Henning Haslund: Zajagan.

Ja, det. är sanl, jag minns den dagen som igår då en blond, blåogd o«,h smart ung man med lätta men andå fasta steg styrde kurs rakt på mitt bord i Wagons Lits stora sal i Peking, stannade i giv akt och sade: „Mitt namn är Henning Haslund!"

Hela hans ansikte sken av leende och välbehag som om den dalande
vintersolen, nej den fjärran österns sol hade låtit sina strålår
i'nlla over hans gestalt.

Det dröjde inte många minuter förrän vi kände varandra och innan han t'ått klart for sig vad det galide, en långfard till det molkaste Asien, en karavanfärd genom Mongoliet och Gobi till Etsingol och genom den stora ökiiens västra vidder till den stora provinsen Sinkiang, som då i avskild ro drömde sina egna drömmar.

Och så brölo vi upp. Det tunga tåget skred genom öknen. Redan från forstå dagen markte man att Haslund bland gräslandets mongoler kände sig som vore han hemma i sitt eget land och hos sitt eget folk. Han talade med mongolerna på deras egel sprak, han at deras mat con amore och iakttog deras sedvänjor och ceremonier utan att någonsin fela mot etikettens siränga foreskrifter. Man markte att de höllo av honom och att deras hårda, väderbilna ansikten Ijusnade då han nalkades deras kupiga filttält. Att äga en sådan medlem i en stor expedition är ovärderligt, — det underlättar förtroendet och umgänget med stäppens vandrande nomader.

Inom den evigt långa karavanen sag man honom ofta komma flygande som vinden på sin snabbfotade kamel förande budskap från kön till täten, eller framförande order om marschordning eller lägring.

Från vart stora, präktiga läger vid Etsingol gjorde Haslund och jag en kanotfärd utior floden och ut på den grunda sjön Soghonor,en navigation som kunnat bli ödesdiger for oss i den friska blåsten och då varenda våg äntrade relingarna och lämnade sitt

bidrag till ett skeppsbrott. Dar visade min styrman det sanna lugnet
och förde vår farkost till stranden — innan den börjat sjunka.

På vandringen genom våstra Gobi till Sinkiang var Haslund karavantorare tor den södra gruppen och skotte sina kameler mönstergillt och utan nämnvärda f'örluster. De tyskar som deltogo i denna påfreslande karavanresa, kunde inte nog berömma hans rådighet och omsikt.

Vid framkomsten till Sinkiang blevo alia våra olika grupper mer eller mindre internerade och behandlade som fångar, men även i sådana belägenheter var Haslund rätta mannen att lugna gränsryttarna och övertyga dem att vi kommo i uteslutande fredliga avsikter.

Efter framkomsten till Urumtschi bröt han snart åter upp, nu i Folke Bergmans framstöt till nordöstra Tibet och utförde därvid ett stort antal mycket värdefulla antropologiska mätningar, dels på lopliks i låglandet, dels också på dedemongolerna vid Temirlik.

I borjan av december 1928 mot'æs vi åter i Urumtschi, dar Haslund till min prövning framlade det originella och lovande forslaget till en resa han ensam skulle utföra och vårs mål vore att besöka torguterna vid Karaschar och Balguntai i Juldusdalen, uppvakta deras furste och khan Sin Chin Gegen, som både var den högste inom ett folk och dessutom en „gegen" eller „Levande Buddha". Dar skulle han studera deras musik, deras sanger och melodier och fonografiskt upptaga dem och fora dem hem, — deras folklore, sagor, sägner och legender. Och icke minst, han skulle uppbjuda hela sin diplomatiska skicklighet och sin åttaåriga vana att umgås med mongoler till att förvärva ett fullständigt tempeljurt, ett filttält utrustat med allt som hör till ett tempels rituella utrustning.

Jag fann denna plan storartad. Att förvärva ett dylikt tempeljurt, som fursten själv brukade medfora på sina resor, vore irån etnografisk och religionshistorisk synpunkt av största varde och också av allmänt intresse.

Jag kande Sin Chin Gegen från Hami, dar vi råkals några ganger i februari samma år. Och jag kande vida battre en annan kyrkofurste, Taschi Lama (Panchen Lama), storpåven i Taschilunpo i Tibet. Vid hans sida hade jag en gang i Peking blivit fotograferad. Och fotografien hade jag medtagit i ett par exemplar i den förmodan att de någon gang i mongoliskt land kunde tjäna som ett „Sesam öppna dig" for oss.

Beväpnad med denna bild och ett brev till Sin Chin Gegen bröt
Haslund upp till torguterna och deras furste och vann sitt slag

med lysande framgång. Han blev van och fortrogen med dem alia och kom delta högeligen märkvärdiga folk närmare an före honom någon europé. Han återvande darifrån med tempeljurtet som fursten skänkte till Sveriges konung, vilken i sin ordning deponerade det i riksmuseets etnografiska avdelning, dar det alltjämt utgör en av dyrgriparna.

Och vad mera var, han hemförde en skatt av sanger och melodier, som förut voro okända i Europa och som ingen studerat mera ingående an han. I andra delen av sin bok „Zajagan" skanker han både geografer och etnografer en rnycket värdefull gåva i sina ingående och pittoreska skildringar av torguterna. Han fyller har en lucka i vår kunskap om det innersta Asien.

Prschevalskij var den forste, som på sin berömda resa till Lopnor och Altai-tagh, 1876^—77, reste genom torguternas land i Juldusdalen, men utan att dar träffa några torguter. Han fann deras betesmarker saftiga, men inga hjordar betade det friska graset och inga nomader syntes till. Med nomadens medfödda formåga att hastigt förflytta sig i terrängen, hade torguterna av någon anledning, sannolikt till följd av kinesernas krig och Tso Tsung-tangs invasion i Jakub Beks rike, då detta folk förmodligen dragit tillbaka till sina dalar bland bergen.

Nu skankes oss av Haslund en sammanfåttande bild av torguternas historia, deras liv och underbara öden i forgångna tider så langt sägner och legender gå, alltifrån „Den gyllne strålkransade Khanen, Geril Dåre Khan" som enligt torguternas tro levde på Gautama Buddhas tid, till Ho örlyk Khan, som 1630 utvandrade till Volgas strander, dar hans stam levde i 140 år, och vidare f ram i tiden till Ajuk Khan, Tsar Peters samtida, och intill år 1771 då torguterna företogo sin ödesdigra vandring genom Asien tillbaka till Mittens rike.

Så rullar Haslund upp torguternas öden ända fram till vår tid. Han- gor oss förtrogna med deras förflutna och vad deras liv i vår egen tid angår, så har ingen resande från västerlandet någonsin haft bättre tillfälle och varit bättre utrustad an han att tränga dem in på livet och att skänka sin samtid en klar och levande bild av detta ridderliga och tappra ryttarfolk.

Han berattar att deras antal nu uppgår till omkring 100,000 människor. Man räknar tretton stammar eller „pilar" av torguter, av vilka en bor vid Etsingol, två i Altai och tio i Sinkiang. Av de senare bor en tredjedel vid Kara-schar.

Om man nu frågar sig vilken nemlig makt det är som just for
Henning Haslund öppnat de eljes ganska hart slutna dörrarna till

torguternas hjärtan, så tror jag att det varken var fotografier av storlaman eller några rekommendationsbrev, som at honom „tande vänskapens pipa på gastfrihetens rnatta", utan att det var han själv som vann dem genom sin egen personlighet. Ty de kande med österlänningens skarpa psykologi att han älskade dem, att han ville dem val och att han önskade vara deras van. Det finna européer som icke karma dölja sitt medvetande av andlig och kulturell överlägsenhet over naturfolken. Sådana européer ha ingen framgång bland torguterna. Haslund lät dem genast forstå att han var uppriktig och menade allvar då han behandlade dem som sina jämlikar.

Därför är hans skildring äkta och därför ager han förutsättningen
att kunna skildra detta sympatiska folk mera ingående och
mera sannt en någon annan fore honom.

Och därför tillråder jag var och en som hyser intresse for jordens mest kontinentala nomadfolk och den som överhuvud taget är road av fulllödiga människoskildringar att fördjupa sig i Henning Haslunds förträffliga och val skrivna bok, Zajagan!

Stockholm den 15 September 1935.