STADENS BYGGNADER OCH DERAS BETYDELSE FOR VERKSAMHETSUTVECKLING

Något forenklat skulle man kunna saga, att alia byggnader enbart är olika slags »skal«, vårs primära uppgift är att hysa olika typer av verksamheter. Byggnaderna, som är av olika storlek och utformning, har en relativt lang livstid, vilken kan förlängas genom ett kontinuerligt underhall, reparationer, ombyggnader o.s.v. Verksamheterna å sin sida är också av olika omfattning, samtidigt som de är olika vad beträffar styrka, vilken kan mätas i t.ex. monetara termer. Det senare forhållandet kan därför bl.a. tå sig uttryck i, att vissa verksamheter tack vare sin styrka kan påverka byggnadernas antal, storlek och utformning samt deras rumsliga placering, medan andra - och förmodligen de allra fiesta - på grund av sin ringa styrka maste anpassa sina behov och krav på utrymme till det existerande utbudet av lokaler, d.v.s. till den befintliga byggnadsstocken i samhället.

Ser man till samspelet mellan byggnaderna och verksamheterna,så är det helt klart att verksamheterna förändras oftare och snabbare an de fysiska Strukturerna i form av byggnader. Om därför alia verksamheter hade mycket speciellabehov och krav på utrymme, och om dessa förändrades i en tämligen snabb takt, så vore det hogst sannolikt, att nybyggnationen i samhället inte skulle hinna med att tillgodoseutrymmeskraven från alia olika verksamhetstyper. Av erfarenhet vet vi emellertid, att samspelet mellan byggnader

och verksamheter inte fungerar på detta satt, utan att det i stallet existerar en eftersläpning, dar byggnaderna inte förändras i samma takt som de krav, som verksamheterna ställer. Detta tår sig bl.a. uttryck i, att många byggnader i våra stader hyser helt andra verksamheter an de, for vilka de en gang uppfördes. Många foretag och organisationer bedriversåledes sin verksamhet i, vad vi brukar kalla funktionsförändradbebyggelse.

Denna foreteelse är på inget vis ny, men kunskaperna om den tycks vara tämligen fragmatisk, samtidigt som betydelsen av den tycks ha gått väldigt många forbi. Detta galler inte minst inom stadsplaneringen, dar inriktningen på nybyggnation varit den dominerande. Även om jag inte kan uttala mig med hundraprocentig säkerhet, så vågar jag likväl påstå, att de fiesta små, nystartade verksamheter i regel är för svaga för att kunna påverka byggnadsstocken i våra samhallen.

I sina start-, uppbyggnads- och tillväxtskeden har de i de allra fiesta fall inte de ekonomiska förutsättningar som kravs för att bygga egna, funktionellt anpassade utrymmen. Under sina forstå verksamhetsår får de därför anpassa sina utrymmes - och lokalbehov till det existerande utbudet av lokaler i redan befintliga byggnader. Denna anpassningsprocess har hittills varit genomförbar, eftersom de nystartade i regel haft små utrymmeskrav i såval kvantitativt som kvalitativt hänseende. Därmed har dessa krav kunnat tillgodoses i den befintliga byggnadsstocken. En annan mycket viktig orsak till den »lyckade« anpassningsprocessen har varit, att det i de fiesta stader funnits ett varierande utrymmesutbud - med därtill hörande varierande hyreskostnader - till vilket verksamheterna i sina olika utvecklingsskeden kunnat anpassa sina funktionella utrymmesanspråk och sin betalingsformåga. Av naturliga skal har de funktionsförändrade lokalerna haft lagre hyra an nybyggda. Sammanfattningsvis kan man således konstatera, att det för den enskilda verksamheten tycks vara mycket fördelaktigt, om staden vid varje tidpunkt kan erbjuda många olika typer av lokaler. I detta innefattas, att lokalerna är av varierande storlek, utformning, alder o.s.v. samt inte minst, att kostnaderna för att disponera dem varierar.

STADSFÖRNYELSE INOM STARTMILJÖER

Under de senaste decennierna har utbudet av funktionsförändrade lokaler förändrats, både vad beträffar omfattning och lokalisering i staden. Genom stadsförnyelseprojekt i såval större som i mindre skala har många byggnader tagits bort ur stadsbilden och därefter ersatts med ny, modern bebyggelse. I denna omvandlingsprocess har åtskilliga lokaler, som under många år fungerat som start- och tillväxtutrymmen för olika verksamheter i staden försvunnit. Den intressanta frågan i sammanhanget är då, om realistiska ersattningsområden tillskapats i samma takt. Stadsförnyelsen maste i avsevärd grad ha minskat utrymmesutbudet för såval nystartade verksamheter som för sådana, som kommit en bit i sin utveckling. Till detta kan också läggas, att

stadsförnyelsen bor ha påverkat utrymmessituationen för morgendagens verksamheter. Var skall dessa firmastill i framtiden? Vad jag kan se, har de utrymmesalternativ, som byggnadsföretag, kommuner och andra ansvariga för stadsförnyelseprojekt erbjudit de saneringsdrabbade, i väldigt många fall inte visat sig vara realistiska. Steget från den äldre verksamhetsmiljön till nya lokaler har varit för stort för verksamheterna. Den främsta orsaken härtill har utan tvekan varit de alltför stora förändringarna i hyreskostnaderna.

Det tragiska i sammanhanget har således varit, att man i stadsplaneringen för att göra staden battre och vackrare tydligen inte varit medveten om konsekvenserna av stadsförnyelsen. Mitt intryck är, att stadsplanerare och andra till allra största del har ägnat sin tid at att planera för det nya och i alltför många fall helt sett bort från, att de mindre starka verksamheterna ställts inför svarlösta utrymmesproblem. Eller saknade man kunskap om, att man intervenerade i en process, som berör verksamheters utveckling?

Beträffande stadsförnyelsens rumsliga utbredning, har den hittills i de allra fiesta fall berört centralt belägna omraden i våra stader. Att det just blivit dessa omraden, som förnyats, har sin naturliga forklaring. För det forstå är det omraden, dar byggnaderna är äldst och mest slitna, och för det andra är det omraden, vårs läge i staden är (och har varit) attraktiva för många starka verksamheter. Centrumförnyelsen har därmed inneburit förskjutningar i områdets funktionella innehåll. Vissa verksamheter har ökat i omfattning, och andra har kommit in dar för forstå gangen. Vidare har en hel del verksamheter trängts ut darifrån. Till de senare hör ett stort antal s.k. bakgårdsverksamheter, vilka tillhör den kategori foretag, som jag undersökt narmare i samband med studiet av s.k. startmiljöer.

STARTMILJÖER: EGENSKAPER OCH UTRYMMESKONSUMENTER

I mina tidligare studier av foretags utrymmesutveckling (ERLANDSSON 1976) framkom, att de undersökta verksamheterna nästan undantagslöst hade tillbringat sina forstå år i en typ av omraden i staden, som hade bl.a. följande karakteristika:

- områdena var centralt belägna i staden; det var nära till
såval underleverantörer och kunder som till olika typer av
företagsservice,

- bebyggelsen hade andrat funktion; det var således aldre
byggnader som betingade forhållandevis låga hyreskostnader,

- genomströmningen av verksamheter var stor i området, vilket medförde, att det var tämligen enkelt för ett nystartat eller växande foretag att lösa uppkomna utrymmesproblem inom området utan alltför lang väntan. I jämförelse med foretagens senare utvecklingsskeden tillbringade foretagen i de fiesta fall kort tid i sina forstå utnyttjade lokaler (se fig. 1).

Inom dessa omraden, vilkat gavs beteckningen startmiljöer,
var manga olika foretag verksamma. I ett försök att kategoriindela
dem urskiljdes följande fyra företagstyper:

- Nystartade foretag, vilka har hade möjligheter att växa till och konsolideras. Expansionsproblem på utrymmessidan löstes antingen genom omflyttning(ar) inom området eller genom flyttningar till större och mer rationella lokaler utanför området. För dessa foretag fungerade den funktionsförändrade bebyggelsen som något av en »drivhusmiljö«.

- Foretag som en gang hade startat i området, men som av olika anledningar - främst ekonomiska - blivit kvar dar. Dessa foretag hade i de allra fiesta fall överlevt tack vare områdets speciella egenskaper. Nar området sanerades och startmiljön försvann, dog foretagen. Startmiljön fungerade för dem som något av ett »syretalt«.

- Foretag som en gang startat i området, som utvecklats positivt, och som kunde betraktas som stabila och lönsamma. Denna typ av foretag skulle mycket väl ha varit kapabla att flytta från området till mer moderna och rationella utrymmen, men de hade stannat kvar för att utnyttja t.ex. lägesfördelar och låga hyreskostnader. Vid stadsförnyelsen hade foretagen inga synbara svårigheter att reetablera sig i nyare omraden.

- Större foretag, som utnyttjade området i pressade utrymmessituationer messituationerfor exempelvis sina lager eller som provisorier for viss tillverkning till dess, att andra och mer rationella utrymmeslösningar for hela verksamheten blivit klara. För denna typ av foretag fungerade startmiljön som ett slags buffertutrymme. Att det just blev startmiljöerna, som fick tjäna som »buffert«, maste i forstå hånd tillskrivas, att utrymmena var lattåtkomliga (se ovan).

Sammanfattingsvis kan sagas, att det är just dessa »klassiska« startmiljöer med sina olika karakteristika och verksamhetstyper, som utsatts för stadsförnyelsen. Ar det möjligt att ersätta dessa numera försvunna startmiljöer med »nya« och för verksamheterna realistiska sådana? Maste de »nya« startmiljöerna, så langt det är möjligt, ha samma egenskaper som de gamla och därmed kunna tillgodose de berörda verksamheternas krav på och behov av utrymme? Jag har inga färdiga svar på dessa båda frå gor, men trots det vill jag gärna beröra dem med några ord.

PROBLEM MED ALTERNATIVA STARTMILJÖER

For det forstå tror jag, at man skall vara realist och inte till varje pris hävda, att startmiljöerna maste vara centralt lokaliserade i staden. Som jag ser det, borde det väl inte vara omöjligt att finna alternativa startmiljöer i andra och kanske då mer perifera delar av en stad. Frågan är dock, hur man skall ställa sig till sådana faktorer, som ansetts betydelsefulla för foretagen i de centrumnära startmiljöerna. En sådan är närheten till kunder, underleverantörer, olika former av service o.s.v. Vad en omflyttning till helt nya omraden innebär i detta avseende, vet vi egentligen ganska litet om, och därför tror jag, att det är väsentligt att studera dessa ting narmare.

En annan fragå, som också beror alternativa startmiljöer, är huruvida de nya, potentiella startutrymmena är lika mångfasetterade och flexibla, vad avser utrymmenas utformning och användbarhet. Inget talar väl emot, att de skulle vara samre an de gamla, snarare tvärtom. Förutsättningen är dock, att hyreskostnaderna kan hållas på rimliga nivåer, och det är i så fall detta, som komplicerar bilden. För många mindre och medelstora verksamheter idag är det inte knapphet i utbudet av arbetslokaler, som är det stora problemet, utan snarare möjligheterna att skaf fa sig dispositionsrätt over dem. Foretagen maste således ha realistiska möjligheter att anpassa sina utrymmesbehov och betalningsformåga till gällande hyreskostnader. Det finns många olika orsaker till den utveckling, som lett fram till dagens situation, och jag vill peka på ett par av dem.

Som samhället har utvecklats, åtminstone i Sverige, så har vi i samband med nybyggnation fått utpräglade bostadsrespektivearbetsområden. Samtidigt med denna nya utvecklinghar också intresset för arbetsmiljofrågor från myndighetersoch intresseorganisationers sida ökat och därmed ocksåpåverkat arbetslokalernas inre och yttre utformning och innehåll. Båda dessa foreteelser har utan tvekan påverkat

utbudet av arbetsutrymmen och hyreskostnaderna för dem.

Om vi börjar med stadsplaneringen och stadsbyggandet, så tycks det mig, som om planeringsfilosofin om att hålla bostader och arbetsplatser åtskilda har resulterat i, att vissa planerande myndigheter uteslutande ägnat sig at bostadernå. Till denna planering har visserligen hört inslag av servicefunktioner, men då i forstå hånd personlig hushållsinriktad service av typen livsmedelsbutiker, bank, post, apotek, halsovård, skola, barndaghem m.m. (Observera att verksamheterna i många fall tillhör kategorin allmänna, betalningsstarka verksamheter!). I vissa fall har även kontorsverksamheter kunnat lokaliseras till dessa bostadskomplement. Tillverkningsfunktionerna har emellertid i de allra fiesta fall varit mer eller mindre bannlysta i dessa bostads- och serviceområden och har i stallet hänvisats till för dem speciellt planerade omraden, dvs. till industri- och arbetsplatsområden. Planeringen av dessa senare omraden har dessutom agt rum inom andra planerande myndigheter. Men vem har man planerat för, dvs. vilka företagskategorier har berörts av planeringen? För att få svar på denna fragå behovs inga mer ingående undersökningar: Planeringen har i forstå hånd ägnats de stora foretagens utrymmesproblem! Detta faktum kan val knappast någon förneka och inte heller kritisera, då de storas problem är av väsentlig betydelse for en stads eller kommuns näringsliv och därför maste lösas på ett acceptabelt satt. Trots detta bor man emellertid komma ihåg, att merparten av alia tillverkande foretag faktiskt är små och medelstora, och att en mycket stor del av dem aldrig kommer att uppnå den styrkenivå, då de skulle kunna bygga eget i stadens industriområden. Dessa mindre tillverkande foretag hamnar således utanför planeringsapparatens intressesfär, och man kan verkligen fragå sig, vem som hjälper till att tillgodose deras behov och krav på tillfredsställande arbetslokaler.

Situationen för de mindre foretagen har dock - vilket maste understrykas - förändrats påtagligt under de allra senaste åren. Intresset för att forse mindre och nyetablerade verksamheter med lokaler har ökat i många svenska kommuner. Anledningen till detta är troligen en förändrad syn på småforetagen och deras betydelse i den svenska ekonomin. Det bor också tilläggas, att tjänstemän och politiker i många kommuner redan tidigare, t.ex. i samband med 1960-talets stadsförnyelsesprojekt, försökte hjälpa till att lösa utrymmesproblemen för de utsatta foretagen. Men tyvärr sträckte sig dessa ansträngningar i många fall inte längre an till att lösa de då uppkomna problemen. Om jag uppfattat saken riktigt, så var det sällan fragå om att försöka erhålla en mer heltäckande syn på småforetagens lokalsituation samt dess förändringar.

I många svenska kommuner försöker man alltså numera att planera för de mindre verksamheternas utrymmesproblem, dar begrepp som startmiljö även finns med i bilden. Jag vågar inte uttala mig om, ifall planeringen varit framgångsrik eller ej, men att döma av de exempel jag känner till, har resultaten varit mycket blandade. I de fall då utfallet hittilis inte visat sig specieilt positivt, är jag helt övertygad om, att planerarna inte haft tillräcklig kunskap om den process, som styr företags och andra verksamheters utrymmesutveckling. Detta har bl.a. tagit sig uttryck i, att man planerat och byggt småforetagsutrymmen, som stadens (kommunens) småforetag inte har kunnat acceptera p.g.a. alltför höga hyreskostnader. De potentiella hyresgästerna i de nybyggda lokalerna har helt enkelt inte befunnit sig i det utvecklingsstadium, då de haft råd eller behövt lokalerna ifråga, även om dessa - utifrån sett - varit perfekta från funktioneli synpunkt. Steget mellan de båda »kryssen« i figur 2 har helt enkelt varit för stort.

Svårigheterna för många mindre foretag har ytterligare förvärrats i och med, att utrymmesplaneringen numera ocksåkringgärdas av ett regelsystem (normer), som beror utrymmenasstandard, kvalitet och utrustning. Dessa normer är i de allra fiesta fall allmängiltiga for alia verksamheter inom exempelvis en tillverkningsbransch oberoende av verksamhetensstorlek. Det intressanta är dock inte normerna i sig utan hur de tolkas och appliceras av tjänstemän och planerare i våra kommuner. Vad som betraktas som en norm - eller restriktion - i en kommufl, behöver inte galla i samma utsträckning i en annan. Att frågan om bättre arbetsmiljö är en angelägenhet av hög prioritet, framstår som självklar för

de fiesta av oss, men - om jag nu får tala i egen sak - samtidigt tror jag, att stelbentheten i att hantera verktygen för att nå fram till dessa mål i många fall är synnerligen besvärande och farlig på sikt. Det är inte bara jag, som tycker så, fragå gärna dem som drabbats! Vem av Er exempelvisskulle vilja starta en verksamhet för att utveckla en idé, men samtidigt satsa alia Era tillgångar i en arbetslokal - observera ej på att utveckla idén - som visserligen uppfyllersamhällets alia krav på arbetsmiljö, men som inte alia ganger direkt beror Er verksamhet? Av mina undersökningari ämnet att döma, har man hamnat i en situation, dar verksamheter numera tvingas göra installationer 0.5.v., som har en varaktighet langt utöver, vad verksamheten kan dra nytta av. P.g.a. de stora investeringarna i arbetslokalerna tvingas man därför att bli kvar på platsen betydligt langre tid, an vad som är bra for foretagets utveckling. Detta påståendegrundar jag på bl.a. erfarenheter från mina tidigare studier (Erlandsson 1976), dar det visade sig, att så gott som samtliga undersökta foretag hade tillbringat tämligen korta tidsperioder i sina forstå disponerade lokaler (jämför fig. 1). Om den nuvarande trenden befästs, skulle detta innebära, att många verksamheter antagligen kommer att få det svårare,att genom omflyttningar tillfredsställa sina over tiden förändrade utrymmesbehov p.g.a. svårigheterna att overlåta sina lokaler med deres speciella utrustning till andra verksamheter.Därmed tvingas de bli kvar i för verksamheten orationella utrymmen.

ALDRE ARBETSOMRÅDEN SOM ALTERNATIVA STARTMILJÖER

I mina tidigare undersökningar har jag forespråkat, att man på ett mer systematisk satt skulle satsa på aldre arbetsområden (bl.a. industriområden) som alternativa startmiljöer. I många stader har dessa äldre, funktionsförändrade industriby ggnader redan f unger at på detta satt. Varför skulle man då inte kunna utnyttja denna bebyggelsemiljö mer effektivt, speciellt med tanke på att utrymmesutbudet i staden tillförs allt fler och fler lokaler i sådana byggnader? I likhet med de fiesta andra startmiljöer jag studerat, har dessa funktionsförändrade byggnader utvecklats mer eller mindre spontant till verksamhetsutrymmen för groende företagsamhet, utan någon inblandning från stadsplanerarnas sida. Områdena tycks ha varit någon slags residual, som ingen planerare direkt befattat sig med. Jag tror fortfarande på de aldre funktionsförändrade industribyggnaderna som ett realistiskt utrymmesalternativ för små och medelstora verksamheter, även om det under senare tid visat sig tämligen svårt för många foretag att lokaliseras dit. Om byggnadernas slitage gått för langt, eller om byggnaderna helt enkelt är för gamla, kravs numera mycket stora investeringar för att få lokalerna i ett sådant skick att de uppfyller dagens krav på inre arbetsmiljö. I dessa fall har de små, kapitalsvaga verksamheterna inga direkta möjligheter att utnyttja lokalerna, såvida inte långivande myndigheter ändrar inställning till verksamheterna. Att det är möjligt att förändra äldre arbetsområden till helt acceptabla verksamhetsutrymmen for mindre foretag, har jag själv kunnat konstatera (se Erlandsson 1976). Till samma resultat har Törnqvist (1981) kommit i sin studie »Industri i aldre byggnader«.

HAR SMÅFORETAGEN EN FRAMTID?

Och så till sist: Många hävdar idag, att småforetagen i traditionell mening, dvs. foretag som är bärare av nytänkande, innovationer 0.5.v., hör till historien. Må så vara att en allt större del av forskning, produktutveckling m.m. numera ager rum inom de stora kapitalstarka verksamheterna, men vad talar for, att utvecklingen kommer att fortsätta i denna riktning även i framtiden? I detta sammanhang är det intressant att notera, att bland manga av de stora foretag, som jag undersökt, så ligger för förbluffande många etablerings- och tillväxtskedet inte alls langt tillbaka i tiden. Jag kan bara narnna ett exempel. - Ett av Sveriges största bokförlag börjar nu att känna sig synnerligen besvärade av konkurrensen från ett annat foretag i branschen. Detta senare foretags utveckling har jag studerat narmare, och jag kan har bara nämna sak: För ca 15 år sedan rymdes foretaget ien nedlagd mjölkaffärs f.d. lokaler i Helsingborgs centrumnära del.

Men oavsett hur framtiden kommer att gestalta sig beträffande vilka verksamheter, stora eller små, som kommer att leda idé-, produktutveckling 0.5.v., så är jag av den uppfattningen, att en väl fungerande stadsregionen förutsätter en mångfald av verksamheter. Denna mångfald, vilken bor vara en garanti for en god infrastruktur i stadsregionen, innefattar verksamheter av olika storlek och inriktning både inom service- och tillverkningsbranscherna. Ett är emellertid säkert: Vill stadens invånare och verksamheter ha denna mångfald, dvs. denna infrastruktur, så maste det självklart finnas utrymmen att hysa dem i. Vad som för mig därför framstår som angeläget är bl.a., att beslutsfattare, som har att hantera stadsbyggnadsfrågor, inte agerar på ett sådant satt, att de genom sina beslut utesluter möjligheterna för mindre och nyetablerade verksamheter att överleva. Om denna min förhoppning skall uppfyllas kravs emellertid, att intresset mer an hittilis inriktas på det faktum, att samspelet mellan stadens byggnader och verksamheterna, som de skall rymma, är en kontinuerlig process, vilken vi maste skaffa oss vidgade kunskaper om.

SUMMARY Urban rental space - a constraint on growing enterprise

The paper deals with the interplay between the building stock of the city and the individual firm's possibilities of acquiring accomodation for its activities. Since the physical structure of an urban landscape has not been created over night but is the outcome of many years of citybuilding, it has become a mixture of new and old elements. While the production of new buildings is adapted to the demands put forward by firms at the time of construction, buildings, however, generally have a far longer duration (lifetime) than the activities they were initially designed for. The result is a discrepancy between the physical condition and functional status of the buildings. Consequently,the older building stock is largely used to accomodate

firms for which it was not built from the beginning. Judging from investigations in Swedish cities, this mixture of-old and new elementsin the building stock is not just positive but seems to be something of a necessity for firms of different types both to get established, and to consolidate, and to grow in size. This is due to the fact that firms in their various development stages must be able to adjust their space requirements to their current financial capability. From this viewpoint the study of changes in the building stock of the city, e.g. how city renewal projects affect the individual firm's possibilitiesof acquiring floor space, emerges as an important topic of inquiry. In the Swedish case renewal projects have generally acted quite unfavourably on an extremely important type of urban environment,namely the »breeding areas« for newly started and growing firms, the so-called starting environments. The paper ends with a discussion concerning possible substitute space for these environments.Proposed alternatives are evaluated as to whether they can function as realistic ones for the firms under consideration. The way this problem is treated by city-planners and others responsible for the city-renewal process is also discussed. The point made is that many of these people have taken decisions to the effect that small and growing firms nowadays are facing serious problems to accomodatetheir

LITTERATUR:

Erlandsson, U., 1976: Företagsutveckling och utrymmesbehov. Studier
av rumsliga utvecklingsförlopp i stadsmiljö. Lund.

Törnqvist, A., 1981: Industri i aldre byggnader. Elva goda exempel.
Byggforskningsrådet T9: 1981, Stockholm.