Iakttagelser rörande den akademiska geografiundervisningen i Skandinavien og Estland.

Professor vid Helsingfors universitet-

Da jag blev anställd som geografilärare vid Helsingfors universitet, var jag medveten icke blolt om den förefintliga skiljaktigheten i gängse uppfattningar och principer beträffande delta ämne utan också om dess betydelse, ävensom om det ansvar som nu lades på mina skuldror. For alt sätla mig in i de.förhärskande åskådningarne i de nordiska länderna, sårskilt beträffande den direkta undervisningen, besokle jag med understod ur »Kanslersmedel« sju universitet — i Danmark, Norge, Sverige och Estland — och ber att over erfarenheterna under denna resa få lämna en kort redogörelse:

Geografiundervisningen vid Kristiania universitet forefaller något splittrad, då man tager i belraktande att med densamma forenats flere i Norge omhuldade vetenskaper såsom etnografi och oceanografi. Universitetskursen ar delad i tvenne från varandra fristående grenar: en humanistisk och en realkurs. I den forrå kursen intager etnografien en särskild framskjuten plats, beroende synbarligen av tidigare traditioner, dessutom meddelas undervisning i politisk och handelsgeografi. Realkursen tenteras for en särskild lärare. En viktig plats i den geografiska studieplanen intager grundkursen, med överhuvudtaget samma indelning sorn i Wagners lärobok: geomorfologi, klimatologi, oceanografi o. s. v. Till specialdelen hör »Länderkunde«, dit icke blolt landskapsskildringen utan även fragå u om jordklotets nederbordsområden, vegetationsonuåden, naturens rikedomar och dess forhållande till människan, en historisk översikt av människosläktets utveckling o. s. v. höra. Grundkursen soker således klargöra den geografiska utvecklingen och specialkursen utbredningsforhållandena. Geografien betraktas sålunda i Kristiania företrädesvis som en vetenskap om företeelsernas orsakssammanhang. Under de praktiska övningarne sträver man att kartografiskt åskådliggora olika geografiska synpunkter, varvid lagges stor vikt på tekniken, icke blotl på det yttre utförandet utan även på expressiviteten, samt vakar over, att eleverna bli förtrogna med olika kartor. Under seminaneovningarne få eleverna referera olika arbeten. Undervisningen ar delad mellan tvenne docenter, av vilka den ena sköter den humanistiska, den andra realkursen; professurer finnas icke i arnnet.

Oaktetundervisningens uppdelning emellan tvenne lärare och kursens skenbara mångsidighet, får eleven likvat till livs en jämförelsesvis homogen undervisning. Sarskilt i den speciella kursen blir orsakssammanhanget mellan företeelserna stärkt betonat. Under senaste tid har landskapsstudiet mera omhuldats.

Geografiprofessuren vid Kopen ha in ns universitet innehas av den kända växtgeografen M. Vahl. Den nylig utkomna forstå delen av prof. Vahl og och Dr. G. Halts stort anlagda storartade arbete »Jorden og Menneskelivet« visar redan i stora drag de principer, enligt vilka geografiundervisningen bedrives. Prof, Vahl betonar, alt en geografistuderande bor inneha grundliga förkunskaper, innan han med framgång kan befatla sig med geografiska problem och i särskild grad framhåller han geografiens mål att förbereda den studerenda for kännedomen om eget land. Jordklotets naturforhållanden på regional grund behandlas omsorgsfullt i belysningen av människosläktets insats.

Det geografiska studieprogrammet innehåller icke någon humanistisk linje, utan endast en naturvetenskaplig. Studiet forberedes genom en propedeutisk kurs i fysik, kemi, botanik och zoologi. Forst härefter vidtaga studierna i geologi och geografi, varvid de kompletterande kunskaperna meddelas under omsorgsfullt valda föreläsningar i regional geografi under några års tid. De som icke taga geografi som huvudfack sluta har sina studier. De som ha geografien som huvudämne, studera disciplinen vidare for laudatursavhandlingen, vårs ämne kan vara valt ur naturen eller med anlitande endast av litteraturkällor, såsom fallet är i Kristiania. Dessutom kopiera de kartor och utföra kartografiska arbeten under 3—43^—4 veckors tid. Seminarieoch fältmätningsövningar hailas icke, utan undervisningen meddelas i stora drag, så mycket som möjligt under lärarens personliga handledning.

Köpenhamns universitets geografiska inrättning är storarted rned silt velordnade bibliotek, sina läse- och ritsalar och saknar sin like vid övriga nordiska universitet.

Geografiundervisningen vid Göteborgs högskola influeras i hög grad därav, att företrädesvis endast skollärare, icke vetenskapsman utbildas därstädes, och då eleverne därtill äro humanister faller det sig svårt för läraren, prof. Otto Nordenskjold att pointera ämnets naturvetenskapliga art och förmedla ett inträngande däri för elever, som sakna tillräckliga förkunskaper. Prof. Nordenskjöld belonar i sin undervisning de klimatologiske faktorernas betydelse ävensom den regionala utbredningen och overgår från den till detaljuttläggningen av geografien och Jordklotets skapnad. Morfologien som prof. Nordenskjold anser borde bilda en egen vetenskabsgren, är av mindre betydelse for skolgeografien. Att av eleverna fordra grundliga insikter i geografiens alia hjälpevetenskaper later sig icke göra. Klimatologi och geologi äro de närmast stående; dock är gränsen mellan den sistnämda och geografien icke alldeles klar. I Göteborg intager den ekonomiska geografien en viktig plats och delta med sä mycket stöne skal, som den lillater en kombination med nationalekonomien.

På grund härav og det ringa antalet sluderande har professorn i ämnet till betydlig del uppställl kursen i tillämpad form, varigenom urvalet av kursböcker ansenligt vidgas. Kännedomen om det egna landet lilldelas den vikligsta plalsen i studieplanen. Mol delta mål sträver man medelst etl grundligt kaiisludium ; amnel för lavdatursavhandlingen väljes också ofta med hänsyn härtill, varvid de geografiska lagarna, kulturens forhållande lill geografiska faktorer o. dyl. beaklas. Då och då hallas seminarieövningar, varvid de skrivna uppsatserna granskas. De praktiska arbetena omfatte konstruktion av ett par enklare projektioner. Ibland foretages

Geografiprofessor Axel Ha mberg i Upså la framhöll, all den geografiska vetenskapens vidd utgör ett hinder för inträngande i alia dess delar. Under sådanne forhållanden borde geografien represenleras av två professurer, den ena i fysisk, den andra i kulturgeografi. Också enligt hans läroplan maste eleverna vara val hemmastadda i diverse andra discipliner för att med framgång kunna bedriva geografiska studier.

I många avseenden har riksdagens beslut, enligt vilket en aspirant til lararljenst borde äga möjlighet att slutföra sina studier inom bögst Sl/^S¹/^ år, inverkat på läroplanen. Prof. Hamberg har sålunda ansett det nödvändigt att forkorla kursen, ehuru studerandenas förkunskap äro jämfürelsesvis små till fölljd av geografiens ställning i skolorna, i det alt detta läroämne icke låses på skolans högre klasser. Föijden härav har å andra sidan varit, att man nödgats bli strängare med fordringarne, för att icke nivån skulle sjunka.

Lärarekräfterna äro kända förmagor: prof. Hamberg, en berömd fysiker, och docent Ahlmann, en framstäende geomorfolog. Eleverna ha sålunda lämpligt tillfälla att fortsätta sina studier inom vikliga specialbranscher. Anmärkningsvärdo äro de för undervisningen hopbragte studiesamlingarna;

sålunda framställes erosionens verksamhet genom en serie modeller, likaså vindens, förvittringens in. m. arbete. Desutom finnas en serie paleontologiskeoch etnografiska sämlingar, alia synnerligen instruktivt ordnade och uppställda. De praktiska arbetena omfatta toreträdesvis uppgörandet av djupkartor, profiler, reliefer, förstoringar och förminskningar,ytberäkningar m. m.: i mindre grad projektioner. Aven regional geografi studeras ivrigt, och under seminarieövningarna hållas foredrag.

I Stockholms högskola har doc. Sten de Gee r indført en självständig och effektiv undervisningsmetodik, med vilken jag dock tyvärr icke hade lilfälle ait göra mig narmare bekant.

Doc. de Geer vill, såsom ur hans nyligen publicerade skrift¹) framgår, finna geografiens huvudsakliga mal i ett studium av utbredningsforhållanden. Det geografiska studiet bor till en börja bestå i en så objektiv analys som möjligt, och på grundvalen av sålunda erhållna fakta bygges en utbredningssyntes, vari läge och åldersforhållanden äro foremål for behandling. Denna vag borde vara en utgangspunkt, lamplig til grundval for geografiens alia grenar. Sålunda utgör en grundlig objektkunskab en nödvandig förutsätning for en riktig tolkning av utbredningsforhållandena.

Tillämpningen av denna idé på undervisningen synes mig vara både konsekvent och träffande. Faster man speciel uppmerksamhet vid d.e praktiska arbetena och de fordringar, som i delta avseende ställas på eleverna, maste jag erkänna, att jag icke inorn andra universitet gjort bekanlskap med ett klarare och fullständigare program. Sarskilt anmärkningsvärd är den mångsidighet, varmed eleverna bibringas färdighet i geografiska beräkningar med tillhjälp av talrika apparater och enligt olika metoder ävensom i användning av andamålsenliga framställnings- och beteckningsmetoder vid de geografiska ritningsarbetena. Jag skulle vara frestad att saga, att redan etl sådant grundligt arbetsprogram skanker geografisluderandena det självförtroende och den kunskap, som uro behovliga för lösandet av vetenskapliga problem. Allsidigl och lämpligt valda föcarbeten bliva icke blott resultatgivande vid det framtida regionale studiet utan leda även till forståelse av metoden. Projektionsläran tionslärantillmätes icke större betydelse an att eleverna lära känna de vikligaste projektionerna och deras ändamalsenlighet. Vid tekniken lägges icke heller större vikt, de utförda arbetena skola huvudsakligen visa geografisk tankegang och uppfattning. Konsten att läsa kaiian utgör en sardeles viktig del av det geogratiska studiet.

En icke mindre betydande roll i det geografiska studiet spela semineriiövningarna, under vilka man soker fa tul stand ett så livligl och sakligt meningsutbyte som möjligt. Föredragarna förbereda sig omsorgsfullt liksom avcn kritikerna, vilka i god tid få sig tillställda et referat av foredraget. Man lägger stor vikt vid protokollföringen under dessa övningar. Specialundersökningarna bedrivas sorgfälligt.

Enligt vad jag kunde konstatera lägger docenten De Geer stor vikt vid den personliga undervisningen, vilket också ar naturligt, emedan lämpliga läroböcker, som füllt klart skulle föreiräda denna skolas metoder, saknas. I främsta rummet är att hoppas, att en anstalt, dar så vlktiga problem behandlas med synbarligen framgång, får en andamålsenlig lokal och att docenten i ämnet får en ordinarie lärostol. Sålunda skulle säkerligen denna for den geografiska metodiken så viktige lärobyggnad och den for densamma så energiskt arbetande skolan nå allt större och betydelsesfullare

Sarskilt intressant var att studera de av prof.
Helge Nelson tillämpade lärometoderna vid
Lunds universitet.

Prof. Nelson har självständigt ulvecklat den vetenskapliga grund, på vilken geografiundervisningen i Lund vilar och vilken man vid undervisningen konsekvent vidhåller. Han utgår från den landskapliga enheten och har salt som sitt mål en tolkning av dess genesis. Sålunda äro t. ex. en älvs utveckling, kulturfaklorernas historia, olika jordarter kulturgeografiske betydelse under lanthushållningens utveckling o. s. v. viktiga geografiska problem, vid vilkas losning man noga bor hålla sig på den landskapliga enhetlighetens grund. Etl sådant studium eliminerar gränsvetenskaperna och lamnar kvar at eleven en fast och tydlig geografisk stomme.

Prof. Nelson är en framstående pedagog och
vetenskapsman, något som framgår redan ur hans
vittsyffande och andarnålsenligt uppgjorda program

---

1) Steen de Geer: On the definition, method and classification of Geography. Geografisha Annaler 1923.

till lärometodens och vetenskapens fromma. Han är en förkämpe for en omläggning av skolgeografien, ty detta ar enligt hans mening den vag, på vilken man kan få lararkårens nivå att stiga. Med klara riktlinjer utruslade skollärare stärka vetenskapens position i landet, och därfor inlägger prof. Nelson hele sin energi på lararens utbildning.

Följden av den allt langre drivna specialiseringen inorn vetenskapen har varil den, att den yngre generationen av vetenskabsmän tvungis att nogrannare definiere geografien och taga nya metoder i anspråk. Tidsforhållandenas krav ställa också nya fordringar på vor vetenskap; sålunda bor den geografiska forskningen och undervisningen i sin man styrka landets ekonomiska ställning och uppfostra folket till att känna och älska sitt land. Geografiens tre huvuddelar: morfologien, kulturgeografien och växtgeografien, böra gå i den riktning, att kontakten dem emellan blir tydlig och deras praktiska betydelse tillväxer. Bristen på läroböcker, tillämpade efter detta betraktelsesätt, är emellertid stor, och sålunda maste undervisningen ställas därefter. Läraböckernas betydelse minskas, varemot den personliga undervisningens vikt ökas; programmets konsekventa förveklingande beror således uteslutande på l araren.

Allt detta ger prägel at de praktiska övningarna och examensfordringarna i övrigt. Då man over huvud nödgats förkorta kurserna, har därav följt att fordringarna blivit skärpla. De praktiska arbetena äro ordnade så följdriktigt och andamålsenligt som möjiigt, ty tiden är dyrbar och maste noga användas. Denna grundsats följes noggrant. Arbetena äro praktiskt-geografiskå, såsom längdoch ytmätningar, jusleringar, ritning av diagram och karlogram, förstoringar och förminskningar, transportering, konstruktion av djup- och höjdkurvor m. m. allt med lämpliga instrument. Dessförinnan genomgås en instruktiv indledningskurs i karlkännedom och användande av geografiska instrument. Att utgå från projektionerna är enl. prof. Nelson alltför teoretiskt. Då farglryck nu for tiden blive altfor dyra i vetenskaplige publikationer, soker man undvika färgläggning och finna nya reproduktionssätt, vilka eleverna själva få komponera. Over huvud söker man göra arbelena minst mojligt tidsödande, ehuru å andra sidan deras noggrannhet icke får äventyras. Däremot lägger man mindre vikt vid tekniken. Då lararen efter någon tid ger samma uppgifter at nya elever, kan han under årens lopp hopbringa en samling, rned ledning av vilken han kan bedorna felaktigheterna och baltre kontrollera elevernas arbeten. Sålunda skarpes studentens kritik, noggrannhet och omsorgsfullhet; hos honom vaknar vetenskaplig anda och sjalvtillit.

Men undervisningen stannar icke vid denna enbart leoretiska del, ty flere ganger i året företagas exkursioner, under vilka studenterna beredas tillfälle att under lararens ledning verkställa undersökningar i naturen och använda geografiska instrument. I delt avseende är Lund en sardeles lämplig ort med sina i närheten liggande silurgebit, åsar och urberg. Under dessa exkursioner kunna eleverna dessutom fullständigt sätta sig in i topografkartens användning och i kartläggning överhuvudtagel. Kartstudier och noggran kännedom om hemlandets geografi höra till kursens viktigasta delar.

Särskild vikt lagges vid de regelbundet hålina seminariiövningarna. Foredragen førberedas med forvånansvard omsorg och kritiseras strängt. Specialföreläsningar hållas, vilka alltid hänföra sig till regionala synpnnkter och så vitt mojligt hålla sig inom ramen för den naturliga landskapliga enheten. Då prof. Nelson har till sin hjälp den kända växtgeografen docent J. Frödin, som tillagnat sig samma klara grundsatser, är det uppenbart, att undervisningen går mönstergillt. Sludierna bliva synnerligen harmoniska, då man kan meddela eleven en kurs, som motsvarar hans läggning och intresse. Ännu må nämnas, att prof. Nelson, i motsats till många andra högskollärare i geografi, anser det pedagogiskt fördelaktigare att kursen ledes utan småforhor till en sluttentamen, i vilken man utan att fördjupa sig i detaljer kan avhandla kursen i stora drag.

I Lund verkar en geografisk forening, i vårs arbele nämda skolas lärare intensivt taga del och i vilken sludenlerna vidare kunne utbilda sig i enlighet med formåga och fallenhet.

Det geografiska undervisningsprogrammet vid Dorpats universitet är av sent datum och grundar sig på den geografiska metodik, som prof. J. G. Gråno har skapat, en metodik som leder till en delvis egenartad uppfattning av geografiens väsende.

Enligt prof. Grand har geografien att utforska
de komplexer, vilka upplrada på jordytan såsom

människans omgivning. Den vikligaste av dessa är det bl. a. av Passarge detaljeret behandlade landska pet, som prof. Granö likväl definierar annorlunda:Det geografiska landskapet är en regional enhet, som har bestänida, konstanta, i den fjärmare omgivningen liggande, genom synsinnets förmedling bestämbare karaktärer. Landskapen äro sålunda komplexer, vilka uppfattas genom skådandet och kunna indelas i mindre enheter eller sammanfattas i större grupper. Det geografiska landskapet är en regionalt fixerad enhet; liksom även den andra av prof. Granö definerade geografiska komplexen — miljön, som utgör »den på alia våra sinnen verkande,rnångskiftande närmaste omgivningen«. Huvudviktenlagges vid landskapliga enheters vetenskapligabehandling på form-, storleks-, färg-, ljus-, grupperings- och utbredningsförhallandena, ävensompå funktionen; vid genetiska forhållanden endast i så motto som klargörandet av den geogrefiskanutiden och växelverkan förutsätta sådant. Även miljön är i stort sett att melodiskt fattas på samma satt. Med någon tvekari insätter prof. Granö den ekonomiska och administrativa samt politiska komplexen i silt system.

Den almänna geografien borde enligt prof. Granö således rätteligen vara en analys och jämförelse av de ovan uppräcknade komplexerna. Inom den speciella geografien, »Länderkunde«, bliva de regionala indelningsgrunderna füllt bestämmande och dar sammanknytas de systematiskt utförda undersökningarne med den deskriptiva framställningen till en sammanbängande helhet.

Vid undervisningen fastes huvudvikten på 1) morfologien, som ger en induktiv bild och analys grundad på skådandet, 2) distribution, med andra ord, utbredningen av komplexerna och deras faktorer (vertikalt och horisontalt), samt 3) den genetiska delen, vilken, begränsad på ovennämnt vis, sårskilt beaktar funktionerna oeh klargör den geografiska komplexens uppkomst.

Den av prof. Granö omhuldade meloden är företrädesvist komparativt induktiv. Hans uppfattning av geografiens vasen ansluler sig — det vill han sarskilt understryka — till Ritters definition »om det jordiskt uppfyllda rummet« samt Hettners, Eavis', Schlüters och Pasarges läror. Till stor del nytt är programmets tillämpning och den geografiska komplex- och typlärans utveckling. Sårskilt galler detta den geografiska miljön och dess element.

Med dessa få radar har jag forsokt karakterisera seradet uppfattningssätt angående geografien, som iakttages i läroplanen vid Dorpats universitet. Prof. Granö har vid utarbetandet av kursen ihågkommit, att största delen av eleverna utgöres av blivande skollärare och att endast en mindre del ainna fortsätta de vetenskapliga sludierna ävensom att tiden för universitetsstudierna är begränsad. Vid Dorpats universitet existerar såval en iararkandidatexamen — »riigiexamen« — som en mera ingående magisteiexamen för blivande vetenskapsmän. Då hertill kommer att de blivande geografernas förkunskaper i allmänhet äro otillräckliga för ernaendet av en harmonisk utbildning, kan metodens tillämpning i vissa fall valla svårigheter, såsom prof. Granö själv påpekat. Skolläraren bor kännä den regionala geografien och den blivande vetenskapsmanoen både denna och vetenskapens nyaste resultat och förutsättningar. Studierna börja med ett fördjupande i gränsvetenskapernas grunder, och ett klargörande av hemlandets landskapsformer, efter det en förberedande föreläsningsserie i landskapsläran blivit hallen. I den propedeutiska kursen ha de resp. universitetslärarna synnerligt beredvilligt hjälpt prof. .Granö med att hålla för ändamalet lämpliga föraläsningar med tillhörande praktiska arbeten. Något senare behandlas de främmande ländernas landskap och Estland regionale geografi, jämte tillhörande seminarieövningar. Småningom går man. sedan over till att genom Fennoskandias eller genom något annat europeiskt närbeläget enhetligt områdes förmedling studera främmande världsdelars regionale geografi.

De praktiska arbetena i geografi, vid vilka man faster sarskilt stor vikt, och med vilka demonstrationerkombineras, äro i allmänhet tekniskt föga tidsödande, men vid deras aridamålsenlighet söker man lägga stor vikt. Utgående frän vanliga skal- och plantritningar fortskrider man till itinerarkartläggning,krokering och fältmätting och först därefter följa de egentliga karlprojektionerna med tilhörande övningar samt detaljerad kartläsning med tillhjälp av profilritningar och topografiska kartor. I synnerhet kartläsning anses mycket viktig och med den topografiska kartans hjalp avfattas en landskapsskildring av något smärre område. Man märker av läroprogrammet, att prof. Granö strävar att upfostra sina elever till praktiska geografer,som äro kapabla att under forskningsfärder beskriva landskapen med dessas särskilda faktorer samt använda geografiska instrument och undersökningsmetoder.Seminarieundervisningen

sökningsmetoder.Seminarieundervisningenhör även i Dorpat till läroprogrammets viktigaste delar. Av tre foredrag behandlar oftast ett allmän och två hemlandets geografi. I samband med seminarieövningarnaingå kritiker i fordringarna. Stor omsorg ägnas förandet av prolokoll. Hembygdsforskningen har gått langt i Estland, och det i den geografiska inrattningen befintliga hembygdsarkiv, studenterna hopbragt, ar enastående.

Exkursioner företagas ofta. Under dessa soker man klargöra de landskapliga faktorerna och geografiska undersökningsmetoderna i en harmonisk serie. Under exkursionen ledas deltagarna den induktiva vagen till bestämda vetenskapliga slutsatser.

Slutligen må nämnas, att Dorpats universitet å sin geografiska inrättning ager en betydande kartsamling med gamla värdefulla kartor, vilken samling givetvis har den största betydelse såsom undervisningsmaterial.

Såsom av denna knapphändiga översikt framgår äro alia geografer vid de av mig besökta högskolorna ense däri, att den geografiska forskningen ford'ar grundliga förkunskaper och de ha kommit till den uppfattning, att geografien allt klarare utkristalliserar till en självständig vetenskap med egna metoder och specifik problemställning, med vilkas klargörande och värdesättande endast den geografiskt skolade mäktar.