Rudberg, Sten: Dalbildning i den arktiska klimatzonen. Geografisk
Tidsskrift, Bd. 82, 30-36, november 9. 1982.

The Arctic permafrost zone is thought to be favourable for erosion of fluvial valleys, and three, once glaciated Arctic areas give good examples. All have sedimentary rocks. In adjacent granite and gneiss areas such valleys are rare, and glacial sculpture dominates. It is also found that all sites with young valleys are sides of trough valleys, fiords and sounds — a parallel to V-shaped valleys of once glaciated mountains. The reason is lowering of the local base level. All Arctic areas with young fluvial valleys also had a strong postglacial uplift.

Sten Rudberg, professor, fil.dr., Göteborgs Universitet, Naturegografiska
institutionen, Dicksonsgatan 4, S-412 56 Göteborg, Sverige.

PROBLEMFORMULERING

Dalbildning i den arktiska klimatzonen utgjorde temat för ett foredrag av mig vid ett periglacialsymposium i Båstad september 1982. Det upprepades i en något utförligare variant vid ett annat periglacialsymposium i Göttingen oktober 1982. I båda fallen föranledde foredraget en berikande diskussion. De framlagda synpunkterna redovisas i uppsatsform, ett från vardera symposiet, men i något olika form och självfallet endast med en mindre del av det bildmaterial som nyttjades under symposiet.

En naturlig utgångspunkt utgjorde i båda fallen Budels välbekanta idé om en klimatmorfologisk zon på höga latituder med intensivare dalbildning an i andra zoner (Zone der exzessiven Talbildung). Ideerna har redovisats i många sammanhang (bl a 1963, 1969, 1981). I den ifrågavarande klimatzonen har vattendragen större förmaga till djuperosion an i andra klimatbälten. Orsaken är isbildning under marknivå i dalgångarnas berggrundsbotten och lösmateriallager inom de overstå delarna av permafrostskikten. Den successivt ökande isbildningen här medför intensiv frostvittring och underlättar därmed vattenerosionen och sarskilt djuperosionen, som endast behöver smälta isen för att få fardigt lösmaterial. Totalt sett gynnas alltså dalbildningen. Något nytt fältmaterial till bedömningen av hypotesens kärnpunkt - isbildningens effekter i dalbottnen - kan tyvärr inte presenteras här, men frågan om dalbildning i arktiska trakter skall belyses med annat material från i huvudsak tre olika omraden, delvis insamlat fore den narmare personliga bekantskapen med Budels hypotes. Argument både för och emot kan härvid aktualiseras.

De tre huvudområdena är Axel Heibergs Island i Canadas nordvästterritorier (besökt under 80-90 dagar 1961), Grönlands västkust (studerad från bat i reguljär trafik 1970) samt Svalbard (ca l månad på Nordaustlandet 1980 och passage med isbrytaren Ymer längs vissa kustområden samt en kort resa med bat i reguljär trafik längs Vestspitsbergen sommaren 1982). Gemensamt för de tre områdena är en tidigare mer omfattande nedisning. De tillhör alia omraden med kontinuerlig permafrost. Vissa jämförelser görs även med skandinaviska fjallområden.

AXEL HEIBERG ISLAND

Axel Heiberg Island ligger centrerad kring 80 breddgraden, mater 40 000 km², utgör i huvudsak ett högland, är nedisat i nutiden till ca. en tredjedel, är uppbyggd av sedimentbergarter och basiska lagergångar och tacken, påverkade av alpin veckning med varierande lagerställningar. Strykningen är nord-sydlig, synklinalerna breda och antiklinalerna smala. Det detaljundersökta området ligger vid innerändan av Expedition Fiord på öns västsida och utgör en dalgång mellan fjordens innerända och fronten på den välbekanta Thompson-glaciären. Omgivande höjder har toppar mellan 800 m och 1000 m. Min huvuduppgift under fältarbetet kom att bli framställningen av en geomorfologisk karta med tonvikt på former skapade genom nutida exogena processer och spåren efter större nedisningar. Kartan var en tidig variant av geomorfologisk karta, utförd utan närmare kännedom om samtida försök på annat hall (Rudberg 1963 a och b, 1969).

Ett viktigt innehåll i kartbilden var vissa iögonenfallande fluviala drag med talrika V-dalar och alluvialkoner av varierande storlek. Eftersom underlaget var en fotogrammetriskt framställd höjdkurvkarta med 25 m:s ekvidistans, framgick dalarnas betydelse vid arbetets början. De tekniskt goda flygbilderna gav likaså från en början en god bild av alluvialkonerna. Trots det goda kart- och bildmaterialet blev dock fältarbetet omfattande, då ett viktigt syfte var att kartlägga småskaliga foreteelser som smärre alluvialkoner, smärre hällar, isräfflor, vittringsformer, patterned ground monster, spår av vinderosion etc. Inventeringslinjer i fait blev höjdkurvorna, uppsökta med barometer och terrängstöd (missvisningen var för stor för normalt nyttjande av kompass).

Kartan utfördes i färgmanuskript men har tyvärr aldrig publicerats annat an i delavsnitt i svart-vitt (Rudberg 1962, 1969). Dessager en bild av det fluviala monstret och dess detaljer, som vi i korthet refererar nedan.

Daltätheten ar betydande, dock endast i extrema fall så hög att sidorna möts i kammar. Även små vattendrag har dalar, och alia dalar slutar med alluvialkoner, av vilka många är stora men dock alltid mindre an själva hålformen. I dalstråken och sarskilt deras nedre avsnitt ryms vanligen en »lösmaterial-sula« (valley train). Den stiger med påtaglig gradient, men oftast utan vattenfall. Fast berg i dalbottens mitt är sällsynt, men en liten brant i fast berg följer ofta ena eller båda dalsidorna i den vanligtvis tvära overgangen mellån lösmaterial-sula och dalsida. I dalarnas ovre, smala avsnitt kan lösmaterial-sulan saknas. Losmaterialet är ofta stenigt, ibland grovstenigt och normalt föga rundat. Vattenflödet i dalbotten var under störredelen av sommaren 1961 ringa, och ofta farmsinget vatten alls. Flödet gick gärna som en smal sträng längs endera dalsidan. En i flertalet detaljer likartad beskrivning av arktiska smådalar har givits av Poser från Svalbard och Östgrönland (Poser 1932, 1936) och av Büdel från Edgeöya och Barentsöya (Biidel 1969).

Dalgångar finns i alia storlekar, från fåror några meter djupa till sådana med mer an 100 m:s sidhöjd. De större dalgångarna är ofta brantsidiga, med raka sluttningar i ca 30° eller något brantare, oftast lösmaterialtäckta och med

karaktär av talussluttningar. Tunt jordtäcke kan ibland avslöja en underliggande sluttning av ungefär samma lutning l hallunderlaget. Vissa sluttningar har småbranter i fast berg överst uppe - rester av »free face« (?). Många av dalgångarna, sarskilt bland de mindre och minsta, har asymmetrisk tvärprofil. Oftast är i sådana fall strukturberoendet påtagligt, med brant sida vid inåt mot omgivningen fallande bergartslager. Om dessutom andra inflytanden medverkat till asymmetrin kunde ej fastställas, och asymmetriproblemet skall ej narmare diskuteras har.

Landskapet har på det hcla taget en stärkt fluvial prägel. Med ibland tättliggande V-dalar, med stora alluvialkoner och med breda »valley trains«, som har talrika tecken på lateralerosion, har landskapet starka reminiscenser med torrområdenas bergtrakter (konvergensformer), t ex med de landskap som möter i Sinaiöknen (dar berggrunden dock inom snarlika omraden kan vara kristallin). Synintrycket är vid forstå anblicken överraskande men har tidigt kommenterats (Rudberg 1963 a).

Detaljstudier visar att området tidigare haft en starkare nedisning an nu. Isräfflor forekommer sparsamt och små rundhallar mycket sparsamt i resistentare lager av kvartsitisk sandsten. Huvudriktningen följer dalgången utför från ost mot vast, men yngre riktning i sned vinkel mot dalgågen forekommer. Räfflor på högre nivå an 250 m ö h har ej iakttagits, men vittringen tilltar markant i höjdled. Långtransporterade flyttblock kunde med bristande kännedom om berggrunden ej registreras inom det detlajundersökta området men forekom på öns östra sida. De yngre räfflorna med svagare terrängberoende visar existensen av ett tidigare mäktigare istäcke, vårs alder dock ej kan anges. En huvuddel af V-dalarna ligger under forna isytor enligt rimliga antaganden om mäktigheten hos en partiellt terräng-oberoende landis. Har vi således har ett exempel på en omfattande fluvial omgestaltning av ett landskap med tidigare glacial prägel? Att rundhallar är sällsynta har redan sagts, men även klippbäcken och strukturella plockningsformer är ytterst sparsamt förekommande.

Den fluviala formerna är icke inskränkta till omgivningen av Expedition Fiord. V-dalar forekommer på manga andre delar av Axel Heiberg Island och flerstädes på Ellesmere Island - längs t ex Eureka Sound och Griley Fiord, även här i sedimentbergarter. Breda dalbottnar i skarp vinkel mot markerade, men låga dalsidor forekommer i det flacka landet på Axel Heiberg Islands östsida, narmast Eureka Sound. Dalar delvis av kanjontyp har utskurits i Somerset Islands flackt liggande sedimentbergarter.

Vilka är då de verksamma processerna? Erfarenheterna från ett enda år kan självfallet inte ge ett avgörande svar. Väderleksdata (Rudberg 1963b och 1969) finns for langre perioder, främst från stationer inom något avstånd (Eureka, Isachsen). Vi kan räkna med kallaste månad -^35° - -^38°, 3 månader med medeltemperatur over o°, antalet frostfria dagar troligen mindre an 60. Nederbördssiffror är svårare att generalisera. De närmaste Stationerna har rsnederbordssiffror

under 100 mm. Inom området kring Expedition Fiord ligger värdet troligen over 100 mm, var 1961 150 mm (se nedan). Undersokningsåret 1961 var snötäcket tunt, luckert, sällan mer an ett par dm. Omfördelningen genom snödrev hade varit ringa, men hade varit större inom andra delar av ön (Scheihalvön i öster). Snösmältningen gick snabbt - troligen delvis genom sublimation - och gav litet vatten och inga högvattentoppar av betydelse. Flertalet små vattendrag hade helt obetydlig vattenföring under större delen av undersökningsperioden. Många hade sinat helt.

Vattenföringen var däremot allmänt hög och materialtransporten stor i sambland med två kraftiga lågtrycksregn (30 mm på 24 timmar). Avrinningsprocenten maste var hög inom området, med sparsom eller ingen vegetation, näraliggande tjälyta, frekventa vittringsjordar av finkorniga skifferfiagor, krustbildning ibland på sådant material eller finkornig morän, raka och okomplicerade sluttningar och glaciärytor med helt övervägande ytdränering. Frekvensen av sådana nedderbördstillfällen kan inte anges statistiskt, men stratigrafin inom undersökta firnområden registrerar liknande situationer med hög fuktighet (Müller 1963). Allt befintligt material på lösmaterial-sulorna transporterades under flödestopparna 1961, i extremfall även block i ton-storlek (i ett vattendrag med tillskott från glaciär-smältvatten).

Sammanfattningsvis kan om Axel Heiberg Island sagas att det fluviala draget är landskapsdominerande moms_tora delar av de nu isfria områdena. De glaciala dragen trader stärkt tillbaka och sarskilt vad småformerna beträffar. Den undersökta stora dalgången mellan Thompson-glaciären och Expedition Fiord har dock ett allmänt drag av stor trågdal, och andra trågdalssektioner forekommer. Spår av tomma glaciärnischer kan också noteras.

VESTGRÖNLAND

Från uppsatsens andra huvudområde har också vissa data
publicerats, som beror huvudproblemet (Rudberg 1972).

På Disko-öns norra sida, som vetter mot Vaigatsundet, uppträder V-dalar och alluvialkoner, stärkt påminnande om formerna på Axel Heiberg Island. Berggrunden består av flackt liggande cretaceiska och tertiära sedimentbergarter med överliggande flacka basaltbäddar (Henderson et al. 1976). Daltätheten varierar, är i några avsnitt så tat att dalsluttningarna möts i smala kammar. Oftast återstår dock delar av den aldre landytan mellan dalarna. Det finns V-dalar både i den brantare ovre bergsidan och i den flackare och mjukare nedre delen (t ex vid den forna kolgruveorten Qutdligssat). Terrängen har delvis snarlika höjdskillnader som på Axel Heiberg Island men når delvis drygt 1900 m. Nügssuaq-halvön på Vaigats andra sida har icke narmare examinerats längs Vaigatsundet, men dess norra sida längs Umanakfjorden har samma V-dalslandskap, åtminstone in till trakten av Umanak samhälle. Höjdskillnaderna är betydande, maximalt over 2000 m. Vissa dalar är stora, har utbildats i den större och brantare ovre delen av sluttningen, andra tillhör liksom på Diskoön den flackare nedre delen av sluttningen. Plana lösmaterial-sulor av samma typ som beskrivits från Axel Heiberg Island forekommer liksom alluvialkoner.

Om de aktuella områdena varit helt eller partieilt täckta av inlandsis tycks inte vara slutgiltigt avgjort, men indikationer i form av glacialskulptur på de yttersta öarna och submarina moranbågar visar att inlandsisen vid något tillfälle tackt huvuddelen av allt nu isfritt land. Övre isgränser i yttre kustbandet ligger mellan 300-900 m och over 1000 m inom mellersta delarna av nutidens isfria landremsa. De högsta topparna på Disko-ön och Nügssuaq-halvön torde ha varit nunatakker. Hur langt Wisconsin-Würm-isen nådde är icke

klarlagt, några räknar med isfronter föga utanför de nutida, men en snabb och ganska betydande landhöjning motsäger idén, och isen kan även nu ha nått de nyssnämnda moränbågarna, åtminstone i aldre faser av Weichsel-Wisconsin (Weidick 1976). En betydande del av V-dalarna har legat under detta istäcke eller är yngre.

Klimatet är i nutiden mindre kallt an på Axel Heiberg Island, kallaste månad H-13° - -H6°, 4 (5) månader med medeltemperaturer over 0° och årsnederbord kring 200 mm (Wernstedt 1972).

Ett nytt moment tillförs diskussionen i Västgrönland, när terrängavsnitt i kristallin berggrund kan studeras i omedelbar anslutning till sedimentberggrundens dallandskap. Uppskjutande partier av det prekambriska underlagets gnejs - delvis lyfta genom förkastningar - forekommer i ett par mindre avsnitt vid Umanakfjorden (se Tectonic/geological map of Greenland, Hendersen et al. 1976). I gnejsen saknas unga dalar, och terrängen är helt präglad av vanlig glacialskulptur med rundhällar och strukturstyrd plockning. Observationen har regional tillämpning. Få eller inga V-dalar men välutvecklad mjuk glacialskulptur och branter med strukturstyrd plockning är helt förhärskande drag inom dominerande delar av den prekambriska kristallina berggrunden från Julianehåb i soder till Upernavik i norr. Bland branterna kan ingå såval glaciala läsidor som marina kliff-former. I något enstaka fall har V-dalsformer kombinerade med alluvialkoner observerats, t ex vid Eriksfjorden (Tunugdliarfik) mellan Narssarssuaq och Narssaq i soder. Det är här fragå om någon enstaka större dal och eventuelt ett mer permanent vattendrag. Grönlandsexemplen utmynnar i kontrastparet sediment-berggrund och kristallin berggrund.

SVALBARD

Det tredje huvudområdet innehåller kontrastparet Vestspits-bergen vid inre Isfjorden och Nordaustlandet med Prins Oscars Land. Inom förstnämnda området och sarskilt kring Adventsdalens öppna breda dal uppträder V-dalar precis som på Axel Heiberg Island eller Disko-ön. Daltätheten är delvis hög, dalsidorna kan mötas i kammar som på den exemplifierande illustrationen, som visar några av de större dalarna med topphöjder inom det synliga området på 800-900 m. Dalsidorna visar samma raka sluttningar med vinklar på ca. 30° som inom de två andra huvudområdena. Även smärre dalar forekommer med mellanliggande ytor tillhörande den äldre terrängen. Även mycket små vattendrag har dalar. Alluvialkoner och lösmaterialsulor kompletterar bilden och likheten med de övriga huvudområdena. Berggrunden uppbyggs av mesozoiska sedimentbergarter, flackt liggande som i Vestgrönland.

Klimatet, illustrerat med den icke helt representativa station Isfjord Radio (Åkerman 1980) påminner mer om Vestgrönland an Axel Heiberg Island, med årstemperatur -=-4° - kallaste månad -=-10° - -M r, fyra månader med medeltemperatur over o°, men med genomsnittlig rsnederbord på 400 mm. Temperaturgangen i den i sammanhanget aktuella Adventdalen är kontinentalare och nederbörden lagre, årstemperatur -^5,5°, 3-4 månader temperatur over o°, årsnederbord 200 mm. (Steffensen 1969). Snösmältningen ger icke några mer påfallande högvattentoppar (muntl uppgift av O. Liestöl).

Unga dalgångar på Vestspitsbergen har tidigare beskrivits av Poser (1936) från bl a trakterna kring Ny Ålesund, varifrån detaljbeskrivning lamnats av en rad smådalar från de flackare, lagre delarna av sluttningen, påminnande om motsvarande dalar på Vestgrönland. Karakteristiskt är breda lösmaterial-sulor, i markant vinkel mot relativt låga dalsidor, få vattenfall, grovt, föga rundat material, sällan berg i dagen

men relativt brant totalgradient. A ven har har vi sedimentberggrund. I likartad bergartsmiljö återfinns daltypen på Kongsöya i öster och på Barentsöya och Edgeöya enligt Budels beskrivningar (1981).

Prins Oscars Land på Nordaustlandet är som redan antytts en kontrast. Här dominerar Hecla Hoeck-formationens kristallin, huvudsaklingen graniter, gnejser, kvartsiter och skiffrar (Flood et al. 1969). Daltätheten är ringa. Unga floddalar saknas nästan helt, men den breda lösmaterialsulan med markerad overgang till brantare dalsidor återfinns i de fall vattendrag skurits in i äldre lösmaterialavlagringar, och sarskilt i aldre strandvallsmaterial, om materialgrovleken är måttlig (i kvartsitmaterial men mindre påtagligt i granitmaterial). Ett större undantag finns med Stegas kanjondal i gnejs- och granitberggrund i halvöns södra del. Denna dal passeras dock av ett större och mer permanent vattendrag, som torde svara för en viktig del av dräneringen från nordöstra delen av Austfonnas stora platåis. Dalgången avviker från flertalet tidigare beskrivna dalar, icke bara genom mer kontinuerligt vattenflöde utan även genom rikligt med berg i dagen nära botten och enstaka erosionsformer av kolktyp. I Prins Oscars Lands kristallina terräng är strandformerna de mest spektakulära inom norra delen med långa kliffbranter, men i södra delen de glaciala plockningsformerna i de branter som mindre stärkt berörts av marin omgestaltning. Rundhällsomraden och småsjoar av klippbäckentyp forekommer frekventare i halvöns södra del.

DISKUSSION

Vi kan summera de hittills presenterade resultaten. I den arktiska klimatzonen forekommer i tre representativa exempel, inom tidigare starkare nedisade omraden, unga fluviala dalar allmänt och med betydande täthet, med välutbildade V-dalar även kring små och intermittenta vattendrag - men frekvensen är påtaglig endast inom omraden med sedimentär berggrund. Inom samma omraden är de glaciala detaljformerna sparsamt företrädda, typiska rundhall-landskap saknas - eller försiktigare uttryckt: har inte observerats i traditionella former. I granit- och gnejsterräng är förhallandet omvant. De fluviatila formerna saknas med undantag för något enstaka fall, men det synes då vara fragå om forhållandevis stora vattendrag. Förhärskande är de glaciala formerna, rundhällar, klippbäcken och större plockningsbranter, dar detaljerna alltid visar stärkt strukturberoende.

Att de fluviala formerna är svagt utvecklade i den kristallina berggrunden kan ha flera orsaker: 1) större resistens mot vittring och erosion generellt sett, 2) stärkt inslag av glaciala former med rundade stötsidor och oregelbundna, strukturpräglade läsidor samt plockningsformer av karaktär slutna håligheter, vilka alia länkar vattenflödena och hindrar flödenas samling i större dräneringslinjer.

Att de glaciala ledformerna av traditionell typ saknas i sedimentberggrund kan också ha mer an en orsak: 1) De kan ha funnits men lätt förstörts efter deglaciationen på grund av låg vittringsresistens eller 2) De har aldrig utvecklats på det satt vi vant oss att betrakta som karakteristiskt. Under tidigare faser av problembehandlingen föreföll det förstnämnda alternativet som det rimligaste - enstaka rundhällar kan t ex observeras. Med ökad erfarenhet av skiida bergartsmiljöer har det andra alternativet börjat framstå som alltmer sannolikt. Sålunda är forekomst av rundhällformer i Sverige i hög grad bergartsrelaterad. Våra kambrosiluravlagringar saknar i stort sett rundhällar av normalt snitt, detsamma galler de permiska diabaserna på platåbergen i Västergötland, dar pelarförklyftningens små 6-sidiga celler ej erbjudit goda möjligheter för den kombination av plockning och slipning som skapar rundhällarna. Urbergets graniter och gnejser har denna gynnsamma kombination av lätt-vittrade och lätteroderade sprickzoner och resistenta mellanliggande partier och detta dessutom i lokalt eller stråkvis växlande monster, som i sin tur betingar den regionala variationen i storlek och lutningsvinklar som kännetecknar alia större rundhällsomraden. Inte ens fjällkedjans skiffrar bjuder alltid den gynnsamma kombinationen, vilket klart visas av kontraster mellan de geologiska fönstrens rundhällspräglade prekambrium och omgivande, mjukare skulpterade fjällskiffersluttningar (t ex fönstret vid Torne träsks västända). Lågmetamorfa sedimentbergarter har sällan kontrasten mellan sprickzon och högresistenta mellanpartier som rundhällsbildningen - och för den del även bildningen av smärre, välavgränsade klippbäcken - förutsätter.

För att fortsätta diskussionen om de unga fluviala dalarna har ett anmärkningsvärt förhallande hittills icke berörts annat an i forbigående, nar det t ex angivits från Axel Heiberg Island att en större dal med viss U-dalskaraktar genomkorsar det detaljundersökta området eller det nämnts att Vestgrönlands V-dalar hör hemma i fjordlandskap. Det kan tillaggas, att Vestspitsbergens diskuterade V-dalar uppträder kring Isfjorden och Adventdalens eller Björndalens stora trågdalar.

En mot bakgrund av dessa erfarenheter genomförd förnyad totalgranskning av observerade V-dalar inom de tre diskuterade områdena visar att de samtliga tillhör sidorna på stärkt glacialt präglade storformer. Det galler således övriga lokaler på Axel Heiberg Island, lokalerna på Ellesmere Island vid Eureka Sound och Griley Fiord, kanjondalarna på Somerset Island och det galler såvitt kan bedömas de tidigare helt istäckta mindre öarna i östra delen av Svalbard (Edgeöya, Barentsöya, Kongsøya) - även om sunden ibland här är så breda, att deras glaciala prägel trader tillbaka. Glacialerosionen har inneburit en skärpning av dalsidornas lutning i de stora dal- och fjordformerna och de öppna sunden - eller med andra ord en sankning av den lokala erosionsbasen som kunnat initiera effektiv fluvial djuperosion. Men sankning av den lokala erosionsbasen har även skett på annat satt, då samtliga huvudområden även haft en markerad postglacial landhöjning, och därmed en mera generell sankning av erosionsbasen, med klar effekt, om frilagda fornå havsbottnarna haft sådana lutningsforhållanden, att branta fallkurvor gynnats i de efter landhöjningen bildade vattendragen.

De högra dalavsnitten kan mest vara ett svar på glacialerosionens sankning av lokala erosionsbaser, medan vissa lagre liggande dalsidor - som vid Vaigat, Umanakfjorden eller Ny Ålesund snarare sammanhänger med landhöjningen.

Med denna tolkning har de diskuterade dalarna många paralleller inom tidigare nedisade omraden utanför den nutida arktiska zonen, i de bergområden som blivit stärkt omvandlade av glacialerosion med trågdalssystem som slutresultat, l sådana landskap har under mellanistider och efter istiden skurits ut V-formiga dalar eller kanjonartade dalsektioner genom daltröstklar eller i overgangen mellan hängande bidalar och huvuddal. Inte minst dessa senare kan ofta ha en betydande längd. Dessa unga fluviala dalar är normalforeteelser även inom kristallin berggrund som i Skandinavien (västnorska dalar, Gudbrandsdalen, dalarna kring Jotunheimen, dalar inom storkuperade delar av svenska Lappland). Gjessing som beskrivit många fall av unga V-dalar i Norge (1965-66) benämner dem »canyons of ajustment« i mer påtagliga exempel.

En naturlig fragå blir hastigheten i denna dalbildning och specieilt hur stor del som kan tillskrivas den postglaciala fluviala erosionen. Någon regionalt omfattande undersökning i frågan finns ännu icke, men problemet berörs i andra sammanhang (Gjessing 1955-56, 1965-66). Det finns exempel på V-dalar, dar nutida erosion och vittring verkar effektiv. Men det finns också exempel på att vattenfall over glacial brantfacett endast skapat en mindre ränna. Det rorekommer V-dalar med svag men synlig glacial omgestaltning. Isräfflor har påtraffats langt ned efter sidorna på V-dalar (muntl uppgift av O Liestöl). I sådana fall har den postglaciala erosionen endast resulterat i en mindre sektion i dalarnas botten. En mer utsträckt bildningstid for V-dalarna är därmed en öppen möjlighet, liksom förmagan att overleva partiell eller fullständig isbetäckning med bibehållen identitet. Inom dalavsnitt med nutida isfrontändringar på Axel Heibergs Island, kan man iaktta hur nedre delarna av V-dalar partieilt fyllts av is genom utlöpare från huvuddalens avancerande/nyss avancerade större istunga.

SLUTORD

Debatten om det finns en arktisk zon med extrem dalbildning eller icke har i denna korta uppsats i någon man hyfsats och strukturerats. Ett absolut avgörande argument for eller emot har inte lamnats. Men det synes vara klart, att den påfallande bildning av unga, fluviala dalar som iakttas i flera arktiska trakter inte enbart kan skyllas på en klimatstyrd hög intensitet i de exogena processerna. Förändringar i den lokala basnivån genom glacialerosion och allmän landhöjning är normalt en faktor att räkna med. Intrycket att fluvial dalbildning i ett periglacialt klimat kan vara en snabb process kvarstår dock med de många fallen av stor daltäthet, vissa stora dalar, V-dalar även hos små och efemära vattendrag - men med reservationen: i sedimentär berggrund. De skandinaviska V-dalarna - många i nutiden belägna langt ned i barrskogszonen och med troligen ringa effekter av den postglaciala erosionen - skulle i de mer storskaliga fallen som forklaring till uppkomsten mahända behöva perioder med effektivare processkombinationer, och i så fall kunde kallare delar av interglacialtiderna utgöra en saknad länk.

Hur som helst fordrar teorin om specieilt effektiv dalbildning i permafrostzonen mer fältdata rörande nutida processer for slutgiltig verifiering. Det galler: fler observationer av isbildning enligt Budels modell, frekvensen av tillfällen med hög materialtransport (snösmältning under exceptionella forhållanden, stora regn), mätningar av materialtransporten, volymberäkningar av alluvialkonerna med beaktande av forhållandet att totalvolymen delvis kan utgöras av is (uppgift från Svalbard av O Liestöl). Den iakttagna, stora kontrasten mellan sedimentara och kristallina bergarter (granit och gnejs i forstå hånd) kan prövas i fältexperiment eller laboratorieförsök i långa tidsserier med bergarter med stor variationsbredd i resistens (från granit till kritkalk). Ar skillnaden mellan extremerna som 1:10, 1:100, 1:1000? Sådana försök planeras vid Naturgeografiska institutionen i Göteborg.

Skillnaden i glacial detaljskulptur inom olika bergartsmiljöer är ett specialkapitel något utanför uppsatsens huvudtema. Här fordras mer fältdata och sarskilt observationer av hällytans karaktär inom omraden med sedimentär berggrund, som nyss frilagts från is, dar sådana ideallokaler nu måtte finnas.

SUMMARY VALLEY FORMATION IN THE ARCTIC CLIMATE ZONE

A starting point is the idea of Büdel about a zone of »pronounced valley formation« at high latitudes. The supposed reason is the »ice rind« or an ice layer at the top of the permafrost, causing strong frost weathering, which prepares river erosion. New »ice rind« observations are not presented, but three Arctic examples of young V-shaped valleys are discussed. The three areas have continued permafrost and had a more extensive glaciation in the past.

Most attention is paid to an area on Axel Heiberg Island, Canada NWT, with folded sedimentary rocks. It was mapped 1961 in an geomorphological map, partially published 1969 in a black-andwhite version. It shows a high number of young fluvial valleys, of various size. They all have alluvial fans, and in the lower reaches usually valley trains, with steep gradients, poorly rounded material, and outcrops in lateral positions. Preserved glacial striae are found up to 250 m a.s.l. Small and medium-scale forms of glacial erosion (roches moutonnées, rock basins) are rare, but the main valley of the area is an open trough valley. The snow melt 1961 produced small water qualities, but two low pressure rains (30 mm in 24 hrs) caused bank-full discharge and transport of all available grain sizes.

The second area is a part of western Greenland including the Disko Island and the southern side of the Umanak Fiord. Here series of young V-shaped valleys, with alluvial fans and valley trains are cut in sedimentary rocks and basalt layers, but it is also found that such valleys are absent in the Precambrian crystalline basement of the same area or in other parts of the coastal granites or gneisses. Exceptions are few. The glacial sculpture, however, is well developed,

with roches moutonnées, rock basins and structural forms.

In Vestspitsbergen similar V-shaped valleys with alluvial fans are found in the sedimentary rocks (Advent valley) but not in the gneiss and granite areas of Nordaustlandet Island, where glacial forms are frequent.

It thus seems clear, that the frequency of young fluvial valleys is strongly related to rock type and structure. The reason for lack of fluvial forms in gneiss and granite is probably a combination of general resistance to denudation and difficulties for concentration of water courses on roche moutonnée surfaces and structurally controlled steep rock faces. The reason for lacking glacial forms in the sedimentary rocks is either that they were destroyed by postglacial weathering, or that they never existed in traditional form. The author is more in favour of the latter alternative. The ideal prerequisite for formation of roches moutonnées and small rock basins are networks of erodible fissure zones and hard rock inbetween.

A close examination of the described V-shaped valleys indicate that they all belong to the sides of major trough valleys, fiords or sounds of once glaciated areas, which means sites where the local base level was lowered. It is further clear, that the areas have experienced post-glacial uplift, with a general lowering of the base level.

By these statements the hypothesis of pronounced valley formation
is somewhat weakened, but might still be partly correct.
More field evidences are needed to prove it.

LITTERATUR

Rudel, Julius (1963): Klima-genetische Geomorphologie. Geogr.
Rundschau, Heft 7 p 269-286.

Rudel, Julius, (1969): Der Eisrinden-Effekt als Motor der Tiefenerosion
in der exzessiven Talbildungszone. Würzburger Geogr.
Arb. Mitt. der Geographischen Gesellschaft, Heft, 25. Würzbyrg.

Rudel, Julius (1981): Klima-Geomorphologie. 2. veränderte Auflage.
Beding Stuttgart. 1981.

Flood, B. - Gee, D. G. - Hjelle, A. — Siggerud, T. — Winsnes, T.
S. (1969): The Geology of Nordaustlandet, northern and central
Parts with Geological Map 1:250000. Norsk Polarinst. Oslo.

Cijessing, Just (1955-56): Om iserosion, fjorddal- og dalendedannelse.
Norsk Geogr. Tidskr., Bind XV, h. 5-6. Oslo.

(ijessing. Just (1965-66): Some Effects of Ice Erosion on the Development
of Norwegian Valleys and Fjords. Norsk Geogr. Tidskr.,
Bind XX, h. 8.

Henderson, G. — Rosenkrantz, A. - Schiener, E. J. (1976): Cretaceous
- Tertiary sedimentary rocks of West Greenland. Geology of
Greenland (ed. Escher, A. - Watt, W. S.) p. 341-362. Odense.

Müller, Fritz (1963)ed.: Axel Heiberg Island Research Repts.,
McGill Univ., Montreal, Jacobsen-McGill Arctic Research Expedition,
Prel. Rept., 1961-62. Montreal.

Poser, Hans (1932): Einige Untersuchungen zur Morphologie
Ostgrönlands. Meddel, om Grönland, Bd 94, nr. 5.

Poser, Hans (1936): Talstudien aus Westspitzbergen und Ostgrönland.
Zeitschr. f. Gletscherkunde, BD XXIV.

Rudherg, Sten (1963a): Geomorphological Processes in a Cold
Semi-arid Region. Axel Heiberg Island. Preliminary Report
1961-62 by F. Müller et al. McGill Univ. Montreal.

Rudberg, Sten (1963b): Morphological processes and slope developement in Axel Heiberg Island, Northwest Territories Canada. Nachr. der Akademie der Wissenschaften in Göttingen 11. Mat.phys. Klasse, Nr. 14, Göttingen.

Rudberg, Sten (1969): Distribution of Small-scale Periglacial and Glacial Geomorphological Features on Axel Heiberg Island, Northwest Teritories Canada. The Periglacial Envionment. Past and Present (ed. Troy L. Péwé) Montreal.

Rudberg, Sten, (1972): Periglacial zonation - a discussion. Göttinger
Geogr. Abh., H. 60. Göttingen.

Steffensen, E. (1969): The Climate and its Recent Variations at the
Norwegian Arctic Stations. Meteorologiska Annaler Vol 5, No 8.
Oslo.

Tectonic/Geological Map of Greenland by the Geol. Survey of Greenland. Skala 1:2.500.000. Sammanställd av Escher, A. med ass. av Henriksen, N., Dawes, P. R. och Weidick, A. J. P. Trap: Danmark V udg. XIV: Greenland. 1970, Köpenhamn.

Weidick, Anker (1976): Glaciation and the Quaternary of Greenland.
Geology of Greenland (ed. Escher, A. och Watt, W. S.) p.
431-458. Odense.

Wernstedt, Frederic L. (1972). World Climatic Data: Climatic Data
Press. Lemont, Peensylvania.

Åkerman, Jonas, (1980): Studies on Periglacial Geomorphology in
West Spitsbergen. Medd. Lunds Univ. Geogr. Inst. Avhandl.
LXXXIX. Lund.