I Skåne förenas det svenska och fennoskandiska urbergslandskapet med Mellaneuropa. Till berggrund och jordarter, till landformer, klimat och kultur är landskapet ett overgångsområde med snabba växlingar och skarpa motsatser.

Det finns intet område av samma storlek i Sverige, som rymmer
så många olika landskapstyper.

I sin kärva utformning, med mager stenrik morän, med vidsträckta mossar, med breda stengardesgårdar, som kanta små kerlappar, dar frosten tidigt kan härja råg och potatis, är urbergs en fulltonig del av det sydsvenska höglandet. Och det får delvis en skarpare och mer söndersplittrad relief an detta. Urbergets sydligaste del är brüten sonder och ställd på lut i de skånska åsarnas väldiga block från Hallandsås i NV till Stenshuvud i So (Fig. 1:1, 4—10).4^—10). Som isolerade öar sticka urbergets yttersta forposter, Kullen och Romeleåsen, upp över Sydvästslätten. Här är Fennoskandias pressade och sönderbrustna randzon, vid vårs sydrand urberget i flexurer eller brott dyker djupt under slättens sedimentara bergarter och mäktiga jordtäcke. Gränsen mellan urberget och de yngre, sedimentara lagren, „den skånska diagonalen" synes endast i sin nordvästra del också ha karaktär av denudationsgräns.

Mer sprickfullt och krossat når ej det svenska urberget kusten an i Hallandsås och Kullens av havet sargade branter. Skäralids och Klövahallars väldiga sprickdalar på Soderåsen och den kraftiga urbergsterrängen norr om Ivösjön (Fig. 1) kunna mäta sig med reliefen var som helst i Sydsverige.

Denna har utdanats under långa perioder. Sven Behrens har
nyligen, stödd på egna ingående undersökningar över Kullens,
Soderåsens och Romeleåsens morfologi och med utnyttjande av de

resultat, som A. G. Nathorst, G. De Geer, E. Erdmann, G. Troedsson, S. v. Bubnoff m. fl. nått, stärkt framhållit att den skånska halvön under vitt skiida epoker upprepade ganger påverkats av orogena krafter. Rörelserna ha i väsentlig utsträckning skett efter samma linjer. Han hänför liksom v. Bubnoff grundorsaken härtill redan i

den gamla gotokarelida berggrundens struktur. De skånska bergåsarna
äro äkta brottbildningar (horstar).

De ha vid flera tillfällen i samband med paleozoiska, mezozoiska och tertiära rörelser renoverats, sönderstyckats av förkastningar och sprickor, och bergblocken ha förskjutis även i horisontal riktning. EU parti av horstområdet mellan Soderåsen, Ringsjön och Finjasjön får en småknottrig relief av talrika basaltkupper (Fig. 1, 1:6). De bilda resterna av vulkaner, som hade sina utbrott under tertiär tid, en återverkan av de väldiga tektoniska rörelser, som byggde upp de alpina kedjorna i Europa.

Urbergsskåne ned till den skånska diagonalen i söder är tack vare den höga nederbörden ett av Sveriges torvmarksrikaste omraden. Dar förhärskar den ombrogena torvmarken, den äkta högmossen med dess torvlager av vitmossor, som trivas på den näringsfattiga urbergsmarken.

På slätterna ha torvmarkerna huvudsaklingen bildats genom igenväxning av sjöar och karr (topogena torvmarker) eller översilning av vatten från omgivande fastmark (soligena torvmarker). Dessa torvslag uppkomma huvudsakligen av kärrväxter.

Med myr forstår man var je sankmark med torvbildande vegetation, men all sådan har ej hunnit utbilda torvmark. Under uppodlingoch torvtagning har också en del torvmarker förminskats eller helt borttagits, sarskilt på slätterna. Detta gör att på Skånes slatter knappt 50 % och på urbergsterrängen c:a 70 % av myrmarken, sådan den utsatts på kartan, nu består av torvmark.

Kartan fig. 2 ger emellertid en ypperlig bild av de ursprungliga sankmarkernas fördelning. Man ser dar den karakteristiska strimmigheten i myrmarkernas utbredning på urberget, vilken betingas av berggrundens och de lösa j ordarternas topografi. På de flacka slätterna inta myrarna större omraden i forna sjöar och översvämningsmarker. Sydskånes backland på ömse sidor om Romeleåsen utmärkes av talrika myrar och torvmarker.

Den stora gränslinjen i Skånes natur- och odlingsgeografi, den skånska diagonalen, går som nämnt från Simrishamnstrakten over Ringsjön åt NV, begränsande Soderåsen och Hallandsås. Sydväst dar om ligger på sedimentär berggrund den skånska sydvästslätten (Fig. 1 : HI) och Mellemeuropa, norr därom Urbergsskåne och Fennoskandia (Fig. 1:1). Mellan de utskj utande horstarna och urbergsterrängen längst i nordost ligger Skånes andra stora slätt insänkt, Kristiansstadsslätten. Även den vilar på lagrade bergarter (Fig. 1:11).

Sedan stenålderns dagar ha dessa båda slatter, men framför allt Sydvästslatten, varit Skånes kulturcentra. Gränslinjen eller snarare gränszonen från Simrishamnstrakten till Hallandsås har varit och ar en av de mest pregnanta och genom tusentals år konstanta skiljelinjer i odling och kultur, som Sveriges land uppvisar.

Gränzonen utgör en landforms-, berggrunds- och jordartsgräns och de tre naturelement, som bestämma den, skilja sig till sina gränser blott i detaljer från varandra. Om man jämför den skånska diagonalen på fig. 1, dar den huvudsakligen är en morfologisk gräns och en urbergsgräns, med dess sträckning på kartorna fig. 7, 8 och jordartskartan över sydöstra Skåne (fig. 9), dar den är en jordartsgräns (sydgränsen för lerfri eller lerfattig urbergs- och kambrisk sandstensmorän), märker man den stora överensstämmelsen i

gränsernas förlopp. De bilda gemensamt en smal, markant gränszon.

Intressant är emellertid att fastslå, att inom Sydvästslätten finns en gränslinje, som för uppodlingen varit av lika stor betydelse som den skånska diagonalen, nämligen nord- och östgränsen för den baltiska moränen i dess kontakt med nordostmoränen (se fig. 3, 7, 8, 9 och 10!). Av ett studium av beskrivningen till fig. 3 framgår den ur jordbrukssynpunkt överlägsna kvalitén på den baltiska moranens jordar i forhållande till nordostmoränens jordslag. Gränsen har emellertid topografiskt ej samma betydelse som den skånska diagonalen, även om den är av vikt för avgränsningen av Sydvästslättens regioner.

I Ovre Sverige är den högsta kustlinjen (H. K.), eller riktigare uttryckt, den högsta gränsen för de i vatten avlagrade finsedimenten, en viktig höjdgräns för mer betydande och sammanhängande odling. Gränserna för saväl Ängelholms- som Kristianstadsslätten bestämmas av finsedimentens utbredning.

Med undantag av Kullen och Romelåsen dyker urberget djupt under den skånska sydvästslättens yta. Väldiga packar av sedimentara bergarter från olika perioder till och med kritperioden täcka urberget. Under Falsterbohalvön beräknas enligt de sista djupborrningarna urberget ligga på 4000 m djup.

Det är emellertid ej i främsta rummet den omväxlande berggrunden av skiffrar, kalkstenar och sandstenar från olika perioder, som sätta sin prägel på Skånes slatter. De ligga mer eller mindre djupt dolda av mäktiga jordlager. Berggrundens mosaik med sina bristningslinjer, sänkor och horstar göra sig mindre ofta gällande i terrängen; mäktiga lösa jordlager övertäcka berggrunden och bestämma topografien. Man kan skönja berggrundens inverkan här och var i den framspringande rundade kustlinjen vid Limhamn och Smyge huk, dar kalkstenen ligger ovan havsytan. öster därom, vaster om Romeleåsen och parallelt med denna, gå djupa sänkor i berggrunden i kritformationens kalksten. Troligen bildas här en forkastnings- eller flexurzon mellan Romelåsens urbergshorst och den högre liggande kritberggrunden i vaster. Funnos ej de lösa jordlagren, som nå ända upp till 130 m mäktighet, skulle ett c:a 60 m. djupt sund bilda en utmärkt farled mellan Landskrona och östersjön Vom Ystad. Se fig. 1! Heia Sydvastskånes berggrund är en stor mosaik, dar de ledande flexurerna och brotten gå i de skånska horstarnas nordväst-sydostliga riktning, men dar också korsande förkastningar och flexurer göra sig gällande i berggrundens

topografi. Som nämnts utjämnas denna i hög grad av de mäktiga
jordlagren.

Sydvästslätten har fått sin geografiska karaktär och rika omväxling främst genom områdets kvartara utvecklingshistoria. Inlandsisen från nordost har fort massor av urbergsblock och -sten ut över dess skiffer- och kalkstensgrund. Men i en bred kustzon i söder och vaster övertäckes denna nordostmorän av den baltiska,

från östersjön kommande kalkstensrika morän, som givit jorder sårskilt stor bördighet. Gränsen mellan baltiska moränen och nordostmoränen är darför inom Sydvästslätten en skiljezon, som göi sig markant gällande i kulturlandskabet.

Den skånska sydvästslätten är liksom de danska öarna ofta er
böljande moränslätt, dar jordarterna äro direkt avlagrade av isen
Dels genom sin mjuka vågighet och dels genom sin större frodiehel

blir den också ett mer tjusande slättlandskap an kanske något
annat i Sverige.

Men förövrigt uppvisar Sydvästslätten många olika drag. På ömse sidor Romeleåsen utbreder sig ett backlandskap, ett område för storgods och ännu kvarvarande bokskog, den enda motsvarigheten i vart land till det danska backlandet (fig. 1:111, 9a, b). Nordost om Romeleåsen ligger Vambsandslätten. (Fig. 1:111, 5). Den har bildats i issjöar och utmärkes av plana, ofruktbara sandmarker med sandflykt och planterad tallskog, ett område dar sockerbetsodlingen s junker under 1 %, medan den på Lundaslätten vaster om Romeleåsen når 15 %. Kustområdena i söder och vaster, som vila på djup baltisk morän: österlen, Söderslätt, Lund^—Landskronaslätten (Fig. 1:111, 8, 7, 6) äro typiska långvågiga skånska slatter. De äro Sveriges

i fråga om sockerbetor, vete och maltkorn rikast avkastande bygder. Sårskilt Söderslätt med dess lätta leror ger höga skördar. Det yverborna medvetandet om hans bygds härlighet har fått sig ett klassiskt uttryck i Söderslättbons yttrande, att landsvägen mellan Ystad och Malmö delar Sverige i „två lika goda hälfter".

Slättens nordvästra del, Hälsingborgs- och Ängelholmsslätterna,
har ej en füllt lika bördig jordmån. Dessa slätters berggrund består
till störredelen av rät-liasformationens sandstenar, skifferleror och

leror. Hälsingborg_—Höganässlätten (Fig. 1:111, 2) täckes av föga djupa moränavlagringar. Ängelholmslätten (Fig. 1:111, 1) är en plan sedimentär slätt, vars mäktiga ler- och finsandslager avlastats i ishavet; den har samma typ som de fiesta uppsvenska slätterna.

I området närmast urbergsområdet från Soderåsen ned mot Simrishamn är skiffermoränen uppblandad med urbergsmorän, jorden är mindre djup och skogsdungarna talrikare an på de bästa slättomradena. (Centrala lerskifferstatten fig. 1:111, 3, Sydöstra grusås- och dalområdet fig. 1:111, 4).

Den moiga, sandiga och leriga Kristianstadsslättens jordarter ha avlagrats i Baltiska issjön och slatten har därför fått samma jämna yta som de uppsvenska slätterna. Slatten vilar på kalkhaltig berggrund och får därigenom större bördighet an man av de sandiga jordslagen skulle förmoda (Fig. 1:11).

De vackra sjöai, som kransa slatten i norr och sträcka sig in

på urbergsområdet synas ha fått sin sista utformning genom glacial erosion. Det galler sårskilt Ivösjön. Den når med sitt största djup av 48 m ej mindre an 42 m under Östersjöns yta. Skånes näst största sjöbäcken, Ringsjön, ligger som G. Troedsson visat i en synklinal mellan urberget och silurgrunden.

I Skånes backland och på närgränsande småvågiga slatter finnas hundratals och åter hundratals små sjöbäcken, vattenfyllda sänkor eller karr. De äro bildade av dödisrester från den smältande landisen. De fylldes av vatten, växte ofta igen till torvhålor, men ligga nu som små vattensamlingar, sedan torven uttagits. Många dylika ha utjämnats av odlingen.

Över Sydvästslätten ringla sig små åar fram i breda dalar med branta dalsidor. Ronneåns dalgång norr om Stockamöllan, Rååns dal och Fyledalen i sydöstra Skåne äro sådana dalar. Sin slutliga utformning ha dessa dalar att tacka de mäktiga isälvar, som strömmade fram i dem. De ha i Danmark motsvarigheter i Gudenås m. fl. vattendrags breda dalar.

Over horstarnas branter dansa bäckarna i fall. En och annan har nått en viss berömmelse, såsom Forsakar vid Linderodsåsen. Men Skånes vattendrag äro små, det största är Helgeån. Vattenkraften blir relativt obetydlig och det är Lagans, Morrumsåns och nu också det övriga Sveriges stora kraftverk, som lämna Skåne dess stora behov av elektrisk kraft og ljus.

Skåne är en hav- och sundomfluten halvö. Ingen punkt ligger mer an 60 km från omgivande vatten. Dess klimat får stämpel därav; men också dess natur och kultur. Vid dess långa kust ligga dess fiesta stader, och dess mest odlade och rikaste bygder ligga inom kustzonen i V. och S.

Hallandsås- och Kullenbygderna ha varit hem for generationer av sjömän. Fisket drives vid Skånes kuster. En gang under medeltiden var dess fiske rikast i Norden och gav det forstå upphovet till städerna Malmö, Skanör, Falsterbo, Ystad och Simrishamn.

Den söndersplittrade karaktären av Kullen och Hallandsås med
dess raukar och grottor har jag redan berört. Mer rundkullig men
ända med markant profil-går Stenshuvud i SO fram till östersjön.

Likt en bred flod för öresund en del av Östersjöns vatten ut i världshavet. Den är en under havsytan sänkt floddal, som fått sin sista utformning i postglacial tid. Landskronas slingrande hamnränna är Saxåns sänkta dalfåra. De höga brinkarna söder och norr om Hälsingborg ha fått sin detaljutformning av havets abrasion.

I hög grad är det emellertid de av kustströmmarna uppbyggda

utjämningskusterna, som karakterisera Skånes slatter. Hanöbuktens och Sandhammarens långa mjuka kurvor men också Falsterbohalvöns yx-formiga näs är deras verk. överhuvud har den skånska svämlandskustens mjuka linjer få motsvarigheter i Sverige. Men det är också en hamnfattig kust. Fiskare och sjömän ha fått ta dusterna med östersjön utan skydd av goda hamnar och städernas äro konsthamnar allesamman utom i någon mån Landskronas.

Det lilla Brantevik och andra fisklägen på sydostkusten
voro i slutet av 1800-talet och ända fram till första världskriget
ägare av stora segelflottor utan att ha därför användbara hamnar.

Vinden driver sitt spel och har vid Falsterbo, Sandhammaren, Åhus m. fl. stallen kastat upp strandsanden i dyner, som en gang hotat hem och kyrkor men som nu äro bundna, mestadels av tallskog.

Denna randzon mellan kust och hav är ofta besjungen. Skåningen liksom dansken älskar sina slätters mjuka böljeformer, men också han ser dem gärna mot en vitskimrande strand eller en blå havsrand som bakgrund. Den synen tolkas av Ola Hansson:

„—„— en sluttande tradgård i jattemått
som pilträdsrader i häckar fått.
I bakgrunden havet svalt och blått
sig kulirar i sjungande dyning."

Landskapets skarpa naturmotsatser i fråga om berggrund och jordarter få ytterligare skärpning genom klimatei. De lagt liggande siätterna med deres goda jord ha mildare klimat och längre växttid an de högre liggande och magrare trakterna på urbergsgrund. Dessa senare ha också större nederbörd, 600_—800 mm pr. år, och bli därigenom mer frostlänta. En nederbördskarta över Skåne får stor likhet med en höjdkarta.

Havet satter sitt marke på Skånes klimat. Det mildrar sommarens hetta, och den svala blåsten gör den skånska sommaren behaglig. Hosten blir lang och forlanger växttiden. Därför odlar man också 80 % av Sveriges sockerbetor i de kustnära områdena från Ängelholms till Kristianstadsslätterna. Vintern får en stark maritim prägel, slask och obeständighet karaktärisera siätterna; vintern blir en aning mer stabil på horstarnas höjdryggar och i norra Skåne, dar halvön går över i det bredare sydsvenska boglandet. Frostavallen i Skånes mitt i närheten av Höör är Malmö- och Lundabornas vinterutflyktsort. Den ligger i urbergsterrängen ett hundratal meter över havet. Februari, Skånes kailaste månad, är dar 1° kallare an i Malmö, och har en medeltemperatur av ungefär ■— 1,5°, men det är ej tillräckligt kallt och snörikt för skidföre av varaktighet under normala år. Våren är lang, östersjön uppvärmes sent, och ostliga vindar kunna göra den skånska våren ganska kylig och olustig, innan sydvästvindarna segra och markera sommarens inträde.

Skånes klimat, som är så likartat Danmarks i sina årliga växlingar,

skall emellertid i denna korta skiss ej få någon langre
karakterisering.

Skånes yppiga växtlighet är en följd av den goda jorden och det milda klimatet, som ger bok- och annan lövskog någon övervikt over det rena barrskogsbeståndet även på urbergsgrund. Det övriga är blandad löv- og barrskog. Boken är det viktigaste lövträdet. Mycket gran och tall har planterats.

Det milda klimatet har lockat till en vidsträckt trädgardsodling och inplantering av sydländska trädslag. Trädgardarna inta en större areal an i något svenskt landskap, och Skåne har en femtedel av Sveriges fruktträd. Murgröna och vildvin täcka oftare gavlar och husfasader an i det övriga Sverige.

Skånes andel av Sveriges yta är blott 2,5 % men dess befolkning är nära 12 % och dess åkerareal 15 % av Sveriges. Uppskattat i skördeenheter lämnade det 22 % av vart lands skörd 1935/40. Dess skörd av vete var i medeltal åren 1946^—50 21 %, av råg 30,7 %. Dess kortproduktion var 1937^—38 26 %, dess mjölkproduktion 18 % och äggproduktion 23 %. Dess köksväxtodling är nära half ten av Sveriges, dess sockerbetsodling mer an 4/s. På 1/s av Sveriges folkmängd ger Skåne nära *4 af hela rikets livsmedelsproduktion. Skåne ar Sveriges stora overskottsområde, utan vilket vart land under andra världskriget ej skulle ha klarat sig som det gjort. Men det kan sägas, att även om naturforhållandena gynnat Skåne, så är det i lika hög grad skåningens kärlek till jordbruket, hans arbetsduglighet och jordbrukets uppbyggande på vetenskaplig och teknisk grund, som gjort det skånska jordbruket till vad det i dag är. Vi ha därvid också dragit nytta av Danmarks grannskap och föredöme. Danskt jordbruk och många danskar, som flyttat over och drivit lantbruk i Skåne, ha varit goda läromästare.

Den skånska växtförädlingen har på alia omraden befruktat Skånes och hela Sveriges jordbruk. En lycklig forening av storbruk, bondgårdar och småbruk har befordrat intensiteten i Skånes åkerbruk och boskapskötsel.

Även det nuvarande åkerbrukslandskapet, som fått sin prägel efter enskiftets genomförande och byarnas sprängning, är i stort ett avtryck av de stora naturmotsatserna i Skåne. Sydvästslätten är odlad från 60 till 90 %. Kristianstadsslätten till 60_—80 %. Ännu på urbergshorstarna är åkerytan 50^—30 % mensjunker på den flacka, myrrika moränslätten nära smalandsgränsen till 20 % och t.o.m. därunder.

På det baltiska moränomradets utmärkta jordar utefter syd- och

västkusten stiger åkerytan till 80 % och däröver. Uppodlingen på Ängelholmsslätten är högre an på den sandigare Kristianstadsslätten. Vambslätten och backlandet inom Sydvästslätten äro mindre odlade an slättens bördigare jordar.

Urbergsområdet är småbrukarens bygd, dar gårdar med under 10 ha åker dominera i antal och äga x/zx/z av hela åkerarealen. På slättbygderna dominera till åkerarealen de medelstora gårderna med upp till 50 ha åker; storgods och större bondgårdar inta dar betydande arealer. Men forhållandena aro mycket växlande. Det finns typiska småbruksområden på slätterna, liksom större gårdar utmärka t. ex. backlandet och overgångsområdena mellan skogs- och slättbygder.

De olika växtslagens odling skiftar efter jordarter och klimatiska forhållanden. Vete, korn, oljeväxter och sockerbetor konkurrera om de basta jordarna på sydvästslätten. Rågen dominerar på de moiga och sandiga Kristianstadslätten, liksom på de sandiga områdena på sydvästslätten och på urbergsmoränen. Den fordrande låglandsrasen hör slätterna till medan svensk vit och röd boskap nöjer sig med urbergsterrängens magrare beten. Av Skånes en halv miljon svin finnes ej mer an hälften på slätterna. Det är småbrukarha i skogsbygderna, som uppföda smågrisar till avsalu, och som lika intensivt driva näringen som slättens jordbrukare.

I de skogfattiga slätternas karaktäristiska fyrlängade envåningsgårdar dominerade förr korsvirket, men numer är teglet det vanligaste materialet och boningshus och ekonomibyggnader uppföras skiida åt. I norra Skånes skogsbygder är trähuset, ofta i två våningar, vanligt. I Skånes städer och tätorter förhärska tegel, cement och sten som byggnadsmaterial och tränger därifran ut i moderna husformer till landsbygden.

Fördelningen av Skånes jordbruksbefolkning uppvisar paralleller till de mer eller mindre fruktbara jordarna. Den breda kustremsan på baltisk moränlera efter Skånes syd- och västkust uppvisar en genomsnittligt högre folktäthet i fråga om den rena jordbruksbygden an vad fallet är i det övriga Skåne. Jordbruksocknar utan industri kunna här ha 50 inv./km'² — ett högre tal an som el jest nås i svenska åkerbruksbygder. Kartan fig. 10 över sydöstra Skåne uppvisar starka skiftningar i folktäthet. En jämförelse med jordartskartan över samma område, fig. 9, åskådliggor den större folktätheten på det baltiska moranområdet i forhållande till glesbebyggelsen på Våmbslattens mosand, den mindre folktätheten på Centrala lerskifferslätten, och den svaga bebyggelsen på urbergshorstarnas lerfria morän. Även backlandet norr om Ystad, en storgårdsbygd,

har låg befolkningstäthet, trots att det ligger inom baltiska moränens område. Av intresse ar lokaliseringen av städerna, fisklägena och övriga små tätorter i dessa jordbruksbygder till kustlinjen och järnvägama.

Givetvis influeras industribefolkningens utbredning och koncentration

till väsentlig grad av andra faktorer an jordens större eller mindre bördighet. Skånes viktigaste industriområden och största industriorter ligga visserligen inom det bördiga kustbältet vid öresund, men här spelar det utmärkta trafikläget vid sundet sannolikt en större roll för industriernas utveckling an de goda avsättningsmöjligheterna i en folkrik bygd.

Västra Skånes industrier få dock i hög grad sin prägel av landskapets naturliga råvaror och stora jordbruksproduktion. Stenkolsfälten i nordvästra Skåne och de dar befindliga eldfasta lerorna ha givit upphov til Höganäs, Bjuv m. fl. för Sverige egenartade industriorter. Kalkbrotten och den stora cementindustrin i Limhamn, kaolinbrotten på Ivön och porslinsfabriken i Bromölla samt de talrika tegelbruken äro exempel på industrier, som markfast ha rot i slätternas berggrund och leror. Talrika sockerfabriker, kvarnar, mejerier och andra livsmedelsindustrier ha grundats på slätternas, sårskilt Sydvästslättens stora jordbruksproduktion. Skånes laderoch gummiindustrier uppvisa några av Sveriges största anläggningar. Som alltid i tättbebyggda omraden spela metallindustri och mekaniska verkstäder, samt textil- och beklädnadsindustri en stor roll.

I sin allmänna struktur har Skånes, sarskilt Sydvästslättens industri, större likhet med Danmarks an med det övriga Sveriges. Endast i norra Skåne är träindustrin av någon större betydelse. I Skånes industri ha impulser från Tyskland och Danmark samt darifrån inflyttade industriman och arbetare varit viktiga faktorer.

Naturlandskapets olika skiftningar träda — som förut framhållits — tillmötes i bygdernas karakter. De gamla byarna på slätterna sprängdes ej helt och hållet av 1800-talets skiften. Vid sidan av de talrika gårdarna som flyttades ut, funnos oftast andra kvar på bymarken och bildade kärnan för ny bebyggelse. Så ligga mellan slätternas dominerande antal av ensamgårdar många byar och talrika tätorter, som tillkommit under industrins, handelns och kommunikationernas utveckling.

Byarna nådde aldrig någon storlek i urbergsterrängens skogsbygder.
Dar härskar den spridda gårdsbebyggelsen, men de små
tätorterna med sin industri äro även dar talrika.

Skåne hade i slutet av 1950 280 större och mindre tätorter med 200 inv. och däröver. I dem bodde av dess 840.000 inv. 596.000 eller 71 %. På Sydvästslatten med dess 650.000 inbyggare, Sveriges främsta jordbruksbygd, bodde nära 80 % av hela befolkningen i tätbebyggelse. I så hög grad har Sydvästslatten urbaniserats.

Sin danska granne visar Skåne med den närliggande Sydvästslätten sin frodigaste och mest leende anblick. Det är samma naturrike och ett likartat kulturlandskap, som breder ut sig på ömse sidor Öresund. I århundranden och årtusenden ha kulturströmmar av såval materiell som andlig odling gått over sundet och förbundit Själland och Skåne, det baltiska kulturområdet med urbergets skogsbygder, Mellaneuropa med Fennoskandia.

I gemensamma exkursioner ha Lunds och Köpenhamns geografer strövat kring på dansk jord och på svensk. I foredrag och diskussioner ha de ytterligare ökat sin förtrogenhet med grannländernas natur, kulturbygder och andliga atmosfär. I detta utbyte och denna nordiska samverkan har ej funnits en mer initiativrik, verksam och

skicklig befordrare och ciceron an professor Niels Nielsen. När Lunds geografer på hans 60-årsdag — och jag vågar tala å deras vägnar — hylla den framstående utforskaren av Danmarks geografi, sker det sårskilt med tacksamhet för den levande personliga kontakt, som han skänkt oss, och de rika impulser, som han givit i det vetenskapliga arbetet.

De kvartära jordlagrens mäktighet i Skåne.

Skånes urbergsområden

täckas vanligen av ett tunt moräntäcke, som endast undantagsvis når 10 m tjocklek. Glacifluviala grus- och sandbildningar kunna nå större mäktighet. Dessa finnas mest i sänkor och dalar. Dessa utfyllas också delvis av myrmarker, huvudsakligen högmossar (se kartan fig. 2!). I ett brett område närmast gränsen mot Halland och Småland upptaga dessa myrmarker omkring 20 % av ytan. Av myrarna bildas torvmarker.

På slätterna inta myrarna en langt mindre areal. De bestå till
största delen av karr, av vilka bildats en utmärkt torv, som använts
till bränsle och nu till stor del ar uttagen.

Slätterna

täckas oftast av ett langt mäktigare jordtäcke an urbergshorstarna och -platåerna. På Kristianstads- och Ängelholmsslätterna nå sedimentära, i issjö eller ishav avsatta lager stor mäktighet, liksom på Våmbslatten och i smala kustzoner. I övrigt utgöras de kvartära avlagringarna av morän och glacifluviala grus- och sandavlaglingar. Talrika smärre omraden med sand och leror finnas. De äro avlagrade i issjöar och moränens sänkor.

Några valda exempel på de kvartära jordlagrens mäktighet ges
nedan. Kursiverade siffror ange att berggmnden ligger under havets
nivå.

Kristiatistadslåtten. Kvartarens
maktighet i m

Osterslov vid j årnvågsstationen 24 Bromolla station 28 Kristianstad, lasarettet 30 Vinslov, i samhållet 18 Tollarp, vid j_{årnvågsstationen} 38 Yngsjo stårkelsefabrik 82

Sydvästslätten (Landformkartans olika omraden I—9b).1—9b).

1. Vejbystrand vid Skålderviken 42 4 km NO om Angelholm 124 Flyget, Ljungby 21 IV2 km Nom Kvidinge 32 Kattarp, j_{årnvågsstationen} 32

2. 1 km S om Brunnby kyrka 8
Ingelstråde, 5 km OSO om Hoganås 19

3. Kållstorp gård, 4 km NNO om Svalov 4
Eslov, våstra delen ..'. 43
Loberod, 14 km SO om Eslov 60

4. Tomelilla NV om jårnvågsstationen 18
2V2k.nl N om Viks fisklåge 55

5. Våmbs tegelbruk iy2 km S om Våmbsjon 54
Veberod 50 -h

6. Ven, NV fyren 84 6 km N om Landskrona A 5 Marieholm, j årnvågsstationen £5 Klosterången, 11 km NO om Lund 18 Lund, lasarettet 8A Staffanstorp, j_{årnvågsstationen} 87

7. Malmo, Allmånna sjukhuset 10 Vellinge vid kyrkan 5 Falsterbo fyr 30 Anderslov, torget 39 Tullstorp, vid kyrkan 60 Skivarp, sockerfabriken 80

8. Kabusa, 5 km o om Ystad 61
Hagestad by SO om Loderup 3

9a. Eksholms gård 4 km NO om Svedala (Malmo Vattenverk) 124 Borringe jårnvågsstation 104 Nåsbyholm, j_{årnvågsstationen} 107

9b. Asmåsa gård, 12 y 2y2 km V om Tomelilla 35
Sovestads by, 8 km N om Ystad 50
Ystad, våstra delen 18

Den huvudsakliga källan äro uppgifter från Sveriges geologiska Undersöknings borrarkiv, dessutom uppgifter från litteraturen (E. Erdmann m. fl.). Jag tacker fil. lie. Erik Möhren för lämnade uppgifter från S. G. U. arkiv.

UR LITTERATUREN

Ahlmann, H. W.son, Mekanische Verwitterung und Abrasion an der
Grundgebirgsküste des nordwestlichen Schonen. Bull. Geol. Inst..,
Uppsala. Vol. XIII:2. Uppsala 1916.

Arrhenius, 0., Fosfathalten i skånska jorder. S. G. U. Ser. C. N:o 383.
Stockholm 1934.

Arrhenius, 0., Karta over markreaktionen hos skånska jordar. S. G. U.
Ser. C. Nr. 500. Stockholm 1948.

Arrhenius, 0., Skördar i södra Sverige. Socker. Handlingar 1945. No. 10.
Malmö. 1945.

Behrens, Sven, Kullaberg och Hallands Väderö, Geomorfologiska studier.
S. G. Å. 1949.

Behrens, Sven, Morfometriska, morfogenetiska och tektoniska studier av
de nordvastskånska urbergsåsarna, sarskilt Kullaberg, med bilaga.
Ak. avh. Lund 1953. (Utmärkta kartor).

Bergdahl, Arvid, Israndbildningar i östra Syd- och Mellansverige med
särskild hänsyn till åsarna. Ak. avh. Lund 1953.

Bergsten, Karl Erik, Forsakar. En morfologisk detaljstudie i östra Skåne.
S. G. Å. 1942.

Bergsten, Karl Erik, Skånes klimat, temperatur- och fuktighetsforhållanden.
S. G. Å. 1945.

Bergsten, Karl Erik, se Nelson, Helge.

Bjerning, Lars, Skånes jord- och stenindustri. Ak. avh. Lund 1947.

Ekström, Gunnar, Svalövs geologi. Sveriges Utsädesförenings tidskrift
1933.

Ekström, Gunnar, Agrogeologiska undersökningar vid Svalöv. S. G. U.
Ser. C. N:o 380. Stockholm 1934.

Ekström, Gunnar, Skånes åkerområden. Socker, Handlingar 1950 No. 6.
Malmö 1950.

Erdmann, Edvard, De skånska stenkolsfälten och deras tillgodogörande.
xMed atlas. S. G. U. Ser. Ca. N:o 6. Stockholm 1911—1915.

Hadding, Assar, Tektoniska och petrografiska undersökningar inom Fennoskandias
södra randzon. I. Rostånga faltet. Lund. 1923.

Linnermark, Nils, Den skånska jorden och kulturlandskapet. Studier inom
det ekonoraiska kartbladet Trollenäs. S. G. Å. 1945.

Lägnert, Folke, Den skånska veteodlingens geografi. Några synpunkter.
S. G. Å. 1945.

Möhren, Erik, Eslövtraktens geologiska byggnad och utveckling. Eslövs
sparbanks rainneskrift 1941.

Möhren, Erik, Kullabygdens geologiska byggnad och utveckling. Kullens
sparbanks jubileumsbok 1948.

Nelson, Helge, Skåne, en geografisk skiss. I "Skåne. Svenska Turistforeningens
resehandbok". 6 uppl. Stockholm 1951.

Nelson, Helge, Skånes jordbruk, en orientering. S. G. Å. 1945

Nelson, Helge och Richter, Herman, Geografdagarna i Lund 1935. Skånes
landformer. Exkursioner. Lund 1935.

Nelson, Helge, och Bergsten, Karl Erik, Exkursioner på skånska sydvästslätten.
Meddelanden från Geografilärarnas forening. N:o 10, Lund
1941.

Nathorst, A. G., Till frågan om de skånska dislokationernas alder. G. F. F.
1887.

Osvald, Hugo, Södra Sveriges mosstyper. S. G. Å. 1930.

Persson, Malte, Morfologiska studier inom nordöstra Skånes sjoområde.
S. G. Å. 1932.

von Post, Lennart, Medel och mål i skånsk torvmosseforskning. S. G. Å.
1926.

Richter, Herman, Studier över den yttre strandzonens dynamik och morfologi
inom södra Östersjöns flack-kust. S. G. Å. 1934 och 1936.

Richter, Herman, se Nelson, Helge.

Troedsson, Gustaf, Om Höörs sandsten. G. F. F. 1940.

Troedsson, Gustaf, Berggrunden inom Hälsingborgs stad. G. F. F. 1947.

Wallen, Carl Christian, Klimatstudier i svenska sockerbetsdistrikt med
hänsyn till Skåne. Socker. Handingar 1945 No. 10. Malmö 1945.

Wallen, Carl Christian, Studier av Skånes nederbördsklimat. Statens met.hydrogr.
anstalt, Medd. Ser. Uppsatser nr. 50, 1945.

Wennberg, Gunnar, Differentialrörelser i inlandsisen. Sista istiden i Danmark,
Skåne och Östersjön*(med bilaga) Ak. avh. Lund 1949.

Ågren, Gustaf, Skånes jordbruksområden. S. G. Å. 1926.

Ågren, Gustaf, De naturliga förutsättningarna för Skånes jordbruk. En
bok om Skåne, del 11, Malmö 1934.

Förkortningar. G'. F. F. = Geologiska foreningens förhandlingar. S. G. U.
= Sveriges geologiska undersökning. S. G. Å. — Svensk geografisk
årsbok.