara uppenbart, hur viktigt det är att erhålla icke endast kvalitativt utan även ett kvantitativt begrepp om landets jordmånshushållning, hur snabbt jordmånsbildningen, respektive markförstöringen sker inom olika omraden, vilka omraden som ej tåla nuvarande farbestand, och vilka som eventuellt tåla mera bete an for narvarande etc. Vi anse oss ha skal att hoppas, att datering av de vulkaniska asklagren skulle bli en mycket vardefull, måhanda oumbarlig hjalp vid dylika undersokningar.

Det andra skälet varför vi påborjade vara forsok att datera asklagrenvar

lagrenvarönskvärdheten av utsträckta torvmarksundersokningar. En profilering och preliminar analys av en myr vid Akureyri, utfördav Thorarinsson 1935, visade, att det skulle bli forbundet med betydande svårigheter att pollenanalysera isländska myrmarker. Detta dels därför, att ej andra träd an björk och rönn växa i landet, dels genom att den absoluta pollenfrekvensen blir liten, då myrarnapå grund av den starka sand- och stofttillförseln tillväxa snabbt i mäktighed. Sanden som sådan forsvårar också analyseringen,då man för björkanalysens skull ej får tillgripa flusssyremetoden.Däremot visade det sig (Fig. 1) att det var lätt att följa olika

asklager f ran borrhål till borrhål och f ran den ena myren till den
andra. Det blev därför ett naturligt onskemål att försöka datera
dessa asklager så langt tillbaka i tiden som möjligt.

Undersökningarnas utförande och några resultat.

Undersökningarna ha avsett att i av oss grävda profiler eller i torvschakt och andra skärningar uppmäta de i dessa förekommandevulkaniska asklagren, deras mäktighet, kornstorlek samt djup under markytan. På så satt ha vi försökt fastställa de enstaka lagrens utbredning och lokalisera deras ursprungsort for att sedan med hjalp av tillgängliga källor om isländska vulkanutbrott datera lagren. Fig. 2 visar två dylika profiler (jämför även fig. 3 och 4). Skallakot-profilen ligger nära en av Islands mest aktiva vulkaner, Hekla, medan Akureyri-profilen befinner sig i ett område, dar vulkanutbrottej

kanutbrottejforekommit på nära hall i postglacial tid. Dessa två profiler visa, hum asklagren öka i antal och mäktighet ju mera vi närma oss en aktiv vulkan. De visa också, att ljusa och mörka asklager växla. Islands berggrund är övervägande basaltisk och mörka, basiska asklager äro inom de fiesta delar av landet tal-

rikare an ljusa, mera sura (liparitiska). Då de sistnämnda äro lättare att igenkänne i profilerna och därmed lättare kunna följäs f ran plats till plats ha vi att börja med koncentrerat vår uppmärksamhetpå dem. Vi ha också ansett lampligastatt börja undersökningarnainom basaltområdena, dar antalet asklager ej ar så stort, för att sedan följa de enstaka lagren intill respektive utbrottsställen inom palagonittuffområdet. Ett representativt urval av våra profilerär

filerärsammanfört på plansch I. De fiesta profilerna representeramedelvärdena af flera mätningar på samma plats. Vi ha bemödatoss om att välja platser, dar askan kunde antas vara någorlundajämnt fördelad och sekundär bort- och tillförsel ej ägt rum i alltför hög grad. På profilerna har, liksom i tabell l, den nuvarandemarkytbeskaffenheten angivits. De isländska termerna „tun" och „möi" ange respektive odlad gräsmark och torr, tuvig, gräsellerris-ljungbevuxen

Tre av de i profilerna förekommande ljusa asklagren skaü i det
följande något närmare beröras.

Öræfajokull 1727.

I våra profiler från sydöstra Island forekommer överallt på relativtringa djup ett Ijusgrått asklager (se profilerna l—13l^—13 f på plansch I). Asklagrets ungefärliga utbredning framgår av kartan fig. 5. Utan tvivel härstammar detta asklager från Oræfajokull; det bevisas både av utbredningen och den mot denna vulkan tilltagandemäktigheten och kornstorleken. Sannolikt hårror det också från oræfajokulls utbrott 1727. Om detta utbrott föreligga två samtida skildringar (23. s. 110^—111). Enligt prästen i Sandfeil,Jön

feil,JönThorlåkssons skildring varade utbrottet från den 7 augusti 1727 till april 1728, medan Einar Hålfdånarson, präst på Prestbakki anger, att det pågått från 3 augusti 1727 till maj följande år. (8). Av de delvis rätt oklara berättelserna framgår, att björkskogen i oræfibygden förstördes och att askregnet även skall ha vållat svåra skador i Medalland, Älftaver och Sidabygden. Det framgår ej tydligt, vilken färg askan hade, men det talas om „vit, porös pimsten" (8, s. 58). Då man med säkerhet vet, att ljus pimsten inte fallit i Skaftafellssysla sedan 1727 och ovannämnda asklager är det overstå Ijusa asklagret i dessa trakter hålla vi for mycket sannoliktatt det ifrågavarande lagret hårror från utbrottet 1727.

Antalet profiler innehållande detta lager är emellertid ännu for
litet for att man skall kunna narmare precisera dess utbredning
och uppskatta dess askmängd.

Askja 1875.

Den 28^—29 mårs 1875 ägde ett häftigt utbrott rum i Askja (23, s. 197^—219). Ljus aska och pimsten folio i väldiga mängder over ett område, som från Askja utbreder sig solfjäderformigt mot öst. Askregnet vållade stor förödelse i flera bygder, främst Jökuldalur, vårs ovre del blev helt obeboelig. Den på land fallna askmängden uppskattades till 0,4 km³.*) Vid tidpunkten for utbrottet var vinden på Ost-Island svagt ostlig. I ovre luftlager maste däremot en kraftig västvind ha härskat, ty askan spreds endast mot ONO. Kl. 21 den 29 mårs nådde den Ona på Norges västkust och kl. 11 den 30 Stockholm. Den hade alltså tillryggalagt vagen mellån Seydisfjördur och Ona med en medelhastighet av 23,8 m/sek. och darifrån till Stockholm med en medelhastighet av 14.1 m/sek. (12). På ett hustak i Stockholm uppmättes 100 kubiktum aska på en areal av 100 kvadratfot (14).

Tack vare samtida skildringar känna vi rätt noga askregnets utbredning på Island vid detta utbrott. Den stämmer också ganska bra med vad vi genom grävningar kunnat konstatera (Se profilerna9—14 9^—14 på plansch I samt kartan fig. 5). Askan befinner sig

---

*,) Den av Thoroddsen i hans „Island, Grundriss der Geologie und Geographie" uppgivna askmängden, 3_—4 km³, vilket varde sedan forekommer flerstädes i läroböcker och avhandlingar (ex. Sapper 1927 och Andersen 1927), beror på felräkning, vilket framgår av Thoroddsens egen relatering av Sigurdur Gunnarssons beräkningar (23. s. 204). Det har blivit en nolla for mycket vid multiplikationen av askmäktighet med arealen. Detta hindrar ej, att den totala askmängden vid dette utbrott sannolikt varit över l km3 och att utbrottet alltså varit av l:sta ordningen enligt Sappers klassifikation.

nu på ett medeldjup i marken av omkring 8 cm. Detta innebär en jordmånsokning på i medeltal c:a 1,3 mm/år, vilket ger en antydan om att jordmånsbildningen i genomsnitt sker långsammare har an på Sydlandet (Jmf. Katlaaskan s. 7).

„Ovre vita lagret".

De båda nu omnämnda asklagren äro relativt unga och ha en rätt begränsad utbredning. Det var emellertid ett onskemål for oss att t'å tag i ett asklager, som dels var lätt att följa, dels hade en stor areell utbredning och som dessutom låg så djupt i marken som möjligt men andå så, att det kunde dateras med stod av det historiska kalimaterialet. Vi beslöto oss därför att undersöka ett asklager, som sedan länge varit kant i norra Islands bygder, dar det forekommer i alia torvgravar och djupare skärningar (fig. 4.), och vanligtvis kallas „Ovre vita lagret" till skillnad från ett djupare liggande, l just lager av ungefär samma mäktighet (x på plansch I).

I Eyjafjördur och Skagafjördur är lagret mäktigast och flerstädes
8—128—12 cm. tjockt; at oster och vaster avtunnas det.

Genom ett flertal grävningar (jmf. profilerna 10^—26 på plansch I) ha vi försökt fastställa detta lagers utbredning och mäktighet. Resultaten i'ramgå av tabeli l och kartorna fig. 5 och 6. Som synes har det en solfjäderformig utbredning i likhet med Askja askan från 1875. Toppunkten ligger i Hekla eller dess närmaste omgivningar, mot vilken också kornstorleken tilltager. På Norra Island är askan finsandig — moig, i det centrala boglandet är den grovsandig, i Thjorsårdalurs hire del består den av pimsten som mater l—5l^—5 cm. i diameter; på Heklas norra sluttningar är denna pimsten ännu grövre. Kartan fig. 6 är en isopachyt-karta, D: en karta vårs kurvor förbinda punkter med samma askmäktighet. Den är givetvis skematisk, men torde ge en någorlunda riktig bild av asklagrets mäktighetsfördelning. På Södra Island ar lagrets grans mot vaster ganska skarpt markerad, vilket bl. a. framgår av Thjorsårdalur-undersokningarna. På Åsolfsstadir, i dalens mynning, är asklagrets mäktighet endast l cm. medan det på Aslåkstunga, 5 km. langre in i dalen, ar over 10 cm. och innerst i dalen over 20 cm. mäktigt (jmf. profilerna 24 och 25 på plansch I). Detta forhållande, liksom asklagrets allmänna utbredning och mäktighetsfördelning ge vid hånden, att askan fallit vid stark sydlig vind.

Fram till de senaste åren har det allmänt ansetts självklart att
„ovre vita lagret" var bildat fore landets kolonisation. Det har

emellertid lyckats oss att visa att så ej är fallet. Det forstå beviset erhölls genom en gravning i en gudahov-ruin på Hofstadir i Skagafjördur,utförd av Bjarnason hosten 1937. Fig. 7 visar en skematisk bild av ruinen, vilken aldrig utgrävts, samt de två av Bjarnason uppgrävda och uppmätta profilerna, den ena i hovets inre rum, den andra i ytterväggen. Profil l visar, att väggen uppförts sedan „undre vita lagret" avsattes, men sannolikt innan „ovre vita lagret" foil. Profil 2 visar, att „ovre vita lagret" är yngre an hovets golvlageroch att hovet sannolikt varit ur bruk och taket nedfallit nar askan foil. Nederst i golvlagret hittades ett mellanfotsben av en hast, och detta var kluvet, sannolikt for margens skull. Antagligen hårror det sig från en hednisk offerfest. Det „ovre vita lagret" maste således ha fallit efter landets kolonisation och sannolikt ej förrän efter år 1000 då hedendomen avskaffades. Ett annat bevis for akslagrets historiska alder lämnades av bonden G. Jösafatsson på Austurhlid i Blondudalur, som i ett brev till Bjarnason meddelade,att han funnit ett egendomligt trädstycke i en myr han höll på att dika nara sin gård. Detta trädstycke låg på 142 ems. djup under det att „ovre vita asklagret", som dar var 5 cm. mäktigt,låg orubbat på 87 cm:s djup. Tradstycket visade sig vara

av gran, som tydligen legat i havet någon tid, ty det var angripet av någon Teredoart. Stycket var tydligen bearbetat, sannolikt med yxa. Då trädstycket tydligen forts dit av människor kan detta ej ha skett iorrån omkring 900. Asklagret maste således vara avsevärt yngre an landets forstå kolonisation.

Ett bevis for att ifrågavarande asklager var yngre an kristendomens införande erhölls våren 1939. Efter att Thorarinsson erhållit meddelande om att man vid gravning på tunet på gården Sakka i Svarfadardalur hittat skelett, vilka lågo orubbade under „ovre vita lagret", och han blivit i tillfälle att resa dit, kunde uppgiftens riktighet konstateras. Fig. 8 visar tre profiler från platsen. Tydligen har den varit en gammal kyrkogård, då rester av träkistor (mycket smala) kunde konstateras kring de i moränleran ganska val bevarade skeletten. Profil l visar orörd mark, med alia asklager orubbade. Profilerna 2 och 3 visa, att en kyrkogård anlagts innan „ovre vita lagret" bildades och att densamma sannolikt varit i bruk även någon tid sedan lagret bildats men med säkerhet nedlagts innan det nedre av de två mörka lagren bildats. I protestantisk tid har med säkerhet ej funnits någon kyrka på Sakka. Men i katolsk tid skall dar ha varit ett bonhus.

Sommaren 1939 deltog Thorarinsson i de skandinaviska arkeologiska utgrävningarna i Thjorsårdalur for att om möjligt med hjalp av asklagren fastställa tidpunkten for dalbygdens förstörande. Resultaten av hans undersökningar komma att publiceras tillsammans med resultaten av de arkeologiska undersökningarna. Har må dock nämnas, att dessa undersökningar gåvo vid hånden, att „ovre vita lagret" var yngre an ruinerna i dalen (fig. 9), och att det utbrott, som gav anledning till detta lager av allt att döma varit detsamma som förstörde bygden i dalens inre del. Dessa undersökningar visade också vad som redan nämnts om asklagrets skarpa avgränsning mot vaster.

Nu anförda förhallanden ha alltså bevisat, att „ovre vita lagret" maste härstamma från Hekla eller dess närmaste omgivning, att det är yngre an år 1000 och sannolikt ej aldre an c:a 1300 (Thjörsårdalurundersokningen). Att det å andra siden ej kan vara mycket yngre an 1300 framgår av dess läge i marken jam fort med yngre daterade lager. Visserligen visar vad som förut sagts om jordmånsbildningen på Island, att man absolut ej utan vidare från ett daterat asklagers djupläge kan extrapolera sig till ett djupare liggande lagers alder. Men inom lämpliga omraden, dar sandflykten varit ringa och jordmånsbildningen kan anses ha forsiggått i en någorlunda jämn följd, kan man andå komma till approximativa

dateringar av närliggande asklager. Profilerna 13 a—13a^—13 f från Skjöldölfsstadir (PI. I) ligga i ett dylikt område och innehålla alia de tre ovan berörda vita asklagren. Askja-askan, som då profilerna 1937 uppmattes var 62 år, ligger har i medeltal på 7 cm:s djup. Räknar man bort ovanpå liggande asklagers mäktighet, vilka ej ha med den normala jordmånsbildningen att skaffa, befinner sig nästa Ijusa lager i medeltal på 23 cm:s djup och skulle alltså, om jordmånsbildningengått

månsbildningengåttjämnt, vara 204 år. Detta lager ha vi antagit vara oræfajokull-askan från 1727, alltså 210 år (1937). Extrapolerarman på samma satt for „ovre vita lagret", som ligger i medeltal på 75 cm:s djup, får man åldern 664 år om man raknar från Askjalagrets djup, men 638 år om man raknar från avståndet mellan Askjalagret och Oræfajokull-lagret. „ovre vita lagret" skulle alltså vara från år 1273 resp. 1299.

Finnes då i tillgängligt källmaterial en utbrottsbeskrivning, som passar på vart „övra vita lager"? Endast ett utbrott kan komme i fragå nämligen Heklas år 1300. Om detta utbrott förtäljer „Lögmannsannåll", skriven av prästen Einar Haflidason (f. 1307 t 1393), bl. a. toljande (21, s. 262—63):

„Anno 1300 ... Eid uppkomst i Hecklefjäll med så stor kraft att berget rämnade så att det skall synas så länge Island är bebott. I denna eld rörde sig stora block liksom kol i en smedjehärd, så att av deras sammanstötning blevo dån så höga, att de hordes till Nordlandet och flerstädes på andra hall. Därifran flog så mycken pimsten på gården Naefurholt att taket brande av husen: vinden var från sydost och f orde till Nordlandet så tjockt med sand, att mellan Vatnsskard och Axarheidi var så mörkt att ingen visste, om det var natt eller dag, ute eller inne, medan sanden foil på marken och tackte all jorden. Andra dagen efter drev sanden så att man på somliga platser hade svårt at hitta vagen. Dessa två dagar vågade man ej ro till fiske på Nordlandet på grund av mörkret. Detta hände iiij idus julij ".

Om foijande år 1301, står det i samma annal bl. a. (21, s, 263):
„den stora i'olkdoden i Fljot och Skagafjördur" och i en annan

annal, Höyers annal (21, s. 73) står det om samma år: „Hungersnod
på Nordlandet före och efter jul och dog ej färre an fern
hundra."

Dessa skildringar stämma som synes synnerligen val med de resultat undersökningarna av „ovre vita lagret" givit, beträffande såval utbredningen, med den största mäktigheten mellan Vatnsskard och Axarheidi, som uppgiften om sydostlig vind, vilken val kan överensstämma med mäktighetsfördelningen såsom denna framgår av isopachytkartan (jmf. en högervridande vind under en cyklonpassage). Att folk dog av hunger just i Fljöt — val att märka lorst 1301 — ehuru askregnet dar tydligen ej varit så häftigt som i Eyj af jordurs och Skagaf j ordurs inre bygder, är helt naturligt. På samma satt om invånare från Jökuldalur efter Askjautbrottet 1875 flyttade til Vopnafjördur och till andra av vulkanutbrottet skonade, men närliggande bygder, så har befolkningen i Eyjafjördur och Skagafjordur flyttet norröver och överbefolkat bygderna dar, vilket i sin tur resulterade i hungersnöd ett år senare.

Bevisen for att „ovre vita lagret" är detsamma som det av annalerna
omtalade utbrottet från Hekla år 1300 kunna kortfattat
sammanfattas sålunda:

1) „Ovre vita lagrets" utbredning och mäktighet, samt kornstorleksfördelning
visa, att det härstammar från Hekla eller dess
närmaste omgivningar, samt att det fallit vid stark sydlig vind.

Drei Profile durch die „Tun" auf dem Gehöft Sakka in Svarfadardalur.
Profil 1.

O — 8 cm Humuserde.

8 — 8,5 - schwarze, feinsandige Aschenschicht = A.

8,5— 31 - Humuserde.

31 —• 31,5 - schwarze, feinsandige Aschenschicht = B.

31,5—- 73 - Humuserde.

73 —H - helle, feinsandige Aschenschicht, sog. „Obere weisse

Schicht" = C.

74 —-81 - Humuserde.

81 — 84,5 - Aschenschicht, feinsandig, oben dunkel, unten hell = D.

84,5— 91 - Humuserde.

91 — 94 - gelbbraune, feinsandige Aschenschicht = E.

95 —110 - etwas tonige Humuserde.

110 —130 - Moränenton, fast steinhart — F

Profil 2.

0—•0—• 74 cm wie Profil 1.

74—• 78 - ungestörte Humuserde.

80—110 - umgewühlte Humuserde mit hellen und dunklen Aschen-

linsen.

110—130 - Moränenton. In 130 cm Tiefe Skelettreste sowie Holzsplit-

ter und eiserne Nägel von Särgen.

Profil 3.

0— 60 cm wie bei Profil 1.

60—110 - umgewühlte Humuserde mit Aschenlinsen.

110—130 - Moränenton. In 130 cm Tiefe ein Skelett.

Delta ar helt överensstämmande med uppgifterna om utbrottet år
1300.

2) Gräuningarna på Hofstadir, Austurhlid, Sakka och i Thjorsdrdalar
m. fl. platser bevisa, att „ovre vita lagret" ar yngre an år
1000 och sannolikt f ran omkring 1300.

3) Skildringarna av utbrottet år 1300 göra det ytterst sannolikt
att spår av dess aska skulle finnas i marken på Norra Island,

åtminstone mellan Axarheidi och Vatnsskard; inom detta område
kan emellertid ej annat asklager komma ifråga som härstammande
f ran detta utbrott an „ovre vita lagret."

Om asklagret kommit från Heklas topp eller dess närmaste omgivningkan ännu ej med säkerhet avgöras. Annalerna kalla ju även t'lankutbrott från Hekla for Hekla-utbrott, och t. o. m. ett så pass fjärliggande utbrott som det år 1912 (2) kallas vanligen Hekla-utbrott. Möjligtvis hårror utbrottet 1300 från Saudafellsvatn, som ligger ca. 8 km norr om Heklas topp, och som tydligen ar en ganska ung explosionskrater med en diameter av l km. Annalernas uppgift att berget rämnat kan tyda harpå och narmare undersökningborde kunna avgöra det. I alia händelser torde utbrottet harrörai'rån

rörai'rånsamma magma hard som de från Heklas toppkratrar. Därmed jävas den gängse uppfattningen att Hekla endast sprutat mörk aska. Det synes ju också antagligt, att Hekla i likhet med Askja och öraefajökull, vilka bägge vulkaner äro övervägande uppbyggda av basiska bergarter, kan ha „sura" utbrott.

1300-lagrets kemiska sammansättning framgår av analys I. Till
jämförelse har medtagits en analys av Askja-askan från 1875
(Analys II).

Bägge analyserna visa den för isländska lipariter karakteristiska höga Na-halten, som overvager K-halten (jfr. 3). Den relativt höga Ca- och Fe-halten torde kunna bero på att magman genombrutit basaltiska bergmassor. Vad Askja-askan beträffar får man dock taga hansyn till eolisk differentiering (jmf. 10).

Av annalernas skildringar får man det intrycket, att utbrottet år 1300 varit ett väldigt utbrott. Våra undersökningar jäva ej, detta intryck. Asklagret täcker c:a 70 tusen km² av landets ytå och med stod av isopachytkartan kan den på land fallna askmängden beräknastill c:a 3 km³. Man får nästan exakt samma varde om man helt

enkelt multiplicerar arealen med medelvärdet av asklagrets mäktighetenligt
våra mätninger = 4.3 cm.

Vardet 3 km³ på arealenar givetvis ett minimivärde, enär en stor mängd aska säkert bortforts. Vid jämförelse med uppgifter om askmängder vid andra utbrott bor man också ha i minnet, att askan från 1300 sammanpressats mycket, och att ett kubikinnehåll angivet enligt mätningar företagna omedelbart efter ett utbrott — vilket är det vanliga — ge Vs_—Vi högre varden an mätningar på aldre material (18, s. 657, 11, s. 34—36).

Kartorna, fig. 5 och 6 visa också tydligt, att en mängd aska maste ha fallit i havet (jmf. Askjas utbrott 1875). Säkerligen har därför den totala askmängden uppgått till over 5, möjligtvis over W km.³ Utbrottet blir altså det största askutbrottet i Island i historisk tid och ett av de allra största over huvud taget i postglacial tid. Med säkerhet känna vi endast 4 å 5 större askutbrott i världen i historisk tid (19, s. 264). Det får därför anses som en lycka i olyckan, att huvuddelen av askan från Hekla 1300 fordes mot norr, inöver det obebodda boglandet. Trots detta blevo verkningarna svåra. Den enda bygd på Sydlandet som låg inom dess ackumulationsområde, Thjorsårdalur, tycks nästan helt ha förstörts och även inom Nordlandets mellersta delar var förödelsen stor. Säkert har denna katastrof satt sina spår i landets näringsliv och folkets försörjningsmöjligheter. Av intresse är att i samband harmed anteckna, hurusom just under borjan av 1300-talet Island på allvar börjar exportera fiskeprodukter, „Skreid"-fisk och tran. Detta framgår bland annat av ett brev från Kanokerna i Nidaros daterat 22 febr. 1340 (4, II s. 729), dar de av Islandsfarare kräva kyrkoskatt („tiund") av de nya exportartiklarna „Skreid" och tran som ersatt den tilis nyligen dominerande exportvaran vadmal. Denna omläggning av exporten beror säkerligen till huvudsaklig del på allmänna handelspolitiska orsaker, men man får dock ej helt bortse från de svårigheter det isländska lantbruket hade att kämpa mot vid denna tidpunkt, på grund av Heklas täta utbrott och då främst det stora utbrottet år 1300.

Slutord.

I borjan av denna redogörelse nämndes något om skålen for att vi började sysselsätta oss med de vulkaniska asklagren i och for deras daterande. Vi ha nu redegjort for några av de redan vunna resultaten av dessa undersökningar. De äro givetvis icke slutgiltiga och komma eventuellt att modifieras beträffande asklagrens mäktighet och utbredning. Viktigast anse vi emellertid vara påvisandet

av möjligheten av att identifiera och följa även rätt gamla asklager och datera dessa. Vi ha redan berört de möjligheter, som harigenom öppna sig både for vår myrforskning och även för undersökningarna av vår jordmånshushållning. Det öppnar sig emellertid genom sådana analyser även andra möjligheter, som har till slut i korthet skola beröras.

Det kan då först påpekas, att ett fortsatt studium av asklagren bor kunna väsentligt öka kännedomen om Islands vulkanismus och komplettera dess vulkanhistoria. Genom de enstaka asklagrens utbredning och mäktighet erhålles ett begrepp om de olika utbrottens askmängd. Den kemiska sammansättningen av askan från olika vulkaner och från samma vulkans olika utbrott kan erhållas. Vi få en kontrol! på annalerna och andra gamla källors uppgifter om vulkanutbrott och vi kunna eventuelt konstatera utbrott, som av någon anledning fallit i glornska och aldrig omnämnts i litteraturen. Med hjalp av pollenanalys och andra dateringsmetoder öppnas vidare möjligheter att följa vår vulkanhistoria tillbaka till tider langt bakom landets kolonisation. Vi kunna konstatera om vulkaner som ex. Snæfell haft utbrott i postglacial tid eller ej. Vi kunna också följa ännu aktiva vulkaner som Hekla och Katla tillbaka i tiden och därigenom få ett battre begrepp om eventuell rytm i deras verksamhet och ändringarna i utbrottsprodukternas kemiska sammansättning.

Det varde daterade asklager äga för aldersbestämning av gamla fynd, gårdsminnen etc. är uppenbar. Undersökningarna i Thjörsårdalur ha redan ådagalagt detta. Det må också erinras om, att aska från isländska utbrott ibland fallit i England, Skandinavien och även övriga delar av Europa. Nyligen har K. Faegri i Bergen meddelat Thorarinsson att han funnit ett vulkaniskt asklager — säkert från Island — i senglaciala avlagringar i en myr på Jären. Här öppna sig vida perspektiv för Nord- och Västeuropas kvartärgeologiska

Vad slutligen „ovre vita lagret" beträffar är det av flera skal av sarskilt intresse att ha kunnat datera ett asklager just från år 1300. Ett av de mest diskuterade klimathistoriska problemen, ytterligare aktualiserat genom de senare årens arkeologiska undersökningar på Grönland, beror ju frågan om huruvida en klimatförsämring ägt rum eller ej kring Skandik vid denna tidpunkt. Åsikterna härom växla, men det synes ej oförmätet att hoppas, att man med hjalp av en daterad horizont over ett så stort område som 1300-lagret täcker, skall kunna bringa problemet narmare sin losning, åtminstone vad Island beträffar. Det synes ej heller osanno-

likt, att studiet av asklagren narmast under 1300-lagret skulle kunna få en rent litteraturhistorisk betydelse. Ännu står som en öppen fragå hur stor del den isländska Sagan ar verklighetsskildring eller ren dikt. Fortsatta asklagerstudier liksom over huvudtaget studier av den geologisk-geografiska utvecklingen i landet i historisk tid bor kunna lämna en del viktiga upplysningar i denna fragå.

/ Islands historia har kampen med naturmakterna spelat en mera dominerande roll an i de fiesta andra kulturlander. Darav följer, att man utan kännedom om den geografisk-geologiska utvecklingen i landet sedan dess kolonisation aldrig kan rätt forstå dess historia. Fysisk-geografiska och klimathistoriska undersökningar maste gå hånd i hånd med historiska och kulturgeografiska sådana. Ett fortsatt studium av de vulkaniska asklagren borde bli ett viktigt led i dylika undersökningar.

ZUSAMMENFASSUNG DATIERUNG VULKANISCHER ASCHENSCHICHTEN IM BODEN ISLANDS

Island ist eines der aktivsten vulkanischen Gebiete der Erde. Wir bezitzen Kenntnis von mindestens 150 Ausbrüchen, seit das Land ums Jahr 900 besiedelt wurde. Die Mehrzahl dieser Ausbrüche waren kombinierte Aschen- und Lavaausbrüche oder nur Aschenausbrüche. Jeder derartige Ausbruch hat eine Aschenschicht zurückgelassen, die sich über ein grösseres oder kleineres Gebiet in der Umgebung der Ausbruchsstelle erstreckte. Wenn diese Schichten nicht vom Wind oder Wasser abgetragen werden, bilden sie später in den Bodenprofilen deutlich hervortretende Horizonte (Abb. 3 und b). In der Nähe der in postglazialer oder geschichtlicher Zeit aktiven Vulkane sind diese Schichten dicht, mächtig und grobkörnig, werden aber in weiter entfernten Gebieten feinkörniger, dünner und spärlicher. In Island überwiegen dunkle, basaltische Aschenschichten, daneben kommen aber auch helle, liparitische vor. Im Sommer 1933 begannen die Verfasser mit der Untersuchung der isländischen Aschenschichten. Der obenstehende Aufsatz enthält einen ersten vorläufigen Bericht über diese Arbeiten. Der dabei verfolgte Zweck war ein

doppelter. Teils galt es datierbare Horizonte in isländischen Moorböden zu erhalten (siehe Abb. 1), um eine pollenanalytische Untersuchung derselben zu erleichtern. Teils hofften wir durch Datierung von Aschenschichten eine Quantitative Vorstellung von der Zerstörung des isländischen Bodens durch Deflation und Abspülung sowie von der Bodenbildung oder, kurz gesagt, von dem Bodenhaushalt des Landes zu erhalten. Der letztgenannte Punkt ist nicht nur ein Problem von wissenschaftlichem Interesse sondern hat auch für die Wirtschaft Islands mit ihrer durch den Vorrat an Weideflächen bedingten Viehzucht vitale Bedeutung.

Die Methode der Untersuchungen bestand darin, durch Ausgrabungen und Messungen von Profilen die Ausdehnung, Mächtigkeit und Beschaffenheit der einzelnen Aschenschichten sowie deren Ausbruchsstelle zu ermitteln, um sie dann mit Hilfe der im gedruckten und nicht gedruckten Quellenmaterial beschriebenen und datierten Auftbrüche zu identifizieren.

Drei von den hellen Aschenschichten haben wir näher untersucht. Die jüngste derselben stammt sicher von dem Ausbruch des Askja am 28._—29. März 1874 her. Die Ausdehnung der Aschenschicht geht aus der Karte Abb. 5 und ihre Mächtigkeit und Tiefenlage im Boden aus den Profilen 9_—14 auf Tafel I hervor. Die auf dem Land gefallene Aschenmenge ist auf 0,4 <km^s geschätzt worden. (Die von Thoroddsen in seinem Werk „Island, Grundriss der Geologie und Geographie" angegebene Aschenmenge von 3_—4 km^a, die dann u. a. in Sappers Vulkankunde übernommen wurde, beruht auf einem Rechenfehler).

Eine etwas tiefer im Boden befindliche helle Aschenschicht, die sich über das ganze südöstliche Island hin verfolgen lässt (Abb. 5 sowie die Profile l_—13 f auf Tafel I), stammt sicher vom Öraefajökull und aller Wahrscheinlichkeit nach vom Ausbruch desselben im Jahr 1727.

Unser Hauptinteresse richteten wir auf die Erforschung einer hellen Aschenschicht, die in ganz Nordisland vorkommt und dort seit alters unter dem Namen „Obere weisse Schicht" (efra hvita lagid) bekannt ist. Diese durchschnittlich 85 cm tief gelegene Aschenschicht (Tabelle I und die Profile 10^—26 auf Tafel 1) wurde bischer før vorgeschichtlich gehalten, wir haben aber ihr geschichtliches Alter u. a. auf Grund folgender Beweise nachweisen können:

1) Ausgrabungen in einer heidnischen Götterhofruine bei Hofstadir in Skagafjördur zeigten, dass die Aschenschicht ungestört über der Bodenschicht des Götterhofes lag. Unter derselben fand man Mittelfussknochen eines Pferdes (Abb. 7).

2) Auf dem Hof Austurhlid in Blöndudalur wurde in einer Tiefe von 142 cm ein von Menschen bearbeitetes Holzstück gefunden, während die „Obere weisse Schicht" an derselben Stelle ungestört in einer Tiefe von 87 cm lag.

3) Auf dem Hof Sakka in Svarfadardalur wurde ein aus der katholischen
Zeit stammender Friedhof angetroffen. Die Aschenschicht lag
hier ungestört über mehreren Gräbern (Abb. 8).

4) Die im Sommer 1939 vorgenommenen archäologischen Ausgrabungen
in Thjörsdrdalur zeigten, dass die Aschenschicht jünger war als die
ältesten dort gelegenen Höfe (Abb. 9).

Die Ausdehnung und die Mächtigkeit der Schicht, die wir einigermassen genau feststellen konnten (Abb. 5 und 6), zeigen, dass sie vom Hekla oder dessen unmittelbarer Umgebung (vielleicht von dem Explosionskrater Saudafellsvatn) herstammt. Eine Prüfung des historischen Quellenmaterials führte zu dem Ergebnis, dass der Ausbruch, der diese Schicht gebildet hat, mit dem in der „LögmannsanndW beschriebenen Hekla-Ausbruch vom Jahr 1300 identisch ist. Nach der Annale war dieser Ausbruch einer der grössten des Hekla. Die Asche wurde nach Norden geführt und fiel hauptsächlich über Nordisland zwischen Vatnsskard und Axarheidi, wo sie grossen Schaden anrichtete und in dem nächsten Jahre in Skagafjördur und Fljöt eine Hungersnot verursachte. Die durch unsere Ausgrabungen festgestellte Ausdehnung und räumliche Verteilung der Mächtigkeit der Asche stimmt vollständig hiermit überein.

Unsere Untersuchungen bestätigen die Angabe der Annale, dass der Ausbruch einer der grössten des Hekla war. Die Asche bedeckt eine Fläche von ungefähr 70.000 km³ und die auf dem Land gefallene Aschenmenge beträgt mindestens 3 km³. Die gesamte Aschenmenge dürfte sicher über 5, vielleicht sogar über 10 km³ betragen haben. Dieser Ausbruch ist demnach der grösste in geschichtlicher Zeit erfolgte Aschenausbruch in Island und einer der grössten, der überhaupt auf der Erde in geschichtlicher Zeit registriert worden ist.

Die chemische Zusammensetzung der Asche vom Jahr 1300 geht aus der Analyse auf Seite 23 hervor, wo auch eine Analyse der Askja-Asche vom Jahr 1875 wiedergegeben ist. Die beiden Analysen zeigen die für isländische Liparite charakteristische Zusammensetzung mit einem den K-Gehalt übersteigenden hohen Na-Gehalt. Der verhältnismässig hohe Ca- und Fe-Gehalt dürfte darauf beruhen können, dass das Magma das basaltische Gestein durchbrochen hat.

Wie in einem folgenden Aufsatz ausführlicher bewiesen werden soll, war es der Ausbruch des Hekla im Jahr 1300, der einen grossen Teil der Siedlungen in Thjörsärdalur in Südisland zerstört hat. Der grosse Schaden, den dieser Ausbruch im Siedlungsgebiet Nordislands anrichtete, dürfte vielleicht dazu beigetragen haben, dass zu Beginn des Ib. Jahrhunderts der Fischfang im Vergleich zur Viehzucht eine grössere Rolle zu spielen begann als früher und dass Fische und Tran anfangen an die Stelle der früher dominierenden Ausfuhrware, Loden, zu treten.

Eine weitere Untersuchung der Aschenschichten Islands wird zweifellos eine wertvolle Ergänzung zu unserer gegenwärtigen Kenntnis der Geschichte der vulkanischen Tätigkeit in postglazialer und historischer Zeit bilden. Ausser für die früher angedeuteten Zwecke müssen die datierten Aschenschichten eine grosse Bedeutung für die archäologische Forschung besitzen, da sie eine Datierung von Gegenständen, Hofruinen usw. ermöglichen. Von Island stammende vulkanische Asche ist zu verschiedenen Malen, z. B. in den Jahren 1783 und 1875, in England und auf dem Kontinent gefallen, und kürzlich hat Knut Fægri in Bergen das Vorkommen von zweifellos isländischer Asche in spätglazialen Ablalegrungen auf Jæren in Norwegen festgestellt. Die Datierung der isländischen Schichten kann daher auch für die quartärgeologische Erforschung von Nordwesteuropa von Bedeutung sein.

Ein aktuelles Problem ist gegenwärtig die Frage, ob ums Jahr 1300

u. a. in Grönland und Island eine Klimaverschlechterung, die zum Aussterben der nordischen Bevölkerung Grönlands und einem wirtschaftlichen Rückgang in Island führte, stattgefunden hat. Die den Verfassern gelungene Feststellung eines leicht erkennbaren Horizontes vom Jahr 1300 von einer so grossen flächenhaften Ausdehnung wie die der „Oberen weissen Schicht", dürfte die Lösung dieser Frage, wenigstens soweit sit Island betrifft, erleichtern. Eine weitere Untersuchung der unmittelbar unter der Schicht vom Jahr 1300 gelegenen Schichten könnte als wichtiges Glied der geographischen und klimageschichtlichen Untersuchungen auch zur Klärung der stets aktuellen Frage beitragen, inwieweit die isländische Saga-Literatur der Wirklichkeit entspricht und auf Wahrheit beruht.

LITTERATURFÖRTECKNING.

1. Andersen, S. A.: Vulkanske Askelag i Vejgennemskæringen ved Ölst
og deres Udbredelse i Danmark. D. G. U. Række 11, Nr. 59, København

2. Bdrdarson, G. G.: Vulkanausbrüche in der Gegend des Hekla im
Jahre 1913. Visindafélag Islendiga, (Societas Scientiarum Islandica)
VI. Reykjavik 1930.

3. Bäckström, H.: Beiträge zur Kenntnis der isländischen Liparite.
Geol. Foren, i Stockholm Förhandlingar, XIII. Stockholm 1891.

4. Diplomatarium islandicum (Islenzkt fornbréfasafn) Bd. 11. Stockholm

5. Emilsson, S.: Lössbildung auf Island. Visindafélag Islendinga (Societas
scientiarum Islandica) XI. Reykjavik 1931.

6. Ganssen, /?.: Die klimatischen Bodenbildungen der Tonerdesilikatgesteine.
Mitt. a. d. Labor. d. Preusz. Geol. Landes-Anstalt, Heft 4, 1922.

7. Ganssen, 7?.: Die Entstehung und Herkunft des Loss. Mitt. a. d. Labor.
d. Preusz. Geol. Landes-Anstalt, Heft 4, 1922.

8. Hdlfddnarson, E.: Fråsogn um hlaupid i Oræfajokli 1727. Sogurit
XVII, I, Blanda. Reykjavik 1918—20.

9. Iwan, W.: Über Losz und Flugsand in Island. Zeitschr. d. Gesellsch.
f. Erdk. zu Berlin, Heft 5/6, Aug. 1937.

10. Johannsson, G.: Kotlugosid 1918. Reykjavik 1919.

11. Larsson, W.: Vulkanische Asche vom Ausbruch des Chilenischen
Vulkans Quisapu (1932) in Argentina Gesammelt. Bull. of the Geol,
Inst. of the University of Upsala. Vol. XXVI. Upsala 1937.

12. Mohn, H.: Askeregnen den 29de—30te Marts 1875, Vidensk. Selsk.
Forhandl. 1877 Nr. 10. Kristiania 1877.

13. Nielsen, N.: Contribution to the Physiography of Iceland. D. Kgl.
Danske Vidensk. Selsk. Skrifter, Naturvidensk. og Mathem. Afd. 9.
Række, IV, 5. Köbenhavn 1933.

14. Nordenskjöld, A. E.: Distant Transport of Volcanic Dust. The Geological
Magazine 1876. London 1876.

15. Olavius, O.: Oeconomisk Reise igiennem de nordvestlige, nordlige
og nordostlige Kanter af Island etc. l—2l—2 Deel. Kiobenhavn 1780.

16. Rath, G. v.: Mitteilungen an Professor G. Leonhard. Neues Jahrbuch
f. Mineralogie u. s. w. Jahrgang 1875. Berlin 1875.

17. Samuelsson, C.: Studien über die Wirkung des Windes in den kalten
und gemässigten Erdteilen. Bull. Geol. Instit. of Upsala. Vol. XX.
Upsala 1926.

18. Sapper, K.: Die vulkanischen Ereignisse in Mittelamerika im Jahre
1902. Neues Jahrbuch f. Mineralogi u. s. w. Jahrgang 1904 I. Stuttgart
1904.

19. Sapper, K.: Vulkankunde. Stuttgart 1927.

20. Scheidig, A.: Der Löss und seine geotechnischen Eigenschaften.
Dresden u. Leipzig 1934.

21. Storm, G.: Islandske Annaler indtil 1578. Christiania 1888.

22. Thorarinsson S.: Hoffellsjokull, its Movements and Drainage. Geografiska
Annaler, Bd. 3—4. Stockholm 1939.

23. Thoroddsen, Th.: Die Geschichte der Islåndischen Vulkane. D. Kgl.
Danske Vidensk. Selsk. Skrifter. Naturvidensk. og Mathem. Afd. 98.
Række IX. Kobenhavn 1925.

24. Thoroddsen, Th.: Island. Grundriss der Geographie und Geologie.
Peterm. Mitteilungen, Ergänzungsheft 152, 153. Gotha 1905, 1906.