Söderman, G.: Södra Finlands blocksänkor. Geografisk Tidsskrift,
82, 77-81, November 1. 1982.

Map analysis and field inventory show that there are about 20000 boulder depressions in Finland south of 64°N. The features are most common in blocky till areas close to fracture zones in the bedrock. The depressions range in altitude from above the highest shore-line down to 25-30 m above present sea-level. They are youngest in the NW part. Some depressions show surface patterns.

Guy Söderman, fil. dr. Geogr. Institutionen, Helsingfors Universitet,
Finland.

Blocksänkor (boulder depressions) har i Norden uppfattats som frostmarksformer karakteriserade av en vertikal materialsortering (Högbom 1905, G. Lundqvist 1957, J. Lundqvist 1962). Däremot omnämns dessa former inte i Kartes regionalverk på periglacialformer (1979). Han foreslår, att flera sänkor antagligen är skelett av glaciala/glacifluviala former, som kvarblir efter en kraftig ursköljning och tillhörande borttransport av finmaterialet (1980).

Blocksänkor är kända från Finland sedan 1950- och 1960-talen även om blockkoncentrationer av denna typ omnämnt utan genetisk tolkning i ett antal beskrivningar av kvartärgeologiska kartor. Virkkala (1962) var den forstå som förklarade formerna vara resultat av blockuppfrysning av grova komponenter i morän. Sedermera har Aartolahti (1969) gjort endetaljerad regional undersökning over blocksänkor i södra Finland.

INVENTERINGSMETOD

En av punkterna i det pågående programmet gallande en inventering av södra Finlands periglacialmorfologi, soder om 64°N, har varit att klarlägga blocksänkornas utbredning. Grundkartor i skalan 1:20000 har visat sig oumbärliga vid inventeringen: på dessa har blocksänkor illustrerats som koncentrationer av block i fuktiga dälder, sänkor, vid utkanterna av myrar och små sjöar (cf. Aartolahti 1969). Dessa har i forstå hånd urskiljts från övriga typer av blockmarker (cf. Aartolahti 1971). Under åren 1979-82 har en stor del av de karttolkade sänkorna kollats i fait, varvid speciellt avvikande topografiska lokaler studerats. I månget fall har sänkorna markerats som säkert tolkade om de motsvarar de topografiska

kriterier som konstaterats i fält - fältkontroll har visat
att kartanalys är rätt säker, ca 95% av karttolkningen har
mntsvarflt äkta hlnrlcsänknr

MORFOLOGI

De minsta sänkor som illustrerats på kartor har en diameter inemot 40-50 m. I naturen omges dessa mindre sänkor oftast av ett antal mindre och en gradvis overgang till blockgropar är uppenbar. Den täckning som illustrerats på kartorna motsvarar vanligen enbart % av den totala. Normalt ai sänkorna något större, ca. 50-200 m långa, och ligger koncentrerade inom ett rätt begränsat område, mer sällan bildar de sammanhängande större komplex. De största enskilda sänkorna kan ha en yta på 10-20 ha, medan sammanhängande komplex kan uppvisa en täckningsgrad överstigande l Irm2

Ytmaterialets grovlek återspeglar oftast sänkans djup. De
största diupen som i fält konstaterats ligger mellan 2.5-3 m

Blocksänkor av mindre vanlig typ forekommer spritt inorr
undersökninesomradet:

- små sänkor kan besitta en perifer ytsortering med de
erövre komponenterna i utkanter

- sänkor med välrundade komponenter forekommer inorr
slacifluviala kames-områder

- sänkor som anpassar sig till topografin av sluttningar kar
variera till utseende: ofta forekommer långstrackta sankoi

som åtfoljer kartans konturer, mer sällan löper de nedför
sluttninear eller är terrasslikt uppbyggda

- sänkor med antydning av sekundär anrikning i form av
nedatsträvande blockströmmar är sällsynta

UTBREDNING

I runt 20000 enskilda sänkor med en total täckning på 25-3C km² har paträffats inom området (fig. 1). Utbredningsbilder visar att sänkorna forekommer mycket utspridda. De saknas eller är mycket sällsynta inom vissa delar:

- utmed kusterna, som karakteriseras av tjocka postglaciala
leravlagringai

- i Syd-Österbottens sandiga motrakter, var ytan karakte

riseras av littorala och vittringsmorän-liknande sediment
- i omraden med en aktiv isfront under recessionen, dvs.

drumlinsvärmar

Stora omraden med frekventa blocksänkor forekommer i samband med bergrundens tektoniska linjer. Brottdalar ocY vittringsdalar, vilka löpa i rät vinkel i forhållande till isfram ryckring eller recessionsriktningen har influerat omkringlig gande sediment (plockning och ablation) som uppvisa en hög blockhalt. Specieilt vid korsningen av tektoniska linjer fore kommer stora blocksänkor.

Utbredningsbilden visar emellertid att sänkorna inte di
rekt korrelerar med en speciell bergrundstyp; endast en räti
insignifikant korrelation med granitområden har lokalt kun

nå konstateras. Inom dessa omraden år blocksånkans material huvudsakligen monomikt och blockmångden forefaller overskrida den mångd som kan våntas ha funnits i det lokala moråntåcket. Dylika sånkor kan ha en andel preglacialt material insorterat: frostsprångda block som bevarats i bergrundens fickor från exaration och senare overlagrats av ett relativt tunt morantåcke. Litologins betydelse for blocksånkorna ses mest i materialet grovlek, orienterade bergsarter tenderar bilda mindre komponenter varfor den lokala morånen i skiiicromradcn har mindre biock, som sedermera atcrspeglas i blocksankans ytmaterial.

ALDER

Blocksånkornas alder kan bara tentativt bestammas. En viss
maximal alder erhålls om forekomsterna relateras till forna
strandlinjer. Detta forutsåtter premisser om att sånkor inte
utbildas under is eller på djupt vatten. Fig. 2-5 utvisar hur
blocksånkorna i fyra delområden forhaller sig till forna
strandlinjer. Den generella trenden år att i SE-NW riktining
blir sånkorna yngre:
- i SE framfor Salpausselkålinjen ligger de huvudsakligen
på nivåer mellan 8111 och YI (max alder ca 10200-10000
år) (fig. 2)
- I Saimen området med tillhorande Salpausselkåryggar
ligger de utspridda på nivåer från over den hogsta strand

- linjen till den lägsta issjöstrandlinjen (max. alder ca
10700-10000 år) (fig. 3)

- i området mellan sjöarna Saimen och Päijänne förekommer
de mest frekvent på nivåer mellan yngre Yoldiastränder
och Ancylus-stränder (fig. 4.)

- i NW mellan Suomenselkä vattendelare och den österbottniska
kusten huvudsakligen under Ancylus-nivån (fig.
5).

Jämför man dessa data med Aartolahti's (1969) kan det
konstateras att forekomsten i stort motsvarar en funktion av
den tilltagande landytan under postglacial tid.

Det österbottniska delområdets sänkor är speciellt intressanta, eftersom en stor del forekommer på nivåer mellan LI-LI 11, vilka tidsmässigt motsvara ungefar det postglaciala klimatiska optimet. De lägst belägna sänkorna vid kusten kan inte enligt denna dateringsmetod vara mycket aldre an ca 2500-3000 år. Troligtvis utbildades de sänkor som ligger mellan LI-LIII samtida med dessa senare utvecklade sänkor. Tidsmässigt forefaller en bildningsperiod under Subboreal/ Subatlantisk tid vara mer acceptabel. De facto, är vegetationen i dessa högre belägna sänkor mycket outvecklad: mossor saknas helt, lavtäcket är huvudsakligen sammansatt av centimeterstora epipetriska lavthalli, som delvis partiellt kan saknas i sänkan.

De österbottniska blocksänkornas vegetationstäcke är således mycket avvikande från detsamma i de centrala och sydliga-östliga delarna av undersokningsområdet, var sänkorna bar en tydligt fossil prägel. Vegetationen är emellertid inte avgörande foren sänkas eventuella alder: en hög grundvattensnivå under en viss period kan effektivt decimera vegetationen varvid sänkan senare kan förefalla mer recent an den i själva verket är. Att observera är dock att det forekommer blocksänkor som ligger under transgressionsnivåerna av de stora sjöarna (Päijänne och Saimen). Dessa sänkorkan ha utvecklats först efter avtappningen av sjöarna via nuvarande dräneringsmönster, dvs. efter ca 6100-5500 år sedan. En postatlantisk utveckling forefaller vara trolig även i dessa fall. Dessa subrecenta blocksänkor har även sämre utvecklad vegetation.

Med tanke på ovannämnda eventuellt rätt kraftiga utveckling av blocksänkor under postatlantisk tid kan man fragå sig om inte åtminstone en del av de s.k. fossila sänkorna avenar yngre an deras maximala alder. Har dessa former bildats kontinuerligt under postglacial tid med eventuellt avbrott under det klimatiska optimet? Har outvecklade sänkor genomgått en reaktiveringsfas senare som lett till deras fullbildande först under subrecent tid? Tyvärr kan dessa frågor inte besvaras i detta skede. Däremot finns det vissa indicier på att en del av blocksänkorna utvecklats rätt tidigt: - blocksänkor forekommer på en del öar i de större sjöarna,

vilket innebär att en utbredd arkipelag, som dominerade
under tidig postglacial tid inom undersokningsområdet,
inte utgjort något potentiell! hinder for utvecklingen

- i vissa blocksänkor i Nordkarelen har sekundart avlagrad
täcksand konstaterats i ostört skick i de nedre delarna av

skärningar. Denna täcksand deponerades antagligen rätt
nära den retirerande isranden, och antyder om att dessa
sänkor utvecklades i en periglacial miljö.

RELATION TILL ÖVRIGA FROSTMARKSSTRUKTURER

I samband med fältarbetet har även vikt lagts vid studiet av
övriga frostmarksformer associerade med sänkorna. Hittills
har följande strukturer noterats:

Jordöar av osorterat utseende, med celler av ca 5-6 m diameter. Dessa kan vara geliturbationsformer, även omen partieli uppfrysning av sänkan med tillhörande residuala moränplattor inte helt kan uteslutas i tolkningen. Formerna forekommer i såval fossila som subrecenta sänkor.

Stenpolygoner bildande nat med celler av 2-4 m storlek har påtraffats sporadiskt vid utkanterna av blocksänkor. Polygonerna bar ofta samma fossila prägel som sänkan. Sällsamt har polygoner med vattenfyllda vegetationslösa hörn påtraffats.

Deformerade nat av eventuella stenringar eller -polygoner kan skönjas i vissa sänkors ytskikt. De gemensamma hörnen bildar nedsänkta gropar i sänkan på jämna intervall och en ytsortering med svaga polygonsidor kan urskönjas på ytan. Strukturemager intryck av att det på lokalen först utbildats strukturmark, men att fortsatt blockuppfrysning deformerat dessa former vid fullbildning av sänkan. Deformerade natstrukturer forekommer i såval fossila som subrecenta sänkor.

Stenöar (debris island) med tydligt utvecklad perifer sortering på ytan och en skorstensliknande genomträngningsstruktur i genomskärning, som antyder om uppumpning av underliggande material, är de vanligaste strukturformerna i blocksänkor. Ytan kan bära en tydligt fossil prägel som på intet satt skiljer sig från sankans, eller kan vara av mer recentare natur. Tydligt recenta stenöar är dock sällsynta.

Block revir är cirkulära former med en yttre blockvall i vilken blocken vanligen är diagonalt kantställda. Centrum upptas av ett exceptionellt stort centralt block omgivet på alia sidor av mindre stenkomponenter. Dessa former har troligen utbildats så, att det centrala blocket uppfrusit i snabbare takt an sin omgivning varvid det pressat omkringliggande block till en perifer vall. Osorterat material som legat på blocket har sedermera rasat och sorterats genom avsmältning av sno eller frost.

Kollapsringar är cirkulära former påminnande om blockrevir men med gropartat centrum. Detta kan ha radialt sorterade mindre block, finmaterialfyllning (grus-mjäla) eller vara tomt. Kollapsringarna har en diameter på ca. 0.5-1.5 m och saknar tydlig penetrationsstruktur på djupet i motsats till blockrevir och stenöar. Genesen av dessa former är oklarlagd: en usköljning av finmaterial från stenringar, dödisrelikter eller kollaps av iskaka i eventuell minipingo kan komma i fragå. Formens struktur antyder dock rätt tydligt om kollaps av något slag.

RECENT FROSTAKTIVITET

Under recent tid påverkas blocksänkornas ytskikt av frostfenomen. Observationer gjorda under vårperioden antyder om att sänkorna blir snöfria avsevärt tidigare an omkringliggande terräng, då temperaturskillnaderna ännu är påtagliga. Resultat av detta står att finna oftast i frostsprängda block på ytan av sänkan. Enligt lokal befolkning hör man ibland om våren, »dynamitknallar« från sänkorna. Även fynd av recenta genomträngningsstrukturer (debris islands) antyda om frostaktivitet som verkar på mer an l m:s djup i vissa delar av området. Det forefaller dessutom som om vissa sankor inom det NW hornet av området fortfarande är aktiva i dag: noggranna mätningar om ytförskjutningar mm. i dessa sankor har ännu inte utförts. Eventuellt foreligger det en zonering av frostaktiviteten i blocksänkorna i recent tid, som ej an har studerats i detalj.

SAMMANDRAG

Blocksänkor är frostmarksformer med en huvudsakligen vertikal sortering som ett resultat av differentiell uppfrysning av blockrikt utgångsmaterial. De framställer inga klimatiska kriteria om utbildningstid och -förhallanden. Däremot hör de till omraden med säsongbetonad frostaktivitet, och om ej inskränkta till nedisade omraden, trots typiska for dessa. Blocksänkorna är den mest utbredda och största frostmarksform inom den fennoskandiska skogsregionen i dag.

SUMMARY Boulder depressions in southern Finland

Boulder depressions are in Nordic areas considered frost phenomena. Recent inventory of the periglacial morphology of southern Finland has dealt with the distribution, morphology, age and recent activity of these vertically sorted block concentrations too. Map analysis have facilitated the search for them, and field checking have been made during three years. About 20000 separate clusters of depressions, amounting to a total of 25-30 km² cover, have been discerned (fig. 1). The morphology of the depressions vary depending upon the local topography - most commonly they occur in ablation terrain, where the upfreeze of larger components have taken place from depth less than 3 m. A part of the monomict depressions may contain preglacial frost-weathered material. Depressions lack, or are scarce, along the coasts covered by postglacial sediments, in sandy tracts of Ostrobothnia and in areas of drumloid topography; they are most frequent close to fracture zones of the bedrock, which have influenced the glacial depositional regime.

The age of the boulder depressions can only tentatively be estimated on basis of shore-line displacements. Comparisons between four subareas (fig. 2) show that the features are oldest in SE Finland and that their age decrease towards NW, as a result of postglacial land-uplift. The youngest ones, in Ostrobothnia cannot be more than 2500-3000 years old. Fresh, vegetationfree, depressions occur at higher levels in Ostrobothnia too; these, and a few depressions below the lacustrine transgression levels in central Finland, are probably post-Atlantic in age.

Surficial parts of depressions often show patterning: soil islands, debris islands, sorted polygons and circular features of collapsenature. Recent activity is observed in frost-cleaving of surface components, fresh cryoturbation structures and partial rejuvenation of depression.

LITERATUR

Aartolahti, T. 1969. On patterned ground in southern Finland. Annales
Academiae Scientiarum Fennicae A 111 104, 1-30.

Aartolahti, T. 1971. Etela-Suomen louhikoista. Terra 83:2, 74-80.

Hogbum, A. G. 1905. Om s.k. »jåslera« och om villkoren for dess
bildning. Geologiska Foreningen i Stockholm Forhandlingar 27.

Karte, J. 1979. Raumliche Abgrenzung und regionale Differenzierung
des Periglaziars. Bochumer Geographische Arbeiten 35, 1-211.

Karte, J. 1980. Rezente, subrezente und fossile Periglaziårerscheinungen
irn nordiichen Fennoskandicn. Zeitschrift fur Geomorphologic,
N.F. 24:4, 448-467.

Lundqvist, G. 1951. Blocksankor och några andra frostfenomen.
Geologiska Foreningen i Stockholm Forhandlingar 73:3, 504-51 1.

Lundqvist, J. 1962. Patterned ground and related frostphenomena
in Sweden. Sveriges Geologiska Undersokning C. 583.

Virkkala, K. 1962. Geological map of Finland, sheet Tampere. Explanation
to the map of superficial deposits. Geological Survey of
Finland.