DE 14 BEDSTE DANSKE BOGARBEJDER 1935 AF ANDERS BILLOW Bygger man hus, så har man en arkitekt, en hog­skolebildad fackman, som står for det hela, håller ihop trådarna och ser till att det blir fornuftigt samarbete melian alla medverkande krafter. Man får inte ens såtta igång ett bygge utan att ha god­kånda arkitektritningar i sin hand, och det får inte goras några åndringar utan arkitektens ho­rande. Vid varje mote med nya bocker, som påkalla uppmårksamhet for sitt yttre skick, skulle det vara behagligt, om man på samma sått som når det galler nya hus hade mojligheten att skonja den ordnande handen, så att man kunde forstå dess avsikter och dårefter bedoma verket. Men det år sålian detta intråffar. Når jag blåddrar i de 14 danska bocker, som i karaktåristiska och vålvalda uppslag legat till beskådande i Nationalmusei gravyrsal tilisam­mans med 39 svenska och norska arbeten, alla av årsklass 1935, år det påfallande hur den gra­fiska industrien lika lite i Danmark som i den 6v­riga Norden forfogar over vad jag kanske får lov att kalla bokarkitekter. I de flesta fall tycks det mig som om en boks utseende vore resultatet av ett kommittearbete, som slutat med en forsiktig kompromiss, dår sålian det hela men ofta någon enstaka detalj bar spår av en starkare vilja. Verk­ligt helgjutna bokprodukter år det utomordent­ligt ont om, och når de någon gång upptråda, år det dårfor all anledning att lågga mårke till dem. Steen Eiler Rasmussens Billedbog fra en Kina­rejse år obetinget hela utstållningens mest lyckade bokprodukt. Den uppfyller också alla krav på helgjutenhet. Den år vacker med enkla medel, dess typografiska uppstållning och stilval åro ide­aliska for ett illustrerat dagboksmanuskript, dess format, material och fårgsammansåtningar gora den for både hand och oga till en harmoniskt uppbyggd volym, vartill jåmbordiga exempel må­ste sokas bland det allra båsta, som de tyska stil­ >Bogvennen« har herved den fornøjelse at bringe en kritik af »de 14 bedste danske bogarbejder 1935« af redaktør Anders Billow, som konkluderer sin kritik med at udtale ønsket om, at de skandinaviske lande ogsaa internationalt vil komme til at hævde sig ved Guten­bergjubilæet I 1940. gjuteriernas hemmatryckerier, de fornåmsta en­gelska pressarna och de amerikanska bibliofilernas hovleverantorer prestera. Jag har såsom invånd­ning blott den misstanken att papperet år „på fel led" och att fårgtrycket sid. 91 inte håller måttet. Nåst boken om Liselund år detta måsterverk från Bianco Lunos Bogtrykkeri och Petersen & Petersens bokbinderi det fornåmsta prov på mo­ dem dansk bokkonst jag hittills påtråffat. Teck­ naren-forfattarens andel i verket år forvisso den dominerande, men att allt kunnat bli så genom­ kultiverat och vål utfort tyder dock på ett synner­ ligen aktningsvårt bistånd från officin och binderi. Ar Kinarejsen ett hogtstående exempel på mera exklusiv bokkonst, så år Vildmarken av William J. Long en representant for den stora massan av bocker, som i vanliga fall inte kan påråkna spe­ciell omvårdnad under de lyckligaste betingelser och av de mest framstående specialisterna, men som åndå, tack vara ett fornuftigt arbetsprogram, kan framstå såsom en tekniskt oklanderlig och typografiskt homogen skapelse. Man har det in­trycket, att en och samma styrande vilja ordine­rat både stilsort, mellanslag, satsyta, titel, pap­perssort, band och ryggtitel på denna anspråkslosa men i sin art verkligt framstående volym. Min enda reservation gåller det grå forsåttspapperet. Från samma tryckeri (Bagges) och forlag (Reit­zels) hårstammar en rent nyttighetsbetonad bok, en konsthistorisk bibliografi, vilken presenterar sig i ett enkelt blått omslag av en kvalitet, som vanligen verkar tarvlig, men hår helt nobel på grund av den goda titelsatsen. Svårigheterna att få registermåssig, med siffror, initialer och for­kortningar spåckad text att se lugn och låttover­skådlig ut har ej helt lyckats, men i gengåld år det goda papperet och det saftiga trycket fore­bildligt. Encaustomaleriets Teknik, vilken såsom boktyp hor samman med bibliografien, år red­bart utford, men saknar extra glådjeåmnen, om man inte råkat kånna nårmare på omslagets pap­perskvalitet, som torde kunna betecknas såsom osedvanligt fornåmlig — och forebildlig når eko­nomien tillåter. På ett liknande sått tekniskt vålgjord och med­vetet återhållsam i typografiskt avseende år mo­nografien over Maleren Poul S. Christiansen, men något sårskilt glådjeåmne har inte den heller att bjuda på. Vill man vara kritisk kan man fråga vartill overhuvud taget marginalrubriker skall tjåna, når de såsom hår skruvas ner till minimi­format. En enkel kursivering eller spårring i den lopande texten år betydeligt mera vågledande. I denna bok liksom i det Stora planschverket over Icelandic manuscripts år illustrationerna huvud­saken och typografien har icke dominerat intres­set hos bestållaren. Det år for ovrigt jnycket van­ligt att stora och dyra bildverk ha en forsummad typografi, i varje fall brukar den bli lidande på den stela monumentalitet, som år karaktåristisk for praktverk och gor dem ohanterliga och svår­låsta fullkomligt i onodan. Med sina 110 typer per rad i ospaltad stor stilgrad med otillråckligt mellanslag ge de 20 sidornas text sina låsare en lektion i tålamod och uthållighet, som mest liknar anstrångande paradexercis och såkert gor den lårda banan, når den måste gå fram over dylika monstra, mer modosam ån den behovde vara. Registret år åtminstone spaltat, men snålt upp­satt med allt for många olika indrag och dårfor besvårligt att arbeta med. Att vånda på en så stor och tung bok år obekvåmt, dårfor borde en del av planscherna, som for utrymmets skull gott kunnat vara stående, ej ha gjorts till liggande. Boken tål emellertid att vånda på tusentals gån­ger; det år sålian man får se ett så stadigt och starkt men åndock ej klumpigt band. Petersen & Petersen åro att gratulera. Reproduktionernas kvalitet undandrar sig bedomande, når man ej kan jåmfora med originalen. Det år egendomligt att Munke Mølle, som vid forstå ogonkastet ser så sirlig och behaglig ut, ej vinner vid nårmare bekantskap. Hade man bestått den lilla nåtta volymen yt­ terligare några sidor skulle den kunnat såttas med storre stilgrad och alls ej behovt spaltning av tex­ ten. Den ser nu faktisk ut som en foliovolym i miniatyr, just så vålbildad och naturlig som en dvårg ibland kan vara det. Mera vålsatt och lagom mellanslagen kan man inte begåra att få en text. men illustrationsplaceringen kunde varit mindre vankelmodig och den forvisso vålproportionerade titeln verkar lånad från en helt annan bok med mera modernistisk uppsyn. Om Petersen & Pe­tersen ej sjålva beståmt bandets forsåttspapper, så vill man fråga varfor en så rå artikel dock inte for långe sedan utmonstrats ur deras forråd till undvikande av att mindre nogråknade kunder vålja fel. Någon harmoni med bokens typografi­ska gestaltning visar ej detta papper enligt mitt formenande. Når jag nu blåddrat mig fram genom halva det premierade bokbeståndet och med Pocket pointers on Copenhagen fattar den åttonde volymen, kånner jag mig for forstå gången allvarligt oenig med urvalsnåmnden. Hår moter jag den vankelmodi­ges respekt for traditioner och olyckliga kårlek till nymodigheter. Resultatet har blivit just ett sådant prov på efterapning åt båda hållen, som utgor en fara for all sund och framåtstråvande bokkonst. Om jag bortser från Kinarejsen, som står i full samklang med moderna stilideal utan att vara modernistisk, år dock den lilla boken om Kopen­hamn det enda exemplet på nyorientering inom den danska bokkonsten som kan spåras bland de fjorton volymerna. Av en håndelse år jag ågare till Jesper Ewalds København idag, tryckt 1935, som har ett verkligt modernt kynne och fullfoljer just sådana kloka och forsiktiga ansatser till typo­grafisk nyorientering som det 1933 gavs exempel på i Britisk Brugskunst. Trycktes det många lik­nande bocker 1935, måste jag beklaga att genren ej blivit representerad bland de fjorton, Pocket pointers år forvisso ej av råtta ullen. Tar jag sedan den alltfor stora Syv fantastiske Fortællinger — den borde delats på två volymer — med sin vålsatta, tydliga stil och lågger den framfor mig, så forstår jag, att det år omslaget man velat hedra. Då vill jag bara anmårka att vit rygg och vit baksida se litet underligt ut på en så stor bok, når framsidan år så kraftigt fårgad. År en boks håftesomslag gjort endast for att synas i bokhandelsfonstren som en affisch, frågar man sig. År det så, bor emellertid affischverkan vara oklanderlig, men hår slår den vita texten nedtill ut bildpartiet upptill och tvårtom. En grupp om fem bocker återstår, alla med konstnårlig illustrering såsom viktigaste verk­ningsmedel. Jag frånsåger mig bedomandet av grafikens konstvårde och konstaterar blott, att det i samtliga fall ror sig om hog kvalitet och i stort sett åven en mycket god anpassning till typogra­fien. Jag nåmner forst Frederiksberg Have, som år en vål genomtånkt och i alla avseenden val utford bokprodukt. Jag vill dock anmårka, att den snålt spaltade och strångt hophållna satsytan med illu­strationerna ibland liksom intvingade på sina platser ej går lyckligt ihop med de ytterligt frikos­tiga marginalerna. I håftat skick och på hånd­gjort, råkantat lumppapper åro dylika marginal­overdåd naturliga, men en bunden bok i så att saga industrimåssigt utfbrande har inga dylika overskottsytor. Helt visst skulle åven teckningar och text liksom våxa i skala och betydenhet, om åtminstone hålften av den blanka inramningen skures bort. For att inte tala om hur mycket in­timare och håndigare hela volymen då skulle verka. Till sist: fbrlagsmårket på titeln går ej gra­fiskt samman med typografien; det verkar ditsatt med brånnjårn. Antiken har också Stora fortjånster såsom homo­gen skapelse. Papperet år sårskilt beromvårt, om ån något vål genomskinligt. Satsen står mustigt och vackert på ett så hårligt underlag. Nårmare besedd år såttningen for hårt utslagen och stållvis oskon genom alltfor riklig anvåndning av spårr­ning for att framhåva ej blott ord utan hela me­ningar. Totalintrycket år emellertid synnerligen gott. Dyrene derude i boken med detta namn åro for­visso måsterligt återgivna av konstnåren, men for mig står det klart att det traditionella kvartfor­matet och inplaceringen i texten icke ge bilderna den ram de behova. Omslaget awiker typogra­fiskt och skåmmer snarare ån pryder boken. Så- Aarets bedste bogarbejder. William J. Long: Vildmarken. 111. af M. Bøggild. C. A. Reitzel. — Fr. Bagge. Jean Powrie: Copenhagen. Omslag A. Ungermann. Rasmus Naver. — Langkjær. Isak Dinesen: Syv fantastiske Fortællinger. Vignetter og Omslag, Mogens Zieler. C. A. Reitzel. — S. L. Møller. Merete Bodelsen og Aage Marcus: Dansk Kunsthistorisk Bibliografi. C. A. Reitzel. — Fr. Bagge. Rud. Petersen og Tito Venturini: Encaustomaleriets Tek­nik. P. Haase & Søn. — Niels P. Thomsen. H. St. Holbeck: Munke Mølle 1135—1935-— Fr. Bagge. Steen Eiler Rasmussen: Billedbog fra en Kinarejse. Bianco Luno. — Bianco Luno. som en teknisk anmårkning vill jag peka på den nedre ekorren, vars grumliga farg får skyllas på forsummelsen att ej trycka honom på en vit ut­sparning i det grona. Fugleskyen frapperar med ett ilsket bemålat vitt pårmoverdrag, låmpligt for någon barnbok eller ett humoristiskt julalbum men icke for en så sober interior med hogtidlig Bodonisats och originalgrafik. Bandets forsåtts­papper år kanske icke heller det mest passande for en i ovrigt så vacker bok. Skyggen år också båttre inuti ån utanpå. Den år till och med en verklig ogonfagnad genom sina friskt blåsvarta illustrationer och en anspråkslos och vålordnad typografi. Hålsotecken saknas sålunda icke, lika litet på denna som ovriga volymer. Det år for ovrigt så, att de danska bockerna genomsnittligt åro yrkes­måssigt mera vålvårdade betråffande sin typo­grafi ån de svenska och norska. Denna iakttagelse har jag åven tidigare haft tillfalle att gora, och eftersom det år mycket svårare att skapa en på­litlig yrkestradition ån tillfålligtvis några indivi­duellt mårkliga nyskapelser, så åro forvisso dedan­ska boktryckarna att gratulera for den standard, som 1935 års urval har att uppvisa. Till sist vill jag framhålla, att det årliga intresse for nationell bokkonst, som de skandinaviska bok­producenterna under de nårmaste åren vilja lågga i dagen, det kunna de åven snart bli belonade for, ty nog vore det en stor sak, om våra lånder vid det stora Gutenbergjubileet 1940 kunde håvda sin stållning åven internationellt. Jag tror, att vi åro på god våg och hoppas dårfor, att de danska kolleger, som tycka att ovanstående kritiska reflek­tioner varit alltfor negativa och småaktiga, vilja forlåta mig detta — det har skett „på bestållning" och for sakens skull. Axel Salto: Fugleskyen. Rasmus Naver. — Det Berlingske Bogtrykkeri. H. C. Andersen: Skyggen. 111. af H. Jensenius. Rasmus Na­ver. — Det Berlingske Bogtrykkeri. Hans Hvass og Sikker Hansen: Dyrene derude. J. H. Schultz. — J. H. Schultz. Oluf Friis, Tom Kristensen, JørnRubow, Ebbe Sadolin: Fre­ deriksberg Have. Rasmus Naver. — Det Berlingske Bog­ trykkeri. Vilh. Wanscher: Antiken. P. Haase & Søn. — H. H. Thiele. S. Danneskjold-Samsøe: Maleren Poul S.Christiansen. Ras­mus Naver. — Langkjær. Halldor Hermannsson: Icelandic Illuminated Manuscripts. Levin & Munksgaard. — Det Berlingske Bogtrykkeri.