Sundman, Mikael: Plan och verklighet i Helsingfors sladsfornyelse:
Katajanokka. Geografisk Tidsskrift 83: 73-80. May 1., 1983.

Urban redevelopment in the capital of Finland is examined by comparisons between plans and development schemes for the city center of Helsinki and the peninsula of Katajanokka (Skatudden) situated just east of the city center.

Mikael Sundman, arkitekt, tekn. lie. Stadsplaneringskontoret,
Georgsgatan 17, SF-00120 Helsingfors.

Helsingfors bebyggelsehistoria kan ses som en kontinuerlig serie stadsförnyelseprocesser. Generation har efterträtt generation av hus, som byggt upp olika stadsbilder, som liknat varandra forvånansvart litet. I det följande skall stadsutvecklingens huvuddrag skisseras upp med speciell hansyn till Skatudden. Denna udde ligger ett stenkast från Helsingfors monumentala förvaltningscentrum. Empiremiljon kring Senatstorget avskiljs från Skatudden av en på 1840-talet grävd kanal som forband norra och södra hamnen med varandra. Detta geografiska forhållande gor det lätt att studera stadsförnyelseideologins framväxt och konkreta betydelse for Skatudden. Närheten till centrum och karaktaren av holme har alltid gjort att Skatudden uppfattats och också behandlats som en helhet.

DEN AGRARA KOPSTADENS FORNYELSE: ÅTERUPPBYGGNAD

Det forstå byggda Helsingfors på det nuvarande området uppfördes efter mediet av 1600-talet. Stadsstrukturen var typisk för den perifera svenska köpstaden. De äldsta bevarade stadsplanerna från slutet av seklet visar en typisk »oplanerad« bebyggelse. Den agrara staden med knappa tusen själar var koncentrerad till strandklipporna invid hamnen. Skatudden fick tjäna som upplag, dar den låg på södra sidan av stadens huvudhamn. Bebyggelse saknades i övrigt på halvon. Klippskrevorna och dälden mellan två bergsknallar utnyttjades som akerplättar för borgarnas anspråkslosa odlingar (fig. 1).

Stadsförnyelse skedde i den agrara köpstaden med jämna mellanrum. Brand och krig var de främsta orsakerna till fornyelsen, även om prydlighet och ordning någon gang kunde ha viss betydelse för stadsutvecklingen. Fornyelsens form var återuppbyggnad av förstörda gårdar.

Grundstrukturen i stadskroppen bibehölls i sitt system av gator och grander, som följsamt lagt sitt nätverk enligt topografi och trafikbehov. Bördig mark sparadas som odlingsmark. Under det stora Nordiska Kriget i borjan av 1700-talet, som i Finland kailas Stora Ofreden, lades staden helt i aska, och så byggdes staden åter en gang upp på gammal grund.

Systematiseringssträvandena, som ordnat så många stader i rata vinklar, mäktade inte sätta några starka spår i staden. En enda helt rätlinjig gata - huvudgatan, Stora Gatan - fick man dock till stand. Den oreglerade bebyggelsen spred sig tvärtom ut mot periferin. Skatudden fick nu sin forstå bebyggelse. De låga gårdarna för sjöfolk, sjöformän, någon skeppare och matroser samt för marketentare följde hovsamt terrangforhållandena. Forsvaret danade sin miljö i slutet tetav 1700-talet, då en anspråkslos depå för lanthären bygg des ut på Skatuddens spets under Gustav III:s tid (fig. 2).

HELSINGFORS FORSTÅ »TOTALSANERINGSPLAN«

Det var den låga bebyggelsen i trä med tio eller elva instödda stenbyggda gårdar, som skulle utgöra basen för Finlands forstå huvudstad, efter det landet blivit en autonom del av det ryska tsarväldet. Empirestaden med senat, universitet, kyrka och garnisonen i sitt hjärta fick redan 1816 den reguljäraplan, som skulle anses lämplig för den nya huvudstaden.Nya gatuperspektiv och gatusträckningar, nya kajer, torg och parker blev kännetecknande för stadsplanen. Den byggdes upp kring ett nyanserat system av gator i olika bredd från de breda planterade Esplanaderna och Bulevardentill

dentillde trångaste gränderna inne i de fern stadsdelarna, som samlades kring var sitt torg. Den nya staden, som 1850 skulle hysa 15.000 invånare, uppstod genom total ersättning av den gamla bebyggelsen. I centrum stod endast ett tiotal gamla hus kvar, medan de drygt 600 borgargårdarna hade uppstått på spillrorna av den gamla bebyggelsen, som i få fall hann bli aldre an en mansålder (fig. 3).

Men fornyelsens våg hann inte ut på Skatudden. Den egentliga staden erbjöd nog av mark for uppbyggande av den kejserliga provinshuvudstaden. »Fiskarkojorna« stod kvar ännu på 1880-talet, trots att de forstå systematiska »totalsaneringsplanerna« utförts redan på 1810-talet.

INDUSTRIALISMENS NEDRIVNINGS- OCH NYBYGGNADSFAS

Empirens Helsingfors var uttryckligen en trästad. Knappt en femtedel av borgargårdarna var tegelbyggda. T.o.m. största delen av de offentliga byggnaderna var av trä. Det är därför naturligt, att den industriella revolutionen skulle sätta brutala spår i den existerande bebyggelsen från och med slutet av 1800-talet. Det hektiska nybyggandet i staden resulterade i att befolkningen fördubblades vartannat decennium med borjan år 1860 ända till 1940. Bebyggelsefornyelsen blev totalsanering i centrum kombinerad med perifer expansion. Inom empirens - den finländska varianten av nyklassicismen - regierade stadsplan började nyrenässanshusen växa upp. En- och tvåvåningshus ersattes med fem- och sexvåningshus. Ytterom det gamla centrum växte en ny trähusbebyggelse fram för de proletärmassor, som skulle driva fabrikerna, bygga husen och delta i varuhanteringen.

Det är nu, som Skatudden blir mögen att exploateras. Kommunikationerna med ångbåtstrafik och järnväg får sin miljö vid hamnen på både norra och södra sidan av halvon. Det offentliga får sin miljö med ortodox katedral och myntverk i de västligaste delarna närmast förvaltningscentrum. Och invånarna kläms ihop med ett dominerande inslag av over- och medelklass vid gatan och arbetare mot gården. Exploateringen når upp till en effektivitet på tre (byggd areal/tomtareal). Ytterst i öst byggs fangelset ut mellan bostadskvarteren och örlogsdockan for marinen. Denna miljö uppstår huvudsakligen under perioden 1890-1910. Resultatet blir samtidigt Finlands enhetligaste jugendbebyggelse i sten (fig. 5).

Stadsförnyelsen för det forstå industrialiserade huvudstadssamhället blev utpräglat en kombination av totalsanering inom ramen för den gamla planen i centrum och en ofta i all hast planerad bebyggelse i trä runt centrum. Empirens hus i trä blev sällan aldre an 70 år. Har bor kanske inflikas, att påfallande många hus återanvandes genom flyttning. Som exempel kan man nämma C. L. Engels hus. Han hade under perioden 1816-1840 med några medhjälpare planerat inte bara störstadelen av byggnaderna i Helsingfors utan även praktiskt taget alia offentliga byggnader i landet. Hans träbyggda envåningsgård stod vid Bulevarden. Den ersattes på 1880-talet av ett flicklyceum men flyttades till de sydligaste gastekvarteren i staden. Har ersattes den slutligen av ett bostadshus i sex våningar på 1930-talet.

Bebyggelseförnyelsen i staden under de forstå decenniernå av Finlands självständighet efter ryska revolutionen blir historien om trähusbebyggelse, som ersätts av stenhus. De proletära trähuskvarteren, som byggdes ut i kanterna av den gamle staden, revs för att ersättas med högre hus, ofta redan 30-40 år efter det de uppförts. Denna process förflyttas successivt ut mot norr. Det sociala monstret för denna fornyelse är i huvudsak arbetar- och småforetagarbefolkning, som redan på 1910-talet flyttar ut mot periferin, ofta langt ut i regionen längs jänvägslinjerna. Medelklass, företagare och funktionärer övertar bostäderna i de nya husen i stenstaden.

Undantagen utgörs egentligen endast av de tätaste stenhuskvarteren i Rödbergen i sydväst (paradoxalt nog i ett område, som annars kunde antas få bürgen befolkning men de många fabrikerna i Rödbergen ger forklaringen) och de traditionella arbetarkvarteren i nordost »norr om långa bron«.

FUNKISFORNYELSEN MED FÅ REALISERINGAR

Man har i europeisk stadsplaneringsdebatt vant sig vid att betrakta funktionalismen som den forstå totalsaneringsideologin. Det gamla moraliskt och även medicinskt forkastliga bebyggelsemonstret skulle utraderas till forman for en industriellt producerad, hälsosamt Ijus och luftig bebyggelse accentuerad av jämlikhetssträvanden. For Helsingfors hade funktionalismen i detta avseende praktiskt taget ingen betydelse. Man stod ju här ännu i begrepp att bygga just den bebyggelse, som funktionalisterna fördömde! Funkisens nya stadsplanering och arkitektur fick sprida sitt budskap på jungfrulig mark allt langre från centrum. Inne i stadskärnan finner man ytterst få exempel på, att 1930-talets stadsplaneringsprinciper skulle ha förverkligats. Inga systematiske totalsaneringsplaner förverkligades, ytterst få forslag gjordes upp. De enda exemplen utgörs av lamellhus, som vande gaveln mot gatan i stallet for långvaggen som tidigare. Så har den enhetliga fasadräckan brutits upp på några få ställer av funkishus, som öppnat inblickar mot gårdarna, som andå blev smala, mörka och trånga. Stadsplanens grundstruktui och kvarterens mållsattning bibehölls. Ofta fick funkishuser lov att inordna sig i räckan av byggnader runt kvarteret (fig 6).

På Skatudden finner man det basta och mest renodladc
exemplet på funkisombyggnadsideologi i stadskroppen. Dei
var de tätt bebyggda lagerkvarteren soder som den sam

manträngda bostadsbebyggelsen som redan 1931 föreslogs rivna. Dessa lagerbyggnader av vilka få hunnit bli ens 30 år gamla foreslogs ersatta av lamellhus som solfjädersformat skulle öppna korridorer av Ijus och luft mot söder och havet framför den existerande bebyggelsen (fig. 7). Hamnfunktionernavar dock ekonomiskt betydelsesfulla, och staden hade gott om obebyggd mark i sin ägo. Därför blev denna totalsaneringsplanendast ett debattindlägg, som möttes av obetydligentusiasm.

EFTERKRIGSTIDEN: ÅTERUPPBYGGANDE OCH SEDAN »TOTALSANERING«

Den bebyggelsefornyelse, som försiggick mellan världskri-

gen, innebar successiv rivning av trahusbeståndet, som tomtvis ersattes med stenhus, dar byggnadsordningens krav på Ijusets infallsvinkel gav maximihöjder för de nya husen. Dessutom var en allmän maximihöjd på 23 m fastställd från gatan till taklisten. Återuppbyggnaden efter kriget fortsatte denna byggnadstradition. Man tog under senare hälften av 1940-talet vid, dar man slutat fore kriget. Nyproduktionen kunde under långa tider in på 1950-talet förläggas till förorterna, efter det att Helsingfors stads gränser år 1946 flyttats langt ut mot norr, vast och ost. I centrum erbjöd de i kriget förstörda byggnaderna länge tilträckligt med byggnadsmark för det expanderande affärslivet, forvaltningen och i vissa fall boendet.

Det starka ekonomiska och kulturella uppsvinget under slutet av 1950-talet skapade grund för flere stora saneringsplaner i staden. Redan 1954 hade prof. Lindegren tillsammans med arkit. Erik Krakström fått fardigt ett »Forslag till stadsplan för det centrala området«. Tidigare obebyggda eller provisoriskt ibruktagna omraden i centrum föreslogs tätt bebyggda. I samband med denna regiering skulle gamla city-kvarter, delvis med trähus totalsaneras. Likaså föreslogs det omfattande trahusbeståndet i arbetarstaden norr om långa bron ersatt med en helt ny stadsstruktur.

Denna plan blev verklighet endast till den del, trahusbeståndet föreslogs avrivet och ersatt med bostadsflervåningshus. Den centrala city-regleringen resulterade endast i vissa fragment (ett kvarter med fyra tornhus, »bilhusen«). Samma öde rönte Alvar Aaltos serie av centrumplaner. Finlandiahuset blev det fragment, som förverkligades av planerna från 1961, 1964 och 1972.

Det, som däremot inträffade förutom den våldsamma utbyggnaden för personbilstrafiken, var tomtvis rivning av stenhus från nyrenässans- och jugendperioderna. Under 1960- och 1970-talen rev man c. 100 sådana stenhus. De hade i medeltal hunnit bli sextio år gamla. Denna stadsförnyelse med stor betydelse för gatubilden i staden fick ytterligare kraft, då man år 1969 höjde byggnadsrätten i de centrala stadsdelarna med ett principbeslut i stadsfullmäktige.

Även Skatudden fick sin totalsaneringsplan år 1961 dock som examensarbete vid Tekniska Högskolan. Planen ledde aldrig till allvarliga initiativ i den kommunala planeringsadministrationen, ministrationen,(fig. 8).

MOT BYGGNADSVÅRD OCH VARSAM OMBYGGNAD

Vid ingången till 1970-talet höll en allmän opinion på att födas, som betonade kontinuitet i stadsbebyggelsen och upprustning och modernisering som alternativ till rivning och nybygge. Den avgörande händelsen var beslutet att upprusta Kottby trädgardsstad, byggd i en speciell trävariant av den sk. tjugotalsklassicismen. Beslutet föregicks av en häftig debatt, efter det man 1961 avgjort en arkitekttävling, som förutsatte totalsanering. Samtidigt hade viktiga strukturella förändringar inträffat i de centrala delarna av staden. Den stora och medelstora industrins utveckling förutsatte nya produktionsmetoder, mest i ett enda horisontalplan. Hamnfunktionerna förändrades, och skeppsvarven stod infor sina avgörande rationaliseringsbeslut. Tertiärfunktioner trädde allt oftare in i stallet for bostader och sekundärfunktioner.

Även Skatudden berördes i hög grad av utvecklingen. Bostader kontoriserades i jämn takt. Det statliga skeppsvarvet beslöt att flytta bort, och därmed stod drygt 10 ha industri - och lagerområde öppet for forandring. Den planeringstävling, ringstävling,som utlystes 1971 och avgjordes följande år, förutsatte, att området skulle bebyggas med bostader. Man ville revitalisera de gamla stadsdelarna, dar befolkningsunderlaget minskat synnerligen kraftigt under de tjugo foregående åren. Planeringen av halvon strax intill det absoluta centrum i staden kom att galla bevarande sanering i de existerande kvarteren med ca. 3 000 inv. med ett visst inslag av kompletterande bygge på några gårdar och en rivningstomt (fig. 9).

For de forna industri- och lagerområdena galide uppgiften nyproduktion i omedelbar anslutning till den mycket specifika jugendmiljön, dar uppgiften krävde anpassning till existerande bebyggelse. Vidare ställdes tidigt som mål ett teranvändande vissa aldre byggnadsdelar.

Anpassningen av nytt till gammalt är ett krav på makroplan - en ny stadsdel fogas in i ett existerande urbant sammanhang. Kravet stalls också på mikroplan - gammalt byggnadsbestånd av lokalhistoriskt intresse skall ingå i ett nytt sammanhang.

SKATUDDEN SOM STADSFÖRNYELSEOBJEKT

På det forna garnisons- og skeppsvarvsområdet finns Marinkasernerna, ett tidigt verk av Helsingfors betydelsesfullaste arkitekt C. L. Engel (1778-1840). Den utgör kärnan i en ofullbordad empiremonumentalmiljö. Man kan finna byggnadsfragment från svenska tiden i form av ett magasin med rusticerad portal från 1770-talet. Vidare uppvisar nybyggnadsområdet en brokig samling aldre industribyggnader i tegel och puts, byggda från 1830-talet till 1910-talet. Planeringsarbetet har till stor del bestått i bedömning av moderniserings - och återanvandningsmojligheter for dessa byggnader. Planen som utarbetades 1973-1977 redovisar möjligheter for utbyggnad och komplettering av den symmetriska monumentalmiljö, som kommer att hysa Finlands utrikesministerium

De nya bostadskvarteren (ca. 100.000 m2m² våningsyta) grupperar sig i 6 slutna kvarter kring de bevarade byggnaderna. Trädplanteringar och gator bildar både separerande och sammanfogande element. Kvarteren skall bilda en enhetligt varierad front mot havet. I stor skala är detta havsfrontmotiv typiskt for stadsuddens bebyggelse i sin helhet. De nya byggnaderna stiger successivt från fyra våningar mot stranden till sex, så att husen får en viss terrasserad karaktär.

Sambandet till existerande byggnader kombinerat med urbana utblickar från de nya husen och forankring av gatuperspektiv i existerande stadsbildsdominanter (Sveaborg, Johanneskyrkan samt några offentliga byggnader) skall ge fasthet at den nya bostadsmiljön. Den offentliga miljon koncentreras till ett halvslutet bostadstorg, som i gatunivån avgränsas med arkader. Dessa och förläggningen av offentlig service och kommersiella aktiviteter till bottenvåningen skall ge en varierande och detaljerad karaktär at fortgangarnivån. Den accentueras ytterligare av en svagt upphöjd, 6 meter bred forplantering mot söder och smärre förplanteringar mot sidogatorna. En grand leder rätt igenom alia kvarter och bildar en trang offentlig passage, som alltid ger lä i de for havsvindarna mycket utsatta kvarteren (fig. 10).

En synpunkt på anpassning av ny struktur till gammal galler husen som enskilda »individer«. Det aldre stadsbyggandet får ju sin karaktär av, att alia hus är klart avgränsade helheter, som indras i ett kollektivt sammanhang. I Skatuddens nya kvarter planeras husen i regel av olika arkitekter. De uppförs av olika byggare. De skall sedan fogas samman med den gemensamma struktur, som stadsplanen ger utgångspunkterna

Ett ytterligare sammanhållande element är den drygt 500
m långa brutna granitmur, som avskiljer bostadskvarteren
mot parkeringsplatserna och hamnen, och som också höjer

bostadskvarteren upp på en plattform 150 cm over huvudgatans,hamnens och parkeringens nivå. Denna upphöjning utgör samtidigt underlag for strandpromenaden, som löper runt hela det nybyggda området.

Trafik på traditionell satt

Personbilarna separeras från de nya kvarteren, men inte helt. I gatuplanet kommer man till alia ytterdörrar. Körbanan är smal (5,5 m), medan trottoarerna är breda (5,5 och 4,0 m). Möjligheterna till uppställning blir i praktiken begränsade på gatorna inne i området. Det blir »naturligt« att hålla bilen utanför. Gångavståndet är inte langt, eftersom stadsplanen definierar var varje fastighet har sina parkeringsplatser. Genomgångstrafik elimineras genom att det inte går någon vag runt Skatudden. Man kan heller inte komma från södra stranden till den nora genom bostadskvarteren.

Kollektivtrafiken skots av spårvagnen, som går i fogen
mellan offentlig miljö och bostadskvarter. Andhållplatsens
slinga ligger, som man kan vänta, på torget.

Gronområden, ytterst sparsamt

Ett faktum är, att hamnen på södra sidan förblir dar den är. Den fria utblicken mot Finska viken får till en del kompensera bristen på gronområden. Enda möjligheten att bilda ett enhetligt område är en strandpark längs hela norra sidan av halvon. Sparsamma planteringar, låga buskar, rönnar på mjuka gräslindor är den karaktär, som planen soker.

I leden mellan nya och gamla Skatudden ligger idag ett stort kompakt fängeise. Här förutsätter planen den enda rivningen i större skala. Men inte helt eftersom den äldsta fängelsedelen bevaras. Den välvda bottenvåningens utrymmen kan väl ateranvändas. Och fängelsemuren kan även den bevaras. På inre sidan utfylles terrängen så, att en promenad med sparsam utblick mot havet kan bildas. På så satt får skolans bollplan ett visst vindskydd.

Realisering i stadens regi

Staden ager numera praktiskt taget all bostadsmark efter markbyten med finska staten. Det centrala läget gor bostäderna attraktiva. Det är upplagt för dyrt boende for en socialt sett begränsad befolkningsgrupp. Helsingfors stad har därför gått in for en blandad social struktur och ett varierat bostadsbestånd av ägarbostäder och hyresbostäder samt olika stora bostader.

Här har man för forstå gangen praktiserat ett system med pristak för överlatelse av de privata bostäderna. I markarrendekontraktet finns inskrivet ett system, dar staden har inlösningsrätt, och dar det kommande försäljningspriset för all framtid binds vid dagens totalkostnader ca. 3.600 mk/m² lägenhetsyta i statligt finansierade hus och ca. 4.600 mk/m² lägenhetsyta i privat finansierade hus. Detta regleringssystem tillämpas på alia omraden, dar bostader byggs på stadens arrendemark, och utgångspunkten är att stävja prisstegringarna i centrum och även att möjliggöra en blandad social invånarstruktur.

Nar det galler privat finansierade självägda bostader, regleras den forstå overlåtelsen, efter det bostaden färdigställts av staden genom arrende- och byggnadsavtal. Villkor for bostädernas priser och kvalitetsnivå ingår i avtalen. Bostädernas prisnivå kan bestämmas på grundval av en entreprenadstävling eller på basen av forhandlingar mellan byggherren och staden. I det senare fallet kan grunden for prisbestämningen vara resultatet av en öppen total entreprenadstävling, byggherrens motiverade prisanbud, ett av staden beräknat pris, eller prisnivån för den statsbelånade produktionen. Kvalitetsnivån bestäms genom till avtalet fogade planer, som preciserar stadsplanen. Då det är viktigt, att bostader, som genom stadens åtgarder åsatts ett skäligt pris, inte blir foremål för spekulation, upptar avtalen också ett villkor om val av invånare. Det förutsätts, att bostadens forstå kopare behover bostad, dvs. själv flyttar in i den.

Vid senare överlatelser regieras bostädernas priser genom bestämmelser i bolagsordningarna. Därför förutsätts i det ovannämnda avtalet, att i bolagsordningen för bolagen bestämts, hur bostädernas priser vid senare överlatelser skall beräknas, samt att staden har inlösningsrätt. Då valet av invånare också vid de senare overlåtelserna är viktigt, upptar bolagsordningen bestämmelser om, att lägenhetens kopare skall bo i den förvärvade bostaden. Ikraftträdandet och tillämpningen av stadgandena i bolagsordningen förutsätter, att staden är aktieägare i varje bolag, som grundas. Därför köper staden alltid en bostad i varje privat finansierad fastighet, vilket gor att staden blir aktionär i bolaget. Tekniskt är bolagsordningen skriven så, att staden har inlösningsrätt för varje bostad, som erbjuds till försäljning till det fixerade priset. Moderniseringsarbeten respektive slitage kan motivera korrigering av prisnivån.

Byggnadsplaneringen, som huvudsakligen skots av olika privata arkitektkontor, sker i samarbete med staden. I det arrendekontrakt, som uppgörs, kraver man, att byggnadsplanerna och gårdsplanteringsplanerna realiseras. De egentliga entreprenörerna väljs med öppen entreprenadstävling som grundas på dessa planer. De forstå invånarna flyttade in i maj 1979, och de sista husen kommer att stå klara för inflyttning i maj 1984.

SUMMARY Plan and reality in urban renewal. Helsinki.

The agrarian market town of Helsinki, in 1700 (fig. 1) had approximately 1,000 inhabitants, living in very modest timber houses. Adjoining this area, to the east, is the rocky peninsula of Katajanokka, comprising warehouses and even agricultural land. By 1800 (fig. 2) Helsingfors had a population of about 3,000 and a number of stone houses had been built in the midst of the low timber houses. The built-up area, with its irregular street pattern, now included the westernmost parts of Katajanokka.

The neo-classical Helsinki of 1850 (fig. 3) had only a few remnants of the old building stock which includes af few brick houses in the center and some fishermen's huts on Katajanokka. The built-up area had been totally reconstructed and its lay-out had been transformed into a strict gridiron structure. About 15,000 people lived in the new stone houses built in a Finnish neo-classical style (empire).

The industrialized capital in 1900 (fig. 4) had around 90,000 inhabitants and industry had settled like a wreath around the old neo-classical city with its 5-6 storey 'neo-renaissance' buildings. A total redevelopment scheme had been commenced on the Katajanokka peninsula. During a short period at the turn of the century exploitation (fig. 5) took place, and by 1910 Katajanokka had been transformed into a dense housing area reminiscent of urban environments in continental Europe.

Prior to the Second World War Helsinki had 250,000 inhabitants (fig. 6). So far the housing development schemes had not been influenced by the ideas of functionalism. For example, the functionalistic idea plan for the urban renewal of Katajanokka (fig. 7) was never implemented. According to that plan lamella houses, with a floor space ratio exceeding 5.0, should replace the old warehouses.

The city center of today's Helsinki (fig. 9) has 130,000 inhabitants. Urban renewal is carried out by spot redevelopment and large development schemes - for harbours, energy production and hospitals - have been implemented just outside the city center. A new residential area for 3,000 inhabitants has been built on Katajanokka. According to an unimplemented 'idea plan' of an almost total urban renewal of Katajanokka from 1961 (fig. 8) only a few brick houses of very high architectural quality would be saved and included into the modern building structure.

Urban redevelopment of the Katajanokka area is taking place in the period 1979-84 according to a new site development plan (fig. 10). New dwelling areas are being developed in the east, and public services will be located between the old and new dwelling areas. The harbour will remain in the south, and parkland will be laid out along the shore to the east and the north.