HENRIK PARK I SVERIGE Af Carl-G.Wiberg Henrik Park, 40-och 5O-talens val namnkunnigaste danske bokbin­dare, avled i Kopenhamn i maj månad 1975 vid 57 års ålder. Han hade under sin levnad gjort en betydande insats aven i Sverige under en femårig period 1953-58 hos Esselte och Herzogs i Stockholm, och det ar denna som skall belysas nårmare i denna artikel. Det var på våren 1953 Park anstålldes hos Esselte Ab som fore­ståndare for bokbinderiets privatavdelning, på den tiden omfattande ett 10-tal personer. Esselte Ab var då namnet på det stora tryckeri­och bokbinderiforetaget i koncernhuset vid Vasagatan men utåt ar­betade man aven med de gamla firmanamnen Ab P. Herzog & Soner och P. A. Norstedt & Soners bokbinderi Ab. Park hade i 12-13 års tid varit innehavare av Anker Kysters verkstad i Kopenhamn och gjort sig ett beromt namn inte bara i sitt hemland utan aven inter­nationellt men varit mindre lyckosam i ekonomiskt avseende. For­fattaren av denna artikel erinrar sig ganska val ett besok på ateljé Kysters Eftr. någon gång i slutet av 40-talet. Det var som att komma in i ett laboratorium. For den svenska publiken hade Park framtratt vid två tillfållen innan han flyttade over Sundet. Forstå gången var 1949 på Rohsska Konstslojdsmuseet i Goteborg tiisammans med boktryckaren C. Vol­mer Nordlunde och den andra var på Nationalmuseum i Stockholm 1952 också med Nordlunde som medutstållare och dessutom konst­naren Axel Salto. Erik Wettergren, efter sin pensionering från over­intendentbefattningen vid Nationalmuseum konstnårlig rådgivare åt Slt-koncernen, var en varm forespråkare for Henrik Park. Denne orienterade sig snabbt i det svenska kulturlivet och gjorde sig genast bemarkt bland bokbandsintresserade. Det visade sig emellertid ganska snart lampligt att befria honom från det egentliga arbetsledarskapet. Han fick ett eget arbetsrum i det dåtida Esseltehuset mitt emot Centralstationen i Stockholm (pri­ Henrik Park Norstedts Rembrandtbibel i privat band 1918-1975 specieilt inbunden till Slottskyrkan. vatbokbinderiet var på den tiden inhyst i lokaler som under kriget overtagits efter Kritz' bokbinderi på Gamla Brogatan) och hårifrån sprutade nu Henrik ut sina idéer i overvåldigande mångd. Sjålv meddelade han Willy Stillert som intervjuade honom for Bokvan­nens råkning ^BV nr 7/57) att han utom fran sina danska laroma­stare August Sandgren och Anker Kyster fått viktiga impulser for sitt bokbandsskapande från den svenska Slojdforeningens utståll­ning »Svensk Form« 1941 i Kopenhamn. Det borde alltså ha blivit en formgivning som låg val till for svensk smak. Och det blev det också nar det gållde det privata bok­bandet och hantverkskonsten. Når det var fråga om forlagsband blev forhållandet dåremot ett annat. I mitten av 50-talet hade de flesta storre bokforlag skaf fat sig egna formgivare och de som inte hade någon var utomordentligt rådda for nymodigheter. Man visste vad som gick hem hos publiken och ville inte riskera nagot bakslag. Icke desto mindre innebar nog Parks verksamhet en viss stimulans åven på partisidan hos Esselte. Som sitt credo uttalade han om forlags­bandet att man maste kompromissa mellan materialets mojligheter, bandets estetiska utseende, priset och kvalitén så att det lampade sig for massproduktion. Om man går till Svensk Bokkonsts kataloger for dessa år (1954­59) finner man att Henrik Park forekommer i katalogen 1954 med fem band och i katalogen 1956 med ett men i ovriga inte alls. Av de fem banden i 1954 års katalog var två i samarbete med andra er­kanda formgivare, Bertil Kumlien och Gudmund Nystrom. De tre band, dar han ar ensam, var ett lanellband, Esseltekalendern for 1955 i klotryggsband och den s.k. Rembrandtbibeln, som var en Norstedtsutgåva vars grafiske skapare var Karl-Erik Forsberg. Den lanserades på bokmarknaden i ett helpergamentband som Forsberg tecknat och ett band i rod oxhud formgivet av Park. Parks band var dekorerat med ett kors och kantlinjer på parmen i svart och guld. Våren 1958 forekom Henrik Park aven i Fibs folkbokserie. Til bibelutgåvan gjorde Park också ett privatband som av Esselte skanktes till konung Gustav VI Adolf for Slottskyrkans prydande. Det utfordes i brun marokang med ganska rik forgyllning, lilla riks­vapnet omgivet av en strålkrans på framparmen och tre kronor på forstå och de fem nedre ryggfålten och titeln på andra ryggfaltet i guld. Ett band med stor tyngd och vardighet. Som en sorts mellanting mellan parti-och privatband kan man kanske betrakta Esselte blockband. Parks rastlosa ingenium sysslade garna med tanken på att åstadkomma något radikalt nytt i bandvag, vilket genom sin enkelhet skulle kunna forbilliga den allt dyrbarare inbindningen. Resultatet blev »blockbandet«, som han konstruerade på hosten 1953 tiisammans med den dåvarande tekniske chefen for Esseltes bokbinderier civilingenioren Nils Edholm. På grund av Parks iver att få fora ut idén till kommersiell anvåndning presente­rades »uppfinningen« redan i oktober 1953 vid en utstallning i den stora hall som Esselte då disponerade på nedre botten av sitt kontors­hus på Vasagatan. En entusiastisk pådrivare var chefen for Natio­nalmuseums konsthantverksavdelning Carl Hernmarck. Det gick ty­varr litet for hastigt, varken priser eller tillverkningsmetoder var 37 Esselte hlockband konstruerat av Henrik Park och civilingenidr Nils Edbolm 1933. tillrackligt utprovade, foretaget forsokte skydda sig genom att pa­tentsoka idén, men uppfinningsgraden var inte hog nog, och det kom snart flera efterfoljare, som inte alla var så nogråknade med utforandet. Konstruktionen bestod i ett på alla sidor renskuret bokblock på vars rygg en strimla av fibervav limmades med plastlim. Denna vav­strimla fixerade samtidigt pårmarna som gjordes av tjock kartong och som renskars i exakt format med bokblocket. Pårmarna faste vid ryggvåven endast med sin egen tjocklek, Boktiteln trycktes pa rem­sor, vilka klistrades fast vertikalt på ryggen och ytbehandlades med plast. Det hela var strikt, enkelt, behagligt att hantera -och billigt i jåmforeise med ett vanligt privatband. Henrik Parks forfinade kånsla for form och fårg tog sig uttryck i de sex fårgsammansått­ningar han att borja med komponerade, varav t.ex. typ A bestod av morkgron pårm, rod rygg och gult snitt. Man tors kanske saga att det var en konsekvens av lårdomen från August Sandgrens »nya sak­lighet«. Blockbandet framtradde inte med andra anspråk an att bli en »hyllstadare« med uppgift att roja upp bland sonderlasta haftade bocker och gamla tidskriftsårgångar, och det fick ett mycket gott mottagande av kritik och forbrukare. Gustaf Nåsstrom kallade de nya banden for bokhyllans »overaller«, och hade tillverkningen kun­nat mekaniseras skulle de nog ha kunnat utvecklas till en billig for­packning for exempelvis pocketbocker, som ju fortfarande vantar på sin hårdbandslosning. Sir Allen Lane blev faktiskt erbjuden att forsoka och den strama formgivningen hade sakert passat Penguin books, men han insåg naturligtvis genast att tillverkningen var allt­for hantverksmassig och dårigenom också for dyr for nya bocker i stora upplagor. Blockbandet fick emellertid ett visst reklamvarde och det bestall­des vid flera tillfallen i officiella sammanhang. Sålundes erholl den islåndska presidenten Asgeir Asgeirsson på sin 65-årsdag 1954 som gåva av Svenska Utrikesdepartementet ett minne av sitt Sverigebesok samma år i form av c:a 2000 tidningsurklipp och utvalda original­fotografier inbundna i ett jåtteblockband från Esselte. 1956 fick Esselte tillfålle att anordna en utstallning av moderna svenska bokband på Nationalmuseum. Det blev i realiteten en ut­stallning av Parks oeuvre och katalogen från denna begivenhet, som bar Henriks namn i en for honom typisk svart jattepunkt på omsla­get, år den basta bevarade kålian for en oversikt av hans svenska verksamhet, trots att det ånnu återstod två år innan den avslutades. Katalogen omfattar 102 nummer och av dessa står Henrik Park som formgivare av 96, varav sex dessutom har andra textkonstnårer. Carl Hernmarck talar i sitt forord till katalogen om de aktuella resultat som Esselte åstadkommit i stråvandet efter att få fram vackra band till overkomliga priser, men de flesta av de utstållda banden var i sjålva verket utforda på traditionellt och dyrbart sått. I en liten grupp finner man emellertid några band som fått beteckningen Es­selte privatkartonnage. De representerar ett par typer som hårrorde från en priståvlan till vilken Hantverkslotteriets chef Robert Berg­hagen på hosten 1953 inbjod några utvalda bokbinderier for att sti­mulera till billigare privatbindningar. Exempel på billig privatinbindning. Henrik Park fick tre 1 sta pris i Hantverkslotteriets pristdvlan 1933. WåååÉåÉå Det hette i inbjudan till tavlingen, som omfattade sex givna bo­cker av olika karaktar, att »prisbillighet, smakfullhet och lamplig­het åro de avgorande faktorerna« vid bedomningen och naturligtvis godtagbar kvalitet i utforandet. Henrik Park hemforde tre Ista pris i denna tavian, och hans intressantaste och prisbilligaste losning av det stallda problemet var nog anvandningen av rå, okladd men sa­phonbehandlad lumppapp till pårmarna och klot eller laminerat pap­per till ryggen. Juryn bestod av arkitekterna Berghagen och Åke H. Huldt, då direktor for Svenska Slojdforeningen, samt rektorn for Grafiska Institutet Bror Zachrisson. Några år senare till Hantverks­lotteriets 90årsjubileum anordnades en ny bokbandståvlan av storre omfång -det gallde att binda ett helt litet bibliotek -22 titlar -och åven har placerade sig Henrik Park på toppen. Det var denna gång 10 verkståder som deltog och bindningen skulle vara utford i inte Henrik Parks inbindning 1933 av Ovid -»Elskovskonsten* i ett privattryck hos Axel Salto 1917. Bandet erholi det foljande år på Triennalen i Milano den hogsta utmdrkelsen, Diplome d'Honneur. mindre ån sju olika bandtyper. Denna tavian som fick namnet »Från Strindberg til Sara Lidman« vackte stor publik uppmårksamhet och markerade ytterligare den vilja lotteriets ledning agde att ge bok­bandet dess berattigade plats inom konsthantverket. Andra grupper på denna utstallning var hela skinnband, band med millimeterrygg, klotband och miniatyradresser. Av dessa var band med millimeterrygg den storsta (49 nummer) och darnåst kom hela skinnband (30 nummer). Bland helskinnsbanden finner man ett som ingår i den serie Essel­te på den tiden årligen skankte till Nationalmuseums konsthant­verksavdelning. Boken ar Frans G. Bengtssons »Litteratorer och mi­litarer« i den av Gunnar Brusewitz illustrerade utgåvan 1951 och bunden hos Esselte 1953 av bokbindaren Walter Kimstrom och for­gyllaren Edvard Svensson. Bandet år av brun oasis med en vertikal forgylld fiskbensbård i mitten och blå pappersforsåtts med strodda forgyllda miniatyrkvadrater. Guldsnitt fore håftningen. Det specieilt intressanta i denna bindning var den djupverkan gulddekoren er­holl genom stegvisa dubbeltryck. Ett annat sårskilt remarkabelt helskinnsband var utfort for Erik Wettergren. Boken var Ovid »Elskovskonsten« i ett privattryck hos Axel Salto 1917. Det bandet utfordes också 1953 i citrongul oasis med dekor i guld och blindtryck, och det erholl på Triennalen i Mi­lano foljande år den hogsta utmårkelsen Diplome d'Honneur. Hår får verkligen materialet -den skona skinnytan -komma till sin rått. Utsmyckningen består av blindlinjer som ramar på frampårmen med forgyllda punkter i de fyra hornen och på ryggen tåta rader av hori­sontella blindstreck flankerade av guldpunkter med titeln i ovre ån­dan och årtal i den nedre i blindtryck. Park hade en uppdriven kånsla for public relation och låt gora ett vykort, som torde vara ganska unikt, av det fotograferade bandet. Det kanske storsta arbete på privatbokbinderiets område som Essel­tes ateljé någonsin utfort var inbindningen av en fransk bibliofil­upplaga av Brillat-Savarins »La physiologie du gout«. Denna utgåva trycktes i Paris 1951 i två volymer i stor kvarto och illustrerades med 168 originaletsningar av André Jacquemin. Upplagan var 245 num­rerade exemplar, och det uppgavs att bestållaren av bindningen di­rektøren Evert Fredriksson fått vånta ett par år på att kunna for­vårva ett exemplar av den exklusivaste upplagan, numrerad 1-20, som innehåller en extra svit av gravyrerna samt femton »gravures refusées«, ej anvånda illustrationer. Dessa skulle forvaras i en kar­tong vars utforande naturligtvis måste passa till bokbanden. Fre­driksson hade vid denna tid (1955) byggt upp en av vårt lands mårkligaste boksamlingar, vilken forutom gastronomi åven omfat­tade Birgitta-litteratur, barnbocker och vitterhet. Hans bibliotek blev foremål for en artikel i Bonniers Litteråra Magasin (nr 6/1955) for­fattad av Åke Andersson, som varit honom behjålplig med forvår­ven, och Åke Runnquist. Detta bibliotek år nu skingrat och den gastronomiska delen med Brillat-Savarin tillhor hovtraktoren Tore Wretman. Henrik Park, som sjalv var en kråsen gourmet, grep sig an banden till dess bocker med verklig lidelse. Hans kompositionsidé var att illustrera en utsokt måltid. På forstå bandets framsida fick forratten illustreras av en hummer och på baksidan kottratten av ett lamm. På andra bandets framsida blev det en kronartskocka och på baksidan en ananas och andra frukter. For-och eftersattsen gavs fårger i torr sherry, bordeaux och champagne och i bårder runt pårmarnas kanter återfanns namnen på bestallarens ålsklingsråtter och viner. Materialet var rod marokång och dekoren i guld och blindtryck. Kartongen for de losa konstbla­den utfordes med ett festligt pappersoverdrag prytt med franska liljor. Forarbetet bestod av ritningar med ytterst detaljerade måttangi­velser och teckningar i mycket uppforstorat format, som lange efter bandens fårdigstållande och kanske på sina håll ånnu fick dekorera våggarna i bokbinderiets kontorsrum. Arbetet utfordes av bokbinda­ren Walter Kimstrom och forgyllaren Edvard Svensson. Genom Parks tidigare goda forbindelser som egen foretagare med franska skinnleverantorer kunde Esselte under dessa år glad ja sig åt att forvårva verkligt forstklassiga skinn. Det blev kanske mest oasis men åven marokång av forstå sortering. Millimeterryggbandet år en dansk skapelse från 40-talets material­bristtid och Henrik Park får nog betraktas som dess estetiske full­åndare. Att bara låta ryggskinnet gå in någon millimeter på pårmsi­dorna och hornskinnen bara skymta fram i kvadratmillimeterstorlek passade hans sobra smaksinne fortråffligt, och det år dårfor natur­ligt att det år denna bandtyp som blev rikligast foretrådd på utståll­ningen. Skinnet som anvåndes år overvågande oasis och ålsklings­fårgerna citrongult, lackrott och svart, men variationerna år många och fantasifulla. Ett av dessa band kan hår nårmare beskrivas eftersom det tillhor artikelforfattaren. Det omsluter Baudelaires »Les fieurs du mal« i den av Adolf Hallman illustrerade upplaga som Bonniers gav ut 1946. Bandet utfordes 1955 och stalldes ut bland ett antal andra på H55 i Hålsingborg, dår Esselte och Nils Linde var de enda inbjudna bokbandsutstållarna. Boken år i stort format 22x31 cm. Ryggen år av svart oasis med titelfålt i gult och olivgront (nu nåstan brunt) getskinn, forfattar­namnet år tryckt i svart mot det gula fåltet och titeln i guld mot det olivgrona, som också år markerat med två tvårgående guldlinjer; långst ner på ryggen står ågarens tre initialer i små guldbokståver. Pappersoverdraget har gronbrun bottenfårg och mot denna står i 16 vågråta rader 11 ljusare blad-och blomkonturer, varannan med mor­kare brun eller gul underton. Guldsnitt for ovre åndan. En liten utstållningsgrupp utgjordes av miniatyradresser. Sådana små behåndiga hyllningsadresser i format 7x11 cm eller dåromkring var inte något påfund av HP som en del kritiker tycktes tro. Herzogs hade tillverkat dessa typer redan på 30-talet och formodligen hade de forekommit sporadiskt vid skiida tidpunkter i många år. Men Henrik Park hade verkligen en formåga att gora små konstverk av dessa tingestar. Den som skriver detta erholl på sin 50-årsdag 1957 två miniatyradresser insatta i en kapsel som uppvaktning från Esselte Privatbokbinderi (yrkets åldsta gren) och Esselte Blockbandsfabrik (yrkets yngsta gren). Adressen från privatbokbinderiet år gjord i morkblå oasis med inre guldramar på speglarna och kantforgyllning och har mottagarens tre initialer hångande på frampårmen inpråg­lade i små grona punktapplikationer under var sin guldlinje med olika långd for for-och efternamnsinitial. Den andra adressen år ett blockband med ryggkloten och kanterna forgyllda runt om, pårmar­na år overdragna med matt orangefårgat papper och initialerna står på frampårmen på toppen av guldlinjer -också av olika långd ­dragna från underkanten. Fodralet år klått med citrongult papper. En helt bedårande komposition. Personligen var Henrik Park en sållsynt vånlig månniska med stor generositet och spontan vårme. Den konstnårliga stramheten slåppte i umgånget, och åven om han helt naturligt var angelågen om att få god kritik och var glad åt allt berom for egen del, var han ståndigt mycket mån om att framhålla sina medarbetare och att ge dem som utforde hans idéer del av åran. En typisk episod som intraffade i sam­band med utdelningen av Hantverkslotteriets penningpriser fortjå­nar att relateras. Henrik kom en morgon och ville overlamna belop­pet, som rorde sig om några hundra kronor, till firman med motive­ring att det gållde ett uppdrag utfort i tjansten. Nar han fick klart for sig att pengarna var hans, blev han overlycklig, och efter lunch var alltsammans borta med vinden. Henrik hade bjudit halva konto­ret på fest. Det ar svart att bedoma om Henrik Parks verksamhet i Sverige hade något storre inflytande på hans svenska kolleger. Rent allmant bidrog den val till att uppmarksamheten for en måttfull och balanse­rad formgivning skarptes och att uppskattningen av bokbandet som konsthantverk okade. Under den tid han arbetade i Sverige farins det egentligen bara två riktigt jambordiga i offentlighetens ljus, och det var William Barkell och Nils Linde. Båda var mycket aldre och hade for lange sedan format sina egna profiler. Herbert Lindgren och paret Bremer hade annu icke tratt fram ur kulisserna och en del an­dra och några annu mycket unga skulle senare på 60-talet komma att folja de impulser som utgick från schweizaren Hugo Pellers konst­nårliga och hantverkstekniska program. Men sakert ar att Henrik Parks fem år hos Esselte var en glansande och åventyrsfylld tid på det svenska bokbandsskapandets område, och for foretaget som an­stallt honom var det den sista stora epoken innan privatbokbinderiets saga blev all.