Boktryckeriet och bokbinderiet på Skansen i Stockholm Av Bengt Bengtsson Skansens boktryckeri, som efter sin skylt (kopia av en sådan från Norstedt & Soner) givits det latinska namnet Officina Typogra­phica, ar inhyst i huset Sodermannagatan 10-12 från Sodermalm i Stockholm. Byggnaden uppfordes år 1725 for hokaren Johan Pil­zer, som i de lokaler, dår nu boktryckeri och faktorskontor år in­rymda, inråttade sin butik. Arkitekt och byggmåstare var Johan Theulich, anståild som slottsbyggmåstare vid Kungl. slottet. Husets proportioner med den låga, roda timmervåggen och det hoga, val­made taket år karakteristiska for svensk stadsbyggnadskonst under barocken. Dess plan år rektangulår och indelningen i rumsenheter enkel och vål låmpad for sitt åndamål: butik och bostad. Den senare bestod av ett storre rum, kammare, kok och forstuga. Byggnaden skånktes år 1929 till Nordiska Museet av åkeriågeren Johan Petterssons stårbhus och återuppfordes på Skansen under åren 1931 och 1932. Flyttningen och återuppforandet samt inred­ningsarbetena bekostades av Sveriges boktryckare och typografer. Invigningen forråttades den 28 september 1932. Redan från borjan anstålldes en skicklig yrkesman som husets vårdare, varigenom allmånheten kunde få en levande inblick i boktryckarkonstens teknik. Under sårskilt anordnade »arbetsdagar« kan officinen arbeta med full besåttning av faktor, såttare, tryckare och lårpojkar, inalles 12-15 personer. De trycksaker, som framstål­les och såljes till besokama, utgores mest av s. k. kistebrev och smårre minnesblad. Det stora tryckerirummet, vari besokaren forst intråder inrym-Boktryckeriet mer huvuddelen av såvål tryckeri som såtteri, eljest (sårskilt i stor­re officiner) ofta belågna i skiida lokaler. I såtteriet såttes typerna samman till tryckformar och i tryckeriet avtryckes formarna pa papper i boktryckspressarna. Skansentryckeriet visar yrkets teknik såsom den tillåmpades omkring 1830. Ehuru Skansentryckeriet inte år forenat med stilgjuteri, finnes dock samtliga typer av redskap hår och tekniken kan demonstreras av vakten. 98 • Bengt Bengtsson Såtteriet Skansentryckeriets såtteri består av åtta såttregaler, ordnade så att två »gator« bildas, vari såttarna har sina bestamda arbetsplat­ser. Regalen år numera åven en forvaringsmobel, men i aldre tid var den endast ett underlag for kasten, som skulle vara placerad i en for såttaren bekvam lutning. De sex av Skansenregalema år av denna typ (troligen de åldsta bevarade i Sverige). De stammar från det over hundraårige E. G. Johanssons tryckeri i Karlshamn, vars inventarier såkerligen var gamla redan vid starten 1847. Deras glada grona fårg har troligen tillkommit på 1700-talet. Kasterna, som tillhort dessa regaler, har byggts efter deras mått, så att de exakt tåcker regalens lutande oversida. En egenhet hos regalerna år deras ringa hojd, alltfor skild från vår tids for att kunna for­klaras med forna tiders småvåxta månniskor. Mojligen har man suttit framfor kasten, en sedan århundraden for en såttare otånk­bar stållning under arbetet. De två återstående regalerna år åven forvaringsregaler, byggda av spjålor, mellan vilka kastema kunde skjutas in. Den ena år kopierad efter en granne, som stammar från Amiralitetstryckeriet i Karlskrona, fore sitt nedlåggande på 1930­talet ett av Sveriges åldsta existerande tryckerier med grundlågg­ningsåret 1754. Framfor såttregalema står formregaler, dår upp­bundna kolumner och formår kan forvaras på inskjutbara form­bråden. Kasten år en låda med många fack, vari typerna forvaras. Dess Officina Typographica • 99 indelning i storre och smårre fack år betingad av de olika typernas relativa forekomst i språket. Sålunda ligger de gemena (»små« bokståverna) nårmast kastranden, med a, e, i, n, r, m, etc. i stora fack medan b, c, f, g, etc. ligger i mindre fack och t. ex. x, y, z i de minsta. VERSALERNA, siffrorna, KAPITALERNA och skiljeteck­nen har sina platser långst bort från såttaren, eftersom han mera sålian behover dem. Vinkelhaken eller såtthaken år såttarens viktigaste redskap. En serie av vinkelhakar ligger på kasterna, visande utvecklingen från åldsta tid fram till »dags dato«, dvs. 1830-talet. I vinkelhaken såt­tes typema tilisammans till rader. Andra redskap som anvåndes vid såttningen, år såttlinjen, en måssingsskiva med radens bredd, anvånd som stod for raden i haken vid såttningen och vid radernas utlyftande ur haken, ålspet­sen, en liten syl, varmed typerna lyftes upp ur formen vid korrige­ring etc., korrigertången, en pincett med samma anvåndning som ålspetsen, samt korrigerstolen, en hog trebent stol, oftast med vrid­bar skiva, på vilken formen placeras vid korrigeringen. Når såttaren har levererat kolumner till ett helt ark, vidtar om­brytningen, dvs. kolumnema ordnas på utskjutningsbordet i den ordning sidorna skall forekomma på arket. Under 1800-talets forrå hålft borjade man åven i Sverige till­låmpa metoden med en sårskild ombrytare, som mottog uppsatt material i godtyckliga långder (»spalter«) från såttama, ordnade dessa till kolumner, satte titlar och paginasiffror och skot ut for­matet. Från ombrytningen går formen till pressen for tryckning. For-Tryckningen men omslutes av en jårnram, som passar till pressens fundament. Åtskilliga ramar står lutade mot våggen bakom pressarna. Tryckpressen måste ha uppfunnits av Johann Gutenberg, ehuru primitiva anordningar for tryckning redan forut kan ha existerat. Den stora precision i trycket, som utmårker Gutenbergs verk, visar dock att något alldeles nytt tillkommit. Tråpressen i Officina Typo­graphica representerar det åldsta och primitivaste slaget av bok­tryckpress, med undantag for en del detaljer i maskineriet, vilkas utforande skvallrar om en relativt sen tillkomst. Tryckpressen ut­vecklades nåmligen ytterligt långsamt och de tråpressar, som på 1500-talet arbetade i Holland och Tyskland, skiljer sig inte från de pressar som fanns vid tiden for de nya uppfinningarna på 1800­talet. 100 • Bengt Bengtsson Den Håggstromska tråpress Pressen består av en stomme av ek, som uppbår tryckplattan, di­geln, vilken tvingas nedåt av skruvens, spindelns, kringvridning. Formen ligger på fundamentet, som kan foras fram oeh tillbaka. Vid fundamentet år dåckeln fåstad. På den placeras arket. Ojåmn­heter i formen oeh på digeln utjåmnas genom att man på dåckeln klistrar papperslappar, dår trycket ej tagit ut ordentligt. Denna viktiga procedur kallas upplappning. Remmikan år en liten ram, klådd med papper, vari hål utskåres for kolumnerna. Den skall skydda marginalerna mot nedsmutsning. Vid tryckningen lågges ett ark i dåckeln efter sårskilda mårken eller på nålar (punkturer) oeh remmikan fålles ned over arket. Så fålles dåckeln i sin tur ner over den infårgade formen oeh funda­mentet skjutes in under digeln, som med handtaget (bångeln) tvingas nedåt. Efter trycket fores fundamentet ut, remmikan oeh dåckeln fålles upp oeh det tryekta arket utbytes mot ett nytt. Under tiden infårgar tryekarens medhjålpare formen med tryek­svårta (»drar upp«) medelst fårgbollarna, låderklådda putor, som klappas over formen. Den i tryekeriet tjånstgorande vakten de­monstrerar gårna tillvågagångssåttet. Som tryckningen nu har beskrivits, tillgick den i tråpressen men också i jårnhandpressen med den skillnaden att man nu hade bor­jat anvånda gjutna valsar av en mjuk massa for uppdragningen. Officina Typographica • 101 Tråpressen har tillhort Zacharias Hæggstrom, som inkopte den i Tyskland 1813 och dårmed grundade det ånnu existerande Hægg­stromska tryckeriet i Stockholm. År 1800 uppfanns i England av lord Charles Stanhope en ny handpress, helt av jarn som kunde tåla mycket kraftigare tryck och alltså tillat storre formår. Den kom att bli den i Sverige mest an­vanda tryckpressen under 1800-talet, tack vare Th. Munktell i Eskilstuna, som år 1832 borjade tillverka den i ganska stor skala. Nu befordrades tryckningens precision och snabbhet i hog grad, vartill åven bidrog de nya fargvalsarna. Hastigheten vid tryck­ningen i en tråpress torde ha varit omkring 150 exemplar i tim­men; nu kunde man nå upp till omkring 250. For att uppnå ett gott tryck måste man under »handpresstiden« fukta tryckpapperet. Detta skedde i en stor balja med vatten, hår placerad till vånster om kakelugnen. For att fuktigheten skulle bli jåmn genom hela upplagan, lades denna i press mellan två fukt­bråden med en tyngd ovanpå. Tryckfårgen forvarades i stora kopparkårl. Den tillverkades av linolja, som koktes till en tjock fernissa, vilken blandades med kim­rok. Boktryckama brukade sjålva ombesorja fårgkokningen, som var mycket eldfarlig, varfor den vanligen forsiggick utanfor stadens råmårken. Forst på 1840-talet, i och med snållpressarnas inforan­de, borjade man att importera storre mångder av tryckfårg från utlandet, och dårefter upph5rde »hemkokningen« så småningom. Officina Typographica visar yrkets teknik just innan snållpres­sarna erovrade de svenska tryckerierna. Tysken Friedrich Konig hade år 1814 fullbordat sin uppfinning av cylinderpressen, dår som namnet antyder, digeln ersatts av en cylinder, som pressade papperet emot formen. År 1829 kom den forstå pressen av detta slag till Sverige, inkopt från England av boktryckaren N. M. Lindh i Orebro. Hårmed hade maskintekniken fått insteg i yrket och en industrieli utveckling igångsatts, som ånnu pågår. Skansens bokbindareverkstad stammar till storsta delen från Bokbinderiet Henrik Wilhelm Palmérs verkstad i Stockholm. Palmér, som var fodd 1828, gick 1844-49 i låra hos Petter Holmstrøm och blev måstare 1854. Hans verksamhet upphorde år 1892, då han overlåt inventariema i sin verkstad till Nordiska Museet. Verkstaden, som inte tillhorde de storre, kånnetecknas av stor ålderdomlighet i vissa detaljer, t. ex. det stora verkstadsbordet, som om nåtterna tjånade till sovplats åt en eller två lårpojkar. På bordet och långs rummets 102 • Bengt Bengtsson vaggar finnes alla de redskap, som behdvdes f5r bindning av en bok enligt gammal metod. Från boktryckaren kom boken i form av ofalsade ark (falsa = vika), och om papperet var alltfor porost, maste det planeras, dvs. blotas i en losning innehållande lim och alun, vilket gjorde pappe­ret fastare. Sedan arken torkat, falsades de ett och ett och lades samman i sin råtta ordningsfoljd. For att boksidorna skulle bli plana, slogs boken med hammare på slagstenen (invid bortre dor­ren), varvid ojåmnheter, uppkomna vid tryckningen, utjamnades. Så kom turen till håftningen i en s. k. haftlåda (på bordets gavel­ånda). Ark efter ark haftades med håfttråd fast vid binden, dvs. de lodratt spanda snorena i haftlådan, vanligtvis minst fyra till an­talet. Hårvid lades utanfor forstå och sista arket ett s. k. forsåtts, bestående av ett hopfalsat dubbelblad samt utanpå detta en av nå­got kraftigare papper gjord ansåttningsfals. Den hade liksom for­såttsen en smal dubbelvikt fals vid den vikta kanten, så att denna kunde låggas om forstå resp. sista arket. Vid håftningen låt man i aldre tid binden ligga fria men vid slutet av 1700-tallet borjade man mera allmånt att såga in binden, dvs. man sågade rånnor for dem i arkens ryggkanter så att ryggen blev alideles slåt. Efter håftningen skårs boken loss från håftlådan genom att bin­den klipptes av ungefår en tum från boken. Dårefter slogs arken samman med en hammare långs ryggen, så att denna blev fastare. Binden skavdes sedan med en arbetskniv mot ett uppskavnings­bleck så att bindåndama blev uppslitsade, varefter de breddes ut. Ryggen fick sin erforderliga stadga genom bestrykning med lim, varefter boken var fårdig att skåras. Detta utfordes i aldre tid i en sårskild skårpress med skårhyvel, varvid boken skruvades fast i pressen, som klåmdes mellan golvet och bokbindarens kropp, var­efter hyveln drogs fram och tillbaka långs pressens anslagslist, allt­under det att hyvelns skruv drogs åt mer och mer, så att skår­klingan skots fram. Två typer av skårhyvlar visas hår, dels den tyska med cirkelformig klinga, dels den franska med spetsig eller tungformig klinga. Efter snittgomingen rundades ryggen med en tråklubba och sat­tes sedan in i en press for falsslagning, dvs. ryggens kanter slogs ut, så att dessa kom nåra nog i jåmnhojd med den blivande pårmens yta. Man skiljer på djup fals och grund fals, beroende på hur man sedan åmnade fåsta pårmen vid binden. Officina Typographica • 103 Vid de fornåmare banden, helskinnsband och halvfranska, vilka har djup fals, fastes hinden utanpå pårmen, som placerats intill fal­sen. Man kunde också trå hindet (som i detta fall ej hlivit ut­skavt) genom hål i pårmen, som sålunda hlev kraftigt forenad med boken. På hocker med grund fals fastes hinden på pårmens insida. Boken kladdes efter denna »ansåttning« med skinnryggoch -horn vid halvfranskt band eller helt med skinn (lådergorning). Åven i våra dagar tillgår bindningen av s. k. privatband, alltså mera påkostade engångsband, på ovan skildrade sått, givetvis med undantag for vissa smårre olikheter, betingade av de moderna red­skapen. Vid bindning av f5rlagsband, som ju oftast tillverkas i mycket stora serier, anvåndes i stor utstråckning maskiner, såsom håftmaskiner, skårmaskiner, forgyllningsmaskiner m. fl. Denna ma­skinella utveckling har framfor allt ågt rum sedan i8go-talet. Bandets fårgglådje bestod inte endast av skinnet, utan också av pårm-och forsåttspapper. For dekorering av detta papper anvånde man flera metoder, bland vilka hår må nåmnas klistermarmorering och marmorering med oxgalla och renlav. Den forrå metoden inne­bar, att man overdrog papperets yta med klisterblandad fårg, som på olika sått bragtes i monster, t. ex. genom att man ritsade bort fårgen i rånder eller rutor eller lade samman två pappersark med fårgytorna ihop och sedan drog dem isår, varvid en oregelbunden flammighet uppstod. Den andra metoden grundade sig på vissa åmnens egenskap att endast motvilligt blandas med varandra i våtskeform, i detta fall oxgalla och avkok på karagenmossa. En trogflytande massa, vars huvudbeståndsdel var avkok på karagenmossa, lades i ett grunt avlångt kårl, marmorerlådan, och den med oxgalla forsatta fårgen droppades i denna grundmassa. Droppama holls åtskilda, och når papperet eller bokens snityta doppades mot ytan, avsatte sig fårgen. Man kunde på olika sått få fram fantasifulla monster. Mest an­vånd har marmorering med kam varit. Den anvåndes numera så gott som uteslutande till kontorsbocker. Ett annat sått att dekorera papper var tryckning med tråsnitt. Åven på denna teknik visas goda prov i Skansenbokbinderiet. På Skansen findes også en mindre papirfabrik, Tumba Pappersbruk, der ind­til for få år siden havde en fabrikation af håndlavet papir. Papirmøllen, bog­trykkeriet og bogbinderiet er åbent for publikum, og ved særlige lejligheder er maskinerne i gang. m MON u