Alihems Forlags bokhistoriska samling Ett museum typographicum i svensk forlagsmiljo Av S. Artur Svensson I en i dagarna utkommen bok med boksamlarmemoarer — forre centralbibliotekarien och nyblivne snoilskymedaljoren C. Vilh. Jacobowskys »Boksamlare, moten och minnen« (1965) -talar forfattaren om sina lundensiska ungdomsår och sitt engagemang inom redaktionen for den stora encyklopedien Svensk Uppslagsbok och nåmner dårvid »en ung dansk, Einar Hansen (f. 1902) som sålian syntes i Lund utan skotte sitt forlag från Malmo eller Kopenhamn. Jag antog att han en­bart var en driftig, smart affårsman utan hogre intressen, men har efteråt fått veta att han var — eller senare blev — en stor bibliofil, bok-och konstsamlare, som skapat ett bokhistoriskt museum, och genom en rad donationer dokumenterat sig som kulturfråmjare. Allhems Forlag intar genom sina landskaps­bocker och andra rikt illustrerade verk en rangplats i den svenska bokproduktionen...« Bokforlåggaren, tidskriftsutgivaren och skeppsredaren Einar Hansen — ser man till de olika verksamheternas omfattning borde titlarna kommit i omvånd ordning -skulle, om han 1966 137 S. ARTUR SVENSSON mot formodan får tid att låsa sin gamle medarbetareJacobow­skys bok, sannolikt reagera mot åtminstone ett av substantiven i citatet ovan: ordet bibliofil. Det skulle inte tjåna någonting till om han forsokte forneka att han »ålskade bocker«, ty det gor han intill lidelse -men når han avvisar epitetet »bibliofil« så sker det inte av forakt for begreppet boktok eller bibliogno­stisk knappolog (som bekant betraktade med nedlåtenhet av många verkliga bokvånner) utan dårfor att han, en rastlos, intensivt arbetande storforetagare med otaliga jårn i elden, dårtill verksam i många kråvande offentliga vårv, inte hittills i sitt liv fått tillfålle till de fordjupade studier i bockernas vårld, som -enligt hans mening -år ofrånkomliga hos den som skall gora anspråk på titeln bibliofil. Men det skall redan i ingressen till denna artikel om den bokhistoriska samling, det museum typographicum, som forvaras på det av direktor Einar Hansen ågda och av honom sjålv skapade tidskrifts-och bokforlaget AB Allhem, sågas ifrån att också det år ett verk av honom sjålv. Målsåttningen år hans: att skapa en samling av representativa och typiska prov pa boktvyckar­ konst, bildreproduktion och bokbindarkonst fran åldsta tid till nu. Och otaliga av objekten i detta typografiska museum, som genom sin upplåggning torde vara unikt åtminstone i Sverige, år personligen hemforda av Einar Hansen 5 åtminstone forr om åren var det alltid med spånning skrivaren av dessa rader avvaktade chefens återkomst från en långre utlåndsk resa ­ hade det den hår gången blivit tid over for antikvariatbesok i London eller Rom? Ett minnesvårt forvårv gjordes sålunda en gång for några år sedan i Geneve, dår flygpassageraren Einar Hansen råkade ut for katastrofen att få vånta ett par timmar på ett mellanlandande flygplan och inte kunde hitta på ett låmpligare sått att fordriva tiden ån att ta en taxi till ett antikvariat, dår man till råga på elåndet just fått in en praktfull medeltida håndskrift . . . Och från London och såkerligen hogst improviserade visiter hos Quaritch eller klenodavdelningen hos Foyle har han haft bokhistoriska ådel­stenar med sig hem i portfoljen. Kopenhamn -for oss svenskar något av ett bockernas Mekka -skall vi i detta sammanhang alls inte nåmna; for en handfull kopenhamnska antikvarer år det en kalla till uppriktig bedrøvelse, att skeppsredaren och bokforlåggaren Einar Hansen sedan en del år tillbaka har mycket liten eller alls ingen tid till antikvariatbesok och nu­mera i allmånhet overlåter dessa åt en av sina medarbetare, som av naturliga skål måste utveckla storre återhållsamhet och betydligt mindre spontanitet vid forhandlingarna. Med­arbetaren ifråga kan emellertid når han nu genom Bogvennen­redaktionens vånlighet har ordet, for sin del endast med moda dåmpa uttrycken for sin glådje over två saker: for det forstå over att i ett kvarts sekel ha fått deltaga i det odelat lust­betonade arbetet på att skapa samlingen, och for det andra over att denna samling, som till allra storsta delen år direktor Hansens privata egendom, får forbli uppstålld i forlagets loka­ler vid Norra Bulltoftavågen i Malmo och dår utgora en out­ sinlig kålla till vederkvickelse och inspiration i arbetet på de nya bocker forlaget skapar och dårigenom fora vidare den tradition, som redan i sin begynnelse for ett halvt årtusende sedan åstadkom måsterverk, som kommer de flesta av vårt sekels prisbocker att se tarvliga ut. Ty det år, til syvende og sidst, det bokhistoriska studiets summa: all vår teknik till trots har vi, når det gåller utformningen av moderna bocker, kanske ouppnåeliga forebilder att soka i gamla tiders typografiska skapande. Det bokhistoriska studiet borde gora oss, moderna bokmakare, betydligt odmjukare ån vi år. Einar Hansens bokhistoriska samling har några gånger -i varierande urval -visats offentligt, bl.a. [ i Uppsala centralbibliotek och Våsterås stiftsbibliotek, på Nor­) diska Kompaniet i Stockholm och Sydsvenska Dagbladet S. ARTUR SVENSSON Snållpostens utstållningslokaler i Malmo, och det har då som regel skett under affischrubriken Reliker och kuriosa ur ett forlags­ bibliotek. Det år nodvåndigt att motstå frestelsen att i den oversikt over samlingen, som hår skall ges och som med nodvåndighet blir fragmentarisk (till bibliotekets rent bokhistoriska del kan man råkna omkring 1000 katalognummer) då och då fastna vid de mera kuriosabetonade nummer, som år så tacksamma att demonstrera speciellt for de grupper vetgirig ungdom som i studiesyfte inte sålian besoker samlingen, men det år ofrån­komligt att borja med en av -»relikerna«. Vi vill i varje fall gårna kalla den en »relik«. Det år ett stycke svartnat trå, 10x6,5 cm stort, en tråsnittsstock, nott av tusen sinom tusen tryck, men inte vårre forsliten ån att det varit mojligt gora tydliga och skarpa avtryck av den, likvisst på mjukaste japanpapper och med borste, sedan stocken in­ fårgats med dabb. Bilden visar den korsfåste med Johannes och Maria och, knåbojande, en tredje figur vid korsets fot. Det hela år traditionellt utformat men inte konstlost. Konst­ historikerna svåvar på målet når de skall uttala sig om stockens ålder, men sjålva vill vi gårna tro på dem som daterar verket till 1400-talets slut. Vi skulle då ha i vår samling stocken till en inkunabelillustration, någonting mycket sållsynt i en euro­ peisk samling och någonting unikt i en svensk (se bildensid.141). Den av låsarna, som sett denna bild i en gammal bok och kan upplysa oss om den bokens titel och år, vill vi gårna belona med en vårdefull bok i praktband (fritt val i Alihems katalog!). Till samlingen har den kommit genom en av forlagets vånner, som i sin tur forvårvat den i Tyskland for ett par decennier sedan och på sina frågor om stockens proveniens tyvårr fick svåvande upplysningar, som pekade endera åt Sydtyskland eller Spanien. Med detta tråsnitt, som kommer att bli oss dubbelt kar^ den dag vi finner bilden i en bok, år vi redan ett stycke in i 140 Tråsmttsstocken (något forminskad) och dess avdrag (i originalets storlek). Stocken ar hart sliten men de bildgivande partierna i stort sett intakta. 1raet ar har och var lått maskstunget och på baksidan litet sprucket, bild­ sidan svart av seklers fårg som inte går att vaska bort. den tryckta bokens historia. Och rent kronologiskt sett skulle vi ha borjat med samlingens medeltida håndskrifter, åven om det år tvivelaktigt om mer an en av dem år aldre ån Guten­ berg. Den lilla handskriftskollektionen, som består av fem livres d'heures och ett osedvanligt praktfullt antifonarium, represen­terar Nederlånderna, Frankrike och Tyskland samt -anti­ fonariet -Norditalien. Antifonariet -som har det nåtta sidformatet 40 X 50 cm och 1966 141 S. ARTUR SVENSSON innehåller 128 tjocka pergamentblad med noter i rott och svart, var når det koptes for ett femtontal år sedan inbundet i två nakna pårmar av brunt trå med figurscener i intarsia från omkring 1550. Av tidebockerna år den åldsta, utford i någon provins­verkstad nåra nedre Rhen, av expertisen daterad till omkring 1435. Hela håndskriften består av 212 blad med 3 helsides och 16 mindre miniatyrer, alla ingående i sid. 1-93 recto, som utgor en fullståndig livre d heures, medan aterstoden av volymen innehåller två skiida håndskrifter med religiost inne­håll på lågtysk eller platthollåndsk dialekt. Pergamentet år ovanligt vitt och miniatyrernas kolorit ter sig, inte minst dår­for, mycket het. Mårkligt år ocksa bandet, restaurerat i var tid; det torde vara något århundrade yngre ån håndskriften sjålv. Pårmarna år blindpressade med en graverad platta av renåssanstyp och åven den gamla ryggen år bevarad, monterad på nytt skinn. I livre d'heures-hyllan står också en tryckt -men hand­ illuminerad -tidebok, »Heures, å l'usaige de Paris«, tryckt av Simon Vostre omkring 1515 och med almanack for åren 1515-1530. Den år kopt for en blygsam penning av en antikva­ riathandlare, som stirrat sig blind på det faktum att volymen har ett band i sjuttonhundratalsmarokång, for ovrigt vål­ bevarat, enkelt och vackert, vid ombindningen blivit en smula hårt beskuren och dessutom saknar 7 blad. Men det finns knappast någonting i hela samlingen som till den grad frojdar ogat som de fårgglodande 20 helsidesminiatyrerna och de 35 mindre miniatyrerna i denna bok, alla malade over metall­ snittens formfullåndade konturteckning pa nåstan snovitt per­ gament. Det overdåd av bild och fårg som dessa praktalster av den ånnu unga boktryckarkonsten utgjorde hor till det under­ baraste den våsterlåndska illustrationskonsten frambragt och en volym från Simon Vostres officin vid rue Neufve i Paris, kan åven om den saknar några blad och år bunden i skinn 142 från fel århundrade, hålla en månniskas sjal varm i åratal. Studiet av dessa små bilder -det kan gårna ske med hjalp av ett forstoringsglas — år kanske ingen sinekur for den som inte nojer sig med bara ogats fest utan också vill forstå vad han ser. Lyckligtvis finns det numera på svenska en enastående informativ »bruksanvisning« till den tryckta tidebokens ibland litet kryptiska bildvårld; kapitlet »Livres d'Heures 1480-1520« i Nils Nordqvists »Beromda boktryckare«, 2 (1961). Inkunabler i samlingen Når den åldsta tryckta bokens historia skall demonstreras i Alihems samling finns det -naturligtvis -inte ens ett fragment av en medcltida blockbok att visa upp. Då år det bra att ha det bekanta och fantastiskt skickligt gjorda och i helpergament­ band inbundna faksimiltrycket från 1910 av »Canticum Canti­ corum« (fran 1465) till hånds. Når det gåller Gutenbergepoken år vi också -frånsett ett vackert blad ur Balbus' »Catholicon« (Gutenberg?, Mainz 1460) -hånvisade till faksimil for att kunna ge ett begrepp om boktryckarkonstens åldsta måsterverk. Når det gåller inkunabler i ovrigt finns det åtminstone några goda objekt att visa upp. Samlingens åldsta kompletta tryckta bok år från 1473; den år tryckt i Venedig hos Franz Renner von Heilbronn och hans kompanjon Nicolaus von Frankfurt. Titeln år »Sermones de sanctis« och det ror sig om en tidig upplaga av den samling helgonsermones, som var en av offici­nens specialiteter. Exemplaret år -frånsett det felande sista blanka bladet -perfekt men bandet, tillkommet på 1800-talet och forsett med gammalt signum och ryska biblioteksståmplar, nyligen ersatt med ett nytt i svinskinn. Av inkunablerna i ovrigt hor de tre fornåmsta till 1490­talet. De år alla tre monument i bokillustrationens historia och två av dem år Niirnbergertryckaren Anthon Kobergers måsterverk. 1966 143 S. ARTUR SVENSSON Medeltid och 1500-tal. Liggande fr.v.: Christian Pedersens Saxoupplaga (Paris 1514) i samtida svartj blindpressat skinn­band; Henrik Smiths »Lægebog«, 3 (»En skøn Lystig Ny Urtegaard«) i samtida danskt band; en liber catenatus från 1500­ talets borjan (Hieronymus »Liber epistolarum«, 2) med 25 cm lång kedja. - Stående fr. v.: En volym av Nicolaus de Lyra, »Biblia latina« (Basel 1502); Fridolin, »Schatzbehalter« från 1491 i vålbevarat helskinnband med blind­ dekor av skont stiliserade, sengotiska bladrankor; Bir­ gitta, »Puch der himlischen OfFenbarung« (Niirnberg 1502) med en likartad dekor, Att slå upp den tunga tråpårmen till franciskanpatern Stephan Fridolins »Schatzbehalter« från 1491 och vånda upp det ena efter det andra av dessa 96 praktfullt kolorerade hel­sidestråsnitt med motiv ur den heliga historien år overvåldi­gande, nåstan chockerande. Denna magnifika bildsvit i folio kan utan tvekan betecknas som Michael Wohlgemuts magnum opus och det dittilis fornåmsta som åstadkommits i den tyska formsnidarkonsten — det skulle bara overtråffas av W ohlgemuts egen lårjunge, Albrecht Diirer. Nagra av tråsnitten år signe­rade. Man vet ju att dessa blad vid koloreringen vandrade långs ett bord, från man till man, var och en med sin schablon, sin pensel och sin fårgkopp, och att det i bokstavligaste mening 144 lorde sig om bokindustri; man bara forvånas over att denna storforetagare inom tryckeri-och forlagsbranschen, som under medeltidens sista kvartssekel producerade omkring 250 arbeten, flertalet tjocka folianter i stora upplagor, åtminstone omkring 1480 inte lår ha sysselsatt mer an c:a 100 personer. Antalet pressar uppges till 24. Två år efter den praktfulla andaktsboken »Schatzbehalter« kom den halvmeterhoga storfolio, som brukar råknas som Kobergers fornåmsta verk: Hartmann Schedels vårldskronika, >>Liber chronicarum« (1493). Samlingens exemplar av detta illustrativa och typografiska storverk år utan tadel. Papperet år nåstan vitt och både den gotiska typen och tråsnittarens 1966 145 S. ARTUR SVENSSON linje står skarp och svart i det vita. Tråsnitten -de år råknade till 1809 stycken, vartill kommer en dubbelsidig vårldskarta ­år som bekant ett verk av måstaren från »Schatzbehalter«, Michael Wohlgemut, och hans medhjålpare Hans Pleyden­ wurff. Praktfulla tråsnitt illustrerar också vårt exemplar av den »Biblia germanica« (Lubeck, Arndes, 1494), som trots sitt något defekta skick år en annan tyngdpunkt i inkunabelhyllan. Det halva hundratal tråsnitt, som i »Liibeckbibeln« illustrerar de fem Mosebockerna brukar betecknas som det bokkonst­nårligt fornåmsta som medeltiden presterade, men måstaren år okånd. Bernt Notke — skaparen av Sit Goran och Draken i Stockholms Storkyrka -har utpekats som upphovsmannen till andra tråsnitt i Arndes mårkliga bibeledition, vars låg­tyska språkdråkt i decennier animerat filologerna till intensiv forskning, men attributionen har tyvårr blivit vederlagd. Av de 474 foliobladen saknas i vårt i ovrigt vackra, okolorerade exemplar 19, men vi trostar oss med att ett helt komplett exemplar av Liibeckbibeln troligen aldrig mer dykei upp pa den fria marknaden, och att inte ens British Museum har Arndes bibel komplett. Tyvårr finns det i inkunabelkollektionen en lucka, som år direkt smårtsam for utgivarna av den forstå kompletta over­såttningen till svenska av »Den heliga Birgittas himmelska uppenbarelser«, 1-4 (1957-59). Vi saknar nåmligen liibeck­tryckaren Ghotans edition från 1492, den forstå av Birgittas »Revelationes celestes«, den utgåva som tillkom på foranstal­tande av Vadstenamunkarna och på ort och stålle overvakades av två av dem. Men vi har ett mycket vackert exemplar av den forstå upplagan på tyska, »Puch der himlischen Offen­barung« som ligger ett tuppfjåt på fel sida om inkunabel­grånsen: den år tryckt -av Koberger i Niirnberg -1502, på initiativ av ingen mindre ån kejsar Maximilian. Det år ett komplett exemplar, i båsta skick, och kopt i Rom, hos Rappa­ 146 port, mnan han flyttade från sin hårliga lilla lokal till hoger om de overstå trappstegen på Scala di Spagna -inte många stenkast från Casa di Santa Brigida vid Piazza Farnese, dår det fromma, egensinniga och viljestarka helgonet från Norden tillbragte de sista decennierna av sitt otroliga liv och 1473 utandades sin sista suck -på en ånnu bevarad bordsskiva: hon ville ju liksom sin Frålsare do på trå. Som så många andra bocker i samlingen har den inte bara studerats som ett bokhistoriskt dokument utan också kommit till anvåndning rent praktiskt: alla tråsnitten år återgivna bland illustrationerna i den nåmnda Birgittaeditionen från Allhems Forlag. Det notta men ganska vål bevarade samtida helskinnbandet med sin skona blindpressade dekor uthårdade val klischémakarnas behandling; det råckte att tala om for fotografer och etsare att de holl i sina hånder en nåstan helig bok, och det var forsåkring nog. Vi komponerade också en praktbindning av de fyra band som vår upplaga omfattade; det år onodigt att såga att Kobergers namnlose tråsnittare fick bestå dekoren, som gjorde sig bra i guld på det moderna pergamentet. Efter ett halvt årtusende hade Birgitta -genom TYyggve Lundéns tolkning -på allvar kommit till tals på svenska. Tråsnitten i 1502 års upplaga (desamma som i Kobergers latinska upplaga från år 1500) har satt myror i huvudet på de lårde; en gång gållde de for att vara verk av Durer. Någon gissade på Mathias Griinewald (och den gången var man åndå inte på det klara med att åtminstone ett av de over­jordiskt skona bildfålten på hans Isenheimeraltare i Colmar år en ren illustration till ett stålle hos Birgitta som handlar om jungfru Maria i ånglarnas forutvetande). Numera vet man inte riktigt vad man skall tro; till och med Panofsky svåvar pa målet. Det enda man vet år att måstaren var en forstå rangens konstnår. Vi fortsåtter med Birgittatråsnitt och forflyttar oss till Rom 1966 147 S. ARTUR SVENSSON •••.WL* •) .\ f jl • -• I' • Æ' f-?' ?'• ]pjt til M'J'-'TRT <5 • J" » »CO« TLLIC" • J-L-» JRT.'" ; >»;, O'.'u • |m »a • f to^rrvi't i fi-K r*'>4' «T>v;bm«d •-mi »i,el tnnx^i (hu»,cfi«nfk)«< r*xt•>>'.• xiutn < rtAKW-^fcu* ££t • O^ituno EKo »TR« ©^»OÉL. (z.Xt G;' UDT ST'OFPO MIF^R Mih«<5<««^ fm rf*«e« »ui <5' 'WSC 1K-'< . ^ aj»r«» cy^ziuérntt ? • U<\' polartfj«« .V.SciTi« Kumiirem Chnfta. norum, Rom*inxdibustHifdun finde Bu gut*, »n(e ifaprefl)ot)tm mmatu volumir.is rtwhdooum. Anno Hf6, Df Meofc Augufii hbatcrimpreihm. »Memoriale« år det korta namnet på det med 62 tråsnitt utstyrda prospektet over Romupplagan 1557 av Birgittas Uppenbarelser, hår kailade »profetior och syner«, vilket den gången kanske låt båttre i reklamsammanhang ån revelationer. Det skona tråsnittet på uppslagets vånstersida visar Hennes vision (i femte boken) av munken som klåttrar uppfor enstege mot himlen och gor Herren Gud några nårgångna frågor (som dock gor varken Gud eller hans tjånarinna Birgitta svarslos). just blivit fårdiga med en ny tryeksak, som hette »Memoriale effigiatum ...« och i sjålva verket var ett prospekt for den npplaga på latin av Den heliga Birgittas uppenbarelser, som var under tryekning i deras press och fullbordades ett år senare och utkom den 21 augusti 1557 -några veckor efter Olaus Magnus dod. »Memoriale« ger med sina 62 tråsnitt på fyrtio sidor ett påtagligt reklamavsiktligt intryck av slosande illustrationsrike­dom. Såvitt vi vet var det forstå gången man i reklamen for en svensk -låt vara latinspråkig -bok framholl illustreringen, mångden av bilder -och dårfor år vi på Allhem, dår man 1966 149 S. ARTUR SVENSSON alitid hållit hårt på bilden, lyckliga over att åga två (!) felfria exemplar av det bokprospekt, som Duodecimus och Antonius sande ut i vårlden från Casa di Santa Brigida i Rom den 22 augusti 1556. »Memoriale« år val ingen forstå rangens raritet -men i svensk bokhistoria år den likvål en dyrbar klenod. Vårt ena exemplar år medbundet som inledning till just Birgittaupplagan 1557, det andra exemplaret år i ett pappband, vars vackra overdrag man gårna vill tro vara samtida. Vi saknar alltjåmt i samlingen urupplagan av Olaus Mag­nus historia om de nordiska folken, som ju med korta mellan­rum dyker upp i de europeiska antikvariaten, varje gång till ett allt mera skråmmande pris, men vi glåder oss åt att åga »Historia de omnibus gothorum sveonumque regibus« (bågge varianttrycken. Rom 1557) och »Historia metropolitanæ ec­clesiæ Upsalensis« (Rom 1554), bågge skrivna av Olaus broder Johannes Magnus, Sveriges siste katolske årkebiskop, lands­flyktig i Rom liksom brodern och dod 1544, begraven i Peters­kyrkan. Bågge arbetena trycktes av Olaus i Birgittas hus i Rom, och denna officin -en intensiv men kortvarig demon­stration i utlandet av hemlos medeltida svensk kultur — år sålunda vål foretrådd i Allhems samlingar. Renåssansen Renåssansens tryckare år vål representerade. Av aldinerna kan man peka på en i rott och blatt rubricerad foliant från 1536 (»Eustratius et aliorum insignium peripateticorum ...«) i ett samtida brunt kalvskinnsband, med bokståverna I.R. signerat av Ghentbokbindaren Jan Ryckaert (1511-46). Luc­antonio Giunta år foretrådd med Aurelius Macrobius, »Som­nium Scipionis et Saturnalia« (Venedig 1513), med en titel­sida helt i rott. Under ett bedårande modernt helmarokång­band med rik forgyllning och intarsiadekor doljer sig ett rent 150 och vålbevarat exemplar av Martin Luthers lilla skrift från 1526 om den fria viljan, reformatorns svar till Erasmus Rote­rodamus, i oversåttning till tyska av Justus Jonas. Kunglige Paristryckaren Robert Estienne år representerad i samlingen med bl.a. ett praktexemplar av sin »Biblia« från 1545, den beromda »nonpareilbibeln« på latin, och Plantinofficinen i Antwerpen med t.ex. en kollektion om fem lexika, i folio, tryckta 1572-73 och bundna i ett praktfullt rott, rikt guld­dekorerat marokångband; pårmens insida år tapetserad med det av L. Kilian (efter M. Gondolach) graverade 26 cm hoga exhbnset for Ferdinand Hoffmann von Grunpiichel und Streckau, herre till Grevenstein och Janowitz i Steiermark ­ty denne man, kånd som en av det sextonde århundradets storsta bibliofiler, var bandets forste ågare. Ett beromt Ste­phanustryck, »Poetae graeci carminis«, i folio, från 1566, har samma proveniens; det år bundet i gronfårgat (!) pergament med stort vapen på pårmen. Samlingen rymmer också några nordiska renåssanstryck av hog berommelse. Dit råknarvi med synnerlig glådje ett gott ex­emplar av Saxo Grammaticus, Parisupplagan 1514, med dess titelblad i rott och svart, med bred tråsnittsram med figurer ur danska historien -i ett vackert, samtida svart helskinnband med nka blindpressningar och (delvis restaurerade) måssings­spannen. På ett alldeles sårskilt sått kånner vi for denna bok, mte minst for att Christian Pedersen, som ombesorjde denna forstå upplaga av Saxos skildring av danskarnas bedrifter, inte bara var magister i Paris utan också kanik i Lund, Christian »Tyranns« van, Nya Testamentets oversåttare och -några år på 1530-talet -boktryckare i Malmo. Den litet satta volymen bredvid i samma hylla år också dansk: »Biblia, Det er den gantske Hellige Scrifft, vdsæt paa Danske. Prentit i Københaffn/aff Ludowich Dietz« (1550). Vi var annu mera stolta over denna bok for några år sedan, innan en viss lundaprofessor i kyrkohistoria kom på den i 1966 151 S. ARTUR SVENSSON våra ogon underliga idén att lukta på titelbladet. »Svag doft av kaffe«, konstaterade han stillsamt, oeh tillade skomngslost: »Kaffesump ingen ovanlig metod att antikisera moderna faksi­mil « Han hade rått -titelbladets vackra tråsnitt (på gammalt papper!) år barn av en litografisk sten eller en offset­plåt, inte av en tråstock. Vi borde ha sett det når vi kopte boken . . . Nåja, resten av den heliga skrift år åkta nog oeh Anker Kysters band med specialgjorda ståmplar skåms inte for sig! Vi tycker for ovrigt det år alldeles i sin ordning att vi har Christian III:s bibel i vår samling men -ån så långe ­saknar den nio år åldre Gustav Vasas bibel. Ty den gången talade vi ju alla danska, vi skåningar. Medan vi håller på oeh talar om danska tryek måste vi fa lov att nåmna att vi på Stockholms bokauktionskammare for en del år sedan forvårvade Franz Hogenberg oeh Simon No­vellanus, »Res gestae . . . Frideriei II«, tryekt i Kopenhamn 1589. Detta ytterst sållsynta gravyrverk, som skildrar det mest minnesvårda under nordiska sjuårskriget, har vi flitigt utnyttjat som illustrationskålla i våra landskapsbocker oeh verk om Nordens historia. Nåmner vi så slutligen Hamelmanns »Oldenburgiseh Chro­nicon« från 1599 med bilder i både kopparstick oeh tråsnitt (bland de senare den åldsta tryekta bilden av Kopenhamn), så får det for denna gång vara nog med det danska. Av svenska femtonhundratalstryek -de uppgår tyvårr till knappa dussinet (det år nu en gång nårmare till Kopenhamn ån till Stockholm!) skall vi bara nåmna ett: »Itineranum sacrae scripturae. Thet år; En Reesebook offuer then hehghe Schrifft« (1588), av Heinrich Biinting, till skillnad från over­såttaren Laurentius Johannis Laelius alls inte nåmnd på titel­sidan. Oeh vi nåmner denna bok bara for bandets skull. det år utfort av Herman Sulcke, som var verksam som bokforare oeh bokbindare i Stockholm 1591-1611. Den forste ågaren antecknade: »Kopt aff Andrea Gutterwitz, Boktryckiare cbokhistoriska samlingen på .Allhcms Forlag fyller storre delen av ett specialinrett rum om m('ter pa tredJe våningen i forlagets fastighet vid Norra Bulltoftavågen 65 i Malrno n: I >grafiska salen, demonstrerar man olika tryekmetoder, fårgseparation, klischétillverk­i'tc., avensom olika slag av konstgrafik. Salen anvånds åven for tillfålliga utstållningar. PLANSCH 11 'aiiMtiWiiN Pfcflotuni .WcfPlf-Me. #Mil' ' J'ujm.i:ntnXNirimca N'Wmo/ Pedagogiska årenden går oekså den tyske lakaren Johannes Remmelmus i sin »Kleiner Welt-Spiegel» (Augsburg 1632), dår de anatomiska planseh­erna år uppbyggda av nåstan oråkneliga stansade och monterade gravyrer. Kopparstickarens namn år Stephan Michelspaeher. »•Jtr? S S =,5 £; jq-f i f5 £.3 j. ^ J §•?**, ur5 g =| s sf;g § • 5-s.' r-i = 2.li-§••?•? 3 g s s rfifl! ri-S1 ii£ocB = 3p-E.Ka5S-qirao38S-rc--T:3 ? l.-i tmmm?ni i IP il i i rulf HsjiH||rim-;? = -eBsfsjli'jpsrprJ'f sS f 7 S *M?I pts ? g ? PI? pptlfli as-i sis 5-£.3* i £g:i * i 2 f »•-S si ^-,= 5<: • '»sS?*! a^3i= -r"^.25r!«-=-5::-=3?^l:5 • <-5 ??!t 5 Df i B 5-1 2-f3 3 ? ' 9 4"3 f 6 isn.a-1s.= g!S-8 fS®«?-5'«pi*?ii r r? ? 7 ? § g « I T I i^9 fSri ^ S s8 i? II»i* :§Sgo'i'E?iR'aiE-5ss?7 g S S J? *5e.s'5. ?--LL; PIG IrriS £flf iS r>ls--!13. i-' ?­ > .2 'S > > 6C C 'C a. uii11li§.11*: ii||HsflJliJr bf -5 81°4 H ^ f il Uf e ill|i^l"8i3 i^é g i ^ Ji fillji% I :ir få filIII i IIi3 :M |J1:= |||H^ s I! -^JSTI il-sI"S'g i I m «i. iiRtfniuv u MSM mih - PA RIS. lU»m.llPTiaU Dl LWUVitUlM I SUSSI rR HK. mIT 111 er-.-* Niir l'ranska vftcnskapsakadomien 18^9 som »tn gåva till lula vaildtn» offrntliggjordc L. J. M. Daguerres uppfinning, den forstå praktiskt anvånd­bara fotografcringsmetoden, var det val lå som anade att den också skulk revolutionera bokindustrien. Daguerre sjålv, som samma ar gav ut sin »Historiquc et description des procédés du daguerréotype», bildåldcrns stiftelseurkund, var lika aningslos och portråttet av honom sjalv på fronte­spisen i boken år naturligtvis gjort med krita på litografisk sten. Det finns tecken som tyder på att man hade bråttom med att få ut den mnehallsnka lilla skriften — i hastigheten hann man i underskrilten till portråttet int( stava rått till forlagets namn {Etideurs i stållet for Editeurs). Stockholm, for 22 Daler then 20 8bris Åhr 1600«. Ångrade han månne kopet ? Det verkar som om ingen oppnat boken ­ utom en skribent i »Pro Novitate«, som beskrev bandet 1920, och vi sjålva, som framfor allt ville studera hur man burit sig åt med kartorna i boken: kartbilden i tråsnitt, namnen dår­ efter påtryckta i boktryck. Barocken Det kliar i fingrarna att få beskriva vad vi åger vackrast och intressantast av verk från 1600-talet och barocken lika kårleks­ fullt som renåssanstrycken, men det år uppenbart att vi måste oka steglångden om låsaren skall orka med till slutet. Det var mycket som hånde också i andens vårld under trettioåriga kriget. En liten påminnelse om den saken får vi av den tyske låkaren Johannes Remmelinus, »Kleiner Welt- Spiegel, das ist: Abbildung gottlicher Schopffung an dess Menschen Leib . . .« (Augsburg 1632), som har sitt eget ge­ mala sått att demonstrera tidens snabbt framvuxna vetande om månniskokroppens byggnad och funktioner. De tre sinn­ nka anatomiska planschernas exakt stansade kopparsticks­ flikar ligger perfekt monterade over varandra -man blåddrar i månniskokroppen som i en bok och blottar hemlighet efter hemhghet. Vi trodde denna bildteknik horde vår barndoms låkarbocker till -och så var den fullt utbildad samma år Gustaf II Adolf gav upp andan i Liitzendimman! Vi stannar upp ett ogonblick vid den två meter långa folio­sviten Merians »Theatrum Europaeum«, som det tog den stora forlåggarfirman i Frankfurt 101 år och tre generationer att fullborda (1637-1738). Men så var det vål också sexton­hundratalets storsta publikationsforetag: tjugoen foliovolymer med over 1100 kopparstick, många av stort svenskt intresse, eftersom svenskarna ju den gången inte nojde sig med statist­roller på den europeiska teatern. Det år ett praktfullt exemplar 1956 153 S. ARTUR SVENSSON bliorcch CRDIXAM •LtBF.Rf Bafo.n'IS isGrvspvHEL ET .STKECAY DXI.IN GB£ \'f,X5TAIN ET lAXOWiTX .S\'THF,Ml HÆBLDITAHil CVPLt .MagistkiDvtATv-jr .rrvHiA. ET .SVpBKMf Maxsalci Archidvcatvs Samlingen rymmer åtminstone ett par hundra volymer i lader och perga­ment med pårmståmplar i blindtryck eller guld, dårav många kunghga, kejserliga, påvliga etc., liksom många ågareautografer av personhistoriskt intresse. Vid bandrenoveringar eller reparationer bevaras sorgfalhgt alla gamla namnteckningar eller annotationer på for-eller eftersåtts, blankblad, omslag etc. Detsamma galler gamla exlibris. Det storsta i samlingen ar 26 cm hogt -graverat av L. Kilian for den store tyske bibliofilen Ferdinand Hoffman von Grunpiichel und Streckau -och sitter på insidan av pårmen tiH en praktfull Plantinfoliant med fem lexika, dåribland ett grekiskt om 382 trespaltade sidor från 1572. 154 i gulvitt svinlåder over tjocka tråpårmar; ståmplarna på titel­sidor och folderryggar talar om ungersk proveniens. Vi tors inte tånka på vad detta exemplar skulle kostat idag. For 15 ar sedan kopte vi denna fantastiska svit for knappa 1700.*— kronor... I liknande band upptråder de tre volymer av Atlantican, som biblioteket åger — den fjårde volymen kommer vi av kånda skål aldrig att åga. Olaus Rudbeck, »Atland eller Man­heim, dedan Japhets afkomme, de fornemste keyserlige och kunglige slechter till hela werlden, henne att styra, utgångne åro . . .« -gamle Brunet behover mer ån två spalter i sin »Manuel« for att forklara hur »excessivement rare« delar av detta verk år. En mattfullare men dårfor inte direkt sanningskår bild­skildring av Sverige pa kronet av sin politiska maktexpansion tog med huvudsakligen hollåndska och franska gravorers hjålp form i Erik Dahlberghs måktiga Sueciaverk, av vilken samlingen har ett utmårkt, flitigt studerat och vid illustrerings­arbeten pa forlaget ofta anvånt exemplar med ofalsade gra­vyrer, i ett herrgårdsband från tiden. I den stora svit av land­skapsbocker, som forlaget arbetat på i två decennier och varav hittilis 22 volymer utkommit -av kritiken ofta betecknad som vår tids »Suecia antiqua et hodierna« -år det dock ånnu oftare skisserna eller de renritade forlagorna till Sueciagravy­rerna, forvarade på Kungliga biblioteket i Stockholm, som kommit till anvåndning. Nåmner vi så ett vackert exemplar av Samuel Pufendorfs »De rebus a Carolo Gustavo ... gestis« (Niirnberg 1696) ­naturligtvis med den 4,5 m långa »begravningsplanschen« ­och en helt intakt men i ett barbariskt tyskt band inbunden Karl XII:s bibel, har vi fått med åtminstone ett par av de storsta verken från barocken i svensk bokhistoria;sjålvfallet rym­mer samlingen emellertid också en lång rad andra anmårk­ningsvårda svenska barocktryck, bl.a. från den braheska vi­ 1966 155 S. ARTUR SVENSSON singsborgsofficinen, Grefwetryck från Gøteborg, Haberegger från Lund och Malmo samt naturligtvis Keyser, Meurer, Wankijff etc. från Stockholm. Av. danska arbeten från decennierna kring år 1700 finns knappast något mera anmårkningsvårt, men vi vill gårna -for alla de många magnifika stickens skull -nåmna Oligerus Jacobaeus, »Museum regium, seu catalogus rerum tam natu­ralium, quam artificialium, quae in basilica bibliothecae Christiani V. Hafniae asservantur« (ny uppl., Kbn 1710). Svenskt intresse har bl.a. gravyrerna i Resens »Kong Frede­richs den Andens Krønicke« (1680). Nåstan makaber år den barocka pompa funebris, som utvecklas på Andreas Reinhardts gigantiska foldergravyrer i folianten om Christian Gyldenløves likbegångelse 1709, en vårdig dansk motsvarighet till den pufendorfska »begravningsplanschen« i det ovan nåmnda ver­ket om Karl X Gustafs bragder. Vi år också lyckliga ågare till ett annat ståtligt prøv på dansk gravyr från det borjande 1700-talet: »Lex Regia, det er: Den søuveraine Konge-Lov, sat øg given af Friderich den Tredje« (1709). De bagge »salvingsakterne« från 1732 (Christian VI och Sophia Mag­dalena) och 1749 (Frederik V och Løvise) foreligger bagge i kungliga presentband, med graverade helsidesportrått. L. de Thurah, »Hafnia hødierna« (1748) och C. E. Brochmands »Huus-Pøstill, eller korte Forklaringer øg Gudelige Betænk­ninger« (1733), den senare i ett fortjusande, alideles intakt »Hjerteklap-bind«, hor till de danska arbeten från tiden, som vi betraktar som vårdefulla i samlingen. Strångt taget vill vi råkna dit också »Den Forordnede Kirke-Psalme-Bog« (Kbn 1740), søm i ett gammalt tvillingband i pergament, med blind­dekor och hjårtførmade spånnen, år sammanbunden med »Vor Herres och FrelseresJesu Christi Nye Testamente« fran samma tryckare och år. Samlingen av elzevirer år inte stor, men hela raden av »republikerna« finns i de små behåndiga øriginalpergament­ 156 banden -kopta på en auktion i Berlin, hela raden, for 160 Mark. En liten kollektion elzevirer och »pseudoelzevirer«, emanerande fran den bekanta wiensska samlingen på Lobe­ rod, for några år sedan fint katalogiserad och snabbt såld genom Henry Ståhlbrand i Malmo, år otroligt elegant bunden i utsokt dekorerade helskinnband (Hedberg, Håssler, Håkan Wahlstrom m.fl.) och år i så måtto bokhistoriska anakronis­ mer: elzevirer år nu en gång aldrig avsedda att upptråda i galatoaletter. På en av elzevirerna i de ovanligare formaten tråffar vi på ett forfattarnamn, som inte saknas i person­ registren till någon Rembrandtmonografi: dr Nicolaus Tulpius, som 1672 skrev »Observationes medicae« — på gravyrportråttet (Visscher sculpsit) i boken ser han precis likadan ut som på Rembrandts anatomilektion! Charles Nodiers boktokar gick som bekant omkring med en liten elegant, fingraderad elfenbenssticka i plånboken for att kunna måta marginalbredderna på elzevirfynden hos Seine­kajens bouquinister eller antikvariathandlarna i Quartier Latin. (Finns det ingen antikvar i hela vårlden som har en sådan gammal elzevirsticka till salu ?) Två av samlingens elze­virer behovs det ingen millimetersticka till: i ena fallet ror det sig om ett exemplar av en av »republikerna« som aldrig varit i kontakt med bokbindarens hyvel: exemplaret år håftat, forsett med blankt -gammalt! -omslag men aldrig skuret och aldrig inhångt i pårm. (Dåremot har vi numera »lagt det på burk«.) I det andra fallet ror det sig om någonting ånnu sållsyntare: en elzevir (»De imperio Magni Mogolis sive India vera«, 1631) i ofalsade ark. Sex 48-sidiga och ett 24-sidigt! Arken år vikta på mitten -for upphångning till torkning på trådarna over pressarna, som man ser på gamla gravyrer visande tryckeriinteriorer -och efter torkningen inte planerade. Allt år inlagt i en gammal, rod marokångpårm. Ett kuriosum, ja naturligtvis, men lyft pa den notta pårmen och det slår emot er en obeskrivlig flåkt av gammalt bokhantverk. 1966 157 S. ARTUR SVENSSON Sjuttonhundratalet Einar Hansens samling har sin tyngdpunkt i 1700-tals-objek­ten och det kan i denna uppsats ej komma ifråga att forsoka vare sig beskriva eller ens omnåmna mer an det allra vik­tigaste dår finns. Håller man i minnet samlingens uppgift att tillhandahålla typiska och representativa verk av boktryck, bildreproduktion och bokbindarkonst fran olika epoker och dårjåmte genom intressanta verk illustrera den allmånna kulturhistorien, år det dock lått att visa på gapande luckor. I det praktiska arbetet år det ofta luckorna som mårks mest. Av det foregående har det framgått att antikvarernas be­teckningar sållsynt -rar -rarissimus inte varit någon klart lysande ledstjårna for direktor Hansen under hans bågge de­cennier som boksamlare; uppgiften har varit att fa samman representativa och typiska verk, inte rariteter. Det har emeller­tid inte hindrat att en och annan mycket sållsynt bok eller t.o.m. ett unicum funnit en tryggad hamn i hans reoler. For att inte forlora ett tillfålle att sprida litet raritetsglans over samlingen skulle skrivaren vilja utbe sig nagra raders utrymme for att visa fram exempelvis La Fontaines »Contes et Nouvelles en vers« 1-2 (1777) -ett exemplar, i samtida marokång, med en del av Eisens låckraste gravyrer i två états, det ena avant la lettre, eller ett lika magnifikt exemplar av Marguerite de Navarre, »L'Heptaméron fran^ois« 1-3 (Bern 1780-81) — for att nåmna ett par vålkånda och allmånt åtrådda exempel från den franska gravyrillustrationskonstens hogflodsår. Medan vi håller oss till rariteterna kan vi forresten få en liten bokhistorisk glimt av speciellt intresse for svenska vånner av rokokons bokkonst. Samlingen innehåller två exemplar av den franske dussinforfattaren Ch. P. Duclos' ryktbara contc »Acajou et Zirphile«, illustrerad med frontespis och 9 »gra­cieusa« planscher, graverade av Chedel efter ingen mindre ån Boucher. Men dessa planscher var ursprungligen framstållda 158 som illustrationer till den svenske Parisambassadoren Carl Gustaf Tessins betagande men, om sanningen skall fram, litet menlosa fesaga »Faunillane, ou L'Infante jaune, Conte«, som 1741 hade tryckts av Prault fils i en upplaga av tve exemplar, alla bundna av den store Padeloup, Paris finaste bokbindare -det ena med drottning Lovisa Ulrikas vapen på frampårmen. Plåtarna, som fanns kvar hos Boucher, låmnades på nytt ut till Prault, som, val med Tessins goda minne, 1744 tryckte dem med Duclos text, som gjorde en viss lycka och upplevde en ny upplaga -denna gång i duodes, utan gravyrer -och bearbetning till opera. Boucher hade alltså illustrerat en text som han aldrig låst. Tva bocker, som inte hade någonting annat an illustreringen gemensamt. Två tredjedelar av upplagan av den tessinska sagan har sedan lange funnits på Kungliga biblioteket i Stockholm. Och det tredje exemplaret? Man vet att det 1850 såldes for fattiga 37 francs på en auktion i Paris. Och sedan var det forsvunnet till -1955, då Allhems Forlag publicerade ett faksimil och en oversåttning av »Faunillane«, med ett kommentarhåfte av Sten G. Lindberg (och en del av upplagan bunden i en minutios kopia av Padeloupbandet). En amerikansk bibliofil fann det i hundra år forsvunna tredje exemplaret av original­upplagan på ett universitetsbibliotek i USA. Habent sua fata libelli ... Det skall tillåggas, att det i vår samling också finns en om­gang avdrag fran Faunillaneplatarnaj de forefaller gjorda som provtryck, sedan den underliggande texten från Faunillane raderats bort fran kopparn. Bladen år oss mycket kåra. Av svenska ting fran 1700-talet år det ofrånkomligt att nåmna F.H. af Chapmans stora marina gravyrverk »Archi­tectura navalis mercatoria« fran 1768, ett av den internatio­nella marinlitteraturens huvudverk. Det saknar naturligtvis inte den stora utsikten over Stockholms strom (Olof Årre sculpsit) med vårldslitteraturens vackrast graverade ostindie­ 1966 159 S. ARTUR SVENSSON i"1 .gLUJ" j&Pf -± jpaj Fo ri ok \ ^ -/< ,K//J DF.rr / FOHSOK I / nu. KX \ N M)HETISK AH I AM)U N(; n V TUKOHKTISK. //// INDUXG fJNlE-SKKPP _ .trr i.nu: i ir r ^ /y/.! • S/u/Zs/ • ///•-/ •//•t r / • /r / //< USIESKKPl* i>h/f ts u.irr t '/yryf/Z/fy i/l — " • STOH LEK mn FOKM v Kil. \F C11APMAN. •*•4 ' •// (•••" fr,/s •• h,.. . .W.< /. ­' .s/, -.M*,, ./-/ — —w • / '»-„r ~ *< ''> • •"/'/ KO, rr «a» •% t Xf K» Itmmr At V9rt*4M**,At*outri* tAm « K<>\ <_v M CAKtSKROXA, Ttjvit i J:«)«, jtøctj. Exemplaret av F. H. af Chapmans »Forsok till en theoretisk afhandling at gifva åt linie-skepp deras råtta storlek och form« (Karlskrona 1804) år på stort papper och tryfferat med andra upplagans (Karlskrona 1806) utsokt kalligraferade och graverade titelblad, insatt melian de bågge i akvatinta etsade tillågnelsebladen till Gustaf IV Adolf. Omedelbart efter foljer i volymen ett annat exemplar av dedikations­etsningarna, nu i annat (tidigare) état, och forst dårefter det typografiska titelbladet. bockerna blev hovbokbindare 1785. Låderfodralet till volymen, format som en bok med guldtryck på ryggen, år tydligen också av måstarens hand. Vårt exemplar av »Den Danske Vitruvius« 1-2 (1746) år också vackert bundet, i två magnifika helskinn­band med smal pårmbård och hornforgyllning samt innanfor denna en spegel, omgiven av blindpressninsr och forgvllt monster. Det tredje danska verk, vi gårna vill nåmna i detta samman­hang, år av Lauritz Nielsen (i »Den danske Bog«) betecknat 1966 161 S. ARTUR SVENSSON »som et af Højdepunkterne i vor samlede Bogproduktion« och enligt en annan auktoritet (Chr. Karl Aug. Gosch i verket om Danmarks zoologiska litteratur) »udstyret med kongelig Pragt«. Det ror sig med andra ord om F. M. Regenfuss, »Aus­erlesne Schnecken, Muscheln und andre Schaaltiere auf aller­hochsten Befehl Seiner Konigl. Majeståt naeh den Originalen gemalt, in Kupfer gestochen und mit natiirlichen Farben er­leuchtet« (Kbn 1758). Den imposanta folianten år tryckt på tjockt, hårligt papper och bunden i ett samtida helband av kalvskinn med elegant men återhållen gulddekor, utfort av den beromde danske måstaren August Heinrich Helmuth, som åren kring 1760 arbetade for kungen och bl.a. band maje­ståtets eget exemplar av boken, nu i Det kgl. Biblioteks sam­lingar. Av samlingens praktverk från 1700-talets åldre del vill man gårna nåmna Bernard Picards »Cérémonies et Coutumes reli­gieuses de tous les Peuples du Monde« 1-11 (Amsterdam 1723-43), med alla supplement och ett 250-tal gravyrer, varav 39 i dubbelformat -en guldgruva for en bildredaktor. Dår finns vidare 1700-talets fornåmsta praktverk om fåglar: Buffon, Daubenton och Montbeillard, »Histoire naturelle des Oiseaux« 1-10 (Paris 1770-86), i samtida, purpurfårgad marokång, med nåra 1000 planscher av Martinet, utsokt kolorerade for hand. Dår finns -i samma sorts band — ett boktryckarkonstens mo­nument som »The Holy Bible« (Cambridge 1763), tryckt av John Baskerville, printer to the University, åvensom några andra av hans fornåmsta produkter, som ju spelat en sådan roll i bokens, inte minst den svenska bokens, senare historia. Dår finns vidare Salomon Gessners»Oeuvres« med Le Barbieis gravyrer på blåtonat, stort papper (i stor folio); det samtida, utsokt dekorerade spegelbandet i kalvskinn år en ogonfrojd. Vi kan fortsåtta med några av Piranesis oformliga gravyrverk (i »De romanorum magnificentio et architectura« finns den 135 cm breda bilden av antikens Campus Martins), James Thomson, »The Seasons« i flera upplagor, dåribland folianten med Bartolozzis granna punktgravyrer 1797, samt det kanske mest monumentala av den italienska bokkonstens praktverk fran 1700-talet, de 12 jåttefolianterna av »Museum Florenti­ num, exhibens insigniora vetustatis monumenta, quae Floren­ tiae sunt in thesauro Mediceo« (Florens 1736-66) -i ett over­ dådigt cxemplar. De flesta av tidens ledande bokkonstnårligt verksamma artister i Italien har deltagit i detta verk med graverade illustrationer, vinjetter och initialer; i band 11 år den konstnårliga utsmyekningen tryckt i en delikat blågron fårg. Den italienska bokkonsten i ovrigt foretrådes i samlingen bl.a. av en ganska representativ Bodonikollektion; praktfullast år vål den monumentala Petrarcaupplagan från 1799 samt den i Stamperia Reale tre decennier tidigare framstållda »Descrizione delle Feste celebrate in Parma l'Anno MDCCLXIX« (1769); några nummer i Bodonisamlingen foreligger i originala pappersband. Med den bodoniliknande fyrabandsupplaga av Ovidius Me­tamorfoser, som utgavsi Paris hos Gay et Guestard (l'imprimerie de Didot 1 ainé) med ett 140-tal gravyrer efter Le Barbier, Monsiau och Moreau år vi redan inne på 1800-talet; den nåmns hår dårfor att den sållsynt enhetliga, utsokt graverade bildsviten just nu år under reproduktion på Allhems forlag for en under tryckning varande komplett upplaga av For­vandlingarna, tolkade till svenska av framlidne latinlektorn Harry Armini. På motsvarande sått har for några år sedan ett av samlingens två exemplar av John Pines beromda utgåva av Horatius, »Opera« 1-2 (London 1733-37) tjånat som for­laga for ett bibliofiltryck i 999 exemplar av Horatius, »Några oden och en epod« med inledning av forlagets hogt vårderade medarbetare och rådgivare sedan starten i slutet av 30-talet, f. forste bibliotekarien Bror Olsson. Exemplaret i fråga år utsokt handkolorerat; som bekant år den pineska editionen helt gra­ 1966 163 S. ARTUR SVENSSON verad (åven texten) och overvåldigande rikt ornerad med graciosa gravyrer, vinjetter, culs-de-lampes och anfanger, som tillhor det mest fortrollande den engelska rokokons bokkonst har att erbjuda. Trots att vår lilla Horatiusutgåva var en pastisch, kom den med bland årets juryvalda vackraste bocker -och det var forvisso mest gamle Pines fortjånst! I varje fall tror vi fullt och fast, att han i sin himmel såg med stor for­ståelse på vårt ogenerade tilltag att pastischera honom. Exemplet med Pine år ett bland många av nummer i sam­lingen som utnyttjats for publicering, helt eller delvis, i for­laget. Åven ur denna synpunkt kan det alltså sagas att Ali­hems forlags bokhistoriska museum år en samling »ei blot til Lyst«. Tyvårr kan vi ej tånka oss att publicera det i fem stora foliokapslar av pergament forvarade bildmanuskript, »Imagi­nes Plantarum« av Katharina Helena Doerrien, en samling på c:a 1250 akvarellerade tuschteckningar, som svarar till hennes »Verzeichnis und Beschreibung der såmmtlichen in den Furstlich Oranien-Nassauischen Landen wildwachsenden Gewåchse« (Herborn 1777), och utgor den bestående delen av den lårda och flitiga froken Doerriens livsverk (hon dog i Dillenburg 17955 en tid verksam som informator, med tiden medlem av lårda såliskap i Florens och Berlin). Fjorton år tillbragte hon bland »grås, blommor, tråd och strån« i alla delar av sitt land och redan samtiden sjong hennes lov som portråttos av Floras barn. Akvarellerna år ocksa konstverk och dessutom år de måsterverk av botanisk avbildningsteknik, njutbara for mån av facket ån i dag. Det overraskar inte, att hon horde till den långa raden av Linnés utlandskorresponden­ter och att blomsterkonungen sjålv skrev foretalet till hennes Verzeichnis. Hennes drom om publicering i gravyr av hennes mårkliga oeuvre stannade, bittert nog, vid några provplanscher — redan den gången var det dyrt, mycket dyrt, med fårg­reproduktion ... Något tilltalande ligger det i att akvarell­ 164 kollektionen halvtannat sekel efter hennes dod hamnade i en samling i hennes dyrkade Linnés land; den har fått ett helt ståndsmåssigt såliskap: ett utsokt exemplar av Palmstrueh, »Svensk botanik«, maximalt komplett, och -tidigare -en Flora danica, som ifråga om omfattning, kondition och in­bindnmg tillhor det nåra nog otroliga och som direktor Han­sen dock numera forvarar i sin privatbostad. Artonhundratalet och vart sekel Det ligger i sakens natur, att foremålsbeståndet i ett museum typographicum, som fortjånar detta namn, breddas ju långre framåt man kommer i tiden, och det faller sig ganska naturligt -och i varje fall nodvåndigt -att for denna rapsodiska skil­dring av den hansenska samlingen på Alihems Forlag såtta en grans vid omkring 1800. Vad som hånder i bockernas och bokproduktionens vårld vid ingången till det nittonde seklet ar ju varken mer eller mindre an en omvålvning-åven om det alltjamt låter såga sig, att såttaren och ombrytaren och i viss mån åven tryckaren och bokbindaren fortfarande arbetar som på Gutenbergs tid och att åven i bockernas vårld ingenting ar nytt under solen. Men Senefelders uppfinning av litografien var en revolution i bildreproduktionens historia, liksom Bewick och xylografien var det. Vad uppfinningen av fotograferings­ onsten betydde for bok-och tidningsvåsendet skulle det visa sig forst några årtionden senare-kameran och den ljuskånsliga piaten var i alla fall embryot till de fotomekaniska reproduk­tionsmetoder, som over t.ex. offset och rakeldjuptryck firår sadana triumfer i bildens århundrade, det tjugonde. Det finns ett rikt material i samlingen for att belysa denna utveckling -inte minst på det litografiska området -men det faller utan­ 6r ramen for detta bokhistoriska kåseri att gå nårmare in på dessa objekt. Utrymmet forbjudei oss också att mer ån omnåmna de 1966 165 S. ARTUR SVENSSON specialkollektioner inom samlingens ram som vid visningar och demonstrationer ibland tilldrar sig det livligaste intresset. Forst bor då nåmnas den verkligen intressanta kollektionen av bocker med snittmålningar, fore-edge paintings, och i forbi­gående skall det omtalas att ett par Fullåndade moderna sadana framstållts på forlagsbokbinderiets konserveringsateljé. Till samlingens mera kuriosabetonade objekt hor en liten hylla med miniatyrbocker, som vore vård sin egen beskrivning och dår Dantes »Divina commedia« (Milano 1875), Xavier de Maistre, »Rejse i mit Kammer« (Grafisk Cirkel, Kbn 1943) med teckningar av Ebbe Sadolin, och forlagets egen miniatyi­utgåva av Xegnér, »Fritiofs saga« (1959) med djuptrycks­reproducerade teckningar av Knut Ekwall inte hor till de minsta men till de boktekniskt intressantaste och till de vackraste. Dår finns också -for att ge exempel på objekt som inte år sårskilt vanliga -ett par eleganta små »resebibhotek« från diligensernas tid. Bocker, åven moderna, tryckta på perga­ment. Bocker, helt graverade. En thorarulle, med tillbehor från synagogan. En liber catenatus, ett kedjeband från 1500­talets borjan. Ett sameband av renhud, av medeltida bok­ påsetyp men från 1700-talets mitt ... En samling stilprov -de åldsta från 1700-talets borjan -har ett direkt bokhistoriskt intresse, liksom de etsnings-och koppar­ sticksplåtar samt litografiska stenar och xylografistockar och annan gammal tryckteknisk materiel, som for demonstrations­ åndamål hamnat i samlingen men egentligen hor till den grafiska visningssal, som också finns på forlaget och dar man med hjålp av pedagogiskt upplagda montage kan åskådhggora olika konstgrafiska maner från tråsnitt till serigrafi, visa prin­ ciperna for fårgreproduktion och skillnaderna mellan hog­ tryck (tråsnitt; boktryck), flattryck (litografi; offset) och djup­ tryck (etsning; rakeldjuptryck) etc. Bokbandssamlingen tåcker, som i någon mån framgatt av 166 Sture Werner år namnet på forlagets hogt vårderade bokkonservator och specialbokbindare. Han har bakom sig en mångsidig och gedigen utbildning med praktiksejourer på både Bibliothéque Nationale i Paris och British Museum i London, vartili kommer givande studier hos till exempel Kung­liga blbhotekets frejdade bokkonservator Sven Wiklander och den kande tyske restaureringsexperten Hans Heiland i Stuttgart. Som forgyllare torde Sture Werner ha fåt -om ens någon -medtåvlare inom landet; hans handlag med de klassiska materialen skinn och pergament år måstarens, men han aiskar också att experimentera med både material och tekniker och har skapat fortrollande verk i t. ex. papper, siden och andra textila material, i applikation och intarsia etc. Sitt allra yppersta har han nog presterat i band av pastischerande typ. Fotot: Sture Werner lågger sista handen vid forgyllningen av ett helband av Dérome, »La reliure de luxe«. 1966 167 S. ARTUR SVENSSON Tre Wernerband: Långst till vånster en minutios kopia -i bokhandelsupplaga om 99 exemplar! -av Padeloups helband i gult getskinn och svart applikation av C. G.' Tessins i texten omtalade fesaga »Faunillane, ou L'Infante jaune« 1741. -I mitten J. Rudbeck, »Svenska bokband« (1910-14) i blått getskinn; dekoren består av i det allra nårmaste 3.000 minutiost exakta guldtryck! — Till hoger: Ovidius, »Metamorphoses« (Venedig 1521) i gron oasis med svarta applikationer och svart­fårgade bandslingor och bind, i en Gro­lierinspirerad komposition. det foregående, rått val utvecklingen från medeltiden till nu. Den innehåller bl.a. några kungliga band, påve-och kardinals­ band från 1600-och 1700-talen och några silverband, tyvårr ånnu inte tillfredsstållande expertiserade. Måstarbanden år ganska talrika: Padeloup, Dérome, Bozérian, Thouvenin, Berggren, Riviére, Zaehnsdorf, Kyster, Hedberg, Baden, Sandgren, Eva Sparre, Linde etc. En grupp for sig utgor ett tiotal praktband från Flammarions ateljéer i Paris. Forlagets egen måstare, Sture Werner, sedan lange otvivelaktigt en av landets allra fråmsta forgyllare, år naturligtvis också represen­ terad i samlingen. Det har sagts att det for boksamlande i den storre stilen i våra dagar kravs samma tre saker som for krigforing: for det forstå pengar, for det andra pengar, for det tredje pengar. Det ligger naturligtvis mycket i denna visa sats — inte minst i just dessa dagar, då antikvariatpriserna år på språngmarsch uppåt och klubbslagen på auktionerna ofta år bedovande. Men var och en som sysslat med att komplettera ett biblio­ 168 5S5S5f?i tek eller gora en boksamling av en samling bocker, vet mycket val, att det inte råcker med pengar, pengar, pengar. Lika viktigt år det med tid, tid, tid. Tid att låsa kataloger från antikvariat oeh auktionshus, tid att resa, tid att korrespondera, tid att gå på antikvariat oeh utstållningar, tid att studera, tid att — vånta. Vånta tilis en bok, som man sokt i en mansålder, kommer fram, helt plotsligt, någonstans ... Men naturligtvis: då galler det att ha pengarna till hånds oeh klippa till, kviekt som ogat... Vad man inte kan kopa for pengar år tid: tid att låsa kata­loger ...att studera ...att vånta ... Det har dårfor tagit unge­fåi ett kvarts sekel att astadkomma den samling, som rap­sodiskt beskrivits i denna artikel. Det år mycket som saknas i detta lilla bokmuseum, inrymt i ett rum om knappa 6x8 meter, for att gora bilden av boktryckarkonstens utveckling fullståndig. En del av dessa luckor kommer, hoppas man, att fyllas under de år som foljer — men många av luckorna kom­mer, det vet man, alitid att forbli luckor. Att samlingen trots allt ger en något så når sammanhångande 1966 169 S. ARTUR SVENSSON bild av boktryckets och reproduktionsteknikens utveckling un­der det halva årtusende det tryckta ordet och den tryekta bilden existerat i våsterlandet, beror kanske mest på att vi borjade -for 25 år sedan. Att starta en sådan samling i dag skulle i verkligheten vara ganska hopplost. Så mycket har forhållandena åndrats på 25 år ,..framfor allt ekonomiskt. Att i våra dagar komma over gamla bokbindarståmplar och fileter hor till sållsyntheterna; att gravera nya efter gamla forlagor år omståndligt och dyrt. Bagge metoderna har emellertid praktiserats for att utrusta konserve­ringsateljén i forlagets bokbinderi med forgyllningsredskap; i nårvarande stund finner man omkring 300 ståmplar och fileter och ett antal rullar i ståmpelskåpet och forrådet våxer sakta men såkert. Ett sådant forråd blir emellertid aldrig tillråckligt, och i vårt land år man numera så lyckligt stålid att man — for speciella behov — kan få låna gamla fina ståmplar från Kungliga biblioteket i Stockholm, som har en fornam samling sådana och låter kånda och betrodda måstare på bokbinderiområdet begagna sig av dessa skatter — ett av de många livligt uppskattade initiativ till bokkul­turens fromma som utgått från det svenska riksbibliotekets ledning. Fotot: ett horn av ståmpelskåpet i den wernerska ateljén på Allhems forlag. 170