Malmström, B. og Palmer, O.: Lösmaterialackumulationer i blockhaven
på Varangerhalvön i Nordnorge - en problemdiskussion.
Geografisk Tidsskrift 82: 82-87, Lund, 15. november 1982.

A type of mounds consisting of unconsolidated deposits mainly situated in blockfields is presented. Comparisons are made with pingo-like remnants in northern Scandinavia described by other authors.

Bo Malmström, fil. kand., Owe Palmer, fil. kand. Naturgeografiska
institutionen, Lunds universitet, Sölvegatan 13, S-223 62 Lund, Sverige.

I samband med flygbildstolkning och fältarbeten inom Varangerhalvön i norjdöstligaste Norge (fig. l) för framställning av en geomorfologisk karta, har ett stort antal losmaterialackumulationer (fig. 2) karterats.

Varangerhalvöns totala yta utgöres till en dryg fjärdedel av i huvudsak alloktont bildade blockhav. Huvuddelen av lösmaterialformerna uppträder inom dessa. Liknande former från andra delar av norra Skandinavien har beskrivits och jämförts med rester av pingo/pingoliknande bildningar (Svensson 1964, Seppälä 1972 och Rapp & Rudberg I960). I dessa fall ligger dock inte formerna inom blockhav. De inom Varangerhalvön belägna lösmaterialformernas genes är inte klargjord, men de former, som har ligger utanför blockhaven har omnämnts av Rosendahl (1931, s. 500-501) och Sollid et al. (1973, s. 267-268). Här kommer formerna att översiktligt presenteras och deras genes att beröras ur periglacial synvinkel. Formerna har tidigare beskrivits av Svensson (Svensson 1971). Han tolkar dem dels som ytor under uppbyggnad genomaekumulation av vindtransporterat material och dels som rester av lokala ackumulationer av glacialt eller glacifluvialt Ursprung.

Varangerhalvön (fig. 1) är belägen på 70°-71° nordlig bredd och delas klimatologiskt i två ungefär jämnstora klimatregioner av en NW-SE-lig linje. Nordost om gränsen förhärskar ett tundraklimat (ET-klimat enligt Koppens klimatklassificering) och sydväst om gränsen ett kalltempererat fuktigt klimat (D-klimat enligt Koppen).

Delar av halvön ligger enligt Péwé's indelning (Péwé
1969, s. 5) delvis inom zonen med diskontinuerlig permafrost
(fig. 3).

Halvöns största utsträckning i W-E ar ca 110 km och i N-S ca 80 km. Av den totala ytan utgöres ca 2% av berg i dagen, ca 29% av blockhav och resterande ca 70% av lösa avlagringar, i huvudsak morän.

Morfologiskt är halvön en lågfjallsplatå (ca 300-500 m ö.h.) med mer eller mindre branta fallzoner ner mot havsytan. Högsta punkten är 724 m ö.h. Berggrundsgeologiskt består området av sedimentara, i huvudsak senprekambriska bergarter, vilka i stort utgöres av kvartsiter, kvartsitiska sandstenar, sandstenar, skiffrar och tilliter (Siedlecki 1980).

Blockhaven är i huvudsak alloktont bildade och under en dryg meter mäktig blockkappa återfinns hart packad morän av varierande mäktighet. De autoktont bildade blockhaven utgör en liten andel av den totala blockhavsytan och terfinns främst i krönlägen. Blockhaven kan vidare indelas efter lavbeklädnad. Över större sammanhängande ytor, företrädesvis i krönlägen, uppvisar blocken ingen eller liten lavbeklädnad. Inom andra större sammanhängande blockhavsytor är lavbeklädnaden i det närmaste total (Helldén et al. 1979).

Varangerhalvön bor under Weichsel ha varit helt tackt av
is och de lösa jordlagren, förutom blockhaven, utgöres till
störstadelen av morän av varierande mäktighet.

Med utgångspunkt från Varangerhavlöns läge i forhållande till kända israndlinjer (Marthinussen 1960, s. 416-421, Sollid et al. 1973, s. 299-305, Marthinussen 1974, s. 149-155) finns det anledning att utgå ifrån att delar av Varangerhalvon varit tidigt framsmälta och utsatta för periglaciala processer under langre tid.

Blockhaven har kartlagts med hjalp av satellitbilder (Helldén et al. 1979), flygbilder och fältarbeten. Lösmaterialackumulationerna har kartlagts med hjalp av flygbilder i de ungefärliga bildskalorna 1:15 000 -1:60 000 och fältarbeten.

Sammanlagt har 810 lösmaterialackumulationer karterats.
Ambitionen har varit att inventera samtliga former,
men beroende på bl.a. bildskalor och identifieringssvårigheter
utanfor blockhaven kan former ha missats varför siffran
810 är en minimisiffra.

Kullarna har bl.a. inventerats med avseende på utbredning, höjdläge, läge i respektive utanfor blockhav, läge i lavrika respektive lavfattiga blockhav, topografiskt läge, dvs om de ligger i dalbotten-, krön- eller dalsideläge, lutning och exponering hos dalsidelägena samt avstånd till närmaste ytvattenförekomst.

Huvuddelen av observationerna ar gjorda på den nordliga
halvan av Varangerhalvon. Kullarna ligger svärmvis vilket
illustreras av figur 6.

Av tabell l framgår att nästan hälften av formerna terfinnes i höjdintervallet 401-500 m ö.h. och att over % terfinnes i höjdintervallet 301-500 m o._h. Endast några enstaka procent av observationerna finns i höjdintervallet 0-200 m ö.h.

Göres istället indelning med hansyn till läge i respektive utanfor blockhav, visar tabell 2 att drygt 4/5 av observationerna är gjorda inom blockhaven. Ser man till fördelningen inom blockhaven framgår av samma tabell att över hälften av totala antalet observationer faller inom blockhav med ingen eller ringa lavbeklädnad.

Formernas topografiska läge, dvs om de ligger i dalbotten-, krön- eller dalsideläge, i förhallande till höjdläge, belägenhet i respektive utanför blockhav och läge i lavrika respektive lavfattiga blockhav framgår av figur 4. Dalbottenobservationerna utgör några procent. Utanför blockhaven är en dryg femtedel dalbottenobservationer medan de utgör en betydligt mindre del inom blockhaven. Någon skillnad i antalet observationer i blockhav med respektive utan lav marks ej. När det galler antalet observationer i krönläge förblir dessa relativt konstanta, ca 5%, på olika nivåer med undantag av den högsta, 501-600 m ö.h. Delta senare förhallande speglas även vid jämförelse mellan icke blockhav och blockhav. Någon markant skillnad vid jämförelser mellan olika blockhavstyper forekommer ej. Den ojämförligt största gruppen utgöres av observationer i dalsidor och utgör mera an 4/5 av totala antalet. Stupningsvinklarna är genomgående relativt flacka ca 3°. För dalsidornas exponering är samtliga riktningar representerade, dock med en västlig underrepresentation (fig. 5).

De aktuella hydrologiska forhållandena i anslutning till lösmaterialackumulationerna har beaktats på så satt att avståndet till närmaste ytvattenförekomst har uppmätts. När det galler dessa avstånd på olika hojdnivåer, framgår klart

av tabell 3 att avstånden ökar med höjden. Detta förhallande återspeglas även av tabell 4 vid jämförelser mellan blockhav/icke blockhav respektive mellan de två blockhavstyperna.

Morfologiskt utgör kullarna en heterogen grupp. Genomgående är att de i huvudsak är cirkel- eller nästan cirkelrunda. De ytmässigt största formerna kan uppnå en diameter på 250 m. De är i allmänhet flacka med en höjd på några meter. Polygonmonster forekommer ofta på dem.

Kullar med mindre diameter är vanligare. De har i allmänhet en diameter på 100-150 m och en höjd på 5-10 m. Ett typexempel finns i de centrala delarna av figur 6 och en representativ tvärprofil framgår av figur 7, som även visar ett 4 m djupt provschakt. Jordarten i detta schakt är en strukturlös hart packad morän.

En ytterligare mindre typ av kullar representeras av figur 8. Diametern varierar mellan några enstaka och några tiotals meter och höjden uppår till någon eller några meter. Denna och den forrå typen omges ofta av en ringvallsliknande bildning. Av provschaktet i samma figur (fig. 8). framgår tydliga strukturer. Delar av materialet är sorterat.

Slutligen finns det ringformade icke topografiskt markerade ringar. Dessa återfinnes i övra delen av figur 6. Själva ringen består av finare material och har en diameter av 5-50 m. Observationer av ringar har inte gjorts utanför blockhaven. Detta utesluter inte helt att de existerar utan det kan betyda att de är svarupptäckta genom avsaknad av topografisk markering.

Observationer av former liknande de ovan beskrivna, har i norra Skandinavien gjorts av flera författare. Från några lokaler i ett område S om Laksefjord i Nordnorge finns liknande bildningar beskrivna av Svensson (1964) under rubriken »Traces of pingo-like frost mounds«. Ett av dessa omraden, Stuorraskai'di (fig. 1), har valts som jämförelseområde. Kullarna framträder centralt i figur 9. De har en diameter som understiger 100 m och en största höjd på drygt 5 m. Tre av dem har en central depression och den sydligaste är genomsatt av ett polygonmonster. Ett schakt i den senare (fig. 10) till ett djup av 2,5 m uppvisar en hårt packad strukturlös morän.

Från Peltojarvi-området i Nordfinland (fig. 1) beskrives pingo-liknande bildningar (Seppälä 1972). Formerna består av ryggar, som är halvcirkulära till cirkulära eller avlånga. Höjden varierar mellan 0,5-4,5 m. De cirkulära har en diameter på 30-150 m. Materialet i ringarna består av sandig morän med block. Formerna tolkas som lämningar av kollapsade pingos.

I Rakaslako-området (fig. 1) NW Abisko i Nordsverige har Rapp och Rudberg (1960, s. 150) observerat små sjöar med omgivande ringvallar med sprickor. Sjöarna är cirkulära eller elliptiska och är 10-20 m stora (fig. 11). I området finns även mindre kullar, som visat sig innehålla segregationsis (äug.-82) Formerna i området ar resultat av pågående processer.

Vid jämförelser mellan Stuorraskai'di och Varangerhalvön, består likheten mellan kullarna delvis av det topografiska läget, formen och storleken på de enskilda kullarna. Kullarna på Stuorraskai'di har dock en central depression vars motsvarighet i stort saknas inom Varangerhalvön. Vidare är Stuorraskai'diområdets kullar belägna utanför blockhav.

Formerna inom Peltojarviområdet består av ringformade
ryggar. Sådana former har inte observerats inom Varangerhalvön.

Rakaslako-områdets former innehåller is och är helt klart ett resultat av aktiva processer. I inget av fallen på Varangerhavlön har is kunnat konstateras vid gravning ner till ett djup av drygt 4 m.

Formerna i Stuorraskai'di- och Peltojärvi-omradet är av
respektive författare tolkade som resultat av processer bundnå
till permafrost. Formerna är fossila.

Ovanstående tolkningar kan vara svåra att överföra till Varangerhalvön. Med iakttagande av observerade topografiska och hydrologiska lägen, exponering och inre uppbyggnad är det omöjligt att finna en gemensam genes. De former inom Varangerhalvön, som bäst överensstämmer med de av ovan nämnda författare beskrivna, är de icke topografiskt markerade ringarna, och för många individer inom denna grupp torde en periglacial genes vara mest närliggande. För en ingaende diskusion av formernas genes, behovs en ytterligare differentiering av materialet. Arbete med detta och med en noggrann analys av ett större material pågår och komner att presenteras av författarna.

SUMMARY

Accumulations of unconsolidated deposits on the Varanger peninsula,
northern Norway - discussion of a problem.

Summary: A type of mounds consisting of unconsolidated deposits mainly situated in blockfields is presented. The size of the mounds varies from 250 m in diameter and 10m in height to nol topographically marked rings of finer material in the blockfields. Of 810 the great majority are clustered in swarms in the blockfields on flat to gently sloping ground. Their interior varies from till to stratified sorted deposits. No traces of recent permafrost have been found in them. They are earlier discussed by Svensson (1971)

For comparison are mentioned pingo-like frost mounds south of the Laksefjord, Finnmark, Norway, pingo-like remnants, south of Peltojärvi, Finnish Lapland, and collapsed pingos, west of Björkliden, Swedish Lapland, described by H. Svensson, M. Seppälä and A. Rapp & S. Rudberg. The mounds on the Varanger peninsula are not quite identical with the above mentioned and form no homogeneous group with a common origin.

LITTERATUR

Helldén, U., Malmström, B. and Palmer, O. 1979. Evaluation of Landsat data for geographical applications: A survey of an arctic/subarctic mountain area, Varanger Peninsula, northern Norway. Norsk geogr. Tidskr. 2/79, 57-70.

Marthinussen, M. 1960. Coast- and fjordarea of Finnmark. With
remarks on some other districts. Pp 416-434 i Holtedahl, O. (ed.)
Geology of Norway. Norg. geol. Unders. 208, 1-540.

Marthinussen, M. 1974. Contributions to the Quarternary Geology
of North-easternmost Norway and the Closely Adjoining Territories.
Norg. geol. Unders. 208. 1-157.

Péwé, T. L. 1969. The periglacial environment. Pp 1-9 i Péwé, T. L.
(ed.) The periglacial environment. Past and present. Montreal,
McGill-Queens Univ. Press.

Rosendahl, H. 1931. Bidrag til Varangernesets geologi. Norsk geol.
Tidsskr. 12, 487-506.

Rapp, A. and Rudberg, S. \ 960. Recent periglacial phenomena in
Sweden. Biul. Perygl. Nr. 8, 143-154.

Seppälä M. 1972. Pingo-like remnants in the Peltojarvi area of
Finnish Lapland. Geogr. Ann. 54 A, 1, 38-45.

Siedlecki, S. 1980. Geologisk kart over Norge, berggrunnskart
Vadsö-M. 1:250000. Norg. geol. Unders.

Sollid, J. L., Andersen, S., Hamre, N., Kjeldsen, O., Salvigsen, O.,
Sturöd, S., Tveitå, T. and Wilhelmsen, A. 1973. Deglaciation of
Finnmark, north Norway. Norsk geogr. Tidsskr. 1-325.

4/73,
Svensson, H. 1964. Traces of pingo-like frost mounds. Svensk geogr.
Årsb. 40, 93-106.

Svensson, H. 1971. Några drag i Varangerhalvöns geomorfologi i
belysning av nya flygfotografier. Svensk geogr. Årsb. 47, 7-28.